Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Annonser

15 Responses to “Europa efter Pax Americana”


  1. 1 Allianspartisten juli 10, 2011 kl. 13:42

    ”På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder”

    Här ser man ganska tydligt effekterna av den euroeiska försvarspolitikens ”snuttifiering”. När insatser av detta slag sätts samman är risken att slagkraften inte riktigt räcker till. Stor energi måste läggas på, att både tekniskt och ledningsmässigt, få samverkan att fungera när flygplan, närmast styckevis, samlas ihop från alla Europas hörn. Lägg till detta att all Europas Juholtar, i helt egna inrikespolitiska syften, skall trixa och intrigera och leka chefsstrateger innan några ”futtiga” flygplan släpps till.

    Visst ”basal” samverkan får man att fungera och insatsen är inte verkningslös (…utan denna är det nog tveksamt om rebellerna överhuvudtaget kunnat hålla Gadaffis styrkor stången) men att få till den sista ”vässade” slagkraften under dessa förutsättningar är inte lätt. Det är här skillnaden gentemot USA samövade och samorganiserade krigsmakt finns. En skillnad som är avgörande när det verkligen gäller.

    I detta läge är det en gåta att ändå de flesta europeiska politiker tycks vara ganska nöjda med det sammelsurium, bestående av nationella försvar, EU’s insatsstyrkor och NATO, som bygger upp den europeiska försvarförmågan. Få är det som vågar stå upp för och arbeta för en väl samhållen och samövad europeisk försvarsmakt där vässad slagkraft är fokus framför komplexa samverkansbyggen.

  2. 2 Thomas juli 10, 2011 kl. 15:59

    Patrik Magnusson m fl,

    ”Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.”

    Jag hoppas att amerikanerna drar sig tillbaka, och satsar sina resurser mestadels på sitt eget land och sitt eget folk. Det är tillräckligt. Mänskligheten är en vidrig hop som misshandlar, våldför sig, och dräper av hjärtans lust, och kommer sannolikt att göra det långt efter våran död. Vad i helsicke har mänsklighetens tillkortakommande med just USA att göra?! Jag köper inte att just USA är en exceptionell nation med uppgift att slösa sina resurser på det ena smått hopplösa (militär)projektet efter det andra, speciellt som Ryssland och Kina inte gör ett skit för världsstabiliteten, och för att få bort diktatorer osv. Nej, låt USA – som i alla fall alltid samtliga socialist- och vänsterliberala idioter älskar att hata och kritisera för allt vad de gör – dra sig tillbaka, satsa på sitt eget land, bygga sig starka igen, och låta världen och mänskligheten klara sig så gott den kan.

    Om mänskligheten inte kan sköta sig, får väl FN träda in.

    Om FN är en skämtorganisation, alltmer dominerad av diktaturer, och aldrig får något vettigt gjort, får väl Gud träda in.

    Om inte Gud träder in, eller s a s träder in för lite, kanske saker och ting som sker är just ämnade att ske.

    Låt USA vara ifred. Låt USA dra sig tillbaka. Låt mänskligheten slå ihjäl och avskaffa sig själv om det är så att mänskligheten inte har kommit längre än så. Låt USA för en gångs skull få använda sina resurser till sina egna behov. Låt världen klara sig själv.

    Mvh

  3. 3 gautic01 juli 10, 2011 kl. 18:17

    ”Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.”

    Det är inte ofta T&F ägnar sig åt makrostrategi och geopolitik. Glädjande att det förekommer någon enstaka gång. Det är valår 2012 och det kan bli republikanskt styre. Även om vissa tecken på isolationism förekommer i GOP blir det säkert inga drastiska reduceringar.

    ”Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.”

    Europa vill sällan betala räkningar då det gäller försvar. Få se om det kan bli större försvarssatsningar i några europeiska länder. Hys inte för höga förhoppningar.

    ”Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.”

    ”Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.”

    Totalt amerikanskt tillbakadragande? Skall man skratta eller gråta eller vill T&S sänka Europa?

    Gautic01

  4. 4 Populisten juli 10, 2011 kl. 21:06

    ”1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska”

    Och 2000-talet kommer vara det kinesiska. Jag är övertygad om att framtidens historier t.o.m. kommer att placera året då skiftet skedde tidigare än det årtal vi skriver idag. Finanskrisen kanske, då USAs finansminister fick gå med mössan i hand som en tiggare till Peking.

    De ekonomiska problemen är ganska gamla. Någonstans läste jag att oljepriset inte alls ökat de senaste 40-åren. Om man mäter i guld istället för USD. Det är alltså dollarn som sedan Bretton Woods-systemet skrotades kontinuerligt tappat i värde eftersom USA tappat i konkurrenskraft.

  5. 5 Patrik Magnusson juli 10, 2011 kl. 22:50

    gautic01: ”Totalt amerikanskt tillbakadragande?”

    Missförstå mig rätt. Jag är den varmaste anhängare av starka transatlantiska band. Fick jag välja fritt skulle jag helst se att det amerikanska engagemanget för Europa bestod samtidigt som vi själva tog tag i vår egen försvarsförmåga. När jag nu inte får välja, utan det tycks som att USA står i begrepp att ytterligare reducera sina försvarsåtaganden på vår sida Atlanten, så skulle jag föredra att det hela gavs en så drastisk framtoning som möjligt, istället för att smygas genom. Därför tycker jag att Gates ganska hårda ord var välkomna – men sannolikt långt ifrån tillräckliga.

    Något totalt amerikanskt tillbakadragande har jag varken förordat eller förutspått. Där har du allt övertolkat mig. Naturligtvis kommer inte USA att helt bryta banden med Europa. Ett omfattande underrättelsesamarbete kommer sannolikt att fortgå, liksom vissa baseringsmöjligheter och en del kvardröjande USA-trupper. Själva NATO-fördraget blir ju också kvar, inklusive förpliktelserna till kollektivt försvar.

    Det som kommer att ändras är att allt färre amerikanska trupper kommer att vara baserade i Europa, eller ha sin utrustning förhandslagrad här. Det kommer att finnas färre gripbara förband som kan komma till vår undsättning om det korpar till sig. Faktum är att de flesta av dessa förändringar redan har inträffat – men i det tysta. Av de 300 000 till 400 000 amerikanska soldater som regelmässigt befann sig på den europeiska kontinenten för 20 år sedan återstår idag mindre än var fjärde. POMCUS-systemet, som skulle tillåta snabb förstärkning med amerikanska förband till Europa, genom att förhandslagra stor del av dess utrustning är i princip nedmonterat.

    Detta är förändringar som fortgått och kommer att fortgå alldeles oavsett vad jag har för uppfattning i frågan. Jag konstaterar bara vad som sker, och framför en from, om än orealistisk, förhoppning att de som borde ta ansvar för Europas säkerhet inser allvaret i denna situation och gör någonting åt den. Vill vi ha kvar USA:s engagemang, såsom jag vill, är det nog dags att börja visa lite engagemang själva, vill USA få Europa att börja ta mer ansvar måste de nog börja tala klartext med oss, ställa lite krav.

  6. 6 Patrik Magnusson juli 10, 2011 kl. 23:05

    Populisten: ”Och 2000-talet kommer vara det kinesiska”

    Här är jag rädd att du har rätt. Det torde inte råda någon tvekan om att Kina kommer att vara det kommande århundrates viktigaste aktör på den internationella scenen, dock inte i ensamt majestät som USA varit en kort tid, utan som den största av många stora aktörer i ett multipolärt system. USA kommer under lång tid ännu att vara en viktig aktör, Europa skulle kunna bli det om vi tog oss i kragen. Ryssland och Indien, möjligen Brasilien kommer också att vara viktiga.

    Problemet med Kinas framväxt är dess auktoritära statsskick. Skall man ha en hegemon eller en primus inter pares bland stormakterna vore det betydligt behagligare om denne vore en demokrati. Som det nu är tycks vi få en kapplöpning mellan två med varandra intimt förknippade trender i Kinas utveckling, kapitalistiskt driven tillväxt och demokratisering.

    Kinas kapitalistiska system kommer med största sannolikhet att på sikt leda till att landet demokratiseras. Det skulle kunna innebära att Kina blir en allierad till västmakterna i kamp mot diktatur och terrorism. Samtidigt kommer tillväxten att göra Kina till en militär jätte, sannolikt revanschsugen efter århundraden av förnedring. Detta är krafter som i en diktatur kan leda till katastrof, men som i en demokrati med tiden klingar av.

    Den centrala frågan om Kina är därför som jag ser det, vilken av dessa utvecklingslinjer som hinner först. Hinner Kina bli så starkt att de frestas att söka sin plats i solen med militätra medel innan demokratiseringen gör dem förnuftiga för omvärlden att ha att göra med, eller kan omvärlden hålla dem i schack tillräckligt länge för att demokratiseringen skall få effekt, och på ett sådant sätt att man inte antagoniserar kineserna.

  7. 7 Thomas juli 10, 2011 kl. 23:13

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Vill vi ha kvar USA:s engagemang, såsom jag vill, är det nog dags att börja visa lite engagemang själva, vill USA få Europa att börja ta mer ansvar måste de nog börja tala klartext med oss, ställa lite krav.”

    Frågan är väl om USA verkligen vill detta? Det går även att undra om vi bortskämda, smått infantila europeer finner oss i några som helst krav som USA ev ställer?

    USA har räddat oss europeer två gånger från oss själva i vk I och II, och mest fått oceaner med ovett, dryghet, arrogans, oginhet och allmän dumhet i retur.

    Mot denna bakgrund går det sannerligen att undra varför i hela fridens namn USA ska fortsätta offra människoliv och materiella resurser på en dylik kontinent? Jag hade inte förordat sådana räddningsinsatser om jag hade varit amerikan. Tvärtom hade jag förespråkat att de amerikanska resurserna satsas på ett militärt försvar av det amerikanska fastlandet, och på att bygga landet finansiellt starkt igen.

    Europa i sin tur, kan gott försvaras av Europa. Klarar inte Europa av det i dagsläget, får väl Europa lägga socialismen åt sidan, föra in mer av kapitalism, bygga sina länder ekonomiskt starka, och satsa nödvändiga resurser på det militära.

    Eller för all del låta bli, och måhända bli sönderbombade av terrorister, och i sinom tid erövrade av militanta muslimer.

    Europa torde stå inför en del kritiska val de närmaste åren, och får nog sluta agera som barnungar som hela tiden räknar med att pappa USA ska komma och fixa allting som är jobbigt och svårt rent militärt.

    Eller för all del fortsätta med det infantila agerandet på en mängd plan, och också ta konsekvenserna av detta.

    Mvh

  8. 8 FredrikN juli 12, 2011 kl. 11:14

    Det brittiska imperiet gick under ca 1943. USA var inte i topp forran dess.

    FredrikN

  9. 9 van S. juli 12, 2011 kl. 17:46

    Varför ska USA, eller någon annan för den delen, ta Europas försvar på allvar när inte ens européerna själva gör det? Endast 2 länder utav Natos 26 medlemmar uppfyller det uppsatta målet att spendera minst 2% av BNP på försvaret. Att europeiska länder skulle ha svårt att hålla igång långvariga insatser någonstans på andra sidan av jorden kan man förstå. Men det är tragiskt när två av Europas största länder, Storbritannien och Frankrike, börjar klagar om påfrestningar efter några veckors bombningar i Libyen, som alltså ligger på andra sidan av Medelhavet. Och då har inte ens Gaddafi några flygvapen att sätta emot.

  10. 10 Erik juli 13, 2011 kl. 14:26

    Tja, vad ska man säga? I dagens avreglerade och fragmenterade värld känns det som om största fokus ligger på olika aktörers förtvivlade försök att hålla styr på pengaflödet. Det kanske inte alltid är så lätt för t.ex. stater och/eller regionala försvarssamarbeten att planera en långsiktig säkerhetspolitik när man inte vet från ena dagen till den andra var/om pengarna finns. Lägg därtill de ofta dominerande välfärdspolitiska frågorna överst på agendorna i demokratierna-försvarsfrågorna är ju sällan ”sexigt” för de breda väljarlagren! Tyvärr så tror jag inte vi lillebröder kommer att få skrämselhicka när storebror USA lämnar scenen med buller och bång, det ska mycket värre saker till innan markant ökade försvarsanslag klubbas igenom i demokratiernas parlament, iaf så länge vi har en ”fri” global finansmarknad utan egentlig insyn och ständig medieuppmärksamhet på nationella sociala problem.

  11. 11 gautic01 juli 13, 2011 kl. 16:41

    Tja, det är nog inte så hoppfullt då det gäller Europas försvar. Euroländerna har en kris på gång och den kan sprida sig. Social trygghet är viktigare än nationell säkerhet. Ingen regeriing vågar satsa mer på försvaret. Man tycks tro att det med säkerhet blir valförlust då i nästa val.

    Ett strålande undantag är det pro-amerikanska Polen, som står för ett starkare Europaförsvar. Ingen tvekan. Polen är ett land på uppgång i EU. Kanske kan något hända men har Polen några efterföljare. Tjeckien? Är det Old Europe mot New Europe? Vi får se.

    Gautic01

  12. 12 Advocacia empresarial em Uberlândia juni 22, 2017 kl. 15:51

    Greetings I am so excited I found your blog
    page, I really found you by error, while I was searching on Aol for something else,
    Anyways I am here now and would just like to say many thanks for a incredible post and a all round thrilling blog (I also
    love the theme/design), I don’t have time to read through it
    all at the moment but I have saved it and also added your RSS
    feeds, so when I have time I will be back to read a lot more, Please do keep up the
    fantastic work. http://www.garciaadvocacia.com.br/

  13. 14 Lonnie oktober 8, 2017 kl. 11:01

    three. The online stores can attain a wider market. http://www.meerutbazaar.com/author/bloomtonnesen9


  1. 1 Långt kvar till enveckasförsvaret | Esse Non Videri Trackback vid mars 1, 2013 kl. 21:44

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar