Det förvirrade och värdelösa KD

Kristdemokraterna ter sig idag som ett ganska osympatiskt parti med kontroversiella åsikter. KD:s riksting (alltså partistämma) har nu i helgen beslutat sig vara för tvångssterilisering – av personer som genomgår könsbyte. Dessutom är ju KD emot homoäktenskap, emot homoadoptioner, de ogillar Pride-paraden, och innerst inne är de emot abort. Underlivsfrågor är överhuvudtaget en grundläggande del av KD:s profil. Alltså den egentliga profilen, till skillnad från den mysprofil som partiet själva vill sätta med företrädare i slipovers som på lite lagom nedtonat frireligiöst manér vill tala om barn och ungdomar med väljarna. I övrigt vill KD förbjuda snus, förbjuda dagis, tillåta religiösa friskolor där evolutionsläran ifrågasätts, tvinga vanliga medborgare att som en del av vardagslivet vara beredda att närsomhelst utsätta sig själva för gatuvåld… Dessutom är det mycket partitoppen säger som de inte sedan står för, t.ex. att man inte är något förbudsparti, att bensinskatten skulle sänkas och att fastighetsskatten skulle avskaffas om KD kom till makten. Rösta på KD för att de är snälla och goa att hålla i handen när mörkret tätnar? Host host, jag tror jag fick halsfluss…

Denna bild av KD är ganska utbredd, och omfattas såväl av den större andelen journalister, alla mer eller mindre socialliberalt lagda och för den delen de väljare som lättare tar till sig av etablissemangets syn på avvikarna än av avvikarnas egen argumentation. Och beskrivningen är inte heller felaktig, även om den är tillspetsad. Jag har själv varit med i partiet, men sedermera sällat mig till dem som lämnat i protest. Ett av KD:s många problem är att man har självbilden att man är ett snällt och mysigt parti, långt ifrån Vänsterpartiets dundrande demagoger och Moderaternas kalla individualister. KD är livrädda för att uppfattas som kontroversiella, när man ju vill vara ”ett parti för alla” på samma sätt som den kristna läran menar sig vara till för alla människor. Därför – framför allt därför – vill KD:s partitopp sedan Göran Hägglund tog över ordförandeklubban släta över de sidor av partiet som sticker ut och sticker i ögonen på andra, och efter den gångna helgen täcka över allt det där kontroversiella med att KD fr.o.m. nu alltså vill vara ett parti för barn och ungdomar. Detta är, milt uttryckt, verkligen inte alls de ”nya friska tag” som partiet är i så skriande behov av. Både omgivningen och partimedlemmarna själva lär uppfatta detta som ”business as usual”.

Att ha eller inte ha en idégrund

Ett annat problem i KD:s sätt att fungera låter sig väl illustreras i detta att man trots allt nu vid 2011 års riksting har fastslagit att personer som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras. Partiet lyckas följaktligen inte undgå att anta kontroversiella ståndpunkter, hur okontroversiella och hyggliga man än vill framstå i alla andras (särskilt de som aldrig för sitt liv skulle rösta på KD) ögon. Men även om man skulle lyckas släta över detta på något vis, på samma sätt som partitoppen gör allt den kan för att släta över allt som kan verka kontroversiellt med partiet, så är det därigenom bara sjukdomens symptom man behandlar. Den stora sjukdomen, som partiet saknar insikt om, är att partiet sedan ett bra tag tillbaka totalt saknar en ideologisk grund för sin sakpolitik. Det är otroligt, och pendlar mellan komedi och tragik, när man hör KD:s företrädare upprepa det eviga mantrat om att de är det enda ”värdeorienterade” partiet i Riksdagen.

Det är just här som skon klämmer allra mest för KD. I ljuset av att all annan form av tvångssterilisering är avskaffad ter ju sig KD:s ståndpunkt onekligen hemsk, och partiet hamnar nu i en situation där de lär dra på sig nedgörande kritik för lång tid framöver. Saken är dock den när det gäller politik att i ljuset av en tydligare ideologisk grund hade det sannolikt varit en annan sak. Då hade denna ståndpunkt nämligen varit en del av ett mycket större åsiktspaket där just detta hade kunnat framstå som en både logisk och framför allt argumenterbar ståndpunkt. Så är nu absolut inte fallet, och ståndpunkten om tvångssterilisering av personer som genomgår könsbyte blir därmed ytterligare en spik i foten för KD istället för att frågan intar den mycket lilla plats i en större helhet som den egentligen är berättigad. För på samma sätt som ett eventuellt burka-förbud (Folkpartiet har drivit denna fråga) berör få individer, berör tvångssterilisering av personer som bytt kön förmodligen inte ens alla inom det fåtal som genomgår könsbyte. Ett manligt könsorgan kan ju t.ex. knappast göras om till att likna ett kvinnligt utan att det går ut över spermaproduktionen.

Det ideologiska inbördeskriget

KD har under flera år befunnit sig i ett ideologiskt inbördeskrig till följd av det principprogram partiet antog 2001, där dörren öppnades på vid gavel för konservatismen. Under detta inbördeskrig har konservatismens motståndare inom partiet t.o.m. föreslagit att principprogrammet görs om i grunden för att till slut bli av med de hemska konservativa som vill göra KD till någonting mycket större än att enbart vara representanter för vissa frireligiösa grupper. Risken är ju faktiskt uppenbar att man inte blir ett parti för alla om man tar ställning för en av de tre huvudideologierna liberalism, konservatism eller liberalism. Risken är ju också stor att man uppfattas som ännu mer kontroversiell om man tar ställning för konservatismen när det svenska etablissemanget är framför allt liberalt och socialistiskt. Med anledning av detta har också andra grupper i partiet dragit mycket åt det rödgröna hållet och en del åt det liberala hållet, och med dessas större popularitet hos media har det inte varit svårt för dem att ge en både splittrad och förvirrande bild av KD.

Det är i precis ett sådant läge som de små men desto kontroversiellare frågorna tar större plats – och galna idéer som t.ex. att KD ska vara med i Pride (utspelet här, förklaring till det galna med det här) framstår som ett självklart steg att ta eftersom i stort sett ingen människa eller organisation klarar av att driva ståndpunkter som de inte kan backa upp med en bra och logisk argumentation. Saken är den att alla de ståndpunkter som särskiljer KD från andra partier och ger dem ett existensberättigande i debatten och för den delen riksdagen, kommer att gå samma väg till mötes. Utanför politikens mittfåra måste man ha en klar ideologi om man ska kunna överleva – man måste kunna sätta sin egen bild av verkligheten för att kunna verka någorlunda oberoende av hur etablissemanget sätter sin verklighetsbild. Och redan namnet ”kristdemokraterna” gör det omöjligt för detta parti att någonsin kunna inta en plats hos det egentliga etablissemanget i ett så sekulariserat och sexualiserat land som Sverige.

Trängande behov av ny partiledning

KD är sannerligen inte ”riksdagens enda värdeorienterade parti”. Vänsterpartiet kan möjligen göra anspråk på denna beteckning, och det är för all del inget bra betyg på svensk borgerlighet. Om man skådar den bistra verkligheten i vitögat så är sanningen snarare den att KD är ett värdelöst parti i riksdagen. Deras enda funktion efter 2006 har varit att garantera att Alliansen vinner valen. Efter helgens riksting ser jag ingenting som skulle tyda på att nuvarande KD-ledning, som än en gång har återvalts, besitter förmågan att få upp partiet på banan igen. De har suttit alldeles för länge, och de har uppenbarligen sedan länge gett allt de har. KD-ledningen måste bytas ut vid partiets extrainsatta riksting om ett halvår. Om 28-årige Gustaf Fridolin platsar som nytt språkrör för Miljöpartiet borde den 28-årige och minst lika kvalificerade Charlie Weimers platsa i KD:s absoluta topp.

Genom Weimers lika idémässigt välutvecklade som faktamässigt välunderbyggda glasögon skulle KD dels sätta färg på den annars väldigt gråa svenska samhällsdebatten. Dels sätta mer färg på det egna partiet genom att våga stå upp för principer och sakfrågor som en stor mängd (men förvisso inte alla) väljare sympatiserar med och som få politiker idag företräder. Att ha Weimers i KD:s partitopp skulle ovedersägligen skapa ett mycket större intresse för KD både inom media och hos väljarkåren. Weimers har just avgått som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, och att inte föreslå honom inför partiets extra riksting om ett halvår vore tjänstefel. KDU:s medlemstidning har det talande namnet Ny Framtid – en ny framtid är precis vad KD nu behöver.

Jakob E:son Söderbaum

21 Responses to “Det förvirrade och värdelösa KD”


  1. 1 Patrik Magnusson juli 5, 2011 kl. 18:28

    Tyvärr delar jag Jakobs allt annat än optimistiska syn på KD. Allt för länge har man försökt tillfredställa alla, vägrat att sätta ned foten. Är man ett underlivsmoralistiskt och flummigt snällhetsparti, eller är man ett kristdemokratiskt och konservativt parti?

    Jag har nu tjatat i fyra år om att detta velande inte håller längre, och precis som Jakob har jag tagit konsekvensen av det och avslutat mitt medlemskap. Det värsta som KD kan göra är att fortsätta vackla fram på detta vis. På detta sätt hindrar man framväxten av ett verkligt konservativt parti i Sverige (KD eller ett helt nytt parti) och man bäddar för en valrörelse där alliansväljarna åter ställs inför frågan om de skall rösta på sitt parti (vilket för nästan alla innebär någon annan än KD) eller stödrösta på KD.

    Stödröstning är alltid ett vågspel. Om tillräckligt många väljer detta alternativ så tillför det ens egen sida röster, men om stödrösterna blir för få, då har inte bara KD-väljarna, utan också stödröstarna kasta bort sina röster. 2010 höll chansningen. 2014 tror jag inte att det gör det. Ett parti kan inte ha stödröstning som långsiktig strategi. Denna gång tror jag att alliansväljarna kommer att resonera så att KD är kört. Bättre att ta smällen nu än släpa på liket fyra år till. Sannolikt kan det bli så att den del KD-väljare istället taktikröstar på andra allianspartier för att inte förlora sin röst.

    Skall KD överleva efter 2014 måste det ske på egna meriter. Då måste man finna en profil som man är i huvudsak enig om i partiet, som är konsekvent och som kan locka väljare. Som det nu är drar sig de konservativa för att rösta på KD för att de upplevs som smygpacifistiska, bidragskramande och förmyndaraktiga, medan snällisterna drar sig för att de upplever KD för borgerliga och för hårdföra i moral- och ordningsfrågor.

    Att återgå till snällistlinjen är en möjlighet, och förmodligen den som KD som organisation skulle ha lättast att orka med. Den kommer att kosta de konservativa väljarna, men vinna tillbaka en del frikyrkliga mitten/vänsterväljare. Min gissning är att det kan räcka till 3-5% av väljarkåren, lite beroende på hur karismatisk ledare man kan uppbringa.

    Som konservativ gillar jag naturligtvis inte denna profil, men jag föredrar den lösningen framför dagens. Varför? Där för att då går det säkert upp för de konservativa som likt mig varit på gästspel hos KD att tiden har kommit att vandra vidare. Kanske kan dessa, tillsammans med en ännu större hemlös skara gammelmoderater, utgöra grund för ett nytt konservativt parti.

    Den linje jag skulle förespråka (usch nu känner kjag mig tjatig som en skivspelare som hakat upp sig) vore den konservativa linjen. KD måste inse att de slåss för livet. Då duger det inte med lite fegputsande på detaljer. Nu är tiden för drastiska åtgärder. Slipa till ett riktigt skarpt högerkonservativt partiprogram, sätt Charlie Weimers att leda partiet, rensa ut rejält i partiledningen, och bli Sveriges CDU. Åh, vad kul det hade varit.

  2. 2 Johan Lindahl juli 5, 2011 kl. 19:59

    KD är partiet som borde ha plockat upp det där svärdet som Jesus tog med sig och börjat svinga det med all sin kraft, men krafterna visade sig inte räcka till att lyfta upp svärdet från marken… Det är synnerligen patetiskt och en sorglig historiska.

  3. 3 Populisten juli 5, 2011 kl. 22:48

    Följer man hur diskussionen går i kommentarsfältet til artiklarna på Dagen.se så verkar det som om inte ens frimicklarna gillar KD längre.

    Hoppas Weimers vågar utmana!

  4. 4 Allianspartisten juli 6, 2011 kl. 17:10

    Att ”stöpa om” kristdemokraterna till ett mer renodlat konservativt parti lär vara mycket svårt. Det är inte här partiet har vare sig sina ”rötter” eller kärnväljare. En organisation i kris, såväl politiska partier som företag, tenderar väldigt ofta att agera i enlighet med principen ”back to basics”. De stämningar som kan avlyssnas nu pekar dessvärre på att det är denna väg kristdemokraterna försöker gå.

    Lägg till detta att en stor del av partiets framgångar, t.ex. vid valen 1998 och 2002, berodde på den sympatiske och karismatiske partiledaren Alf Svensson kombinerat med tillkortakommandena hos hans borgerliga partiledarkollegor. Min bild är att det forfarande är resterna av Alf Svenssons förtroendekapital som partiet lever på och inte dess ”snällistiska” sakfrågor.

    Inför nästa val bör därför fördjupade samverkansformer etableras på den borgerliga sidan för att undvika att borgerliga röster förslösas om något av partierna skulle hamna utanför spärren. Jag har flera gånger på detta forum argumenterat för ett valförbund kombinerat med listor, gärna partiöverskridande, där listornas kandidater står för klara idemässiga profiler. Detta tror jag är ett bättre angreppsätt än nya riskfyllda partibyggen som också, om de inte fungerar, kan leda till sekterism.

  5. 5 Populisten juli 6, 2011 kl. 17:59

    Allianspartsiten,

    ”Back to basics” för KD skulle i mina ögon vara verkligt uppfriskande, men då måste man verkligen våga stå för en klassiskt kristen värdegrund. I dagens politiska klimat skulle detta visserligen vara en form av värdekonservatism men likväl ytterst radikalt. Har man bara modet så tror jag dock en sådant återvändande lönar sig i opinionen, läs gärna Lukas Berggrens ledare från Världen Idag på temat som hämtar stöd ur VALU för tesen att KD växer då kyrkfolket röstar på dem:

    http://www.varldenidag.se/ledare/2011/07/01/Kristenheten-ar-losningen-KD/http://www.varldenidag.se/ledare/2011/07/01/Kristenheten-ar-losningen-KD/

  6. 6 Patrik Magnusson juli 6, 2011 kl. 18:18

    I vissa avseenden skulle säkert KD:s rötter innehålla konservativa drag, främst då moralkonservativa sådana. Nu är det kanske inte den aspekt av konservatismen som jag håller högst, men vissa förbättringar mot dagens linje innebär det säkert.

    Det som däremot också finns i de svenska kristdemokraternas rötter, och som definitivt inte vore bra ur mina ögon sett (om än säkert för en viss del av väljarkåren) är pacifism, generös bidragslinje, släpphänt bistånds- och flyktingpolitik, och velande ekonomisk politik.

    Det enda bra jag kan se med detta är att det för allmänkonservativa och borgerliga väljare står klart att det är hos något annat parti de skall sätta sitt hopp, och att det därmed blir ytterst få i denna grupp väljare som kastar bort sin röst på ett parti som antagligen inte tar sig in i Riksdagen, och som om de gör det inte är till särskilt mycket glädje för någon.

  7. 7 Thomas juli 6, 2011 kl. 19:09

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… det för allmänkonservativa och borgerliga väljare står klart att det är hos något annat parti de skall sätta sitt hopp, och att det därmed blir ytterst få i denna grupp väljare som kastar bort sin röst på ett parti som antagligen inte tar sig in i Riksdagen, och som om de gör det inte är till särskilt mycket glädje för någon.”

    Just det. Det handlar inte bara om att ha en välslipad, retoriskt skickligt genomförd valkampanj. Det handlar om att ha något att erbjuda efter valet också. Frågan är om KD har det?

    Mvh

  8. 8 Populisten juli 6, 2011 kl. 19:38

    Patrik Magnusson,

    Åter till rötterna torde ju betyda tillbaka till 1963. Det är klart möjligt att Lewi Pethrus och Birger Ekstedt var pacifister, men att de skulle förespråkat ”generös bidragslinje, släpphänt bistånds- och flyktingpolitik, och velande ekonomisk politik” har jag extremt svårt att föreställa mig. I själva verket tror jag de skulle betraktat nutidens debatt, som så krampaktigt klamrar sig fast vid ytliga kronor och ören- eller procent-resonemang, som totalt ointressant och irrelevant.

  9. 9 Allianspartisten juli 6, 2011 kl. 19:55

    Populisten,
    ””Back to basics” för KD skulle i mina ögon vara verkligt uppfriskande, men då måste man verkligen våga stå för en klassiskt kristen värdegrund.”

    En klassisk kristen värdegrund är absolut inget fel. Dock är min bild, som möjligen kan vara felaktig och fördomsfull, att den tidiga kristdemokratin, med rötter i pingströrelsen och dess förenklade svart-vita syndakataloger, hade en inriktning som ibland kunde ”urarta” till ren ”pekpinne-moralism”. Det är bland annat ur detta perspektiv min kommentar ska ses.

    Däremot vore det mycket välkommet om politker och politiska partier mer öppet och rakt vågar stå upp för att sådant de-tio-budorden, kärleksbudskapet och andra kristna grundprinciper för mänsklig samvaro faktiskt är oerhört grundläggande för ett samhälles funktion och harmoni. I detta ligger givetvis också respekten för samhällets kärna – familjen.

  10. 10 Populisten juli 6, 2011 kl. 20:42

    Allianspartisten,

    Det kan väl på sätt och vis kvitta EXAKT hur det var i begynnelsen, men även om jag delar det som jag uppfattar som din uppfattning om pingströrelsen som väl lagisk (jag är inte heller teologiskt någon vän av frikyrkan) så är det nog inte riktigt min uppfattning om Lewi Pethrus och Birger Ekstedt var präst i Svenska Kyrkan.

    Det jag tycker man ska ta upp från rötterna är att bottna politiken helt i klassiskt kristna värderingar (vilket jag iofs tror skulle locka en hel del muslimska väljare också), jag har föreslagit i en tidigare kommentar att man borde anta Manifestet för samvetsfrihet (http://www.samvetsfrihet.se/) som grund för politiken och det tål att upprepas.

  11. 11 Allianspartisten juli 6, 2011 kl. 21:41

    Populisten,
    Visst skulle ett politiskt parti kunna ta sin utgångspunkt i det samvetsmanifest du refererar till men i delar av detta finns en svår balansgång mellan vad som faller inom statens ansvar och vad som faller inom det vi skulle kunna kalla för samvetet eller den personliga Gudsrelationen.

    Vare sig du eller jag tror jag vill ha någon teokratisk stat och att då t.ex. i lag förbjuda utomäktenskapliga förbindelser är ingen framkomlig väg. Frågeställningar som denna har med våra samveten att göra och är inget som kan eller bör regleras i lag.

    När det däremot gäller äktenskapet som sådant skulle lagar och politik kunna utformas på ett sådant sätt att denna samlevnadsform uppmuntras. I detta ligger att det finns en rimlighet att två personer som lever ihop och som kanske också skaffar barn har ett stort och förpliktigande ansvar både för varandra och sin avkomma, ett ansvar som kräver någon form av fast referensram.

  12. 12 Populisten juli 6, 2011 kl. 22:09

    Allianspartisten,

    Det gränsdragningsproblemet finns för alla politiska inriktningar. Jag är skulle nog vilja påstå att de för tillfället styrande ismerna inte ens verkar förstå att det borde finnas en gräns…

  13. 13 Allianspartisten juli 6, 2011 kl. 22:27

    Populismen,
    ”Det gränsdragningsproblemet finns för alla politiska inriktningar. Jag är skulle nog vilja påstå att de för tillfället styrande ismerna inte ens verkar förstå att det borde finnas en gräns…”

    Och med detta pekar du på det fundamentala i att det finns ett starkt civilsamhälle på andra sidan den gräns som definierar politikens område.

  14. 14 Söderbaum juli 11, 2011 kl. 9:00

    Vad Sverige behöver, enligt mig, är ett parti som appellerar så brett som möjligt till konservativa väljare. De få väljare som vill ha en kristen politisk inriktning skulle garanterat känna sig mer hemma där än någon annanstans. Jag ser dock inte att ett renodlat kristet parti har någon som helst chans i Sverige idag, och ett parti som det gamla KDS skulle nog inte locka några andra väljare än just de frikyrkliga som alltid har utgjort KD:s kärnväljare och som skrämmer bort alla andra. Av dessa skäl tycker jag att KD borde omgestalta sig till ett konservativt parti. Men jag har inte längre några förhoppningar om att det kommer att ske, och då är det bättre för Alliansen om alla potentiella KD-väljare förbereder sig på att KD inte klarar riksdagsspärren 2014 – så att ett Alliansen utan KD ändå möjliggörs.

  15. 15 Populisten juli 11, 2011 kl. 9:32

    Söderbaum,

    Det finns väl rent allmänt två skolor:

    1) Partier ska ha en bredare ideologisk bas för att liksom täcka in väljarbasens värderingar.

    2) Partier ska ha en tydlig och smalare grund vilket även kommer att locka väljare med närliggande värderingar.

    I en tid när autenticitet efterfrågas mer än någonsin så tror jag definitivt inte man ska räkna bort nummer 2.

  16. 16 Thomas juli 11, 2011 kl. 10:11

    Söderbaum m fl,

    ”Vad Sverige behöver, enligt mig, är ett parti som appellerar så brett som möjligt till konservativa väljare…”

    Sannolikt är det så.

    ”… De få väljare som vill ha en kristen politisk inriktning skulle garanterat känna sig mer hemma där än någon annanstans…”

    Ja, varför skulle de inte det? Vad är alternativet; att rösta på något av de socialistiska, ekofascistiska, eller socialliberala partierna?

    ”… Jag ser dock inte att ett renodlat kristet parti har någon som helst chans i Sverige idag, och ett parti som det gamla KDS skulle nog inte locka några andra väljare än just de frikyrkliga som alltid har utgjort KD:s kärnväljare och som skrämmer bort alla andra. Av dessa skäl tycker jag att KD borde omgestalta sig till ett konservativt parti…”

    Detta är det nog många fler som tycker.

    ”… Men jag har inte längre några förhoppningar om att det kommer att ske, och då är det bättre för Alliansen om alla potentiella KD-väljare förbereder sig på att KD inte klarar riksdagsspärren 2014 – så att ett Alliansen utan KD ändå möjliggörs.”

    Just det.

    Mvh

  17. 17 Zeth Arkö Gogman juli 11, 2011 kl. 10:17

    Jag gillar de flesta av artikelns slutsatser men har svårt för Söderbaums pessimistiska inställning till KD. KDU är bättre än någonsin efter senaste RM på att vara konservativa, och får positiv uppmärksamhet för förslag som skulle varit helt omöjliga från det hållet under KDU:s tid som frikyrkligt mitten-vänsterförbund: http://www.dn.se/nyheter/politik/kdu-topp-kraver-spraktest

    Flera distrikt kontrolleras av antingen allmänborgerliga eller konservativa ordföranden. I distrikt som Göteborg och Bohuslän har den gamla snäll-ledningens linje uppenbart fått stryk i kommunal- och riksdagsval. Alla chanser finns för att högerkonservativa personer ska kunna gripa in och vända vinden till sin fördel. KD:s nya inriktning på barn och ungas uppväxtvillkor är förvisso inget högvattenmärke, men det finns många politikområden som kan diskuteras med den utgångspunkten till konservativ fördel. (exempelvis ordning i skolan, skattesänkningar för familjer, sexualiseringen och RFSU:s makt, integrationsproblemen) Dessutom ligger ju talet om verklighetens folk och politikens gränser kvar.

  18. 18 Allianspartisten juli 11, 2011 kl. 10:56

    ”…och då är det bättre för Alliansen om alla potentiella KD-väljare förbereder sig på att KD inte klarar riksdagsspärren 2014 – så att ett Alliansen utan KD ändå möjliggörs.”

    Det viktigaste i nästa val är att säkra ett fortsatt Alliansstyre. Man kan förvisso ha synpunkter på Alliansen men alternativet, den velige och självgode kamraten Juholts socialdemokrater, understödda av kommunister och gröna utopister, lär öppna upp för en politik som totalt går på tvärs såväl mot ett konservativt förhållningssätt som mot kristna grundvärderingar.

    Här fortsätter jag envisat att hävda att en fördjupad samverkan inom Alliansen, i form av ett valförbund, är en bra väg framåt om den kombineras med listor där kandiaterna representerar olika inriktningar inom ramen för borgerligheten.

  19. 19 Söderbaum juli 12, 2011 kl. 12:15

    Populisten:

    Jag ser det snarare som att det finns tre typer av partier:

    1) Folkrörelsepartierna.
    2) De ideologiska partierna.
    3) Populistpartierna

    KD är från början ett folkrörelseparti, men det finns idag alldeles för lite kvar av dess folkrörelse (pingstkyrkan) och det som finns kvar av denna skrämmer bort andra väljare. Därför är det idag nödvändigt att frångå folkrörelsealternativet. Att KD skulle bli ett populistparti, även om man t.ex. valde den i Sverige trängande familjefrågan snarare än invandrarfrågan som utgångspunkt för sin populism, är helt enkelt totalt oförenligt med partiets DNA. Därmed återstår det för KD att bli ett ideologiskt parti, vilket man försökte för 10 år sedan genom att börja kalla sig för kristdemokrater i den europeiska kristdemokratiska traditionen och genom att anta ett principprogram i enlighet med detta. Dessvärre finns ingen täckning för detta principprogram vare sig i KD:s politik eller partiorganisation, vilket bl.a. hänger intimt samman med att man inte ansett att de nya medlemmar som strömmat in från andra håll sedan detta principprogram antogs hänger tillräckligt väl samman med den ursprungliga folkrörelsen. Den breddning av partiet som man föresatte sig vid 2000-talets början har därmed effektivt kvävts i sin linda. Man står därför och väger någonstans i gränstrakterna mellan alternativ 1 och 3, samtidigt som man hävdar sig vara ett alternativ 2-parti utan att i realiteten ens försöka. Detta är skälet till att det mycket länge nu gått åt pipan för KD både internt och i opinionsundersökningarna.

    Zeth Arkö Gogman:

    Det hade varit guld om KDU var KD. Men så är det inte. Och ingen i partiet verkar intresserad av att det ska bli så. Tvärtom verkar alla rädda för att det ska bli så, och gör allt för att motverka en sådan utveckling. Jag beundrar dock er som fortsätter kämpa, till slut urholkar kanske droppen stenen. Men ibland behövs också en rejäl käftsmäll för att man ska vakna upp. Förhoppningsvis räcker den typ av kritik som jag bidrar till, istället för att det som väcker KD är att man åkt ur riksdagen. Om KD åker ur riksdagen finns inga som helst utsikter för dem att någonsin ta sig in igen i det sekulariserade och kristendomsfientliga Sverige. Men inte ens det finns det någon sjukdomsinsikt om inom KD, för då hade de väl ändå ansträngt sig att tvätta bort frikyrkostämpeln och bli ett parti för alla kristna.

  20. 20 FredrikR juli 15, 2011 kl. 12:13

    Vad kan då den konservative göra? 1 han kan delta i ett nystartat parti. Sådana initiativ görs då och då. En lång ökenvandring på minst tio år väntar och när man kommit fram kanske partistrateger slagit klorna i partiet. 2 flytta till Schweiz eller Singapore. Två konservativa länder. 3 gå med i grannsamverkan mot brott


  1. 1 Så kan KD rädda sig själva – Klubb Zogman Trackback vid juni 17, 2016 kl. 12:38

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar