John Donne (1572-1631) myntade de bevingade orden "Ingen människa är en ö". I den nya individualismens tidevarv är hans budskap viktigare än någonsin.
Jag läser en artikel i the Telegraph och reflekterar över hur denna artikel så elegant, utan att vara menad för syftet, kan illustrera en viktig skiljelinje mellan liberaler och konservativa. Artikeln handlar om en väldigt omfattande intervjuundersökning, genomförd under två år, som kommer till slutsatsen att mycket av de stora problemen som drabbar barn i Storbritannien idag kommer sig av en alltför utbredd individualism, dvs en attityd där det egna självförverkligandet och egenintresset sätts som det högsta. För den rättrådige liberalen blir hela artikelns innehåll att svära i kyrkan medan det för mig, även om jag kan undra över delar av den, ändå i stort blir en bekräftelse av den bild jag redan har.
Med Sveriges politiska historia så har det funnits en stark, och nödvändig, tendens för borgerliga företrädare att fokusera väldigt mycket på behovet av rättigheter för den enskilde gentemot staten och alla de kollektiv som socialdemokratin så frikostigt har uppbyggt ett korporativt samhälle på. Det har ibland varit alltför enkelt att glömma att den samhälleliga utvecklingen sedan länge tillbaka i än högre grad än kollektivisering har inneburit en individualisering.
Det kan te sig ironiskt att i ett samhälle som Sverige, där så mycket har kretsat kring socialdemokraterna och socialismen, tala om individualismen som det stora problemet. Visst, vi har många problem, men i mycket faller det tillbaka på just detta. De kollektiva välfärdssystemens främsta negativa effekt har varit att effektivt bekämpa den klassiska viljan till att hjälpa och stödja sina medmänniskor. Det som har blivit kvar är då egenintresset och viljan att själv få ut så mycket som möjligt ur det ansiktslösa ”systemet”.
Skyldiga till detta är i lika hög grad de liberaler som har framhärdat med att se människan som en ö, sig själv fullgod, som de socialister som har kämpat för system som bygger på kampen mellan människor och som arbetar efter principen att du inte ska behöva vara beroende av någon annan människa. Oavsett om du är liberal eller socialist så är det högsta onda att inte vara fri från beroendet och banden till varje annan människa.
Det grundläggande problemet är varken en förtryckande stat, onda maktstrukturer eller den hemska marknaden. Problemet är som så ofta attityder. Ett samhälle där jag och mitt är det yttersta målet är och blir inget mänskligt samhälle, oavsett om vi är fria från onödiga statliga tvång eller utifall storebror kontrollerar oss. Därmed inte sagt att det förra inte gör bra attityder enklare att uppnå.
David Högberg
Tradition & Fason 
Både socialismen och kapitalismen är ond.
Ur Katolska Kyrkans Katekes:
”2425 Kyrkan har förkastat de totalitära och ateistiska ideologier som i modern tid hänger samman med ”kommunism” eller ”socialism”. I övrigt har hon när det gäller kapitalismen såsom den praktiseras sagt nej till individualismen och marknadslagarnas absoluta primat över människans arbete. Regleringen av ekonomin enbart genom centraliserad planering förstör de sociala banden i grunden; dess styrning enbart av marknadskrafterna åstadkommer brister när det gäller den sociala rättvisan, ”ty det finns många mänskliga behov som inte kan tillfredsställas av marknaden. Man måste dra upp riktiga och rimliga regler för marknaden och den ekonomiska företagsamheten i enlighet med en riktig värdeskala och med siktet inställt på det allmänna bästa.”
Väl talat David.
Ni här på Tradiion och Fason borde kanske ta och läsa denna rapport från Timbro författad av Carl Svanberg innan ni svänger er med begreppet ”individualism” lite hur som haver.
Rapporten i fråga:
http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175665764
Inte visste jag att jag var så katolsk!
Håller helt med kritiken av kapitalismen. Kapitalism är något helt annat än marknadsekonomi.
Kapitalism och kommunism är två sidor på samma mynt, d v s ekonomisk tillväxt ger frälsning och statens roll är massiv i ekonomin. Speciellt i fallet med de västliga statskapitalistiska staterna.
Se bara i dessa dagar hur staten styr ekonomin och bankerna för att gynna konsumtionen.
Kapitalism är det när hela samhället med statsapparat, juridik och politik är helt inriktat på kapitalackumulation. Marknadsekonomi är när lagar om tillgång och efterfrågan samt utbud verkar och de har ju funnits så länge människor handlat med varandra såsom organiskt framväxta processer.
Sådärför anser jag att man kan skylla familjens utsatthet på kapitalismen och tillväxtreligionen som även socialdemokraterna prenumererade på. Den ”individualism” som följer i ett liberalt kapitalistiskt samhälle borde snarare kallas för social atomism och det är ett samhälleligt funktionshinder!
Alla skall kunna fungera som utbytbara kuggar – allt som hindrar detta är en störning vare sig ”hindret” är tradition, fason eller äkta personlighetsuttryckande.
Jag tycker konservativa har daltat alldeles för mycket med kapitalismen. Det är länge sedan Sovjet föll så nu behövs inte det pjåskandet längre (under kalla kriget fanns det visst fog för kapitalismdaltandet men inte idag).
Fram för gillen och skrån och en marknadsekonomi på sunda och balanserade grunder. Bara maximal vinst som mål kan inte en konservativ stat skriva under på.
Kapitalism = Marknadsekonomi. Det ”anarkokonservativ” beskriver felaktigt som ”kapitalism” är i själva verket en form av korporativism. Kapitalism innebär inte, och har aldrig inneburit, att staten och kapitalet hjälps åt eller att staten ska ha en ”massiv roll” i ekonomin, tvärtom.
Definition av kapitalism:
Kapitalism är *frånvaron* av tvång och våld i frivilliga ekonomiska relationer mellan samtyckande individer.
Inget annat. Så sluta använda begreppen ohederligt. Ni har fått både ”individualism” och ”kapitalism” kraftigt om bakfoten.
”Fram för gillen och skrån”
Och om det är något som är socialism så är det merkantilism och om det är något så stavas regleringar i ekonomin så är just ”gillen och skrån”
Gör om. Gör rätt.
JD: Du är själv inte speciellt noga med ordens betydelse om du buntar ihop med merkantilism med socialism. Inte för att jag tror på varken det ena eller det andra men det är ändå vitt skilda saker. Vad har du fått den defintionen på kapitalism ifrån? Ordet ”kapitalism” tycker jag antyder kapitaltillväxt eller kapital ackumulation snarare än enbart marknadsekonomi eller ”frånvaron av tvång och våld i frivilliga ekonomiska relationer”.
JD:
Kapitalism är en ism med kapitalackumulation som det högsta målet. En kapitalistiskt stat stödjer med politiska medel detta i hela samhället.
Det du definierar som kapitalism stämmer bättre in på marknadsekonomi. En marknadsekonomi kan uppstå utan en stat – kapitalism kräver den.
Kapitalets försvarare har insett att ordet har en sliten och hård ton och så började man, felaktigt, att använda marknadsekonomi som synonym. Det låter mycket mysigare och för tankarna, precis som i ekonomiska modeller, tankarna till en idyllisk medeltida marknad istället för till en skitig fabrik.
Efet murens fall var ”demokrati och marknadsekonomi” ett mantra som klingade bättre i öronen i de nyligen fria länderna än ”demokrati och kapitalism”. Och så missade de stackars länderna i öst en historisk chans att återupprätta ett Europa som varken var kapitalistiskt eller kommunistiskt.
JD: ”Kapitalism = Marknadsekonomi”
Nja. Läs gärna Rolf K. Nilssons utförliga, och numera lite berömda, inlägg om saken:
Kapitalism är så vitt jag vet ett begrepp som Marx myntade för att beskriva just marknadsekonomin. Det som ”anarkokonservativ” benämner som ”kapitalism” existerar förvisso, men det accepterade begreppet för detta är korporativism (förstådd som ett konsensus och samarbete mellan näringsliv och stat, på bekostnad av den fria marknaden och dess konsumenter).
Det enda anarkokonservativ gör här är att genom att smutskasta ett begrepp som kapitalism skjuta intellektuellt djupt ohederliga skott mot individuell frihet (ekonomisk, social, politisk). Ett fult grepp helt enkelt. Antagligen för att de verkliga argumenten tryter.
”Du är själv inte speciellt noga med ordens betydelse om du buntar ihop med merkantilism med socialism.”
Låt gå för det, men om man definierar socialism som statlig inblandning i ekonomin (vilket många gör) faller merkantilism definitivt in i denna kategori (socialism).
”Inte för att jag tror på varken det ena eller det andra men det är ändå vitt skilda saker. Vad har du fått den defintionen på kapitalism ifrån?”
Det är den moraliska definitionen av kapitalism. Se till exempel Ayn Rand.
”Ordet “kapitalism” tycker jag antyder kapitaltillväxt eller kapital ackumulation snarare än enbart marknadsekonomi eller “frånvaron av tvång och våld i frivilliga ekonomiska relationer””
Jaså? Så nu ska vi se till de eventuella fria associationer som ett ord ger för dess betydelse snarare än begreppsinnebörd? Det är inte ohederligt, det är bara ignorant. Punkt slut.
Än en gång; ”Kapitalism” har ALDRIG NÅGONSIN inneburit närvaron av massiva insatser i ekonomin från statens sida. Det är ett löjeväckande påstående då kapitalism innebär EXAKT det motsatta: en separation av stat och ekonomi.
Har debattörerna närmare studerat distributismen? Följande blogg har massor av läsvärt i ämnet:
http://distributist.blogspot.com/2008/07/distributism.html
Jag vill inte vara ekonomiskt beroende av en annan människa, hellre då av det opersonliga ”samhället” (skattebetalarna).
Däremot så är jag personligt beroende och bunden till dem jag älskar. Det är enbart av godo.
”Jag vill inte vara ekonomiskt beroende av en annan människa, hellre då av det opersonliga ”samhället” (skattebetalarna).”
Jag håller med. För den som av olika anledningar inte kan försörja sig själv måste det kännas betydligt skönare att få sitt uppehälle tillgodosett av ett anonymt samhälle, än en person av kött och blod.
Man behöver då varken känna tacksamhet eller skuld för den hjälp man får. Det är till och med så att man kanske inte behöver känna allt för mycket ånger inför att tänja lite på sanningen för att få ut lite mer än man har rätt till, och man kanske inte behöver anstränga sig så hårt för att komma ur sin situation som hjälpbehövande. Det drabbar ju ändå ingen – bara de där anonyma byråkraterna, och det ansiktslösa kollektivet – skattebetalarna.
Det är detta som gör att stora statliga välfärdssystem som det svenska i längden får mycket svårt att överleva.
Patrik Magnusson:
Mycket bra svar av dig till Mei-Lan. Du skriver mycket bra ur den mottagandes perspektiv och hur den kan få det ”lättare” i ett avhumaniserat samhälle.
Jag skulle vilja lägga till fördelarna med stats-individualism, som det ibland kallas, för omgivningen till den hjälpbehövande:
Vi slipper nu att engagera oss i vår nästas liv. Vi slipper göra uppoffringar, vi slipper skita ned oss, vi slipper exponeras för ”den andres” hjälplöshet och vi slipper slösa tid som till exempel kan spenderas framför TV:n. Det är ”någon annan” som skall lösa problemen. Jag har ju betalt min skatt.
Faran med artikeln, även om den sätter fingret på an del viktiga problem i västvärlden, är vilka slutsatser som dras av läsarna i en värld där valet står mellan liberalism (individualism) och socialism.
En av författarna till rapporten som summerar undersökningen är en labour-man. Han skriver:
”You have a decline in religious belief and a decline in what you may call socialism, that kind of social solidarity which was quite strong in the first half of the 20th century.”
Problemet är att socialism, trots den gängse retoriken, inte bottnar i social solidaritet utan just i individualism och egoism. Socialismen bygger på konflikt-teorin. En klass måste utplånas för att den andre ska få det bättre. Någon annan måste sättas åt för att jag ska få det bra. Detta tänkande kan i vissa fall vara på sin plats, men då endast i en diktatur där det ledande skiktet har roffat åt sig allt. Lustigt nog är det just så alla rent socialistiska experiment slutar: med diktatur, utarmat och förtryckt folk och ett svinrikt ledarskikt. Detta beror på att socialismen inte alls är solidarisk utan egoistisk och självisk. Att ett gäng självupptagna individualister gör gemensam sak gör dem inte till sanna kollektivister och det gör dem absolut inte till solidariska varelser.
Kollektivism är ett knepigt begrepp. Kollektivism är av ondo om man ser sin egen avgränsade grupp i ett samhälle som mer värd än en annan. Detta är identitetspolitik där grupper och särintressen t.ex. feminister, fack eller kommunister vill med lag och våld tilltvinga sig makt, privilegier och resurser. Men kollektivism där kollektivet utgörs av hela samhället, lokalt och på nationsnivå kan vara av godo. En sådan kollektivist är inte självupptagen utan förmögen att se längre än till sig själv. En sådan kollektivist har förmåga till både empati och solidaritet.
Faran med artikeln är alltså att det blir fel sorts kollektivism och solidaritet som framstår som lösning. Denna risk är hög i en värld där konservatism är ett skällsord och där det framstår som att de enda alternativen är liberalism eller socialism.