Konservativ och antikapitalist

KONSERVATIV OCH ANTIKAPITALIST

Wilhelm Röpke (1899-1966)

Wilhelm Röpke (1899-1966)

 

Åsiktsmässigt står nyliberalismen och konservatismen så långt ifrån varandra att jag ställer mig tveksam till att ens kalla nyliberaler för höger.

Som själv varande socialkonservativ känns det fel, rent av beklämmande, att vid debatt efter debatt få vara företrädd av ”en representant från högern” som sedan visar sig vara nyliberal.

Inte minst det utmärkta samhällsmagasinet i radions P1 ”God morgon världen” är skyldig till begreppsförvirringen när man presenterar sina paneldeltagare. Konservativa paneldeltagare lyser med sin frånvaro, medan nyliberalerna är kraftigt överrepresenterade. I detta program har nyliberalerna kommit att bli synonyma med höger. Det är dags för oss konservativa att återta ”högern” från nyliberalerna.

 

Marsch för kapitalismen

För några år sedan samlades nyliberaler runt om i världen för att marschera för kapitalismen. Så också i Sverige. Riksdagsledamöter, företrädare från framför allt moderaterna och folkpartiet gick med. Säkert fanns också centerns nyliberaler någonstans i leden. Med lätt bisarra och barnsligt naiva texter på plakat förklarade man sin kärlek till kapitalismen. Givetvis kunde inte ”folkets företrädare” på vänsterkanten låta dessa demonstrationer få fortgå utan att man ingrep och rent fysiskt försökte stoppa dem.

Ett tydligt bevis på den bristande respekt det finns för yttrandefrihet och demonstrationsrätt hos den yttersta vänstern när det inte är den egna uppfattningen som förs fram. Givetvis har kapitalistkramarna rätt att få vandra på våra gator också de – även om stolligheterna som fördes fram kunde tas som parodi, som skämt. Men det var inte skämt. Det var en hyllning till kapitalismen. En hyllning till en marknadsekonomi som gått fel, en marknadsekonomi som brutit med det fundamentala regelsystem man måste erkänna för att systemet ska fungera och inte bli ytterligare ett förtryckarkoncept.

 

Wilhelm Röpke

Det kapitalistiska samhället har slitit sig från civilisationens gemensamma nämnare, från allt som har att göra med människors rätt till fysisk, själslig och andlig livskvalité. Religionen, idealen, de andliga värdena – allt – har ersatts av ett mål, ett syfte med tillvaron – profiten, möjligheterna att tjäna pengar där exploateringen av människor ingår som en naturlig och ofrånkomlig del.

Länge trodde jag att jag var ensam om att förena min grunduppfattning om en framstegsvänlig konservatism med en anti-kapitalistisk uppfattning. Men ack så fel jag hade.

Problemet är att det inte är så lätt att hitta dessa idéer i det svenska bokflödet eller på de svenska tidningarnas debatt- och ledarsidor. Men idéerna finns och de har funnits länge – hos kloka personer. Den klokaste jag hittills stött på är den tyske ekonomen Wilhelm Röpke. Jag kan läsa hans texter gång efter annan och bara konstatera hur rätt han har.

Många betraktare ser Röpke som en liberal tänkare och ekonom. Jag håller med Röpke själv som i en av sina böcker konstaterar att han snarare hör hemma inom det konservativa fältet än det liberala. En sanning så god som någon, för mig både tilltalande och fullt logisk.

 

”Livets riktiga värden”

Det finns flera böcker av Wilhelm Röpke där guldkornen avlöser varandra på sidorna. Jag har valt en bok att plocka några citat ifrån som jag tycker är väldigt förklarande och tydligt beskriver Röpkes syn. I ”Ekonomi för millioner”, som Röpke skrev 1946, kan vi läsa hur han ser på marknadsekonomin och på kapitalismen. När det gäller marknadsekonomin slår han fast att den är en kombination av frihet och ordning. Visserligen är denna kombination av frihet och ordning, av modell 1946, långt ifrån fullkomlig, men det bästa av de system som finns att välja ibland.

Riktigt glad blir jag när Röpke slår fast ”att samhällslivets genomsyrande av kapitalismen är ett ont som vi måste övervinna, och att de ekonomiska krafternas frigörelse icke bör leda till en förvanskning av livets riktiga värden.”

”Livets riktiga värden”. Vilka är då dessa? Jo, ”folket och samhället, familjen och yrket, privatlivet och en väl nyttjad fritid utgör väsentliga värden, som måste gå före allt annat.”

 

Välgörande tydlig

Wilhelm Röpke är välgörande tydlig. Han lyckas som ekonom att sätta ord på vad som verkligen är ett värde i livet och förblindas inte av kurvor, vinstmaximering och vad som vid en första blick kan tyckas vara ekonomiskt sunt förnuft. Han visar med all tydlighet att ekonomiskt sunt förnuft måste kopplas med humanism, andligt välbefinnande och strävan efter livskvalité som inte alltid är detsamma som att sträva efter högsta möjliga ekonomiska vinst.

Wilhelm Röpke tror inte på libertarianismen. Han tror inte på nyliberalernas frustande övertygelse att med sina kalkyler om mänsklig girighet och att i alla lägen sträva efter största möjliga avkastning för att göra den största möjliga vinsten.

Röpke letar efter något annat som ”leder förbi laissez-fair-politikens och planekonomins båda poler, ett tredje alternativ som löser motsägelserna på ett högre plan”.

1946 när Wilhelm Röpke skrev ”Ekonomi för millioner” talade man inte om nyliberaler eller libertarianer. Man talade om ”laissez-fair”. Den extrema varianten av liberalism som också i böckerna beskrivs som Manchester-liberalism.

 

Ta ansvar för sina liv

Staten har ett ansvar. Staten ska ha ett ansvar precis som kommuner och landsting/regioner har det. Sedan hur långt detta ansvar ska gå kan alltid diskuteras. Återigen är jag enig med Röpke att det ska vara begränsat. Det får inte gå så långt att det tar ifrån individernas medfödda rättighet att få vara just individer. Det får inte ta ifrån individernas deras frihet att själva forma och ta ansvar för sina liv.

Individen och den individuella självständigheten är ett hot mot alla totalitära idéer och rörelser. Individer som får vara individer, med det ansvar som detta också innebär att respektera och stödja varandra, är garantin för att vi får ett samhälle som slår vakt om respekten för det mänskliga, respekten för vår rätt till livskvalité eller om vi så vill; respekten för de mänskliga rättigheterna.

De största riskerna, de största hoten mot den enskilde individens rättigheter och värde är kollektiviseringen, det är centraliseringen och det är den ohämmade stordriften. Eller för att återvända till Wilhelm Röpkes ord:

”Det gäller att med alla medel frigöra samhället från de stora talens rusgifter, från storhetsvansinne och centraliseringsmani, från överorganisation och missriktad standardisering, från ’Bigger-and-better’-idealet i dess överdrifter, för att återgå till det naturliga och mänskliga, det spontana och brokigt mångskiftande. Det gäller att göra slut på en epok, då mänskligheten glömt bort människan själv”.

 

Befriande Röpke

Det är befriande att läsa Wilhelm Röpkes böcker. Så mycket friskt tänkande där allt i princip är underordnat den mänskliga värdigheten, människans rätt till att få vara lycklig, att bli respekterad och värderad som människa och inte som en produktionsfaktor eller industriell enhet.

För många kan vissa av Röpkes tankar och idéer synas gammalmodiga och otidsenliga. Till exempel när han skriver om proletariseringen av människorna som en av de negativa konsekvenserna av industrisamhället:

”Men att övervinna proletariatet inom vårt eget system kräver en politik som gynnar den mindre egendomen och bondeståndet, decentraliserar stadsbildningen, återupprättar arbetets heder och yrkestanken, människans möjligheter att slå rot i tillvaron.” En politik som gynnar bondeståndet? Är det något vi kan ta med oss in i vårt moderna samhälle? Är det inte totalt förlegat?

Historiskt sett var det bara några ögonblick sedan Röpke formulerade dessa tankar. Vilka är vi som kan säga att det som tänktes och definitivt var en sanning för ett ögonblick sedan inte är det nu?

 

Allting är föränderligt

Samtidigt som jag tror på frihandel och att frihandeln är till gagn för de flesta tror jag det är ett allvarligt fel att rationalisera bort jordbruket, lantbruket – den näring som bokstavligen föder oss. Vem vet hur vår värld, ja bara vår närmaste del av världen ser ut i morgon? Än mindre vet vi hur den ser ut i övermorgon. Vi måste vara beredda att åtminstone ha resurser tillräckliga att föda vår egen befolkning om vi av något skäl stängs ute från den internationella marknaden.

Marknader är inga naturlagar som för evigt består. Romarriket skulle bestå för evigt precis som Hitlers Tredje Rike och Sovjetunionen. Men så blev det inte. Så är det inte. Allting är föränderligt. Så också handelns avtal, allianser och överenskommelser. Att bibehålla en livsmedelsproduktion som kan föda vårt lands befolkning är en angelägenhet som rör vår nationella säkerhet, vår direkta överlevnad. Det är en förmåga som inga avtal ska få oss att avstå ifrån.

Hökmarks ”En ny giv för Sverige”

I slutet på 1970-talet och början på 1980-talet började de libertarianska idéerna slå rot i Sverige. En av pionjärerna att rekommendera oss att tänka marknadsekonomisk på alla områden och inte bara de ekonomiska var dåvarande ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet Gunnar Hökmark. Förvisso en skånsk landsman till mig med många goda sidor, inte minst när det gäller försvarspolitiken har han bidragit med att försöka få en tillnyktring till stånd när det gäller hur man från svensk sida ser på försvaret och dess uppgifter i en allt annat än lugn och stabil värld.

Men det förändrar inte att det var han som med sin bok ”En ny giv för Sverige” öppnade korken och hällde ut ett koncentrat av de nyliberala idéerna i svensk politik. Först drabbades moderata ungdomsförbundet, sedan kastade sig studentförbundet hungrigt över tankegodset och sedan var det svårt att kontrollera vilka vägar det tog och vilka effekterna blev.

Med Gunnar Hökmarks ”En ny giv för Sverige” och fransmannen Henri Lepages ”I morgon kapitalism” fick vi en ny idébank i Sverige, ett nytt idéspår. Vi fick idéer som löpte amok, idéer som likt kommunismen förförde de unga och fick människor att förakta värden och värderingar som andra sätter högt. Kultur, andlighet, social solidaritet, religionen och vårt gemensamma ansvar för de svaga i samhället föraktades, förlöjligades och skulle försvinna i den nya världen där det markandsekonomiska tänkandet skulle ersätta allt; lagar, regler, värderingar och det gemensamma ansvaret. Det var vinsten som skulle styra vad som hade något värde, vad som skulle ha något värde. Extrem kapitalism gick hand i hand med kraven om ett totalt frisläppande av droger, på äktenskapets död och debattinläggen om polygamins fördelar. Endast det människor var beredda att betala för var värt någonting. Det skulle bli en naturlig utrensning. Är det värt någonting betalar man för det. Då finns det kvar. Är man inte beredd att betala, då försvinner det. Ut med det gamla och in med det nya. Länge leve den sköna nya världen! Någonstans i de yttre sfärerna kunde vänsterextremisterna skaka hand med anarko-kapitalisternas ideologiska missionärer, röka en joint och tycka att den gamla världen var för djävlig.

 

Ett konservativt ansvar

Även om vi idag tycks uppleva ett konservativt uppvaknande, ett allt tydligare avståndstagande från nyliberalismens inhumana recept på samhällsomdaning, så har vi i de beslutande församlingarna fått in de nyliberaler som formats under 1980– och 90-talen. Nyliberaler som är ideologiskt skolade och med samma fanatism som den yttersta vänstern. De inser inte att de kan ha fel och för att nå målet är de beredda att offra det och de som står i vägen. Här har vi som konservativa ett ansvar att i första hand försöka få in dem på andra tankar. Och om det inte går, göra vad vi kan för att få bort dem från politiken. Den nyliberala högern är en falsk höger.

”Jag är antikapitalist”, förklarade jag under en kaffepaus på nionde våningen i Gamla riksdagshuset. En av de politiska sekreterarna som anser sig själv stå ganska långt ut på högerkanten blev upprörd, nästan på gränsen till förtvivlad.

”Hur kan du som är moderat vara emot kapitalismen? Det är ju fruktansvärt!”

Jag förklarade att jag var motståndare till kapitalismen, men en ivrig anhängare av marknadsekonomin.

”Det är ju samma sak”, förklarade den upprörde och tittade ganska medlidsamt på mig.

Det är här vi en av de stora missuppfattningarna inom den borgerliga politiken. Allt för många är av uppfattningen att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Och det är en företeelse man är positiv till – i alla lägen. Och det är därför det blir så fel.

 

Urspårad marknadsekonomi

Kapitalism är, för att återvända till Wilhelm Röpke, marknadsekonomi när den har spårat ur. När jakten på vinst har ersatt alla andra värden, världsliga och andliga. Lyckan räknas i pengar, eller kanske ännu värre i själva jakten på pengar. Här har kapitalisten och anhängarna av densamma en likhet med de hetaste revolutionärerna. Målet i sig är flexibelt, det är k-a-m-p-e-n, den permanenta revolutionen, som är den högsta existensen, den främsta anledningen till att vi existerar som människor.

För mig är kapitalism lika med jakten på pengar, hänsynslöst utnyttjande av den mänskliga arbetskraften, av natur och naturtillgångar. För mig är kapitalism att få människor att arbeta så mycket de bara kan för så lite pengar som möjligt. För mig är kapitalism ett konstant läge där det finns avsevärt färre jobb att erbjuda än det finns människor. Ett system som på alla sätt gynnar den hänsynslöse arbetsgivaren att hålla nere lönerna, köra slut på personalen medveten om att det står andra i kö, beredda att ta de jobb som finns för den lön som erbjuds.

 

Utsugarsystem

Kapitalism är ett utsugarsystem och ett hot mot den civiliserade världen, ett system som står i direkt motsats till den socialt ansvarstagande marknadsekonomin.

Konkurrensen inom marknadsekonomin är en grund för systemet. En konkurrens mellan producenter som erbjuder marknaden varor och tjänster där kvalitet, pris och möjligheten att välja är de vapen man slåss med.

Precis som det ska vara möjligt för arbetsgivaren att leta upp lämplig personal för den verksamhet som han eller hon bedriver ska det vara möjligt för den enskilde yrkesmannen/kvinna att söka sig till en arbetsplats, en arbetsgivare och arbetsförhållanden som han/hon tycker passar bäst.

Visst finns det grader av kapitalism, det ska erkännas. Men när man en gång trätt över gränsen och lämnat bakom sig de regler, de överenskommelser och de ramar som det innebär att verka i ett marknadsekonomiskt system då har man också öppnat för ett okontrollerat skeende, omöjligt att tygla.

 

Hur bra system vi än bygger upp, vilka försäkringar som vi än kan erbjuda och som utnyttjas finns det alltid en risk att människor hamnar utanför eller emellan de sociala skyddsnäten. Då måste det alltid finnas ett nät till, det yttersta skyddsnätet som staten eller kommunen står för. Ingen människa ska behöva leva i ett civiliserat samhälle utan tak över huvudet, utan mat eller sjukvård. Det är en mänsklig rättighet som alla samhällen som vill kalla sig civiliserade ska erbjuda sina medborgare.

Men ansvaret slutar inte här. Har dessa människor som av olika skäl hamnat utanför i en situation där de inte kan ta vara på sig själva eller sina närmaste, måste staten/kommunen träda in.

Barn till föräldrar som inte uppfyller, eller har möjlighet att uppfylla, de krav som är berättigade att ställa på en vuxen medborgare, ska inte drabbas. Också dessa måste garanteras en trygg och säker uppväxt med rätt och möjlighet till både grundläggande och högre utbildning.

Samma villkor måste gälla för gamla och för sjuka. Saknar man möjligheten att med egna resurser klara sin ålderdom eller sin sjukdomstid måste staten/kommunen finnas där som en garant för ett värdigt liv.

Jag ser gärna ett samhälle där familj, släkt och vänner finns med och gör livet lättare för den som inte kan klara sig själv. Men staten/kommunen måste finnas med som en garant. Som gamla eller sjuka ska vi inte vara utlämnade till andras verkliga eller påklistrade goda vilja och möjlighet att ta hand om oss.

Marknadsekonomi med socialt ansvar är det enda ekonomiska system som kan ge oss materiell trygghet, demokratiskt inflytande, medborgerliga rättigheter, individuell frihet och rätten till ett andligt och religiöst liv. Kapitalismen hotar allt det goda som marknadsekonomin står för.

 

Rolf K Nilsson

 

 

 

Annonser

22 Responses to “Konservativ och antikapitalist”


  1. 1 dagelf oktober 13, 2008 kl. 23:33

    Tack för en intressant artikel Rolf. Men den centrala frågan borde ägnas mer energi: Vad är kapitalism? Jag tror säkerligen du har ett annat svar på det än många liberaler. Det är väl inte begreppet kapitalism som man som konservativ är motståndare till, utan en totalt oreglerad världsmarknad som inte känner gränser. Att som konservativ basunera ut att man är anti-kapitalist tror jag kan ge en orättvis bild av vår idéströmmning.

    Ett exempel på det är vad Norberg skriver på sin blogg om ditt inlägg. Han plockar russinen ur ditt inlägg för att kunna stämpla konservativa som fiender till marknadsekonomi.

    Varför inte istället säga att vi förspråkar en etisk kapitalism med tydliga ramar? Varför gå så långt som att hävda att man är anti-kapitalist?

    Norbergs inlägg hittar man här: http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=10&year=2008#2935

  2. 2 dagelf oktober 13, 2008 kl. 23:40

    …. sen måste jag säga att jag inte alls håller med om tankegångarna kring ”utsugarsystemet”. Bush tankar om a compassionate conservative är riktigt bra. Om hur civilsamhället skapar ett skyddsnät snarare än staten.

    Hälsningar,

    Dag

  3. 3 rolfk oktober 14, 2008 kl. 5:44

    Tack för Dina åsikter. Givetvis är det inte ordet som sådant som jag har något emot, det är ordets innebörd, vilket jag tycker framgår ganska tydligt i min text. Jag vet att det är provocerande att slå ihop begreppen att vara konservativ och anti-kapitalist. Och jag vet att det ruskar om en del när man såsom varande borgerlig är motståndre till det kapitalistiska systemet. Givetvis blir många förvånade – men det beror ju på att man har svalt den bild, den uppfattning som blivit rådande att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak.Detta resulterar i att fler än vad som borde vara fallet säger sig vara motståndare till marknadsekonomi, medan det i själva verket är kapitalismen de tycker illa om.

    Visst är det otraditionellt att förklara sig vara konservativ och antikapitalist. Du kan också vara liberal och antikapitalist, och för marknadsekonomin. Men då är det andra värderingar än de ekonomiska som skiljer sig mellan den liberale och den konservative.
    Men det var också meningen, att få en reaktion.
    Prcis som jag ser skillnaden mellan marknadsekonomi och kapitalism ser jag den tydliga skillnaden mellan att vara konservativ och att vara reaktionär. Hos många, inte minst konservativa, är denna skilland klar och tydlig. För andra använder man begreppen mer slarvigt.

    Du föreslår ”etisk” kapitalism. Till det säger jag klart och tydligt nej. Det är som att acceptera ”etisk misshandel”.
    Jag gör skillnad på att vara för ett marknadekonomiskt och ett kaiptalistiskt system. Och för att än en gång det inte ska råda något tvivel här – jag är till hundra procent för marknadsekonomin, med de preferenser jag anger i min artikel.

    George W Bushs medkännande konservatism känner jag mycket för. Men det blir alltid stora problem om vi överför de amerikanska uppfattningarna om konservativ och liberal. Definitionen på konservativ och på liberal är olika i Europa och USA. Den amerikanska konservatismen omsluter de flesta liberala tänkare och ekonomer. Många som vi inte skulle beteckna som att vara ens i närheten av en konservativ ideologi.

    Att Johan Norberg tar avstånd från mina reflektioner är inte märkligt. All kritik av kapitalismen, av nyliberalismens tankar och idéer läser Norbeg som en viss potentat läser Bibeln. Det var förutsägbart.

    Jag tycker om klara linjer i politiken, där det är möjligt. Det är fullt möjligt att göra bodelning mellan marknadsekonomi och kapitalism. Egentligen är det inget märkligt. Historiskt sett har inget av de borgerliga partierna stått för ett kapitalistiskt synsätt. Det har till största delen varit marknadsekonomi med ett socialt ansvarstagande. Och i många fall, det ska villigt erkännas, har det varit alltför lite marknadsekonomi i Sverige.

    Rolf K Nilsson

  4. 4 Henrik K oktober 14, 2008 kl. 9:40

    ”Nyliberaler som är ideologiskt skolade och med samma fanatism som den yttersta vänstern. De inser inte att de kan ha fel och för att nå målet är de beredda att offra det och de som står i vägen. Här har vi som konservativa ett ansvar…”

    Eller med andra ord: ”Nyliberaler inser inte att de kan ha fel, därför har vi konservativa, (som faktiskt aldrig har fel och skulle vi någon gång ha det så är det irrelevant), ett ansvar…”

    Det absurda återkommande ältandet om att konservatismen är överlägsen nyliberalismen eftersom de är ”mindre fanatiska”och att det bara är nyliberala som ”inte inser att de kan ha fel” börjar bli ganska tröttsamt nu. Hur beredd är låt säga Rolf K att ”inse att han kan ha fel” i det han skriver i den här artikeln?

  5. 5 Henrik K oktober 14, 2008 kl. 10:18

    En annan komisk/hårresande iaktagelse:
    Först skriver Rolf K en minst sagt pompös hyllning till Röpke, bl.a:

    ”Den klokaste jag hittills stött på är den tyske ekonomen Wilhelm Röpke. Jag kan läsa hans texter gång efter annan och bara konstatera hur rätt han har.”

    ”Historiskt sett var det bara några ögonblick sedan Röpke formulerade dessa tankar. Vilka är vi som kan säga att det som tänktes och definitivt var en sanning för ett ögonblick sedan inte är det nu?”

    Något stycke senare anklagar Rolf K nyliberaler både för att vara fanatiska och förlästa på enskildas tankegods…

  6. 6 Söderbaum oktober 14, 2008 kl. 11:10

    Henrik K: Den springande punkten i kritiken, åtminstone från min sida när jag skriver, består i att nyliberalerna är utopistiska teorifetischister medan vi konservativa ser mer till verkligheten och människorna sådana de är.

  7. 7 Ulf oktober 14, 2008 kl. 12:42

    Tja, verkar ju vara ett smart karriärdrag för att passa in i den nya sossarna, jag menar moderaterna. Först FRA och nu detta. Jag kommer aldrig att rösta på alliansen igen.

    Och Söderbaum: Så brukar de intellektuellt klena försvara sig. Personligen är jag nyliberal för att den åskådningen är den mest humana och etiskt överlägsen både konservatism och socialism.

    Det här var den dummaste blogg jag läst, och det vill inte säga lite.

  8. 8 Söderbaum oktober 14, 2008 kl. 13:28

    Ulf: Och Söderbaum: Så brukar de intellektuellt klena försvara sig. Personligen är jag nyliberal för att den åskådningen är den mest humana och etiskt överlägsen både konservatism och socialism.

    Då är vi intellektuellt klena bägge två. Eftersom ju jag för min del är konservativ ”för att den åskådningen är den mest humana och etiskt överlägsen både konservatism och socialism”.

  9. 9 Söderbaum oktober 14, 2008 kl. 16:45

    Tegis: Varför lade du bara upp Johan Norbergs kommentar, utan hänvisning vare sig med länk eller namn till att det var från honom? Länken har Dag lagt upp ovan, så jag tog bort ”din kommentar”.

  10. 10 Populisten oktober 14, 2008 kl. 19:32

    I spåren av finanskrisen kan jag längta efter gamla hederliga kapitalister, de som satsar sina egna pengar i företagen. Dagens bankdirektörer och fondförvaltare sitter ju och leker med andras pengar. Tacka sjutton för att de är beredda att ta vilka risker som helst! Det gör man bara med andras pengar.

    För att utveckla resonemanget runt Patrik Ms definition: ”I en kapitalistisk ekonomi är dessa privat ägda, och ägaren, kapitalisten, tillåts skapa avkastning genom att investera sitt kapitel.” I dess rena form innebär ju detta ett väldigt personligt ägande, där kapitalisten kan utkrävas moraliskt ansvar för hur han utövar sitt ägande. Detta är ju en oändlighet från dagens fondkapitalism där det direkta personliga ägandet är närmast obefintligt och därmed ansvaret för hur pengarna används. Jag inser att det är en omöjlighet, men det har hänt att jag fantiserat om förbud för juridiska personer att äga aktier.

  11. 11 Krastavac oktober 15, 2008 kl. 5:38

    ”För några år sedan samlades nyliberaler runt om i världen för att marschera för kapitalismen. Så också i Sverige. Riksdagsledamöter, företrädare från framför allt moderaterna och folkpartiet gick med. Säkert fanns också centerns nyliberaler någonstans i leden. Med lätt bisarra och barnsligt naiva texter på plakat förklarade man sin kärlek till kapitalismen. Givetvis kunde inte ”folkets företrädare” på vänsterkanten låta dessa demonstrationer få fortgå utan att man ingrep och rent fysiskt försökte stoppa dem”

    Njä. Nu ljuger du.
    Den revolutionära delen av arbetarrörelsen tyckte att marschen var ett så enormt kul påhitt att den inte försökte stoppas utan man ”infiltrerade” istället ”marschen” (seriöst, hundra pers är ingen marsch, möjligen en grupppromenad). Plakat som ”Arbetarklassen bajsar på våra villauppfarter”, ”Dumma arbetare, vi vill tjäna pengar på ert arbete”, ”Har de inget bröd kan de väl äta kakor” och andra ironiska paroller tilläts i promenaden för arrangörerna fattade inte att det var ett skämt.
    Mycket pinsamt. Men mycket kul för mig som filmade promenaden minst ett år (vet inte var jag har filmerna nu).

  12. 12 Söderbaum oktober 15, 2008 kl. 8:58

    Krastavac: Haha, det får mig att tänka tillbaka på när jag gick på högstadiet och vi skulle delta i en demonstration mot nedskärningen av idrottstimmar i grundskolan. Det var inte obligatoriskt deltagande eftersom sådant är förbjudet, men i praktiken ändå. Så vi gick och ropade ”hellre svettas än hjärntvättas”.

  13. 13 tegis oktober 15, 2008 kl. 12:18

    Söderbaum: Ursäkta glömde skriva med Johans adress. Gjorde det på förra inlägget som behandlade samma sak så jag trodde det var underförstått. Om jag får kommentera så tycker jag att hela artikeln är skrämmande. Jag kan kort kommentera också angående att vi skulle vara allt för insnöade på egen litteratur. Det stämmer inte. Både Norberg och jag är väl pålästa om vänsterns argument. Detta var i sin absurdhet någonting nytt dock och det får väl ses som ett minimanifest över den moderna konservatismens ekonomiska politik. Skrämmande, minst sagt.

  14. 14 tegis oktober 23, 2008 kl. 17:19

    ”Någonstans i de yttre sfärerna kunde vänsterextremisterna skaka hand med anarko-kapitalisternas ideologiska missionärer, röka en joint och tycka att den gamla världen var för djävlig.” Detta citat ska jag vårda ömt 🙂

  15. 15 Frederick januari 9, 2009 kl. 14:29

    Rolf,

    Dina ord och tankar kring skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi kunde ha varit mina!

    Jag kanske inte skulle kalla mig höger, men har ändå ett kulturkonservativt stråk i mig. Sedan är jag också en varm anhängare av en väl fungerande välfärdsstat och social rättvisa.

    Wilhelm Röpke har jag både läst och läst om. Uppskattar hans idéer väldigt mycket. Tyvärr är de otidsenliga, men man kan väl hoppas på en renässans. Den materialistiska nyliberala tokhögern har väl snart gjort bankrutt?

    Den gamle humanisten och socialdemokraten Alf Ahlberg översatte Röpkes ”Civitas Humana”. Ahlberg uppskattade Röpkes idéer om småskalighet, balans mellan individ och kollektiv, lokalism, betonandet av etikens roll samt värnandet av den klassiska humanismen.

    Många tidiga socialdemokrater låg nära en sådan hållning — dvs en värdeorienterad, klassicistisk-humanistisk och frihetlig socialdemokrati. Synd att denna strömning dränktes av marxisterna.

  16. 16 Johan J maj 4, 2009 kl. 17:53

    Alf Ahlberg. Han hade väl varit helt omöjlig i dagens socialdemokratiska parti?. Hade han varit möjlig i något?

  17. 17 Patrik januari 4, 2011 kl. 15:06

    Mycket intressant iaktagelse. När jag studerade statsvetenskap insåg jag att jag var en rätt konservativ antikapitalist med anarkistiska inslag (!), och hur svårt detta var att förklara. Har man en åsikt placeras man lätt in i ett färdigt koncept. Mina klasskollegor pacerade mig på den yttersta vänstern, medan jag te.x. starkt ifrågasatte vänsterns familjepolitik. Jag värnar om familjen, som splittras precis lika mycket av att människor tvingas sätta sin egocentrism i första rummet på manchester-liberalt vis, som att Lars Ohly går in och föreslår bröstpumpar för att mannen ska inta en ”onaturlig” roll i hemmet. Kapitalismen är den ideologiska konstruktion som jag anser påverkar oss mest. Jag anser att kapitalismen bara blivit ett annat sorts förtryck precis som kommunismen.

    När det kommer till frågan om frihet anser jag att äkta frihet är individens möjlighet att själv definiera och förverkliga sin frihet.

    Den möjligheten är redan reserverad. Frihet ÄR pengar. Mycket pengar ger större frihet. Och vi är förslavade under den definitionen. Inte nog med det så har reform efter reform cementerat kapitalismen som rotar sig i våra liv mer och mer. I skrivande stund har svenska folket privata skulder på 2500 miljarder! Det är därför viktigt av vi ser till att arbeta! Jag, som är skuldfri av ideoligiska skäl, måste arbeta betydligt mer för att kapitalismen leder in människor i skuld och därmed kränker på allas frihet. Jag måste arbeta för att betala igen den skuld människor skapat genom att låna av sig själv i framtiden.

    Debatten före valet 2006 handlade mycket om ”varför ska jag arbeta för att någon annan ska kunna gå hemma?” och bidragsfusket beräknades uppgå till 100 miljoner.

    Jag ställer mig då samma fråga: Varför ska jag arbeta för att andra skuldbelagt sig på en summa av 2500 miljarder?

    För det är så kapitalismen fungerar idag. Banker skapar skuld ur tomma luften. Detta värde måste vi betala igen via vårt arbete. Banken ”köper” oss vår bostad som ska betalas igen med pengar. Och däri genom skulden sätts värdet på pengar. Det är skuldfordraren som definierar värdet i den skuld vi ålagt oss och vilken form den bör ta. Och det är pengar. Som vi bara producera fram genom vårt eget, och ibland någon annans arbete.

    Enkelt uttryckt skapar skuld vårt beroende av pengar, just för att pengar är den valuta vi bara kan betala vår skuld med.


  1. 1 Olika högerperspektiv « a Different Drummer Trackback vid oktober 14, 2008 kl. 7:53
  2. 2 Kapitalism av konservativ art « Tradition & Fason Trackback vid oktober 15, 2008 kl. 8:54
  3. 3 Mer konservativa dumheter « Erik Herbertson Trackback vid oktober 16, 2008 kl. 19:36
  4. 4 Kapitalism av konservativ art | witus Trackback vid oktober 22, 2008 kl. 17:34
  5. 5 Knök och anti-kapitalist « F M S F | Presidiebloggen Trackback vid oktober 24, 2008 kl. 3:00

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,951 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar