Sagittarius om… 1961

SAGITTARIUS | Tid för det nya årets första dos av Gunnar Unger och Onkel Heliogabalus. Redaktionen har denna gång dammat av en gammal text som just har byte av år som tema. Då gällde det 1961 som blev 1962, nu är det som bekant 2009 som blir 2010. Texten är kanske inte lika tidslös som de tidigare Gunnar Unger-texterna vi publicerat utan är väl snarare att se som ett tidsdokument om det tidiga 60-talets utmaningar och stridsfrågor.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida årsskiftet 1961/1962 och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Gott slut!

– Gott slut, käre onekl H. yttrade jag förslagsvis.

– Varför det? Frågade den genstörtige gubbstuten.

– Varför? Varför? Svarade jag förargad. Man brukar säga så.

– Ja, man brukar säga så, härmade han. Det betvivlar jag inte. Men ska man inte också om möjligt mena något med vad man säger? Och vem kan tro på ett gott slut på något som börjat dåligt och fortsatt ännu sämre, med andra ord Anno Domini 1961. Gott slut! Det är precis lika dumt resp. lika cyniskt som gott nytt år! Nej – välkommet nyår med mörker och mord och lögn och dumhet och flärd. Jag hoppas du arkebuserar vår jord, en kula kan hon vara värd! Så ska det låta, slutade den oförbätterlige gamlingen, som ju är en baddare på citat.

– Onkel är en hopplös gammal pessimist, det är ett typiskt utslag av senil demens. Man ska försöka se till tillvarons ljusa sidor.

– Försök du, får du se hur gott det är.

– Inte kan man säga att 1961 har varit ett alltigenom dåligt år. Det var i alla fall då människan tog språnget ut i världsrymden och började sin karriär som universums behärskare.

– Universums behärskare! Just snyggt. Vid den tidpunkten i världsutvecklingen då klyftan gapar som störst mellan vår tekniska och vetenskapliga standard å ena sidan och vår moraliska, politiska och kulturella å den andra, då människan bevisat att hon är totalt oförmögen att sköta sin egen lilla värld, att det enda hon duger till är att spränga den i luften, just då hon framstår som ömkligast och galnast, ger hon sig ut i världsrymden och pretenderar på att erövra universum. Man skulle vilja kalla det hybris om inte hybris var ett ord, som har associationer till det tragiska. Och den moderna människan är verkligen inte tragisk; på sin högsta höjd tragikomisk.

– Men det vinns väl i alla fall något gott att säga om 1961!

– Vänta bara ska jag hjälpa dig att komma ihåg hurdant det år har varit som du fablar om ett gott slut på. Det var det år FN påbörjade det krig mot Katanga, som även gamla liberala folkrättslärde kallat ärelöst.

– Men vi har ju diskuterat allt det där förut, stönade jag. Aktionen mot Katanga var en ofrånkomlig konsekvens av FN:s ingripande i Kongo.

– Och följaktligen är det en ofrånkomlig konsekvens av vårt åtagande som fredspolis att svenska soldater ska jaga infödingar med jetplan.

– Men det är ju nödvändigt för Kongos enhet!

– Och varför är Kongos enhet så nödvändig? När jag ser vissa svenska opinionsorgan betrakta det som en världshistorisk uppgift att ena Kongo och samtidigt föreslår att vi ska erkänna Östtyskland och godta dess nuvarande gränser som definitiva, undrar jag hur det är beställt med konsekvensen. Varför ska man begagna våld och blodsutgjutelse för att ena Kongo men acceptera Sovjetunionens ockupation av Östtyskland? Tyskland bebos dock icke av några hundra vilda stammar, som talar olika språk och dess enhet har väl en historisk legitimation, som överträffar t.o.m. Kongos! Likafullt är 1961 det år då Ulbricht byggde muren och västmakterna nödgades acceptera sektorsgränsens avspärrning.

– Man måste vara realist i politiken.

– Och du menar att realism och konsekvens är oförenliga begrepp? Det verkar onekligen så! 1961 var det år då Krusjtjev demonstrerade sin freds- och nedrustningsvilja genom megatonbombsspränningar över Novaja Semlja och med åberopande av biståndsavtalet med Finland interventionerade i landets inre angelägenheter och begärde att få kontroll över statsledningens sammansättning. 1961 var det år, då fredsfursten Nehru oprovocerat angrep portugisiskt territorium och annekterade Goa, under applåder från Sovjetunionen och medan FN, vars uppgift är att förhindra dylika aggressioner medlemstater emellan, overksamt tittade på. 1961 var det år – för att övergå till vår egen Kråkvinkel – då regeringen trots oppositionens och näringslivets protester sade nej till Europa och samtidigt avskaffade alliansfriheten och ersatte den med en neutralitet, som inte får väcka missförstånd i omvärlden. 1961 var det år då hr Hedlund slutligen grusade hoppet om en borgerlig samverkan och därmed om en växling vid makten i svensk politik. Det är det år, som nu ska få ett gott slut!

– Onkel får inte förfalla till kverulans, utbrast jag utmatad av hans jeremiader. Vi måste se det positiva här i livet. Jag ska också be att få citera Tegnér, precis som onkel för en stund sedan. Låt vara att citatet är lätt travesterat av en senare författare, men det innehållare i alla fall koncentratet av den snillrike Växjöbiskopens livsvisdom och är ett gyllene ord att hålla sig till i mörka tider:

Det går en liklukt genom mänskolivet
Fantastiskt, utländsk, flärdfull om du vill
Men det är sol däri och det står skrivet:
Vad stode vi, om vi ej funnes till!

Onkel H. log motvilligt.

– Nåja, från den utgångspunkten kan vi ju önska varann ett gott nytt år, pojkvask!

— Sagittarius

Redaktionen