Det stora sociala problemet efter WWII

Vid Jaltakonferensen 1945 sydde Andra världskrigets segrarmakter ihop det av politisk extremism sönderslitna Europa så gott de kunde.

Vid sidan av Franska revolutionen 1789 har den tid vi lever i framför allt präglats av de två världskrigen 1914-1918 och 1939-1945. Den radikalism både i ideologibildning och människosyn som blommade ut i och med Franska revolutionen hade sin direkta och mest ohyggliga konsekvens i den orgie i extremism som framför allt andra världskriget manifesterade. Vi kom att uppleva, och födas under, det blodigaste seklet i mänsklighetens historia.

På samma sätt som 1789 års revolution har sin belackare i det beståendes försvarare Edmund Burke, så har den samhällsomstörtande första halvan av 1900-talet en värdig motsvarighet i Wilhelm Röpke som de andliga värdenas försvarare gentemot materialismen och det storskaliga konsumtionssamhället. Detta givet förstås också att samhället i och med industrialismen hade ekonomiserats, och att Röpke var ekonom. 1900-talet har annars förvisso sett en mångfald konservativa filosofer som givetvis också överträffar Burke, i så måtto att han aldrig ägnade sig åt att utveckla det konservativa tankesystem han grundlade. På samma sätt har Röpke grundlagt en i allra högsta grad konservativ ekonomiskola.

Europas folk efter Andra världskriget har varit uppdelade mellan dem som levt under totalitärt förtryck och dem som levt i mer eller mindre frihetliga demokratier. Samhällsdebatten har kommit att bölja mellan socialismen och liberalismen, och mittpunkten inom politiken har representerats av socialdemokratin, som genomgående varit både historielös och antikonservativ. Därmed har en tänkare som Wilhelm Röpke inte haft något större genomslag på samhällsdebatten, i synnerhet inte i ”världens modernaste land” Sverige. Kanske är det också för att Röpke bland radikalerna har ansetts stå för någonting utdött. Röpke ägnar nämligen en stor del av sin filosofiska gärning åt att förklara varför det stora sociala problemet efter Andra världskriget är: småsamhällenas död. De egenartade borgerliga småsamhällena har i de flesta europeiska länder ersatts av ett enda stort massamhälle, med helt annorlunda sociala implikationer.

Förutom att en nyutkommen doktorsavhandling slagit fast att folk i allmänhet föredrar småstadsidyll medan arkitekterna gör sitt yttersta för att bygga miljöer så långt från dessa som möjligt, är de perspektiv som Röpke anlagt härvidlag mycket värdefulla – för att inte säga nödvändiga – för att förstå vårt eget samhälle och den tillvaro vi idag lever i.

Innan Andra världskriget levde större delen av Europas folk i småskaliga och starka lokalsamhällen. Varje bygd och varje stad levde sitt eget liv och odlade sin gemenskap och samhörighet sedan mycket långt tillbaka. Det var samhällen där de flesta av invånarna kände varandra och uppriktig solidaritet var lika självklart som lojalitet till samma handlare på torget år ut och år in. Man levde i en greppbar värld där det lilla betydde desto mer, och respektfullhet präglade de sociala relationerna. Kraven på människorna låg på släkt- och grannskapsnivån, snarare än att komma i form av påtryckningar från en avlägsen och opersonlig centralmakt. Givetvis skiljde sig realiteterna såväl som kultur och umgängessätt mellan de olika delarna av Europa, men denna sociala verklighetsbild kännetecknade ändå vår världsdel från Spanien och Italien i söder till Sverige och Island i norr.

Så kom både första och Andra världskriget i tät följd, och lade Europa (och stora delar av övriga världen!) i ruiner. Krigets logik och synsätt tog över i samhällslivet, en konsekvens både av att samhällena var förödda och för att de överlevande människorna hade präglats av alla krigets sidor. Konformism i samhällslivet blev en dygd över hela Europa, och alla medborgare skulle inordnas i räta linjer i enlighet med statens och den växande marknadens effektivitetsönskemål. Staten började att kolonisera civilsamhället, för att använda den mångsidige tyske filosofen Jürgen Habermas uttryck. Politiskt följde en centralisering, byråkratisering och organisering. Andra tidigare maktcentra som kyrkan, universitetsvärlden och rättsväsendet (som stått för maktdelning!) blev på ett mycket mera påtagligt sätt än tidigare underordnade statens kontrollmakt, och självständiga grupper som småföretagare och bönder marginaliserades. På det fysiska planet premierades storstadslivet vilket för människorna kom med en falsk känsla av frihet i anonymiteten och rotlösheten i kombination med nedbrytande av hälsa p.g.a. fler sjukdomar och mindre friluftsliv – och en naturligtvis ökad social kontroll.

Denna mycket hastiga sociala utveckling medförde också som sin lika omedelbara som bryska konsekvens att individen avpersonifierades och objektifierades. De många enskilda fick större frihet, men på bekostnad av både de sociala banden och det kulturella kittet. Individualismen ökade, men självständigheten krympte. Välståndet ökade, men ägandet spreds inte utan centraliserades istället, och snarare än ett förborgerligande av proletariatet följde en proletarisering av borgerligheten. Massamhällets ersättande av civilsamhället innebar familjelivets marginaliserande till förmån för bägge föräldrarnas arbetsliv – och den enskilde medborgaren stod plötsligt ensam och svag inför den allsmäktiga statsmakten.

Sist men inte minst har allt detta också påverkat den europeiska karaktären på djupet. Istället för att det bättre exemplet utgör social norm och de framstående enskilda initiativen hyllas, har det medelmåttiga blivit norm och individernas anpassning hyllas. Att höja sig över den grå, anonyma massan blev plötsligt någonting negativt. Andra världskriget (i synnerhet) har därmed också fört med sig vad den holländske konservative filosofen Andreas Kinneging kallat för en kulturell baksmälla som Europa fortfarande inte har återhämtat sig ifrån. Skräpkulturens utbredning är bara ett ytligt tecken på hur västvärldens kulturskapande gått från mästarinriktning till massinriktning. Ekonomiska värden är de enda som verkligen räknas, och pengar är det enda sättet att mäta status. Människorna har blivit fångar under sin egen lusta, i en ond spiral som leder till större och större möda för lönen. För att tala med Aldous Huxley: vi har kommit att älska vår träldom och kyssa våra egna bojor.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

10 Responses to “Det stora sociala problemet efter WWII”


  1. 1 LP december 2, 2008 kl. 11:38

    Sverige har väl gått längst av alla för att radera ut lokalsamhällen och deras småskalighet och kultur genom statliga och därefter komersiella intressen. I övriga Europa blev det inte lika grundligt genomfört, trots att flera idyller bombades sönder. Många svesnak reser utomlands för att njuta av idyllerna.

    Det här med rotlösheten som politisk agenda har säkert bidragit till mycket av nynazismen. Det kan vara en reaktion av rotlöshet och dålig historisk förankring satt i kontrast till invandrarna med sina levande och färgstarka kulturtraditioner. Den politiska agendan har i Sverige sedan 1930-talet att spola ut både badvatten, barn och därefter slänga bort badkaret. En stark historiemedvetenhet och välförankrad och konstruktiv värdegrund där inte bara behovet av teknologi, utan även behovet av skönhet och kultur är nog en bra motkraft till idiotin.

  2. 2 tegis december 2, 2008 kl. 21:10

    LP: Så det bygger i en form utav avundsjuka, menar du? =) Nassarna är jantelagsslavar?

  3. 3 Kullervo december 3, 2008 kl. 16:37

    Välfunnet och bra argumenterat. Jag instämmer nästan helt i din analys att första och andra världskriget inneburit en radikal och i grund och botten onaturlig förändring i den Europeiska kulturen. Det är vår civilisation syndafall, även om Sverige materiellt sett klarade sig bättre än övriga Europa. Det är händelserna, och i synnerhet WW2, som alla måste förhålla sig till närde talar politik, historia och framtid. Våra åminnelser handlar idag inte längre om hjältar och segrar, utan om offer och martyrer, katastrofer och förintelser.

    En tanke jag får när jag läser det du skriver om statens kolonisering av civilsamhället (lite likt det som Jürgen Habermas kallar för systemvärldens kolonisering av livsvärlden) är att denna process redan hade börjat innan. Jag skulle säga att Västfaliska freden 1648 gav styrka åt denna tendens som dock kom till sitt groteska uttryck under vårt blodiga 1900-tal. I takt med att statsmakten centraliserades i despotiska kungar som fick mer makt på adelns bekostand, tog staten också monopol på alltmer av individens rättigheter och skyldigheter. För att kunna försvara sin suveränitet organiserade staten sin befolkning, och skolade in den i militär, skola, allt högre skatter m.m. Bara en tanke.

  4. 4 Söderbaum december 3, 2008 kl. 17:41

    Kullervo: ”(lite likt det som Jürgen Habermas kallar för systemvärldens kolonisering av livsvärlden)”

    Ja, helt rätt. Tack för det, jag har ju läst en hel del Habermas under hösten. Det är Habermas tänkande tillsammans med Röpkes som ligger till grund för det bordssamtal som födde denna artikel, förstår inte hur jag kunde missa den hänvisningen när jag i slutändan satsade på lite relevant namedropping. Har nu lagt till Habermas-hänvisningen.

  5. 5 Daniel Bergström december 3, 2008 kl. 18:03

    Mycket bra poäng. Det finns många och tydliga exempel på hur krig som fenomen utökar statens makt på civilsamhällets bekostnad. Ett mycket konkret exempel är hur stora delar av den brittiska industrin nationaliserades under andra världskriget för att möta krigets (tillfälliga) påfrestningar. Denna utvidgning av statens makt över ekonomin rullade aldrig sedan fullt tillbaka, utan skulle tjäna sprängbräda åt Attlee och Labourregeringens socialisation. Ett liknande fenomen, där känslan av att vara i krig borgar för ett utökande av statens roll utöver vad som är sunt tror jag att vi kan se i USA idag, med kriget mot terrorismen.

    Problemet med andra världskriget tror jag dock till stor del var dess karaktär av ett ‘ofärdigt’ krig. Den kraftmätning som kriget till syvende og sidst utgjorde; de västerländska kulturvärdena/civilisation/demokrati/humanism kontra tyranni/barbari/utopism/auktoritanism kunde aldrig utkämpas till sitt slut. Det Kalla Kriget, som bröt ut förvånansvärt snabbt efter axelmakternas nederlag, var i mångt och mycket en fortsättning på samma konflikt, samma motsättning som andra världskriget var. ”Samma andas barn” som det står på Högerpartiaffischen osv. Om man dessutom ser första och andra världskriget som essentiellt samma konflikt, eller skott av samma rot (vilket inte är alldeles orimligt) blir i princip hela 1900-talet en stor och tämligen ödesdiger kraftmätning mellan olika värden, ett stålbad för den västerländska civilisationen som vi ännu inte har sett att den kommer att klara sig ur.

    Det ter sig rimligt att känslan av att vara i krig krig, att vara under belägring, livshotande konflikt etc, vilken dröjde kvar i Europa under hela efterkrigstiden till ingen liten del bidrog till den samhällsutveckling vi har sett sedan 1945 med växande stater, tvinande civilsamhällen och värdeförstöring. Man kan dock tänka sig en alternativ händelseutveckling. Hade kriget defintivt slutat 1945 istället för 1991, och hade väst inte behövt förnya sin militära kraftansträngning för att möta det sovjetiska hotet i ett starkt militariserat och splittrat Europa, hade vi kanske haft en annan nittonhundratalshistoria. Scenario: det finns ingen ‘fiende’ för Europas staterna att mobilisera mot, vilket inte framtvingar statliga åtaganden. Europa ligger förött, dess stater har mer eller mindre upphört att existera, men de civila institutioner lever starka och reser sig ur askan. Människorna sätter sin tillit till de små och pålitliga gemenskaperna, familjen, kyrkan, företaget, snarare än de som har misslyckats så fatalt i det senaste kriget. Så småningom blomstrar åter Europas länder, återuppbyggda underifrån.

  6. 6 AnteBragd december 3, 2008 kl. 19:11

    Bergström, kan man verkligen påstå att 1:a och 2:a världskriget var av samma sort? 1:a världskriget var ju mycket mer en kraftmätning mellan de traditionella imperierna i Europa, som var ganska lika varandra (kanske inte kulturellt, men ideologiskt) snarare än en kamp mellan olika ideologier.
    Bra inlägg och mycket bra blogg för övrigt.

  7. 7 ajbraw december 3, 2008 kl. 23:33

    Krigen ligger överhuvudtaget till grund för framväxten av den moderna (eller iallafall tidigmoderna) staten. Centralisering förekom i Sverige i mycket liten skala innan Vasa och hans söner.

  8. 8 Daniel Bergström december 4, 2008 kl. 20:25

    Antebragd: Jag vill påstå att trots sina ytliga skillnader och skenbart olika orsaker var de båda världskrigen om inte samma konflikt så i alla fall defintivt två skott av samma rot. Tre skäl anför jag för detta:

    1. De hårda fredsvillkoren i Versaillefreden gav upphov till ett Tyskland med kraftigt stukad självkänsla, vilket i sin tur banade väg för en mycket starkt högerextrem revanschistisk rörelse. Andra världskrigets orsaker är därigenom i allt väsentligt en direkt konsekvens av första världskriget.

    2. Första världskriget på östfronten gav upphov till ett brett missnöje i det kejserliga Ryssland. Detta missnöje hade legat och pyrt sedan innan sekelskiftet, men skulle få sin utlösning vid februarirevolutionen 1917 och bana väg för oktoberrevolutionen samma år. Sovjetunionens bildande och världskommunismens uppkomst är därför också ett direkt resultat av första världskriget.

    3. Första världskriget var ett preludium till det andra även avseende relationerna USA-Västeuropa. USA:a inträde i kriget 1917 bidrog starkt till ententens seger nästa år, och skulle bli en försmak på den maktförskjutning som skulle ske över Atlanten under den kommande seklet. USA:s inträde i kriget var ett första steg mot den monumentala roll som USA skulle komma att spela i Västeuropa från 1944 och framåt.

  9. 9 Daniel Bergström december 4, 2008 kl. 20:27

    Att se de båda världskrigen som en sammanhängande konflikt på det idéhistoriska planet är för övrigt inte en särskilt kontroversiell teori, utan förfäktas (i Sverige) av bland andra Peter Englund.

  10. 10 AnteBragd december 4, 2008 kl. 21:57

    Aha, jo om du menar så, så är det givet att 1:a världskriget till stor del la grunden för 2:a, och för maktsförskjtuningen från Västeuropa till USA (och till viss del även Sovjet). När du skrev ”skott av samma rot” trodde jag du menade att 1:a världskriget också var ett krig mellan ideologier (Demokrati vs Nazism vs Kommunism) som 2:a och även Kallla kriget var.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,741 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar