Det stora sociala problemet efter WWII

Vid Jaltakonferensen 1945 sydde Andra världskrigets segrarmakter ihop det av politisk extremism sönderslitna Europa så gott de kunde.

Vid sidan av Franska revolutionen 1789 har den tid vi lever i framför allt präglats av de två världskrigen 1914-1918 och 1939-1945. Den radikalism både i ideologibildning och människosyn som blommade ut i och med Franska revolutionen hade sin direkta och mest ohyggliga konsekvens i den orgie i extremism som framför allt andra världskriget manifesterade. Vi kom att uppleva, och födas under, det blodigaste seklet i mänsklighetens historia.

På samma sätt som 1789 års revolution har sin belackare i det beståendes försvarare Edmund Burke, så har den samhällsomstörtande första halvan av 1900-talet en värdig motsvarighet i Wilhelm Röpke som de andliga värdenas försvarare gentemot materialismen och det storskaliga konsumtionssamhället. Detta givet förstås också att samhället i och med industrialismen hade ekonomiserats, och att Röpke var ekonom. 1900-talet har annars förvisso sett en mångfald konservativa filosofer som givetvis också överträffar Burke, i så måtto att han aldrig ägnade sig åt att utveckla det konservativa tankesystem han grundlade. På samma sätt har Röpke grundlagt en i allra högsta grad konservativ ekonomiskola.

Europas folk efter Andra världskriget har varit uppdelade mellan dem som levt under totalitärt förtryck och dem som levt i mer eller mindre frihetliga demokratier. Samhällsdebatten har kommit att bölja mellan socialismen och liberalismen, och mittpunkten inom politiken har representerats av socialdemokratin, som genomgående varit både historielös och antikonservativ. Därmed har en tänkare som Wilhelm Röpke inte haft något större genomslag på samhällsdebatten, i synnerhet inte i ”världens modernaste land” Sverige. Kanske är det också för att Röpke bland radikalerna har ansetts stå för någonting utdött. Röpke ägnar nämligen en stor del av sin filosofiska gärning åt att förklara varför det stora sociala problemet efter Andra världskriget är: småsamhällenas död. De egenartade borgerliga småsamhällena har i de flesta europeiska länder ersatts av ett enda stort massamhälle, med helt annorlunda sociala implikationer.

Förutom att en nyutkommen doktorsavhandling slagit fast att folk i allmänhet föredrar småstadsidyll medan arkitekterna gör sitt yttersta för att bygga miljöer så långt från dessa som möjligt, är de perspektiv som Röpke anlagt härvidlag mycket värdefulla – för att inte säga nödvändiga – för att förstå vårt eget samhälle och den tillvaro vi idag lever i.

Innan Andra världskriget levde större delen av Europas folk i småskaliga och starka lokalsamhällen. Varje bygd och varje stad levde sitt eget liv och odlade sin gemenskap och samhörighet sedan mycket långt tillbaka. Det var samhällen där de flesta av invånarna kände varandra och uppriktig solidaritet var lika självklart som lojalitet till samma handlare på torget år ut och år in. Man levde i en greppbar värld där det lilla betydde desto mer, och respektfullhet präglade de sociala relationerna. Kraven på människorna låg på släkt- och grannskapsnivån, snarare än att komma i form av påtryckningar från en avlägsen och opersonlig centralmakt. Givetvis skiljde sig realiteterna såväl som kultur och umgängessätt mellan de olika delarna av Europa, men denna sociala verklighetsbild kännetecknade ändå vår världsdel från Spanien och Italien i söder till Sverige och Island i norr.

Så kom både första och Andra världskriget i tät följd, och lade Europa (och stora delar av övriga världen!) i ruiner. Krigets logik och synsätt tog över i samhällslivet, en konsekvens både av att samhällena var förödda och för att de överlevande människorna hade präglats av alla krigets sidor. Konformism i samhällslivet blev en dygd över hela Europa, och alla medborgare skulle inordnas i räta linjer i enlighet med statens och den växande marknadens effektivitetsönskemål. Staten började att kolonisera civilsamhället, för att använda den mångsidige tyske filosofen Jürgen Habermas uttryck. Politiskt följde en centralisering, byråkratisering och organisering. Andra tidigare maktcentra som kyrkan, universitetsvärlden och rättsväsendet (som stått för maktdelning!) blev på ett mycket mera påtagligt sätt än tidigare underordnade statens kontrollmakt, och självständiga grupper som småföretagare och bönder marginaliserades. På det fysiska planet premierades storstadslivet vilket för människorna kom med en falsk känsla av frihet i anonymiteten och rotlösheten i kombination med nedbrytande av hälsa p.g.a. fler sjukdomar och mindre friluftsliv – och en naturligtvis ökad social kontroll.

Denna mycket hastiga sociala utveckling medförde också som sin lika omedelbara som bryska konsekvens att individen avpersonifierades och objektifierades. De många enskilda fick större frihet, men på bekostnad av både de sociala banden och det kulturella kittet. Individualismen ökade, men självständigheten krympte. Välståndet ökade, men ägandet spreds inte utan centraliserades istället, och snarare än ett förborgerligande av proletariatet följde en proletarisering av borgerligheten. Massamhällets ersättande av civilsamhället innebar familjelivets marginaliserande till förmån för bägge föräldrarnas arbetsliv – och den enskilde medborgaren stod plötsligt ensam och svag inför den allsmäktiga statsmakten.

Sist men inte minst har allt detta också påverkat den europeiska karaktären på djupet. Istället för att det bättre exemplet utgör social norm och de framstående enskilda initiativen hyllas, har det medelmåttiga blivit norm och individernas anpassning hyllas. Att höja sig över den grå, anonyma massan blev plötsligt någonting negativt. Andra världskriget (i synnerhet) har därmed också fört med sig vad den holländske konservative filosofen Andreas Kinneging kallat för en kulturell baksmälla som Europa fortfarande inte har återhämtat sig ifrån. Skräpkulturens utbredning är bara ett ytligt tecken på hur västvärldens kulturskapande gått från mästarinriktning till massinriktning. Ekonomiska värden är de enda som verkligen räknas, och pengar är det enda sättet att mäta status. Människorna har blivit fångar under sin egen lusta, i en ond spiral som leder till större och större möda för lönen. För att tala med Aldous Huxley: vi har kommit att älska vår träldom och kyssa våra egna bojor.

Jakob E:son Söderbaum