”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka”

Lars Tobisson - under många år en av de centrala profilerna i den moderata partiledningen

RECENSION | Lars Tobisson har kommit ut med något som väl närmast ska betraktas som memoarer. Med titeln ”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka” (Atlantis) får vi följa Lars Tobisson från det han föddes fram till idag. Lars Tobisson har fyllt 70 år. Han kan se tillbaka på en lång och för moderaterna mycket betydelsefull gärning. Först som partisekreterare mellan åren 1974 till 1981 och sedan som förste vice partiordförande i 18 år, mellan 1981 och 1999. Till detta ska också läggas de år han var gruppledare för moderaterna 1981 till 1999.

Lars Tobisson är en politiskt mycket intressant figur som upplevt mycket och själv varit med om att fatta för moderaterna och Sverige avgörande beslut. Hade Lars Tobisson varit en berättare hade detta kunnat vara en riktigt bra minnes bok. Men nu är Lars Tobisson ingen berättare. Till detta ska läggas hans (fortsatta) lojalitet med moderaterna och en klar avgränsning från de verkligt innersta tankarna som måste ha funnits där. Han har personliga kommentarer, men de blir aldrig privata. Detta är en ganska tråkig och träig bok. Men om man plöjer igenom den finns där en hel del intressanta avsnitt och avslöjanden som är värda att lägga på minnet.

Själv har jag, främst som MUF:are, träffat Lars Tobisson vid några tillfällen. Träffat betyder i det här fallet att vi har varit på samma tillställningar (partimöten av olika slag) och att jag nog vid åtminstone ett tillfälle fått skaka hand med honom. Enda gång Tobisson lagt märke till min person var vid ett torgmöte i Helsingborg på tidigt 80-tal där han skulle framträda. Inte speciellt många hade slutit upp och inte speciellt många moderater. Utfrågare var dåvarande moderaten, och nuvarande kristdemokratiska regionrådet i Skåne, Rolf Tufvesson. Något uppgivet hade Tobisson betraktat åhörarna där han inte kunde identifiera så många vänliga ansikten och frågat Tufvesson om ”Den tjocke där borta – han tillhör väl oss?” Och det gjorde han. Så någon större personlig erfarenhet av honom har jag inte trots snart 40 år som medlem i moderaterna.

Jag har alltid betraktat Lars Tobisson som mer tjänsteman än som politiker och förtroendevald. Och med denna uppfattning hade jag inte heller väntat mig de stora avslöjandena när jag öppnade hans bok. Och mycket riktigt, de finns inte heller där. Ganska snart kan man förstå att Lars Tobisson är bitter. Bitter på hur han mer eller mindre kuppartat från valberedningen med dess ordförande Carl Cederschiöld i spetsen petades från partipresidiet och bitter även på de nya moderaterna. Och möjligen också lite bitter för att inte ha blivit uppskattad efter förtjänst för sina insatser under många år i partiets tjänst.

Lars Tobisson är mycket göteborgare och det är mycket en göteborgares besök i den kungliga huvudstaden som vi får ta del av, även om besöket har varit och är långvarigt. Det är också mycket besökaren i maktens korridorer som delar med sig av sina erfarenheter.

Mest intressant är det att börja i slutet och se vilka kommentarer den gamle partiveteranen har om den nuvarande moderatledningen och om den sittande regeringen.
Jag tror det går upp för de flesta läsarna att det inte är så mycket han har till övers för de nya moderaterna. Men det känns att han håller igen, även om kritiken är indirekt. Bland annat skriver han så här:

En betydelsefull förklaringsfaktor bakom den moderna frammarschen var den vikt vi fäste vid konsekvens och kontinuitet i vårt uppträdande. I politiskt arbete är frestelserna många att överge den rätta läran för att göra kortsiktiga vinster. För en del framstår sådan smidig anpassningsförmåga som tecken på politisk fingerfärdighet och kanske till och med som förutsättning för framgång. Och visst ska man vara beredd att ompröva en ståndpunkt, när förutsättningarna ändras. Men att tumma på principer ger intryck av att man saknar ryggrad.

Och han fortsätter några rader längre ner:

Jag är övertygad om att principfasthet och långsiktighet inger respekt och skänker självförtroende, vilket är mera värt än tillfälliga opinionsvinster.

Kritiken från Lars Tobisson mot de ”nya” moderaterna är han är inte ensam om. Möjligen är han den förste bland tidigare högt uppsatte moderater som uttrycker sin mening. Inte minst från ett antal moderata ledarsidor har nya moderaterna anklagats för att makten nu är viktigare än åsikterna, viktigare än de principer partiet tidigare vårdat sig om för att inte svika eller ställa åt sidan. Så också Lars Tobisson: ”Ökad röststyrka är naturligtvis alltid välkommen och användbar. Men det är inget självändamål. Ett parti är endast ett medel att nå politiska mål.”

Det står en hel del att läsa om de tidigare moderatledarna Gösta Bohman, Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Här är återigen Tobisson den lojale tjänstemannen. ”Avslöjandena” som kommer kan i de flesta fall sorteras in under avdelningen harmlöst skvaller.

Letar man efter positiva och förhoppningsfulla omdömen om nuvarande partiledaren Reinfeldt får man leta. Däremot så finns det kritik – inte mot partiledaren Reinfeldt utan mot den unge Reinfeldt som var ny i Riksdagen. Tobisson skriver:

Fram till och med Beatrice Ask hade avgångna MUF-ordförande lojalt inordnat sig i riksdagsgruppen och snabbt etablerat sig genom att ta vara på de chanser de fått. Det oroade oss att när vi gav uppdrag till Kristersson och Reinfeldt i riksdags- eller partiarbetet, hade de svårt att leverera. Själv såg jag till att Fredrik Reinfeldt kom till finansutskottet efter valet 1994. Som både allmänpolitiskt kunnig och ekonomiskt skolad borde han kunna avlasta mig en del av min stora arbetsbörda. Men när jag bad om ett motionsutkast, blev jag ofta besviken över att det kom sent och var ofärdigt.

Lars Tobisson är gammalmoderat, en liberal-konservativ moderat som formades under Gösta Bohmans ledning, som inte gillar det nya som kanske framför andra Fredrik Reinfeldt representerar tillsammans med arkitekten bakom de nya moderaterna, en av Tobissons efterträdare som partisekreteraren, Per Schlingmann vilken Lars Tobisson inte ägnar en rad.

Detta är en lojal bok. Lars Tobisson vill inte skada moderaterna eller bidra till något negativt som kan drabba partiet inför valrörelsen 2010. Men samtidigt kan han inte, hålla inne med vad han tycker om utvecklingen. Ofta mest uttryckt i det han inte skriver, än i det vi kan ta del av på de 568 sidorna.

För den politiskt intresserade är boken intressant. För moderater som vill veta mer om sitt eget partis historia och hur resonemanget gått har den ett än större läsvärde.

Läs också:

• Tillskott till högerhistorian

Rolf K Nilsson