Jytte Guteland (s)
Har alldeles nyligen idag debatterat kriminal- och rättspolitik med Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU på Jensens Gymnasium Öst. Sällan står två debattörer så långt ifrån varandra. SSUs åsikt byggde helt på att det är synd om den som begår brott eftersom man inte har något val/det är någon annans fel, medan jag fokuserade på att alla faktiskt i slutändan har möjlighet att välja om man ska begå brott eller inte, oavsett bakgrund, och då måste ta konsekvenserna av det valet. Det är brottsoffren det är synd om, inte brottslingarna.
Jag kan dock inte låta bli att fascineras över det dubbeltänk som måste vara nödvändigt för att kunna argumentera för en linje såsom hennes. Mot slutet av sitt anförande talade hon om en vän till henne som slutade med kriminalitet efter tid på den brottslig banan. Denna vän berättade hon glatt hade dock kommit på bättre tankar. Det verkligen sken i ansiktet på Jytte när hon berättade detta. Och hon berättade, utan att verka reflektera över det, hur han kommit bort ifrån det kriminella. Jo, han fick sig nämligen en tankeställare den gången han faktiskt åkte fast för misshandel. Polisen markerade, socialtjänsten markerade, skolan markerade, ja till och med hans föräldrar markerade mot hans beteende och han vände om. Men till och med detta såg Jytte som exempel på att det inte är viktigt att brottslingar faktiskt åker fast och får påföljder utan ett bevis för att brottslighet är ett “samhällsfenomen”, något som jag märkte att även en del av eleverna som lyssnade reagerade på.
Gång på gång upprepar hon tesen att ingen har ett eget val kring sina handlingar utifall att dessa är kriminella. Antingen får man då acceptera att ingen har någon fri vilja alls utan bara är maskiner, eller så menar man att människor kan fatta egna val och då blir hela resonemanget absurt. För mig är det uppenbart vad som krävs. Inte ytterligare “tyck synd” om den som begår brott, utan att man åker fast, får ett straff och därigenom en tydlig markering om att sådant beteende inte är acceptabelt.
Anledningen att brott begås var i Gutelands retorik att förövarna är fattiga och har det svårt. Visst finns det många som har det svårt, och nog blir det enklare att göra fel val när man är utsatt, men det är ändå ett eget val. Eller hur förklarar hon att Riccardo kunde bli mördad? Hans mördare var snorrika, men ändå begick de ett sådant fruktansvärt brott.
Jag blir kraftigt fascinerad över hur mycket ideologisk indoktrinering som måste krävas innan man kan övertyga sig själv om att man inte har någon fri vilja. Hur en normalt tänkande person kan internalisera en sådan tankegång till den grad att hon själv tror på den. George Orwell skrev om dubbeltänk, när man tvingar sig själv att tänka omöjliga och inkorrekta saker tills man är övertygad om dem.
David Högberg
Tradition & Fason 
Vi bör uttrycka stor tacksamhet till Jytte Guteland och hennes debatterande. För en den vän av vår regerande Allians som jag är ser jag personer som Jytte Guteland och hennes gelikar som våra allra bästa valarbetare.
Med denna typ av ”tokstollerier” klampar hon in på ett område där den allmänna opinionen, även långt in i det socialdemokratiska partiet, har en diamentralt motsatt åsikt. Hennes agerande retar och upprör helt visst långt in i de egna leden. Samtidigt är det så att hon genom denna typ av uttalanden förnedrar alla brottsoffer, något hon djupt bör skämmas för.
Jag väntar förhoppningsfullt på nya ”tokstollerier” från Jytte Guteland och hennes gelikar. De behövs i den viktiga kampen för ett fortsatt borgerligt regerande.
Ibland tror jag SSU blandar ihop sina visioner med verkligheten. Bara för att deras mål är att reducera alla människor till hjälplösa och viljelösa offer, så betyder det inte att det är så i verkligheten.
Jag har nu själv inte hört Gutelands åsikter men om det stämmer som David Högberg skriver, så är det ytterligare en manifestation av förment (vänster)socialdemokratisk tolerans som i praktiken resulterar i likgiltighet.
Som TB skriver tror även jag att det finns många mer pragmatiska (höger)socialdemokrater som har en mycket mer rättvis och stram syn på rättsskipning.
Den svenska sjukan: det är synd om mobbaren och brottslingen är offret… Man tar sig för pannan.
Johan Ingerö brukar ofta vist påpeka att just rättsfrågorna är en borgerlig murbräcka till arbetarnas röster. Det är inte Djursholm som drabbas av brottslingars framfart, det är arbetar- eller bidragsförorter där brottslingarna utgör en liten del av befolkningen men är ständiga plågoandar för de som blir rånade, våldtagna eller får frukta för sina anhörigas liv och lem. Makalöst att inte det nya arbetarpartiet tar ett jättekliv för att vinna de faktiska arbetarnas hjärtan i en så pass enkel och ideologisk fråga. Man kan både säkra sin egen väljarbas och oppositionens på en enda stor fråga. Kvar blir brottslingar och nuvarande eller före detta studentradikaler för vänstern.
Att frågan dessutom är moraliskt riktig för alliansen att engagera sig i är ett gigantiskt plus för min del… eller skall även denna fråga få bli ett Sverige Demokratiskt monopol i rädsla för medias vrede?
Något som alltid fascinerat mig (som Kalvinist dessutom) är hur en ateistisk syn på att människan saknar fri vilja kan existera. Är Jytte en fri individ eller är hon helt styrd av det system hon existerar under? Om hon är styrd, varför skulle vi tro att hennes utsagor säger något om en objektiv verklighet? Om de inte gör det, varför lyssna på henne?
/Daniel
Frederick: ”Jag har nu själv inte hört Gutelands åsikter men om det stämmer som David Högberg skriver, så är det ytterligare en manifestation av förment (vänster)socialdemokratisk tolerans som i praktiken resulterar i likgiltighet.”
Guteland driver förvisso en ståndpunkt som varit förhärskande inom den svenska vänstern och överhuvudtaget i svenska lagstiftningsreformer sedan slutet av 1960-talet: att brottslighet inte är fråga om individuellt ansvar utan ett samhällsproblem, och att det är mer synd om förövarna som haft en taskig barndom än om brottsoffren.
Det skulle vara intressant att höra hur tradition och fasons skribenter ser på kriminaliteten som samhällsfenomen och vilka orsaker som ni anser ligger bakom. Jag själv lutar åt en biologisk förklaringsmodell, att brottslingarna och sannolikt även deras föräldrar skiljer sig åt från övriga befolkningen genetiskt när det gäller förekomsten av personlighetsstörningar och liknande, att det inom familjen finns en historia av normbrytande eller direkt brottsligt beteende som kommer sig av negativa genetiska anlag som förs vidare från generation till generation.
Forskning tyder på att en mycket stor andel av de som döms till fängelse för sina brott har en eller flera personlighetsstörningar, vilka manifesterar sig i olika destruktiva personlighetsdrag hos den kriminelle såsom bristande empati, narcissism, oförmåga att känna skuld etc. Den kriminelle vet att det han gör är juridiskt och moraliskt fel, men han väljer att göra det ändå eftersom han får ut något utav det för egen del.
I och med detta så kan vi inte förvänta oss att den kriminelle ska komma till insikt om det omoraliska i sitt beteende och att han därför ändrar sitt beteende och avstår från att begå brottsliga handlingar på grund av moraliska kval. För dessa individer så krävs istället hårda, förutsägbara och konsekventa påföljder, straff, som syftar till att få brottslingen till att självmant avstå från att begå brott genom att hans självbevarelsedrift aktiveras och gör att han kommer till insikt om att det kostar mer än det smakar att begå brottet. För att uppnå detta så kan inte straffet stå i proportion till brottet, straffet måste alltid framstå som hårdare än själva brottet för att uppnå den önskade effekten.
Vad får mig att tro att det går att påverka den kriminelles beslutsfattande? Jo, nämligen det enkla faktum att de personer som begår brott naturligtvis väljer när, var och hur det ska begå brottet och mot vem dem ska begå brottet. Brottslingen väljer själva tillfället för brottet.
Den kriminelle exponeras dagligen inför en mängd olika situationer där han skulle kunna begå brott men där han väljer att handla på ett annat sätt. Beslutet att begå brott fattas av brottslingen själv i enlighet med dennes egen vilja, rättsväsendets uppgift är därför att få brottslingen att avstå från att begå brottsliga handlingar i så många situationer som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt.
Påföljderna ska därtill vara förutsägbara, dagens system där man anpassar straffet efter brottet/brottslingen och tar hänsyn till olika ”förmildrande omständigheter” gör att bestraffningen blir oförutsägbar och inkonsekvent. Det blir till ett lotteri där brottslingen har goda skäl att tro och hoppas att han kommer att slippa lindrigt undan om han bara framstår som tillräckligt ångerfull (självbevarelsedriften är det inget större fel på hos dessa personer, manipulation ligger i deras natur), även om han begått flera brott tidigare. Undanflykter och ursäkter har ingen plats i ett lands rättsväsende.
Systemet med en bred straffskala (där man dessutom använder sig av den lägre delen skalan) för varje brott bör enligt mig också skrotas och ersättas med (hårda) fasta påföljder för varje brott. Varje enskilt brott bör därtill resultera i en egen påföljd som adderas ovanpå varandra och hela systemet med straffrabatter bör även det skrotas.
Tydlighet är A och O både kring bestraffningen; ”gör du det här så händer det här”, men också kring skuldfrågan där det ska inte råda någon som helst förvirring i rättssalen kring vem som är offret och vem som är förövaren. De grundläggande principerna bör vara att brott ska följas av straff, att brott ska inte löna sig och att rättsväsendet ska stå på brottsoffret och medborgarnas sida.
Alla medborgare gynnas av att samhället slår ner hårt på brottsligheten, alla utom brottslingarna själva. Alla medborgare har att välja mellan att leva laglydigt och åtnjuta det skydd som rättsväsendet erbjuder, eller sälla sig till de kriminellas led och därmed övergå till att vara ett hot mot medborgarnas trygghet och säkerhet och bli behandlad därefter.
Patrik:
Det är mycket som talar för att straffen måste vara hårdare. Detta gäller särskilt återfallsförbrytare. Det finns ingen som helst anledning att samhället skall ”dalta med dessa”. Här är det istället så att brottsoffrens, och de potentiella brottsoffrens, väl som måste ställas framför förbrytarens.
För överlagt mord bör staffet ovillkorligen vara livstids fängelse utan möjlighet till benådan. Det finns ingen som helst anledning att någon som överlagt tagit livet av en annan människa någonsin skall släppas ut igen. Även grova narkotikabrott bör kunna ge livstids fängelse utan möjlighet till benådan då konsekvensen av detta brott ofta är liktydigt med att människor dör.
Även när det gäller grova rån, grov misshandel och våldtäkt, bör livstids fängelse finnas på straffskalan i det fall det är frågan om återfallsförbrytelser. Här väger samhällets uppgift att skydda allmänheten tyngre än att eventuellt kunna återanpassa någon brottsling. Samhället får helt enkelt inte ta risken att släppa ut någon våldsverkare som visat prov på att ha återfallit i grova våldsbrott.
Också när det gäller stöld måste straffen skärpas gradvis i det fall det rör sig om återfallsförbrytelser. De som vid ett flertal tillfällen begår stöld bör dömas till mycket långa fängelsestraff. Även här är det en fråga om att prioritera de som drabbas av brott framför de brottsliga.
Patrik: ”Det skulle vara intressant att höra hur tradition och fasons skribenter ser på kriminaliteten som samhällsfenomen och vilka orsaker som ni anser ligger bakom. Jag själv lutar åt en biologisk förklaringsmodell, att brottslingarna och sannolikt även deras föräldrar skiljer sig åt från övriga befolkningen genetiskt när det gäller förekomsten av personlighetsstörningar och liknande, att det inom familjen finns en historia av normbrytande eller direkt brottsligt beteende som kommer sig av negativa genetiska anlag som förs vidare från generation till generation.”
Det kan hända att en liten del av grova våldsbrottslingar har en personlighetsstörning och att det genetiska arvet inte är helt oväsentligt. Dock torde verkligheten vara mer komplext sammansatt än så. Om inte så skulle Australien i egenskap av gammal brittisk straffkoloni vara befolkad av psykopater.
Söderbaum: ”Guteland driver förvisso en ståndpunkt som varit förhärskande inom den svenska vänstern och överhuvudtaget i svenska lagstiftningsreformer sedan slutet av 1960-talet: att brottslighet inte är fråga om individuellt ansvar utan ett samhällsproblem, och att det är mer synd om förövarna som haft en taskig barndom än om brottsoffren.”
Visst är det så. Här har vänstern varit farligt naiv.
I samband med detta kan det vara intressant att läsa den brittiske psykiatrikern Theodore Dalrymples böcker. Han betonar ju med eftertryck hur alla faktiskt i slutändan har ett individuellt ansvar för sina handlingar och att det finns en övertro på samhälleliga strukturer som (bort)förklaring. Men de flesta härinne är väl bekanta med honom.
Det behöver inte finnas någon motsättning mellan å ena sidan att vissa omständigheter under uppväxten begränsar de faktiska möjligheterna att leva ett hederligt liv och å andra sidan att människor är ansvariga för vad de gör. Inte heller mellan att de genom exempelvis biologiska orsaker skulle vara mer benägna till brott och ansvarsutkrävande.
För vissa männsikor är tröskeln till ett moraliskt liv högre än för andra , men det betyder inte att de har ”mindre” eller inget ansvar. Vi är människor, därför har vi ansvar.
Vi är dömda att var fria, för att uttrycka sig existentialistiskt.
Inom moralfilosofin talar man ibland om att man inte kan sluta från ett vara till ett böra, det gäller också frågan om ansvar.
Detta hindrar naturligtvis inte att man inte inom ramen för ett juridiskt system kan ta hänsyn till sådana saker som förmildrande omständigheter. Tvärtom visar det på en högre insikt. Det är inte mänskligt att döma en psykotisk person lika strängt som en frisk person. Däremot är inte taskig uppväxt inte någon förmildrande omständighet.
Moraliskt sett har människor dock lika ansvar. Detta är positivt: Målet/hoppet är detsamma.
Problemet i den här debatten (liksom i många andra) är den underförstådda premissen att det juridiska systemet ensamt kan stå för moralen. Så kan det aldrig bli. Juridik och domstolar kan aldrig skapa rättvisa i någon djupare moralisk mening.