GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn

NEOKONSERVATISMEN ÄR NÅGONTING ANNAT

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna, skriver professor Claes G. Ryn.

Tradition & Fason har ägnat viss uppmärksamhet åt mina idéer på sistone. Jag blev senast intervjuad med anledning av Edward Kennedys död. En av frågorna berörde den s.k. neokonservatismen, och mitt svar ledde till diskussion. Helt nyligen avled neokonservatismens kanske mest kände ideolog Irving Kristol, vilket ånyo aktualiserat neokonservatismen. Syftet med den här artikeln är därför att förtydliga min syn på denna rörelse. Jag vill också korrigera eventuella missförstånd om var jag står i övrigt.

Först bör jag nog påpeka, att vad jag skrivit om neokonservatismen utgör en begränsad del av mitt författarskap. Jag har ägnat mycket mera tid åt andra ämnen: demokratins former, problem och etiska förutsättningar, västerländsk idéhistoria, kunskapsteori, inklusive fantasins centrala roll, historicismen, konservatismen, liberalismen, Aristoteles, Platon, Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke, Irving Babbitt, Benedetto Croce, m.m. Jag har kommit in på neokonservatismen i min analys av demokratins kris i USA och västvärlden och i mina ansträngningar att utveckla ett nytt utrikespolitiskt tänkande.

Jag har studerat neokonservatismen av främst två skäl. För det första har rörelsen haft och fortsätter att ha ett mycket stort inflytande, särskilt i världens nu enda supermakt. För det andra representerar den – särskilt dess utrikespolitiska tänkande – en akut fara för västvärlden och resten av världen. Alltför många som tror sig försvara demokrati och frihet har okritiskt och aningslöst anammat neokonservativa idéer.

Neokonservatismens stora inflytande beror mindre på dess intellektuella halt än på att dess representanter gagnar mäktiga intressen och har haft tillgång till enorma och växande ekonomiska resurser. De har kunnat bygga upp ett jättelikt nätverk av stiftelser, tankesmedjor, bokförlag, tidskrifter, magasin och tidningar, som erbjudit sympatisörer stora fördelar. Neokonservatismen är starkt representerad i båda de stora amerikanska partierna och inom den federala statsapparaten, särskilt i de grenar som hanterar utrikes- och säkerhetsfrågor. Spridandet av den neokonservativa ideologin underlättades av att den anknöt till redan starka intellektuella och politiska tidstendenser. I ett land där ordet ”liberalism” fått dålig klang, hjälpte det att den fick namnet ”neokonservatism”.

Behovet av att läsa innantill

Det är inte lätt att i korthet förklara varför neokonservatismen borde kallas något annat. Ämnet är inte okomplicerat. Den som önskar en mera grundlig bevisföring ber jag att få hänvisa till sådant jag tidigare skrivit, särskilt boken America the virtuous: the crisis of democracy and the quest for empire, som utförligt diskuterar hur neokonservatismen passar in i västvärldens prekära historiska situation. I denna gästkrönika får jag inskränka mig till att ta upp neokonservatismens mera utpräglade form och med betoning på dess mest kännetecknande drag. Det säger sig självt, att inte ens starkt neokonservativa personer är ense i alla enstaka frågor. Ideologin förekommer förstås också i mindre renodlad form. Många tilltalas bara partiellt av den. Ibland smälter den ihop med idéer av annat och mera acceptabelt slag. Neokonservatismen skiljer sig i dessa avseenden inte från andra ideologier.

Vill man göra en seriös jämförelse mellan neokonservatism och genuin konservatism får man först av allt glömma den sorts ytliga, rent terminologiska likheter som förvirrar journalistiska och andra idéhistoriskt obevandrade bedömare. De neokonservativa har grundligt gjort om innebörden i ordet ”konservativ”. De står i avgörande avseenden det liberala USA nära, detta trots att deras hökaktiga, interventionistiska utrikespolitik väcker olust hos många liberaler. Man skall dock inte glömma, att många liberaler var hökar åtminstone under det kalla kriget. Det är bl.a. därför att de neokonservativa representerar ett mindre allvarligt hot mot den dominerande liberalismen än traditionell konservatism som de stora TV-bolagen, inklusive Fox, och liberala drakar som New York Times och Washington Post valt dem till talesmän för ”konservatismen”. Att de neokonservativa särskilt i journalistiska sammanhang därför tenderat att bli ”konservatismens” ansikte, ändrar inte filosofiska och idéhistoriska fakta.

Om man vill förstå neokonservatismen, behöver man först och främst ta fasta på vad de neokonservativa faktiskt skrivit och skriver. Det är förvånande hur slappt många läser dem. Det är som om uttryckligt formulerade och ofta upprepade åsikter inte fastnade och som om läsaren antog, att de egentligen betyder något annat. En av anledningarna är väl, att allt fler människor i vår upplysta tid inte har den filosofiska koncentration och de idéhistoriska kunskaper, som gör det möjligt att verkligen läsa en text med förståelse och att kategorisera innehållet.

USA skall genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen

Den idé som mer än någon annan definierar neokonservatismen och som många paradoxalt nog kallar ”konservativ” är att USA är en ”exceptionell nation”, som representerar universellt giltiga principer och som är kallad att genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen, med vapenmakt om så behövs. Jag kommer att ha åtskilligt att säga om detta synsätt. Det har mycket litet, om ens något, att göra med konservatism men är desto mera besläktat med den sorts världsförbättraranspråk som varit den extrema vänsterns signum. ”Frihet” och ”demokrati” kan förstås betyda vad som helst, och det gäller att ge akt på vad de neokonservativa menar med orden.

Låt mig innan jag går närmare in på den neokonservativa ideologin få sagt, att traditionella amerikanska konservativa naturligtvis i största allmänhet är försvarsvänliga. De vill ha ett militärt starkt USA. Så var det alldeles särskilt under det kalla kriget. Men de konservativa ser också en fara för traditionella fri- och rättigheter i en alltför omfattande krigs- och säkerhetsapparat. Det har länge funnits en illavarslande tendens bland de styrande i USA att med hänvisning till förment livshotande utrikes- och inrikespolitiska kriser bygga ut och permanenta maktstrukturer, som inte går att förena med konstitutionens begrepp om begränsad, delad och decentraliserad makt. Inte minst presidentmakten har antagit gigantiska proportioner, som saknar allt stöd hos grundlagsfäderna. Den konservative samhällstänkaren Robert Nisbet, som beundrades inte minst av Russell Kirk, varnade för vad han kallade ”the welfare-warfare state”. I denna stat slukar krig och s.k. välfärdsåtaganden ständigt mera av medborgarnas och de autonoma samhällsgruppernas frihet och ekonomiska resurser. Bara i undantagsfall avhänder sig de styrande något av den makt som de samlat på sig under föregivna nödlägen.

Traditionellt konservativa amerikaner ser med stor skepsis eller ren avsmak på den neokonservativa tanken, att USA borde eftersträva väpnad världshegemoni. Det är inte nog med att idén tycks dem tyda på bristande verklighetskontakt. Försök att förverkliga den skulle dessutom definitivt göra slut på traditionella amerikanska begrepp om politiskt styre. Liksom dessa konservativa förordar en begränsad, konstitutionell statsmakt, vill de att USA i utrikespolitiken skall ha begränsade ambitioner.

En stor, strömlinjeformad stat

De neokonservativa däremot förordar en väsentligt större, mera aktiv ”federal” stat. Två i de stora medierna mycket synliga neokonservativa, William Kristol och David Brooks, kritiserade på 1990-talet i en artikel skarpt den amerikanska konservatismens ovilja mot att kraftigt bygga ut den federala statens inrikes- och utrikespolitiska åtaganden. Vad de själva förespråkade kallade de ”national-greatness conservatism”. Eftersom artikeln stod i Wall Street Journal (den 15 september 1997) och använde ordet ”konservatism” uppfattade slappa läsare inte, att Kristol och Brooks propagerade för inget mindre än en intellektuell och politisk omvälvning.

Traditionellt konservativa i USA vill försöka rädda eller återupprätta så mycket som möjligt av den i konstitutionen föreskrivna gränsen mellan den centrala, ”federala” staten och delstatlig, lokal och privat folklig makt. De neokonservativa däremot känner likgiltighet inför den gamla amerikanska förkärleken för delstatligt och lokalt självstyre, som växte fram under inflytande av klassisk, kristen och engelsk kultur. De neokonservativa döljer inte att de är upplysningens barn. De tror på ett rationellt samhälle utformat av intelligenta experter. Man bör när det gäller t.ex. välfärdsprogram eftersträva effektivitet och undvika slöseri. Detta görs bäst genom att strömlinjeforma planer som omfattar hela samhället och utformas i Washington, D.C. Den neokonservativa benägenheten att centralisera och likforma avviker drastiskt från amerikansk tradition. Den har mer gemensamt med en socialdemokratisk syn på hur samhället bör förbättras.

Europeisk konservatism som jämförelse

En europeisk konservativ som anser, att staten bör spela en viss roll inom t.ex. utbildning, sjukvård eller socialvård, blir för den skull inte en neokonservativ. Allt beror på vilken roll som staten tänks spela och på vilken nivå det rör sig om och på hur rollen passar in i ett större moraliskt och kulturellt sammanhang. Genuint konservativa personer i Europa hävdar liksom sina amerikanska motsvarigheter behovet av en begränsad och decentraliserad statsmakt och av frihet för lokala befolkningar att forma sina liv och odla sin särart. Europeiska konservativa är inte kulturellt rotlösa eurokrater och teknokrater, som vill centralisera makten i Bryssel och som inte störs av att det för bygder, regioner och länder särpräglade suddas ut. Europeiska konservativa försvarar subsidiaritetsprincipen och är i detta samma andas barn som de amerikanska konservativa.

En samtida affisch från Franska revolutionen 1789.

Lika litet blir en person som gillar ”frihet”, på hemmaplan eller ute i världen, någon neokonservativ. Allt beror på vad som menas med ”frihet”. De franska jakobinerna var entusiastiska förkämpar för ”friheten”. De ville liksom de neokonservativa sprida den i världen. Men med ”frihet” menade de främst frigörelse från nedärvda tankar, beteenden och institutioner, inte minst kristendomen och kyrkan. Den amerikanska traditionen sätter friheten mycket högt men menar med ordet något helt annat. För de amerikanska konservativa är den önskvärda friheten oskiljaktig från moraliskt ansvar och självkontroll och därmed förbundna traditioner och institutioner, inte minst kyrkan och familjen.

I den mån de neokonservativa intresserar sig för amerikansk historia, är det inte för att lära av den historiska erfarenheten. De identifierar sig företrädesvis med personer som Thomas Jefferson och Thomas Paine, vilka bl.a. närde ett revolutionärt sinnelag. De förknippade frihet med en brytning med historien, med befrielse från traditionella idéer och institutioner. Det bör inte förvåna någon, att Jefferson till skillnad från andra ledande amerikanska politiker och tänkare såg positivt på den franska revolutionen. De konservativas frihetsbegrepp, som nära ansluter till grundlagsfädernas, ser mycket annorlunda ut.

En förenklad verklighetsbild

De neokonservativa företräder liksom sina föregångare på vänsterkanten en människo- och samhällssyn, som för konservativa ter sig förenklad och tillrättalagd. Ett för konservativa människor utmärkande drag är ett historiskt sinnelag. De är med andra ord starkt medvetna om att ett i det närmaste oöverskådligt förflutet har format nuet och stöttar upp det goda som uppnåtts. Goda samhällsförhållanden har möjliggjorts med hjälp av tidigare generationers ansträngningar. Ett fritt, civiliserat samhälle och lagbunden ordning uppstår inte därför att smarta, välvilliga ledare inför dem och frigör spontant konstruktiva krafter. Ett sådant samhälle har uppfyllt svåruppnåeliga moraliska, intellektuella och sociala förutsättningar.

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna.

Konservatismen och de universella värdena

De flesta konservativa tror på universella (”transcendenta”) värden – vad som brukade kallas det goda, det sanna och det sköna. Dessa värden behöver dock sökas och i en viss mening förverkligas i faktiskt föreliggande historiska situationer. Universella värden är inte som för jakobiner eller andra radikaler ohistoriska, rent abstrakta ”principer”. De får tvärtom liv genom att konkretiseras i specifika moraliska, intellektuella och estetiska gärningar. Inte alla västerländska konservativa är kristna, men nästan alla håller med om att det goda uppstår i en allians, en ”syntes”, mellan det universella värdet och en viss historisk utformning. Det goda inkarneras, om än mycket selektivt, i historien. För de kristna är det allt överskuggande exemplet, att Ordet blev kött. Det universella värdet anpassar sig till och försöker komma till uttryck i konkreta historiska omständigheter. Enhet och historisk-konkret mångfald berikar varandra. Mänsklighetens finaste traditioner vilar på stor erfarenhet och är ett omistligt arv. Förutsatt att dessa traditioner inte stelnar i förlegade former pekar de mot vad som i sista hand gör livet värt att leva. De är förbindelselinjer till det eviga och universella. Den konservativa önskan att selektivt bevara vad historien frambragt kontrasterar skarpt mot den abstrakta, ohistoriska och anti-traditionella universalism som jakobiner och rationalister hyllar.

Det historiska sinnelag som är konservatismens kännemärke förklarar önskan att söka vägledning i den historiska erfarenheten. Detta intresse för historien som den sfär där vår mänsklighet på gott och ont uppenbaras och kan studeras skall inte blandas ihop med intresse för positivistisk insamling av ”historiska fakta” eller med förkärlek för historiska ”system”, som gör anspråk på att ha klarlagt historiens stadier, mening eller mål.

Konservativa människor slås om och om igen av människolivets komplexitet. De stora livsgåtorna och livets problem är svåra att förstå sig på och bemästra. Hur ofta ställer vi inte i vår okunnighet och vårdslöshet till ett helvete för våra medmänniskor? Ju större de problem som skall hanteras, desto större behovet av försiktighet och intellektuell ödmjukhet och av att lära av historien. Sällan finns i en kontrovers allt det rätta på en sida. Det gäller att vara lyhörd för berättigade synpunkter även hos motståndarna. Härav den konservativa öppenheten för att lyssna på andra och att kompromissa. Skulle det inte finnas sanningselement i t.ex. neokonservatismen?

Neokonservativas förenklade världsbild

De neokonservativa låter den komplicerade konkreta, historiska verkligheten stå tillbaka för ideologiska generaliseringar och formler. De är mycket litet intresserade av avvikande åsikter. Den mycket ömma punkt som är gemensam för de mest renodlat neokonservativa och de franska jakobinerna och andra utopister är deras förenklade världsbild och tron att bara de själva har rätt. Förenklingen och självgodheten är uttryck för en ohistorisk syn på människan och samhället.

Den 18/9 2009 avled neokonservatismens grand old man Irving Kristol.

Neokonservatismen bär tydliga spår av den trotskism, som djupt präglade flera av de mest inflytelserika neokonservativa, t.ex. Irving Kristol och Norman Podhoretz. Dessa personer ändrade med tiden uppfattning om mycket, men de övergav aldrig helt vissa ideologiska böjningsmönster från den marxistiska tiden. De behöll en stark fördom mot gamla traditioner såsom varande suspekta och sannolikt ondskefulla. Vad de önskade var en ”global demokratisk revolution”, ett uttryck som George W. Bush under neokonservativt inflytande gjorde till sitt. Kristol och andra f.d. vänstermän blev med tiden positivt inställda till kapitalismen, men de ville betecknande nog se den som en progressiv, politiskt och kulturellt revolutionerande kraft.

De neokonservativa är inte inställda på att försöka förstå konkreta historiska omständigheter och sammanhang och att bygga vidare på det bästa i dem, utan på att genomtrumfa sina förment universella principer. Dessa principer har, menar de, en helt annan moralisk dignitet än sedvänjor, vilka inte är rotade i annat än historiska ”tillfälligheter”. De neokonservativa är utpräglade ideologer. Till skillnad från konservativa eller liberalkonservativa som Edmund Burke förespråkar de ett politiskt universalmedel. Ett och samma samhällssystem bör införas överallt. Det enda som krävs för att frihet och demokrati skall blomstra är att ondskefulla tyranner avsätts och att USA håller en vakande hand över det befriade landet.

Dygden står mot ondskan

Irving Kristol hävdade – ja, han gjorde faktiskt det – att USA liknade Sovjetunionen i åtminstone det avseendet, att det är ett ”ideologiskt” land. USA skiljer sig dock från Sovjet i att det står för den rätta ideologin. På äldre dagar sa Kristol öppet i tryck vad idéhistoriskt och filosofiskt initierade lätt kunde se från början, nämligen, att det hade varit neokonservatismens historiska roll att ”mot deras vilja” vänja de konservativa och republikanerna av med sina gamla fördomar mot en stark federal stat och att mera allmänt förse dem med nya idéer. (Irving Kristol, ”The Neo-Conservative Persuasion”, Weekly Standard, den 25 augusti 2003.)

Enligt de neokonservativa står gott mot ont i världen. De goda, de ”dygdiga”, måste frälsa de nu förtryckta från ondska. Två ledande neokonservativa, David Frum och Richard Perle, gav ut en bok om USA:s utrikespolitiska mål, som de kallade An end to evil. Tydligare hade de inte kunnat markera det stora avståndet mellan deras egen ideologi och en kristen eller klassisk syn på människan och världen. Enligt den gamla västerländska uppfattningen brottas alla människor, även de bästa, med brister och ondska. Det finns ingen människa, som inte har en moraliskt kluven personlighet. Tillvarons ondska kan begränsas men inte utrotas.

De neokonservativa har en uppfattning om rätt och fel, som mera liknar de franska jakobinernas. De senare följde Rousseau och framträdde med anspråk på att kunna frälsa människorna från politisk och annan ondska. Jakobinerna sammanfattade sin syn på hur världen borde se ut i slagordet ”frihet, jämlikhet och broderskap”. De neokonservativa talar om ”frihet” och ”demokrati”. Jakobinerna ansåg sig liksom de neokonservativa i dag representera ”dygden”. Jakobinerna utnämnde Frankrike till frälsarnation. De neokonservativa har tilldelat USA denna roll.

Kompromisslösheten som konservativt vapen?

De neokonservativa har det för ideologer typiska draget, att de inte är böjda att kompromissa. Det är ju så uppenbart vad världen behöver! Varför skulle man kompromissa med krafter som motsätter sig det goda? De neokonservativa kräver vad de kallar ”moralisk klarhet”. Man är antingen för den goda saken eller emot den. Det hör till bilden, att man misstänkliggör opposition på ett hänsynslöst, ofta infamt sätt. David Frum kallade i en ökänd artikel i National Review konservativa kritiker av de neokonservativa för ”opatriotiska”. Eller så kallas kritikerna ”vänsterextremister” eller t.o.m. ”antisemiter”.

Genuint konservativa brottas mer än de flesta med samvetet – det gäller att i konkreta och komplicerade situationer hitta en lösning på problem. Att finna en väg för ett helt samhälle kräver förutom ett känsligt samvete stor kunskap och erfarenhet. Man behöver goda råd av dem som vet mest om samhället i fråga. Det är en sak att som konservativ känna, att man måste göra sitt bästa, ärligt försöka komma fram till vad som i en viss situation är bäst för alla berörda i det långa loppet. Det är något helt annat att som de neokonservativa tro sig sitta inne med den enda rätta lösningen. De neokonservativa plågas inte av känslor av otillräcklighet. Dygden förskriver ju en viss samhällsmodell. En och samma storlek passar alla! Pang på! Vad som behövs är ”moralisk klarhet”! Traditionellt konservativa förskräcks av den kombination av arrogans, naivitet och ren och skär okunnighet, som ibland präglar de neokonservativas agitation och över den förvåning de visar när deras planer i praktiken visar sig förfelade.

De amerikanska grundlagsfäderna ägnade stor omsorg åt att begränsa maktviljan och den politiska makten. Här var de samstämmiga med den gamla kristna och klassiska moralen. Eftersom människorna är ofullkomliga och ibland rentav ondskefulla måste maktviljan tämjas. Den neokonservativa ideologin pekar i annan riktning. Den rättfärdigar en frigörelse av förment dygdig amerikansk makt. Eftersom det är USA som vill alla gott och som kan göra om världen till det bättre, bör USA också ha överväldigande makt. USA skall kunna diktera villkor för andra. Ideologin appellerar mycket till personer med stark maktvilja, antingen de vill utöva makten själva eller nöjer sig med att stödja förmodat dygdiga aktörer och avnjuta deras makt i fantasin.

Tror ledande neokonservativa på neokonservatismen?

Med tanke på den neokonservativa ideologins iögonenfallande brister kan man undra, om de ledande neokonservativa verkligen själva tar den på fullt allvar. Eller tillhandahåller de den mest för vad Lenin nedlåtande kallade ”nyttiga idioter”, d.v.s. personer som spelar med i ett sammanhang som de inte riktigt förstår? Många har förbryllats av att de neokonservativa ibland kallar sina kritiker för antisemiter, vilket är ganska långsökt. Neokonservatismen hävdar ju inget som har något speciellt med judar att göra. Men anklagelser för antisemitism säger kanske just därför något viktigt om hur vissa neokonservativa själva uppfattar sina idéer.

Många neokonservativa känner av lättförståeliga historiska skäl stor rädsla för vad som kan hända judarna utan en stark stödjare i världen. De vill att USA skall garantera Israels och det judiska folkets säkerhet. Det skulle dock verka alldeles för självupptaget att deklarera ett sådant syfte. Varför skulle jättelandet USA med en befolkning som stammar från alla världens hörn utforma i synnerhet sin utrikespolitik till förmån för ett visst land och folk? Den neokonservativa ideologin talar emellertid inte om att gynna någon speciell grupp, bara om att USA bör dominera världen och tjäna universellt giltiga principer. USA är kallat att befrämja frihet och demokrati. Att flertalet neokonservativa är mycket upptagna av Mellanöstern och riktar krav på ”frihet” och ”demokrati” främst mot Israels direkta eller indirekta fiender – ”the axis of evil”, som George W. Bush utryckte saken med hjälp av talskrivaren David Frum – kunde av utomstående uppfattas som en tillfällighet. Att ideologin för många neokonservativa kanske delvis tjänar det nämnda, icke öppet redovisade men djupt kända praktiska syftet skulle kunna förklara (om än inte ursäkta) att de ser en del av sina kritiker som antisemiter. Därmed inte sagt, att dessa neokonservativa skulle anse ideologin ohållbar eller att den inte skulle omfattas med verklig övertygelse av andra. Långtifrån alla neokonservativa teoretiker är judar, men även neokonservativa som William Bennett, Michael Novak och John Bolton är speciellt lojala stödjare av Israel, särskilt när landet styrs av Likudpartiet.

Det behöver tilläggas, att flertalet amerikanska judar liksom för övrigt massor av ledande israeler skarpt kritiserar neokonservatismen. De förkastar dess militanta utrikespolitik och globalistiska ambitioner. De tar avstånd från den neokonservativa attityden mot palestinier och muslimer, som anses uppamma hat och extremism och leda till att Israels säkerhet och judarnas ställning i världen försvagas. Eftersom neokonservativa inte gärna kan kalla dessa kritiker antisemiter, tillgriper de ibland epitetet ”självhatande judar”.

Pengarnas makt

Neokonservatismen har fått stark draghjälp av gamla mänskliga svagheter som karriärism, opportunism och bekvämlighet. Många konservativa som i själ och hjärta tycker illa om neokonservatismen behåller sin olust för sig själva för att inte hamna utom räckhåll för de fördelar som finns att tillgå inom det synnerligen välfinansierade neokonservativa nätverket. Många skribenter och forskare som p.g.a. sin anknytning till neokonservativa institutioner av utomstående kanske uppfattas som neokonservativa har egentligen andra men dolda sympatier.

Neokonservatismen har vunnit gehör även utanför USA, åtminstone delvis på icke-intellektuella grunder. Hur många européer på besök i USA har inte imponerats av amerikanska institut med fina lokaler och möbler och tjocka mattor och av tidskrifter och magasin där ryktbara författare publiceras.

Efter att ha skisserat den neokonservativa rörelsens huvuddrag, vill jag understryka, att neokonservatism aldrig är hela sanningen om en viss människa (även om det kunde tyckas så i ett fall som t.ex. Charles Krauthammer). Vi är alla en blandning av ibland motstridiga inflytelser. Inte ens personer som starkt dras till en viss tvivelaktig ideologi blir därigenom nödvändigtvis oförmögna till goda insatser på ett visst område. Man kan som exempel ta allmänt neokonservativa skribenter som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att kartlägga kommunismens brott och avslöja kommunister och deras medlöpare. Att det i dessa skribenters personlighet också finns en beklaglig mottaglighet för ideologiska svärmerier förringar inte deras ansträngningar att belägga det nästan ofattbara lidande som andra ideologer förorsakat sina medmänniskor. Jag skyndar mig att tillägga, att det naturligtvis inte varit företrädesvis neokonservativt influerade personer som skrivit om kommunismens härjningar. Den sovjetiske dissidenten Alexander Solsjenitsyn är bara en av många som ligger på en helt annan våglängd.

Isolationism är inte enda alternativet

De neokonservativa försöker skapa intrycket, att personer som motsätter sig deras imperialistiska, hökaktiga utrikespolitik skulle vara ointresserade av världen – som om isolationism skulle vara det enda tänkbara alternativet till väpnad världshegemoni. Varje konservativ jag känner inser – förstås – att USA som supermakt måste ta ett större ansvar i världen än andra stater. Det följer dock inte, att USA måste viga sig åt en utopistisk och ideologisk nationalism och sprida ”frihet” och ”demokrati” genom interventionism och vapenskrammel.

George W. Bush kom under sin tid som USA:s president 2001-2009 att manifestera neokonservatismens politiska höjdpunkt.

Terrorism är och förblir under överskådlig tid ett allvarligt problem för västvärlden. Det kräver omfattande defensiva och offensiva åtgärder. Problemet kan och bör dock företrädesvis hanteras genom polisiära insatser, effektiv underrättelsetjänst och paramilitära metoder. Terrorismen är också till stor del resultatet av en kortsynt, onyanserad och provokativ amerikansk politik under lång tid. Många neokonservativa vill emellertid fortsätta eller rentav skärpa den av George W. Bush förda politiken. De har använt faran för terrorism till att uppamma domedagsstämningar och till att rättfärdiga en nationell säkerhetsstat och militära kampanjer i Mellanöstern. Övertro på militära maktmedel är en av neokonservatismens främsta och farligaste svagheter.

Men även andra sätt att närma sig utrikespolitik som haft stort inflytande i många decennier behöver kritiskt omprövas. Jag har själv försökt lägga den filosofiska grunden för en ny sorts utrikespolitiskt tänkande. Detta tänkande förkastar inte bara neokonservatism utan även s.k. ”realism” och liberal internationalism. Jag har ägnat speciell uppmärksamhet åt den centrala sida av saken som vanligen ignoreras av experter på internationell politik och utrikespolitik, nämligen de moraliska och kulturella förutsättningarna för fredlig samlevnad mellan individer, folk och civilisationer. Det är här inte möjligt att gå in på den hållning som jag menar i största möjliga utsträckning borde vägleda mänsklighetens ledare. Detta är ämnet för min bok A common human ground: universality and particularity in a multicultural world. Någon isolationism förordar jag naturligtvis inte. Den för vår tid önskvärda hållningen kallar jag kosmopolitisk patriotism. Det rör sig här om frågor som nästan helt negligeras inte bara av sentimentala internationalister utan av i längden orealistiska ”realister” och råbarkade geopolitiska strateger.

Jag kan i detta sammanhang förskräcka en del konservativa genom att nämna, att jag trots mina avsevärda reservationer mot Machiavelli alltid ansett, att han har insikter av stor betydelse för en sund politisk moral. I den bok jag just nu håller på att skriva försöker jag visa, att vi måste förkasta såväl en moraliserande idealism som en cynisk pseudo-realism. Båda representerar en flykt från verkligheten. Till de teoretiker som i dag mest hänger sig åt verklighetsflykt hör neokonservativa hyllare av hårda metoder.

Jag – en paleokonservativ?

Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ”paleokonservatismen”. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.

Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.

Ibland räknas Russell Kirk till de paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ”beautiful losers”, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ”vinnare”?

Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.

Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ”nationalism”, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ”nationalism” har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.

Är då inte det för paleokonservativa utmärkande, att de är kritiska mot neokonservatismen? Det är alldeles otillfredsställande att basera en generell idéhistorisk beteckning på huruvida tänkare gillar eller ogillar en viss ideologi. Alla utom just de neokonservativa själva är ju kritiska mot neokonservatismen! Det finns mer eller mindre goda skäl att kritisera denna ideologi, och det finns sannerligen mycket annat i vår samtid att kritisera än just neokonservatismen. När det gäller att klassificera idéer är det till syvende och sist viktigare vad en tänkare positivt representerar än vad han motsätter sig.

Claes G. Ryn är professor i statsvetenskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C. Bland hans många böcker märks Democracy and the ethical life (1978), Will, imagination and reason (1986), A common human ground (2003) och America the virtuous (2003). Ryn kommenterar ofta amerikansk politik i svenska medier. Läs även Staffan Anderssons detaljerade personporträtt om Ryn här.