GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn

NEOKONSERVATISMEN ÄR NÅGONTING ANNAT

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna, skriver professor Claes G. Ryn.

Tradition & Fason har ägnat viss uppmärksamhet åt mina idéer på sistone. Jag blev senast intervjuad med anledning av Edward Kennedys död. En av frågorna berörde den s.k. neokonservatismen, och mitt svar ledde till diskussion. Helt nyligen avled neokonservatismens kanske mest kände ideolog Irving Kristol, vilket ånyo aktualiserat neokonservatismen. Syftet med den här artikeln är därför att förtydliga min syn på denna rörelse. Jag vill också korrigera eventuella missförstånd om var jag står i övrigt.

Först bör jag nog påpeka, att vad jag skrivit om neokonservatismen utgör en begränsad del av mitt författarskap. Jag har ägnat mycket mera tid åt andra ämnen: demokratins former, problem och etiska förutsättningar, västerländsk idéhistoria, kunskapsteori, inklusive fantasins centrala roll, historicismen, konservatismen, liberalismen, Aristoteles, Platon, Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke, Irving Babbitt, Benedetto Croce, m.m. Jag har kommit in på neokonservatismen i min analys av demokratins kris i USA och västvärlden och i mina ansträngningar att utveckla ett nytt utrikespolitiskt tänkande.

Jag har studerat neokonservatismen av främst två skäl. För det första har rörelsen haft och fortsätter att ha ett mycket stort inflytande, särskilt i världens nu enda supermakt. För det andra representerar den – särskilt dess utrikespolitiska tänkande – en akut fara för västvärlden och resten av världen. Alltför många som tror sig försvara demokrati och frihet har okritiskt och aningslöst anammat neokonservativa idéer.

Neokonservatismens stora inflytande beror mindre på dess intellektuella halt än på att dess representanter gagnar mäktiga intressen och har haft tillgång till enorma och växande ekonomiska resurser. De har kunnat bygga upp ett jättelikt nätverk av stiftelser, tankesmedjor, bokförlag, tidskrifter, magasin och tidningar, som erbjudit sympatisörer stora fördelar. Neokonservatismen är starkt representerad i båda de stora amerikanska partierna och inom den federala statsapparaten, särskilt i de grenar som hanterar utrikes- och säkerhetsfrågor. Spridandet av den neokonservativa ideologin underlättades av att den anknöt till redan starka intellektuella och politiska tidstendenser. I ett land där ordet ”liberalism” fått dålig klang, hjälpte det att den fick namnet ”neokonservatism”.

Behovet av att läsa innantill

Det är inte lätt att i korthet förklara varför neokonservatismen borde kallas något annat. Ämnet är inte okomplicerat. Den som önskar en mera grundlig bevisföring ber jag att få hänvisa till sådant jag tidigare skrivit, särskilt boken America the virtuous: the crisis of democracy and the quest for empire, som utförligt diskuterar hur neokonservatismen passar in i västvärldens prekära historiska situation. I denna gästkrönika får jag inskränka mig till att ta upp neokonservatismens mera utpräglade form och med betoning på dess mest kännetecknande drag. Det säger sig självt, att inte ens starkt neokonservativa personer är ense i alla enstaka frågor. Ideologin förekommer förstås också i mindre renodlad form. Många tilltalas bara partiellt av den. Ibland smälter den ihop med idéer av annat och mera acceptabelt slag. Neokonservatismen skiljer sig i dessa avseenden inte från andra ideologier.

Vill man göra en seriös jämförelse mellan neokonservatism och genuin konservatism får man först av allt glömma den sorts ytliga, rent terminologiska likheter som förvirrar journalistiska och andra idéhistoriskt obevandrade bedömare. De neokonservativa har grundligt gjort om innebörden i ordet ”konservativ”. De står i avgörande avseenden det liberala USA nära, detta trots att deras hökaktiga, interventionistiska utrikespolitik väcker olust hos många liberaler. Man skall dock inte glömma, att många liberaler var hökar åtminstone under det kalla kriget. Det är bl.a. därför att de neokonservativa representerar ett mindre allvarligt hot mot den dominerande liberalismen än traditionell konservatism som de stora TV-bolagen, inklusive Fox, och liberala drakar som New York Times och Washington Post valt dem till talesmän för ”konservatismen”. Att de neokonservativa särskilt i journalistiska sammanhang därför tenderat att bli ”konservatismens” ansikte, ändrar inte filosofiska och idéhistoriska fakta.

Om man vill förstå neokonservatismen, behöver man först och främst ta fasta på vad de neokonservativa faktiskt skrivit och skriver. Det är förvånande hur slappt många läser dem. Det är som om uttryckligt formulerade och ofta upprepade åsikter inte fastnade och som om läsaren antog, att de egentligen betyder något annat. En av anledningarna är väl, att allt fler människor i vår upplysta tid inte har den filosofiska koncentration och de idéhistoriska kunskaper, som gör det möjligt att verkligen läsa en text med förståelse och att kategorisera innehållet.

USA skall genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen

Den idé som mer än någon annan definierar neokonservatismen och som många paradoxalt nog kallar ”konservativ” är att USA är en ”exceptionell nation”, som representerar universellt giltiga principer och som är kallad att genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen, med vapenmakt om så behövs. Jag kommer att ha åtskilligt att säga om detta synsätt. Det har mycket litet, om ens något, att göra med konservatism men är desto mera besläktat med den sorts världsförbättraranspråk som varit den extrema vänsterns signum. ”Frihet” och ”demokrati” kan förstås betyda vad som helst, och det gäller att ge akt på vad de neokonservativa menar med orden.

Låt mig innan jag går närmare in på den neokonservativa ideologin få sagt, att traditionella amerikanska konservativa naturligtvis i största allmänhet är försvarsvänliga. De vill ha ett militärt starkt USA. Så var det alldeles särskilt under det kalla kriget. Men de konservativa ser också en fara för traditionella fri- och rättigheter i en alltför omfattande krigs- och säkerhetsapparat. Det har länge funnits en illavarslande tendens bland de styrande i USA att med hänvisning till förment livshotande utrikes- och inrikespolitiska kriser bygga ut och permanenta maktstrukturer, som inte går att förena med konstitutionens begrepp om begränsad, delad och decentraliserad makt. Inte minst presidentmakten har antagit gigantiska proportioner, som saknar allt stöd hos grundlagsfäderna. Den konservative samhällstänkaren Robert Nisbet, som beundrades inte minst av Russell Kirk, varnade för vad han kallade ”the welfare-warfare state”. I denna stat slukar krig och s.k. välfärdsåtaganden ständigt mera av medborgarnas och de autonoma samhällsgruppernas frihet och ekonomiska resurser. Bara i undantagsfall avhänder sig de styrande något av den makt som de samlat på sig under föregivna nödlägen.

Traditionellt konservativa amerikaner ser med stor skepsis eller ren avsmak på den neokonservativa tanken, att USA borde eftersträva väpnad världshegemoni. Det är inte nog med att idén tycks dem tyda på bristande verklighetskontakt. Försök att förverkliga den skulle dessutom definitivt göra slut på traditionella amerikanska begrepp om politiskt styre. Liksom dessa konservativa förordar en begränsad, konstitutionell statsmakt, vill de att USA i utrikespolitiken skall ha begränsade ambitioner.

En stor, strömlinjeformad stat

De neokonservativa däremot förordar en väsentligt större, mera aktiv ”federal” stat. Två i de stora medierna mycket synliga neokonservativa, William Kristol och David Brooks, kritiserade på 1990-talet i en artikel skarpt den amerikanska konservatismens ovilja mot att kraftigt bygga ut den federala statens inrikes- och utrikespolitiska åtaganden. Vad de själva förespråkade kallade de ”national-greatness conservatism”. Eftersom artikeln stod i Wall Street Journal (den 15 september 1997) och använde ordet ”konservatism” uppfattade slappa läsare inte, att Kristol och Brooks propagerade för inget mindre än en intellektuell och politisk omvälvning.

Traditionellt konservativa i USA vill försöka rädda eller återupprätta så mycket som möjligt av den i konstitutionen föreskrivna gränsen mellan den centrala, ”federala” staten och delstatlig, lokal och privat folklig makt. De neokonservativa däremot känner likgiltighet inför den gamla amerikanska förkärleken för delstatligt och lokalt självstyre, som växte fram under inflytande av klassisk, kristen och engelsk kultur. De neokonservativa döljer inte att de är upplysningens barn. De tror på ett rationellt samhälle utformat av intelligenta experter. Man bör när det gäller t.ex. välfärdsprogram eftersträva effektivitet och undvika slöseri. Detta görs bäst genom att strömlinjeforma planer som omfattar hela samhället och utformas i Washington, D.C. Den neokonservativa benägenheten att centralisera och likforma avviker drastiskt från amerikansk tradition. Den har mer gemensamt med en socialdemokratisk syn på hur samhället bör förbättras.

Europeisk konservatism som jämförelse

En europeisk konservativ som anser, att staten bör spela en viss roll inom t.ex. utbildning, sjukvård eller socialvård, blir för den skull inte en neokonservativ. Allt beror på vilken roll som staten tänks spela och på vilken nivå det rör sig om och på hur rollen passar in i ett större moraliskt och kulturellt sammanhang. Genuint konservativa personer i Europa hävdar liksom sina amerikanska motsvarigheter behovet av en begränsad och decentraliserad statsmakt och av frihet för lokala befolkningar att forma sina liv och odla sin särart. Europeiska konservativa är inte kulturellt rotlösa eurokrater och teknokrater, som vill centralisera makten i Bryssel och som inte störs av att det för bygder, regioner och länder särpräglade suddas ut. Europeiska konservativa försvarar subsidiaritetsprincipen och är i detta samma andas barn som de amerikanska konservativa.

En samtida affisch från Franska revolutionen 1789.

Lika litet blir en person som gillar ”frihet”, på hemmaplan eller ute i världen, någon neokonservativ. Allt beror på vad som menas med ”frihet”. De franska jakobinerna var entusiastiska förkämpar för ”friheten”. De ville liksom de neokonservativa sprida den i världen. Men med ”frihet” menade de främst frigörelse från nedärvda tankar, beteenden och institutioner, inte minst kristendomen och kyrkan. Den amerikanska traditionen sätter friheten mycket högt men menar med ordet något helt annat. För de amerikanska konservativa är den önskvärda friheten oskiljaktig från moraliskt ansvar och självkontroll och därmed förbundna traditioner och institutioner, inte minst kyrkan och familjen.

I den mån de neokonservativa intresserar sig för amerikansk historia, är det inte för att lära av den historiska erfarenheten. De identifierar sig företrädesvis med personer som Thomas Jefferson och Thomas Paine, vilka bl.a. närde ett revolutionärt sinnelag. De förknippade frihet med en brytning med historien, med befrielse från traditionella idéer och institutioner. Det bör inte förvåna någon, att Jefferson till skillnad från andra ledande amerikanska politiker och tänkare såg positivt på den franska revolutionen. De konservativas frihetsbegrepp, som nära ansluter till grundlagsfädernas, ser mycket annorlunda ut.

En förenklad verklighetsbild

De neokonservativa företräder liksom sina föregångare på vänsterkanten en människo- och samhällssyn, som för konservativa ter sig förenklad och tillrättalagd. Ett för konservativa människor utmärkande drag är ett historiskt sinnelag. De är med andra ord starkt medvetna om att ett i det närmaste oöverskådligt förflutet har format nuet och stöttar upp det goda som uppnåtts. Goda samhällsförhållanden har möjliggjorts med hjälp av tidigare generationers ansträngningar. Ett fritt, civiliserat samhälle och lagbunden ordning uppstår inte därför att smarta, välvilliga ledare inför dem och frigör spontant konstruktiva krafter. Ett sådant samhälle har uppfyllt svåruppnåeliga moraliska, intellektuella och sociala förutsättningar.

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna.

Konservatismen och de universella värdena

De flesta konservativa tror på universella (”transcendenta”) värden – vad som brukade kallas det goda, det sanna och det sköna. Dessa värden behöver dock sökas och i en viss mening förverkligas i faktiskt föreliggande historiska situationer. Universella värden är inte som för jakobiner eller andra radikaler ohistoriska, rent abstrakta ”principer”. De får tvärtom liv genom att konkretiseras i specifika moraliska, intellektuella och estetiska gärningar. Inte alla västerländska konservativa är kristna, men nästan alla håller med om att det goda uppstår i en allians, en ”syntes”, mellan det universella värdet och en viss historisk utformning. Det goda inkarneras, om än mycket selektivt, i historien. För de kristna är det allt överskuggande exemplet, att Ordet blev kött. Det universella värdet anpassar sig till och försöker komma till uttryck i konkreta historiska omständigheter. Enhet och historisk-konkret mångfald berikar varandra. Mänsklighetens finaste traditioner vilar på stor erfarenhet och är ett omistligt arv. Förutsatt att dessa traditioner inte stelnar i förlegade former pekar de mot vad som i sista hand gör livet värt att leva. De är förbindelselinjer till det eviga och universella. Den konservativa önskan att selektivt bevara vad historien frambragt kontrasterar skarpt mot den abstrakta, ohistoriska och anti-traditionella universalism som jakobiner och rationalister hyllar.

Det historiska sinnelag som är konservatismens kännemärke förklarar önskan att söka vägledning i den historiska erfarenheten. Detta intresse för historien som den sfär där vår mänsklighet på gott och ont uppenbaras och kan studeras skall inte blandas ihop med intresse för positivistisk insamling av ”historiska fakta” eller med förkärlek för historiska ”system”, som gör anspråk på att ha klarlagt historiens stadier, mening eller mål.

Konservativa människor slås om och om igen av människolivets komplexitet. De stora livsgåtorna och livets problem är svåra att förstå sig på och bemästra. Hur ofta ställer vi inte i vår okunnighet och vårdslöshet till ett helvete för våra medmänniskor? Ju större de problem som skall hanteras, desto större behovet av försiktighet och intellektuell ödmjukhet och av att lära av historien. Sällan finns i en kontrovers allt det rätta på en sida. Det gäller att vara lyhörd för berättigade synpunkter även hos motståndarna. Härav den konservativa öppenheten för att lyssna på andra och att kompromissa. Skulle det inte finnas sanningselement i t.ex. neokonservatismen?

Neokonservativas förenklade världsbild

De neokonservativa låter den komplicerade konkreta, historiska verkligheten stå tillbaka för ideologiska generaliseringar och formler. De är mycket litet intresserade av avvikande åsikter. Den mycket ömma punkt som är gemensam för de mest renodlat neokonservativa och de franska jakobinerna och andra utopister är deras förenklade världsbild och tron att bara de själva har rätt. Förenklingen och självgodheten är uttryck för en ohistorisk syn på människan och samhället.

Den 18/9 2009 avled neokonservatismens grand old man Irving Kristol.

Neokonservatismen bär tydliga spår av den trotskism, som djupt präglade flera av de mest inflytelserika neokonservativa, t.ex. Irving Kristol och Norman Podhoretz. Dessa personer ändrade med tiden uppfattning om mycket, men de övergav aldrig helt vissa ideologiska böjningsmönster från den marxistiska tiden. De behöll en stark fördom mot gamla traditioner såsom varande suspekta och sannolikt ondskefulla. Vad de önskade var en ”global demokratisk revolution”, ett uttryck som George W. Bush under neokonservativt inflytande gjorde till sitt. Kristol och andra f.d. vänstermän blev med tiden positivt inställda till kapitalismen, men de ville betecknande nog se den som en progressiv, politiskt och kulturellt revolutionerande kraft.

De neokonservativa är inte inställda på att försöka förstå konkreta historiska omständigheter och sammanhang och att bygga vidare på det bästa i dem, utan på att genomtrumfa sina förment universella principer. Dessa principer har, menar de, en helt annan moralisk dignitet än sedvänjor, vilka inte är rotade i annat än historiska ”tillfälligheter”. De neokonservativa är utpräglade ideologer. Till skillnad från konservativa eller liberalkonservativa som Edmund Burke förespråkar de ett politiskt universalmedel. Ett och samma samhällssystem bör införas överallt. Det enda som krävs för att frihet och demokrati skall blomstra är att ondskefulla tyranner avsätts och att USA håller en vakande hand över det befriade landet.

Dygden står mot ondskan

Irving Kristol hävdade – ja, han gjorde faktiskt det – att USA liknade Sovjetunionen i åtminstone det avseendet, att det är ett ”ideologiskt” land. USA skiljer sig dock från Sovjet i att det står för den rätta ideologin. På äldre dagar sa Kristol öppet i tryck vad idéhistoriskt och filosofiskt initierade lätt kunde se från början, nämligen, att det hade varit neokonservatismens historiska roll att ”mot deras vilja” vänja de konservativa och republikanerna av med sina gamla fördomar mot en stark federal stat och att mera allmänt förse dem med nya idéer. (Irving Kristol, ”The Neo-Conservative Persuasion”, Weekly Standard, den 25 augusti 2003.)

Enligt de neokonservativa står gott mot ont i världen. De goda, de ”dygdiga”, måste frälsa de nu förtryckta från ondska. Två ledande neokonservativa, David Frum och Richard Perle, gav ut en bok om USA:s utrikespolitiska mål, som de kallade An end to evil. Tydligare hade de inte kunnat markera det stora avståndet mellan deras egen ideologi och en kristen eller klassisk syn på människan och världen. Enligt den gamla västerländska uppfattningen brottas alla människor, även de bästa, med brister och ondska. Det finns ingen människa, som inte har en moraliskt kluven personlighet. Tillvarons ondska kan begränsas men inte utrotas.

De neokonservativa har en uppfattning om rätt och fel, som mera liknar de franska jakobinernas. De senare följde Rousseau och framträdde med anspråk på att kunna frälsa människorna från politisk och annan ondska. Jakobinerna sammanfattade sin syn på hur världen borde se ut i slagordet ”frihet, jämlikhet och broderskap”. De neokonservativa talar om ”frihet” och ”demokrati”. Jakobinerna ansåg sig liksom de neokonservativa i dag representera ”dygden”. Jakobinerna utnämnde Frankrike till frälsarnation. De neokonservativa har tilldelat USA denna roll.

Kompromisslösheten som konservativt vapen?

De neokonservativa har det för ideologer typiska draget, att de inte är böjda att kompromissa. Det är ju så uppenbart vad världen behöver! Varför skulle man kompromissa med krafter som motsätter sig det goda? De neokonservativa kräver vad de kallar ”moralisk klarhet”. Man är antingen för den goda saken eller emot den. Det hör till bilden, att man misstänkliggör opposition på ett hänsynslöst, ofta infamt sätt. David Frum kallade i en ökänd artikel i National Review konservativa kritiker av de neokonservativa för ”opatriotiska”. Eller så kallas kritikerna ”vänsterextremister” eller t.o.m. ”antisemiter”.

Genuint konservativa brottas mer än de flesta med samvetet – det gäller att i konkreta och komplicerade situationer hitta en lösning på problem. Att finna en väg för ett helt samhälle kräver förutom ett känsligt samvete stor kunskap och erfarenhet. Man behöver goda råd av dem som vet mest om samhället i fråga. Det är en sak att som konservativ känna, att man måste göra sitt bästa, ärligt försöka komma fram till vad som i en viss situation är bäst för alla berörda i det långa loppet. Det är något helt annat att som de neokonservativa tro sig sitta inne med den enda rätta lösningen. De neokonservativa plågas inte av känslor av otillräcklighet. Dygden förskriver ju en viss samhällsmodell. En och samma storlek passar alla! Pang på! Vad som behövs är ”moralisk klarhet”! Traditionellt konservativa förskräcks av den kombination av arrogans, naivitet och ren och skär okunnighet, som ibland präglar de neokonservativas agitation och över den förvåning de visar när deras planer i praktiken visar sig förfelade.

De amerikanska grundlagsfäderna ägnade stor omsorg åt att begränsa maktviljan och den politiska makten. Här var de samstämmiga med den gamla kristna och klassiska moralen. Eftersom människorna är ofullkomliga och ibland rentav ondskefulla måste maktviljan tämjas. Den neokonservativa ideologin pekar i annan riktning. Den rättfärdigar en frigörelse av förment dygdig amerikansk makt. Eftersom det är USA som vill alla gott och som kan göra om världen till det bättre, bör USA också ha överväldigande makt. USA skall kunna diktera villkor för andra. Ideologin appellerar mycket till personer med stark maktvilja, antingen de vill utöva makten själva eller nöjer sig med att stödja förmodat dygdiga aktörer och avnjuta deras makt i fantasin.

Tror ledande neokonservativa på neokonservatismen?

Med tanke på den neokonservativa ideologins iögonenfallande brister kan man undra, om de ledande neokonservativa verkligen själva tar den på fullt allvar. Eller tillhandahåller de den mest för vad Lenin nedlåtande kallade ”nyttiga idioter”, d.v.s. personer som spelar med i ett sammanhang som de inte riktigt förstår? Många har förbryllats av att de neokonservativa ibland kallar sina kritiker för antisemiter, vilket är ganska långsökt. Neokonservatismen hävdar ju inget som har något speciellt med judar att göra. Men anklagelser för antisemitism säger kanske just därför något viktigt om hur vissa neokonservativa själva uppfattar sina idéer.

Många neokonservativa känner av lättförståeliga historiska skäl stor rädsla för vad som kan hända judarna utan en stark stödjare i världen. De vill att USA skall garantera Israels och det judiska folkets säkerhet. Det skulle dock verka alldeles för självupptaget att deklarera ett sådant syfte. Varför skulle jättelandet USA med en befolkning som stammar från alla världens hörn utforma i synnerhet sin utrikespolitik till förmån för ett visst land och folk? Den neokonservativa ideologin talar emellertid inte om att gynna någon speciell grupp, bara om att USA bör dominera världen och tjäna universellt giltiga principer. USA är kallat att befrämja frihet och demokrati. Att flertalet neokonservativa är mycket upptagna av Mellanöstern och riktar krav på ”frihet” och ”demokrati” främst mot Israels direkta eller indirekta fiender – ”the axis of evil”, som George W. Bush utryckte saken med hjälp av talskrivaren David Frum – kunde av utomstående uppfattas som en tillfällighet. Att ideologin för många neokonservativa kanske delvis tjänar det nämnda, icke öppet redovisade men djupt kända praktiska syftet skulle kunna förklara (om än inte ursäkta) att de ser en del av sina kritiker som antisemiter. Därmed inte sagt, att dessa neokonservativa skulle anse ideologin ohållbar eller att den inte skulle omfattas med verklig övertygelse av andra. Långtifrån alla neokonservativa teoretiker är judar, men även neokonservativa som William Bennett, Michael Novak och John Bolton är speciellt lojala stödjare av Israel, särskilt när landet styrs av Likudpartiet.

Det behöver tilläggas, att flertalet amerikanska judar liksom för övrigt massor av ledande israeler skarpt kritiserar neokonservatismen. De förkastar dess militanta utrikespolitik och globalistiska ambitioner. De tar avstånd från den neokonservativa attityden mot palestinier och muslimer, som anses uppamma hat och extremism och leda till att Israels säkerhet och judarnas ställning i världen försvagas. Eftersom neokonservativa inte gärna kan kalla dessa kritiker antisemiter, tillgriper de ibland epitetet ”självhatande judar”.

Pengarnas makt

Neokonservatismen har fått stark draghjälp av gamla mänskliga svagheter som karriärism, opportunism och bekvämlighet. Många konservativa som i själ och hjärta tycker illa om neokonservatismen behåller sin olust för sig själva för att inte hamna utom räckhåll för de fördelar som finns att tillgå inom det synnerligen välfinansierade neokonservativa nätverket. Många skribenter och forskare som p.g.a. sin anknytning till neokonservativa institutioner av utomstående kanske uppfattas som neokonservativa har egentligen andra men dolda sympatier.

Neokonservatismen har vunnit gehör även utanför USA, åtminstone delvis på icke-intellektuella grunder. Hur många européer på besök i USA har inte imponerats av amerikanska institut med fina lokaler och möbler och tjocka mattor och av tidskrifter och magasin där ryktbara författare publiceras.

Efter att ha skisserat den neokonservativa rörelsens huvuddrag, vill jag understryka, att neokonservatism aldrig är hela sanningen om en viss människa (även om det kunde tyckas så i ett fall som t.ex. Charles Krauthammer). Vi är alla en blandning av ibland motstridiga inflytelser. Inte ens personer som starkt dras till en viss tvivelaktig ideologi blir därigenom nödvändigtvis oförmögna till goda insatser på ett visst område. Man kan som exempel ta allmänt neokonservativa skribenter som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att kartlägga kommunismens brott och avslöja kommunister och deras medlöpare. Att det i dessa skribenters personlighet också finns en beklaglig mottaglighet för ideologiska svärmerier förringar inte deras ansträngningar att belägga det nästan ofattbara lidande som andra ideologer förorsakat sina medmänniskor. Jag skyndar mig att tillägga, att det naturligtvis inte varit företrädesvis neokonservativt influerade personer som skrivit om kommunismens härjningar. Den sovjetiske dissidenten Alexander Solsjenitsyn är bara en av många som ligger på en helt annan våglängd.

Isolationism är inte enda alternativet

De neokonservativa försöker skapa intrycket, att personer som motsätter sig deras imperialistiska, hökaktiga utrikespolitik skulle vara ointresserade av världen – som om isolationism skulle vara det enda tänkbara alternativet till väpnad världshegemoni. Varje konservativ jag känner inser – förstås – att USA som supermakt måste ta ett större ansvar i världen än andra stater. Det följer dock inte, att USA måste viga sig åt en utopistisk och ideologisk nationalism och sprida ”frihet” och ”demokrati” genom interventionism och vapenskrammel.

George W. Bush kom under sin tid som USA:s president 2001-2009 att manifestera neokonservatismens politiska höjdpunkt.

Terrorism är och förblir under överskådlig tid ett allvarligt problem för västvärlden. Det kräver omfattande defensiva och offensiva åtgärder. Problemet kan och bör dock företrädesvis hanteras genom polisiära insatser, effektiv underrättelsetjänst och paramilitära metoder. Terrorismen är också till stor del resultatet av en kortsynt, onyanserad och provokativ amerikansk politik under lång tid. Många neokonservativa vill emellertid fortsätta eller rentav skärpa den av George W. Bush förda politiken. De har använt faran för terrorism till att uppamma domedagsstämningar och till att rättfärdiga en nationell säkerhetsstat och militära kampanjer i Mellanöstern. Övertro på militära maktmedel är en av neokonservatismens främsta och farligaste svagheter.

Men även andra sätt att närma sig utrikespolitik som haft stort inflytande i många decennier behöver kritiskt omprövas. Jag har själv försökt lägga den filosofiska grunden för en ny sorts utrikespolitiskt tänkande. Detta tänkande förkastar inte bara neokonservatism utan även s.k. ”realism” och liberal internationalism. Jag har ägnat speciell uppmärksamhet åt den centrala sida av saken som vanligen ignoreras av experter på internationell politik och utrikespolitik, nämligen de moraliska och kulturella förutsättningarna för fredlig samlevnad mellan individer, folk och civilisationer. Det är här inte möjligt att gå in på den hållning som jag menar i största möjliga utsträckning borde vägleda mänsklighetens ledare. Detta är ämnet för min bok A common human ground: universality and particularity in a multicultural world. Någon isolationism förordar jag naturligtvis inte. Den för vår tid önskvärda hållningen kallar jag kosmopolitisk patriotism. Det rör sig här om frågor som nästan helt negligeras inte bara av sentimentala internationalister utan av i längden orealistiska ”realister” och råbarkade geopolitiska strateger.

Jag kan i detta sammanhang förskräcka en del konservativa genom att nämna, att jag trots mina avsevärda reservationer mot Machiavelli alltid ansett, att han har insikter av stor betydelse för en sund politisk moral. I den bok jag just nu håller på att skriva försöker jag visa, att vi måste förkasta såväl en moraliserande idealism som en cynisk pseudo-realism. Båda representerar en flykt från verkligheten. Till de teoretiker som i dag mest hänger sig åt verklighetsflykt hör neokonservativa hyllare av hårda metoder.

Jag – en paleokonservativ?

Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ”paleokonservatismen”. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.

Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.

Ibland räknas Russell Kirk till de paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ”beautiful losers”, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ”vinnare”?

Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.

Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ”nationalism”, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ”nationalism” har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.

Är då inte det för paleokonservativa utmärkande, att de är kritiska mot neokonservatismen? Det är alldeles otillfredsställande att basera en generell idéhistorisk beteckning på huruvida tänkare gillar eller ogillar en viss ideologi. Alla utom just de neokonservativa själva är ju kritiska mot neokonservatismen! Det finns mer eller mindre goda skäl att kritisera denna ideologi, och det finns sannerligen mycket annat i vår samtid att kritisera än just neokonservatismen. När det gäller att klassificera idéer är det till syvende och sist viktigare vad en tänkare positivt representerar än vad han motsätter sig.

    Claes G. Ryn är professor i statsvetenskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C. Bland hans många böcker märks Democracy and the ethical life (1978), Will, imagination and reason (1986), A common human ground (2003) och America the virtuous (2003). Ryn kommenterar ofta amerikansk politik i svenska medier. Läs även Staffan Anderssons detaljerade personporträtt om Ryn här.

76 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn”


  1. 1 gautic01 oktober 5, 2009 kl. 16:45

    Attackerna på neokonservatismen fortsätter på Tradition&Fason. Den inledande felinformationen går ut ungefär på att det var motiverat under det kalla kriget att vara försvarsvän. Numera skulle så inte vara fallet. En liten grupp konservativa i USA hävdar att presidentmakten är för stor och att försvarsmakten byggs ut till en slags permanent maktstruktur. Majoriteten av de amerikanska konservativa är fortfarande försvarsvänner och ger sitt stöd åt det pågående kriget i Afghanistan. Det räcker med att läsa tidskriften National Review för att inse detta. Likaså börjar alltfler konservativa att inse att det inte längre lönar sig att förhandla med mullornas regim i Teheran om kärnvapen. Här hänvisas till mina senaste inlägg på bloggen varldsinbordeskriget.wordpress.com om Irankonflikten. Se också tag Global Civil War.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  2. 2 Johan J oktober 5, 2009 kl. 17:08

    Tack för en mycket läsvärd artikel!

  3. 3 G.G.M. oktober 5, 2009 kl. 17:25

    Vilken läsvärd och intressant artikel! Tack!

  4. 4 gautic01 oktober 5, 2009 kl. 17:49

    De neokonservativa utgör en av huvudfårorna inom den konservativa rörelsen i USA. I stor utsräckning har de kommit att stå inom den antikommunistiska grenen av den rörelsen. Det är viktigt att komma ihåg att de paleokonservativa är en liten fraktion inom denna. Buchanan är en typ av isolationist som i det närmaste har försvunnit ur den konservativa rörelsen. Många har tolkat hans kritiska syn på Israel som varande närmast antisemitisk.

    Det fanns under det kalla kriget en rad högerdemokrater som inför valet 1980 gick över till den republikanske presidentkandidaten Ronald Reagan. De neokonservativa har inte ”valts” av bland annat NYT. De ÄR en väsentlig del av den konservativa rörelsen. Att de paleokonservativa inte anses representera konservatismen beror på att det är en liten och i amerikansk politik föga inflytelserik grupp. De står liksom Buchanan på högerytterkanten.

    I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka att mycket av vad som presenterats av Tradition&Fason om neokonservatismen är hämtat från en extrem liten grupp i USA, som leds av skattefuskaren Lyndon LaRouche. Denna grupp finns också representerad i Europa och Sverige. Det var LaRouche som inledde kampanjen mot neokonservatismen i USA i början av 2000-talet och innehållet i de artiklar som publicerades i LaRoucherörelsens tidskrifter kom senare att okritiskt tas upp av de som på bägge sidor av Atlanten ogillade neokonservatismen.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  5. 5 Patrik Magnusson oktober 5, 2009 kl. 18:58

    En av de mer sympatiska och befriande dragen hos konservatismen är dess resonerande och pragmatiska drag, fjärran från tvärsäkra ideologers testuggande.

    Därför tycker jag att det är olyckligt att den diskussion kring två (i huvudsak) amerikanska konservativa riktningar som tidvis förs på T & F så lätt får karaktären av att peka ut äkta och oäkta konservativa, och att skapa bilden av en polariserad syn på utrikespolitik där man antingen är en demokratisk korsfarare eller en (förmodligen antisemitisk) isolationist.

    För de allra flesta konservativa, skulle jag tro, ligger sanningen någonstans mitt emellan, eller kanske inte ens på en skala mellan neocons och paleocons.

    För mig representerar de neokonservativa och de paleokonservativa två sidor av samma amerikanska bild av sig själv som en unik särart, ett demokratiskt unikum i en värld fylld av korrupta eller onda regimer.

    För de paleokonservativa är svaret på de problem som denna världsbild erbjuder att isolera sig. Istället för att låta sig dras in i den smutsiga verklighet som råder utanför republikens gränser så skall man sluta sig inåt, och i skydd av oceaner och staket bygga sitt perfekta samhälle, alldeles oavsett vad världen utanför ställer till med.

    De neokonservativa reagerar tvärtom. Amerikansk säkerhet kan skapas endast genom att stöpa om världen till Amerikas avbild. Endast i en värld av liberala kapitalistiska republiker kan den eviga freden uppnås. Faktum är att man av idealistiska skäl har en förpliktelse mot alla världens folk att ge dem frihet om demokrati av amerikanskt snitt i gåva, med vapenmakt om så krävs.

    Men världen kanske inte ser ut som någon av dessa tankesystem antar. USA kanske inte är så unikt, utan ett land – låt vara just nu störst och starkast – bland andra. Kanske är det så att USA, vare sig det vill se det eller ej, är involverade i precis samma geopolitiska spel som britter, tyskar, fransmän, ryssar, japaner, kineser och andra, igår, idag och imorgon varit och kommer att vara.

    Med en sådan världsbild blir varken isolationism eller missionerande demokrati en realistisk politik. Då handlar det om att bygga allianser för att säkra ett stabilt internationellt politiskt system, baserat på maktbalans, men också ideologisk samhörighet. Då kanske lösningen snarast är att de demokratiska staterna sluter sig samman i en defensiv allians, där man tillsammans reser ett värn mot diktaturerna och mot terroristerna, men där man uttryckligen avstår från att med vapenmakt ge sig till att försöka ändra på förhållanden utanför den egna demokratiska sfären.

    Man behöver inte vara neokonservativ för att inse värdet av ett starkt försvar, värdet av att bekämpa terrorism, och att hylla demokratiska ideal, lika lite som man måste vara paleokonservativ för att känna tvivel inför möjligheten eller ens önskvärdheten att med vapenmakt införa demokrati av västerländskt snitt i länder vars kulturella och historiska förutsättningar är radikalt annorlunda än i Europa eller Nordamerika.

    Man behöver inte vara paleokonservativ för att inse att för folk i Mellanöstern är inte världen en svartvit skapelse med demokrati på en sida och diktatur på den andra. Nationalism, tribalism, religion och många andra faktorer bildar en väv som tillsammans styr lojaliteter på ett komplext sätt som man gör klokt i att inte förenkla bort. Allt detta, och insikten att man själv och ens idéer är ofullkomliga, är just det som jag förknippar med konservatism. Låt oss inte söka enkla lösningar, utan hellre söka rimliga avvägningar och prioriteringar utifrån båda dessa, och många andra perspektiv. Låt oss lyssna, inte bara prata.

  6. 6 gautic01 oktober 5, 2009 kl. 19:44

    Amerikas exceptionella status som nation har ofta missförståtts. Det är inte fråga om att genomdriva frihet och demokrati med, om det behövs, vapenmakt.

    Det är viktigt att betrakta Tocquevilles ”Democracy in America”. Den franske 1800-talstänkaren observerade att den nya nationen hade ett redan nu starkt civilt samhälle, vitt spritt självstyre och en obändig optimism. De sökte inte bara egen vinning utan var energiska och det fanns inte någon skillnad mellan medborgarna. Hans uppfattning om det exceptionella med USA var nyanserad och definitivt positiv.

    Det är viktigt att se det speciella med Amerika med nyanser, som till exempel Seymour Martin Lipset:

    it fosters a high sense of personal responsibility, independent initiative, and voluntarism as it also encourages self-serving behaviour, atomism….

    Det finns rum för patriotism i USA men också motstånd mot krig, något som spritt sig till palekonservatismen. Unikt för amerikanerna är emellertid förmågan att ta sig själv ur eventuella svårigheter, en djupt rotad optimism som om nationen styrdes av en osynlig hand. President George Washington uttryckte det på följande sätt den 30 april 1789:

    No people can be bound to acknowledge and adore the Invisible Hand which conducts the affairs of men more than those of the US…[May] the preeminence of free government be exemplified by all the attributes which can win the affections of its citizens and command the respect of the world [since] there is no truth more thoroughly established than that there exists in the economy and course of nature an indissoluble union between virtue and happiness.

    Detta är hur USA:s förste president definierade amerikansk exceptionalism. Många akademiker har sedan dess presenterat sina tolkningar av det exceptionella med Amerika. En är universitetsprofessor Andrew J. Bacevich i Boston:

    We touted our states as God’s new chosen people, erecting ”city upon the hill” destined to illuminate the world.

    Tanken att välstånd och lycka men också världsfred och frihet garanteras av ett samhälle där individens intressen arbetar för det gemensamma bästa är vitt spridd i USA. Varför kunde inte andra stater inse fördelen med Adam Smiths osynliga hand? Kommande presidenter i USA var särsklit upprörda över att man i Europa tvekade att upprätta handelsförbindelser med den nya staten. Ett system med frihandel mellan nationer var kanske USA:s främsta budskap till världen.

    Benjamin Franklin uttryckte det så här:

    We are fighting for the dignity and happiness of human nature. Glorious is it for Americans to be called by Providence to this post of honor (anm. nämligen att människor från hela världen sökte asyl i Förenta Staterna).

    En av den nya statens främsta beundrare var den engelske parlamentarikern Thomas Pownall:

    Everone who has known Americans…will consider them as animated in this New World…with the spirit of new philosophy comparing them to ”eaglets” who commence the first efforts of their pinions from a towering advantage.

    Samma förakt som USA mött i världen på grund av sin syn på det egna landet har mött Israel, med ett annat folk som sedan urminnes tider betraktat sig som det utkorade folket. Det har i mycket väckt samma hat som mot USA. Det är betydelsfullt för bägge dessa stater att ha försvarsmakter som kan skydda länderna men som också har möjlighet att förebygga angrepp. Då det gäller Förenta Staterna har en lång rad nationer valt att förena sig med Amerika i NATO, kanske världshistoriens mest framgångsrika militärallians.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  7. 7 G.G.M. oktober 5, 2009 kl. 20:29

    ”[..] och att skapa bilden av en polariserad syn på utrikespolitik där man antingen är en demokratisk korsfarare eller en (förmodligen antisemitisk) isolationist.”

    Denna polariserade bild är dock inte T&F:s fel, utan den reflekterar USA:s nuvarande politiska debatt. De här är tyvärr de två vanligaste alternativen som erbjuds till den konservative väljaren. Tråkigt.

    Hälsningar,

    Giulia🙂

  8. 8 gautic01 oktober 5, 2009 kl. 21:03

    Tycker att Patrik Magnussons inlägg är ett positivt bidrag. Kanske är den debatt som förs om neokonservatism och paleokonservatism polariserad. Själv är jag inte okritisk till neokonservativt tänkande. I många avseenden ligger jag nog idémässigt närmare en måttfull burkeansk konservatism.

    Mitt ursprung inom konservatismen är i ett antitotalitärt tänkande. Sedan 1960-talet har jag sett USA som en garant för frihet, säkerhet och demokrati. Härifrån är det på det utrikespolitiska området inte långt till neokonservatism.
    Jag vill understryka att neokonservatismen inte är ett ”tankesystem” utan en hållning. Skulle till och med kunna avstå från att se konservatismen som en ”ideologi”. Den är även i Europa i mycket en hållning som accepterar tradition och verkar för reformer i en annan takt än som förordas av motståndaren till vänster.

    Vad som ofta upprör mig är den europeiska kritiken mot USA samtidigt som man tacksamt tar emot det amerikanska säkerhetsparalyet över kontinenten. Europas försvarsutgifter är farligt låga (Sverige föregår i mycket i omfattande försvarsnedskärningar) men genom att lita på USA kan Europa i stället använda omfattande medel till sina välfärdssystem. Väst är idag utsatt för omfattande angrepp på många nivåer och fronter. Det inneär ett behov av en sammanhållning mellan Förenta Staterna och Europa, ett starkt atlantiskt samarbete. Därför arbetar jag i samma europeiskt-amerikanska konservativa gruppering som Konservativt Forum.

    ”Samma geopolitiska spel”? Geopolitiken är i dag annorlunda än före andra världskriget (se min nyutkomna bok ”Geopolitik – en introduktion” (Recito).
    Det europeiska spelet mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland som ledde till två världskrig är nu borta. Den bipolära geopolitiken mellan USA och Sovjetunionen är borta. Framväxten av BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) är en formidabel utmaning för Västerlandet.

    Det behövs således samarbete i Väst. I det läget är bestämt inte amerikansk isolationism någon hjälp. Som tur är har de paleokonservativa lite stöd för sin linje i USA. Den grundläggande försvarsalliansen finns redan och EU innebär ett stärkande av den europeiska samarbetspartnern. Man har till och med föreslagit ett demokratiskt förbund att ersätta Förenta Nationerna. Rätten till självförsvar finns alltid och är fastlagd i NATO:s stadgar. Påståendena att USA med vapenmakt försöker införa demokrati i till exempel Irak eller Afghanistan är inte riktiga. Angreppet den 11 september 2001 gav omfattande rätt till självförsvar. Ingen vill väl heller försvara talibaner och Saddam Husseins system.

    Frågan är också om Väst inte behöver ta upp striden mot islamisk imperialism, försöket att skapa ett världsomfattande kalifat. Vilja till mittenlösningar innebär alltid en risk. En sådan lösning i mitten var försöken under 1930-talet att finna diplomatiska lösninger med Herr Hitler. En fullständigt värdelös eftergiftspolitik. Den konservative Winston Churchill fick ta över. Stärkt av detta anser jag inte att en stark antitotalitär linje är att inte lyssna. Historien har visat att det inte går att förhandla med ondskan. Vare sig det är Nazityskland eller mullorna i Teheran.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  9. 9 G.G.M. oktober 5, 2009 kl. 23:48

    Jag tycker att den neokonservativa utrikespolitiken inte är så dålig (det finns mycket sämre alternativ) men att den är väldigt kostsam, både ekonomiskt och kulturellt/psykologiskt. Bäst vore nog om de andra NATO-länderna hjälpte till lite mer.

    ”Vad som ofta upprör mig är den europeiska kritiken mot USA samtidigt som man tacksamt tar emot det amerikanska säkerhetsparalyet över kontinenten.”

    Precis!🙂 Om man begär mer inflytande måste man vara beredd att delta mer och att bidra på ett konkret sätt.

    ”Påståendena att USA med vapenmakt försöker införa demokrati i till exempel Irak eller Afghanistan är inte riktiga. Angreppet den 11 september 2001 gav omfattande rätt till självförsvar. Ingen vill väl heller försvara talibaner och Saddam Husseins system.”

    Detta, tycker jag, är mer komplicerat. Ursprungligen var jag för båda krig, men nu inser jag att mitt (och inte bara mitt!) stöd för kriget i Irak grundades på felaktiga underrättelser. Jag vill därmed inte påstå att Saddams regim var trevlig och önskvärd, för det var den inte (och jag är glad att den är borta – en sådan regim hade för övrigt ingenting med ”den irakiska kulturen” att göra), men kanske, med efterklokhet, var det inte absolut nödvändigt att föra just den krig just då, och det kan vara så att den då rådande neokonservativ hållning bland Bushs närmaste rådgivare kan ha bidragit till en förhastad (och en aning partisk) bedömning av dessa underrättelser…

  10. 10 gautic01 oktober 6, 2009 kl. 11:08

    Tack för Ditt intressanta bidrag. Det är givetvis så att USA kan förbättra sina strategiska kommunikationer med Mellanöstern. Det finns ett stort behov av att förklara varför invasionen av Irak var nödvändig år 2003. På min blogg varldsinbordeskriget.wordpress.com har jag nyligen argumenterat för förbättrad amerikansk strategisk kommunikation och informtion i bland annat Mellanöstern.

    Grundorsaken till Irakinvasionen var att samtliga västliga underrättelsetjänster hävdade att Saddam hade massförstörelsevapen och att det var fara i dröjsmål. Vidare hade man i Washington D.C. nog hoppats på mindre motstånd efter den inledande militära segern. Det hade också varit bättre om man satsat på en irakisk regering tidigare och undvikit en amerikansk ståthållare.

    Det är också viktigt att se framåt och glädjas över att Iraq nu är förhållandevis stabilt.

    Det är positivt att vi är överens om större europeiska försvarsansträngningar.

    Givetvis är hela situationen efter terrorangreppen i USA år 2001 komplicerad.
    Om det lyckas med skapandet av en stabil demokrati i Irak är det, trots de tvivel man kan ha, värdefullt med ett sådant exempel i Mellanöstern. Vi får se vad som händer i framtidn men det är viktigt i dagens läge att shiaregeringen i Irak inte börjar samarbeta med trosfränderna i Iran. Det skulle kunna skapa en farlig situation.

    När det gäller Afghanistan är det oroväckande att Obama tvekar med truppförstärkningar till landet. Om talibanerna lyckades vinna framgångar i Afghanistan uppstår en mycket farlig situation, som allvarligt kan påverka Pakistan, där läget redan är osäkert. Hela området från Libanon i väster till Pakistan i öster behöver få klara svar från USA: vi stannar och fortsätter med våra europeiska allierade kampen mot terrorismen. Ett besked om kraftiga truppförstärkningar både från USA och Europa skulle lugna moderata muslimer i området.

  11. 11 gautic01 oktober 6, 2009 kl. 11:09

    Glömde att underteckna mitt bidrag ovan.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  12. 12 FredrikN oktober 6, 2009 kl. 13:55

    Ryn verkar anse att neokonservatismen är en judisk konspiration. nån mer som tror det?

  13. 13 FredrikN oktober 6, 2009 kl. 13:57

    Skillnaden mellan paleo och neo verkar vara om man förordar defensivt försvar eller offensivt. Kan man verkligen göra den distinktionen nu för tiden?

  14. 14 gautic01 oktober 6, 2009 kl. 14:59

    Till Fredrik N

    Det går nog att resonera om defensivt och offensivt försvar även i dag. Det är dock svårt att tro att någon militär i dag skulle förorda ett defensivt försvar. Det ligger enligt min uppfattning mycket i det konservativa amerikanska strategitänkandet att det bästa sättet att försvara USA är att göra det i de länder där det planeras angrepp mot Amerika.

    Historiskt skulle man kunna tänka på om inte offensivt försvar präglade den svenska stormakten. Från Bremen-Verden i väst till Estland i nordöst fanns en rad svenska generalguvernement på kontinenten som skulle fånga upp angrepp mot det egentliga Sverige. Dessa områden utgjorde också baser för offensiva operationer på kontinenen mot fienden.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  15. 15 S. Van oktober 6, 2009 kl. 17:18

    Interessant diskussion. En fråga till Bertil Häggman. Varför avslutar du dina inlägg med ”Med konservativa hälsningar”? Är det för att visa att du är en sann konservativ och dess ideologi genomsyrar allting du gör? Kommer att tänka på det gamla DDR där medborgarna avslutade sina brev med ”Med socialistiska hälsningar”.

  16. 16 Patrik Magnusson oktober 6, 2009 kl. 18:09

    Bertil Häggman:

    Tack för dina kompletterande kommentarer. Jag vill själv kommentera några av dem.

    ” Vad som ofta upprör mig är den europeiska kritiken mot USA samtidigt som man tacksamt tar emot det amerikanska säkerhetsparalyet över kontinenten. Europas försvarsutgifter är farligt låga”

    Här är vi rörande överens, både vad gäller den osmakliga och otacksamma inställningen från Europa mot USA, och det oansvariga i Europas ovilja att betala det pris i försvarsutgifter som vår säkerhet kräver.

    ” Väst är idag utsatt för omfattande angrepp på många nivåer och fronter. Det inneär ett behov av en sammanhållning mellan Förenta Staterna och Europa, ett starkt atlantiskt samarbete.”

    Återigen något jag kunde ha skrivit själv. De senaste åren har ju varit en katastrof på det området. Jag tycker egentligen inte det är intressant att peka ut syndabockar för det (men jag tycker nog att både EU-länderna och USA får dela den bördan) utan det viktiga nu är att komma framåt tillsammans på ett konstruktivt sätt.

    ” Geopolitiken är i dag annorlunda än före andra världskriget (se min nyutkomna bok ”Geopolitik – en introduktion”

    Jo, på sitt sätt har du naturligtvis rätt på så sätt att huvudrollsinnehavarna skiftar till antal och namn, men på ett mer övergripande plan är mekanismerna i det internationella systemet oförändrade. Jag är inte lika renodlad systemteoretiker som t.ex. Kenneth Waltz, utan kan se att såväl inre faktorer som politiskt system hos aktörerna som teknologiska faktorer som massförstörelsevapen påverkar hur systemet fungerar, men nog är det ändå förunderligt hur beständiga det anarkiska systemets förutsättningar ändå är.

    ” Framväxten av BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) är en formidabel utmaning för Västerlandet.”

    Absolut! Detta kommer att radikalt förändra förutsättningarna för både USA och Europa. Tiden med USA som enda supermakt kommer snart att vara förbi. Detta innebär dels att kraven på USA och Europa att samarbeta ökar, om man tillsammans skall kunna utöva ett betydande inflytande globalt, dels innebär det att det framöver kommer att finnas starka begränsningar på vad demokratierna tillsammans mäktar med. Säkert kommer det att komma tillfällen när vi måste agera (jag tänker t.ex. på herr Ahmedinejad och hans nukleära drömmar), men vi måste nog välja våra strider med omsorg.

    ” Vilja till mittenlösningar innebär alltid en risk. En sådan lösning i mitten var försöken under 1930-talet att finna diplomatiska lösninger med Herr Hitler. En fullständigt värdelös eftergiftspolitik”

    Här är vi däremot inte alls överens, både generellt och när det gäller det specifika exemplet. Appeasment ser ju med facit i hand inte så aptitligt ut, men frågan är vilket realistiskt alternativ som egentligen stod till buds under 30-talets senare del? Misstaget begicks tidigare, under 20-talet och första halvan av 30-talet, när demokratierna försummade att rusta sig, och att sluta sig samman, för att kunna försvara sig. När väl Hitler öppet utmanade väst så låg Frankrike och Storbritannien långt efter i rustningen, och hade knappast något annat val än att köpa tid med eftergifter.

    Jag har nog generellt större tilltro till diplomati än vad du har, men så långt är vi nog överens att diplomati är något man skall ägna sig åt ur en styrkeposition. Jag tycker mycket väl att man kan förhandla med och nå kompromisser med skurkstater som Iran, inte för att jag gillar eller ens tolererar deras sjuka regimer, och inte för att ge dem utrymme att expandera sin makt, men givet att man har styrka att sätta bakom orden för att förmå dem att hålla sig på mattan, genom ett trovärdigt hot med militära medel, just för att slippa dras in i ännu ett resursslukande krig.

    Om man genom kompromisser med en fiende kan frigöra resurser så att man kan förgöra en annan ser jag inget fel i det. Om man som jag tror på demokrati och marknadsekonomi som överlägsna alternativa system, så har man allt att vinna på att innesluta totalitära utmanare, men i övrigt lämna dem i fred. Givet deras systems ineffektivitet kommer de förr eller senare att krackelera.

    Antingen fälls de av sitt eget folk, varpå de kan bygga en egen inhemsk demokrati som de själva kan identifiera sig med istället för en demokrati som påtvingats dem utifrån med vapenmakt, eller så tvingas de förr eller senare till desperata offensiva åtgärder, varvid man kan krossa dem militärt med världsopinionens goda minne, istället för i opinionsmässig motvind som USA nu tvingas agera. Sedan ändras ju förutsättningen om skurkstaten lyckas förse sig med massförstörelsevapen. Då kan de dra med sig allt för många oskyldiga i fallet. Av den anledningen är jag rädd att vi inom kort kommer att tvingas ta till militära medel mot Iran.

  17. 17 Olof oktober 6, 2009 kl. 20:32

    Patrik Magnusson:

    Du skriver följande:

    ”När väl Hitler öppet utmanade väst så låg Frankrike och Storbritannien långt efter i rustningen, och hade knappast något annat val än att köpa tid med eftergifter.”

    Det stämmer inte. När Tyskland gick in i Rhenlandet 1936 var Frankrike och Storbritannien militärt överlägsna Tyskland. De tyska trupperna hade order om att omedelbart dra sig tillbaka utan strid om den franska armén gick över gränsen till Tyskland.

    Frankrike hade lätt kunnat driva ut de tyska trupperna och ockupera Rhenlandet 1936. Det är mycket möjligt att ett sådant katastrofalt bakslag hade lett till att Hitler förlorade makten.

    Därmed inte sagt att det hade varit rätt av Frankrike att gå in i Rhenlandet. Rhenlandet tillhörde Tyskland. Det tyska anspråket på att få stationera trupper i en strategiskt viktig del av det egna territoriet kunde knappast betraktas som orimligt.

  18. 18 Patrik Magnusson oktober 6, 2009 kl. 21:32

    Olof:

    Det är möjligt att du har rätt i att det fanns en kort period innan den tyska återupprustningen hade gett effekt, som Frankrike och UK hade kunnat agera. Vad gäller Rhenlandet har du helt rätt. Hade man satt hårt mot hårt där så hade Hitler backat.

    Huruvida västmakterna lätt hade besegrat Tyskland om det kommit till krig 1936 är inte helt lätt att sia om. Man bör komma ihåg att på papperet var Frankrike och UK fortfarande vida överlägsna tyskarna i både numerär och vapenkvalitet när Frankrike föll 1940.

    Min poäng är dock att allt detta hade kunnat undvikas om Frankrike och Storbritannien i tid rustat sig och formerat en västerländsk allians. Då hade man med trovärdighet kunnat säga stopp till Hitler när man behagade.

    Det ironiska när man har med diktatorer att göra är att ju bättre rustad man är för krig, och ju trovärdigare man är när man säger att man är beredd att gå i krig, desto mindre är risken att man verkligen behöver göra det.

  19. 19 Joakim Förars oktober 6, 2009 kl. 23:48

    Får man tro Claes Ryn är ”universellt giltiga principer” en täckmantel för att försvara Israel. Västerländska rättsprinciper – vare sig de betraktas som universellt giltiga i nykonservativ mening eller partikulärt anpassade i Ryns mening – kräver emellertid att man stödjer den som har historisk och juridisk rätt till sitt land och som försvarar sig mot angripare. Att USA stöder Israel är självskrivet från dessa utgångspunkter. Att utpeka judarna som handlande i egenintresse när deras stat råkar ha rätten på sin sida ter sig som ett sätt att försöka undkomma objektiva fakta.

    Israel spelar en viktig roll i amerikansk strategi och befinner sig i ett ständigt utsatt läge där kontinuerligt stöd är nödvändigt. Man kan därutöver känna sig förbunden med landet av etniska, kulturella eller religiösa skäl, vilket kan ge ökad tyngd åt denna region, men det hindrar inte att man gör sin bedömning efter gängse etiska och politiska måttstockar.

    När man noterar att flertalet amerikanska judar liksom massor av ledande israeler skarpt kritiserar nykonservatismen får man inte glömma att de gör det utifrån liberala utgångspunkter. Befria judarna från liberala dagdrömmar och de kommer nästan alla att bli sionister à la Begin och Shamir.

    Att tro att den nykonservativa attityden mot palestinier och muslimer skulle uppamma hat och extremism och leda till att Israels säkerhet och judarnas ställning i världen försvagas är att leva i det blå. Hat och extremism är utmärkande för en väsentlig del av den muslimska världen och man kan på goda grunder söka dess källa i Koranen och haditherna. Det har i alla händelser varit den attityd araberna tillgripit i Mellanösternkonflikten från första början. Extremismen har tilltagit under tider av undfallenhetspolitik och under de senaste 16 årens krigsprocess – ironiskt nog kallad ”fredsprocess” – har palestinierna radikaliserats och resultatet för Israels säkerhet har varit förödande.

    ”Självhatande judar” är inget försök att dölja vad det är fråga om. Begreppet syftar på judar som internaliserat antisemitismen. Detta fenomen är lika gammalt som antisemitismen själv och välkänt för alla som vet något om judisk historia. Det symboliseras väl av Gertrude Stein som stod bakom förslaget att tilldela Adolf Hitler Nobels fredspris. Idag är det en del av den politiska korrektheten i Israel (under namn av postsionism), precis som multikulturalismen spelar samma roll i Europa och Amerika.

  20. 20 Olof oktober 6, 2009 kl. 23:49

    Patrik:

    Det var inte bristande rustningar som gjorde att Frankrike och Storbritannien inte gav sig på Tyskland före 1939. Det var viljan som brast. Anledningen till att viljan brast var att de krav som Tyskland ställde på sina grannländer i de flesta fall var välgrundade och högst rimliga.

    När det gäller Rhenlandet fanns det helt enkelt ingen rimlig anledning att riskera krig för att hindra tyska trupper från att besätta en del av Tyskland.

    Populärhistoriska verk utmålar ofta upptakten till det andra världskriget som en lång serie av omotiverade aggressionsutbrott från tysk sida som Storbritannien och Frankrike gav efter för ända fram till hösten 1939 då de äntligen satte ned foten. Det är en väldigt onyanserad beskrivning. Det Tyskland sysslade med var framförallt att återta områden som befolkades av tyskar och som hade tillhört Tyskland fram till dess Versaillefreden slöts 1919. Det var en politik som man hade viss förståelse för i Europa eftersom de flesta sansade bedömare menade att Versaillefreden var orättvis och alltför hård mot Tyskland.

    Storbritanniens f.d. premiärminister David Lloyd George, som hade varit med och förhandlat fram Versaillefreden, kommenterade t.ex. den tyska inmarschen i det demilitariserade Rhenlandet så här:

    ”France had built the most gigantic fortifications ever seen in any land, where, almost a hundred feet underground you can keep an army of over 100,000 and where you have guns that can fire straight into Germany. Yet, the Germans are supposed to remain without even a garrison, without even a trench. If Herr Hitler had allowed that to go on without protecting his country, he would have been a traitor to his fatherland.”

  21. 21 Joakim Förars oktober 6, 2009 kl. 23:54

    För övrigt förstår jag inte varför man med våld skall tala om ”neokonservatism”. Vi är väl inte så neomodiga av oss att vi apar efter allt som sägs på engelska och föraktar vårt eget språk. Nykonservatism är dessutom mindre otympligt.

  22. 22 Michaël Lehman oktober 7, 2009 kl. 8:19

    En liten grupp konservativa i USA hävdar att presidentmakten är för stor och att försvarsmakten byggs ut till en slags permanent maktstruktur. Majoriteten av de amerikanska konservativa är fortfarande försvarsvänner och ger sitt stöd åt det pågående kriget i Afghanistan.

    De neokonservativa utgör en av huvudfårorna inom den konservativa rörelsen i USA. I stor utsräckning har de kommit att stå inom den antikommunistiska grenen av den rörelsen. Det är viktigt att komma ihåg att de paleokonservativa är en liten fraktion inom denna.

    Herr Häggman görer sig skyldig till en falsk slutledning (ett slags argumentum ad populum) och därmed till intellektuell ohederlighet, när han desperat försöker stödja sin egen ståndpunkt däri, att de neokonservatistiska utgörer majoriteten och de paleokonservatistiska utgörer »en liten fraktion». Ett påstående är nämligen icke sant, därföre att många håller det för sant.

    Därmed behöver Häggmans argumentation tills vidare icke bemötas.

  23. 23 gautic01 oktober 7, 2009 kl. 8:38

    Till Patrik Magnusson

    Det där med anarkiska system är nog inte min kopp te. Som klassisk geopolitiker utgår jag från bland annat geografiska grundförutsättningar. De är alltid konstanta. Huvudlinjen har varit landmakt mot sjömakt men genom den vapentekniska utvecklingen har andra faktorer kommit med i bilden. Läs gärna i mitt arkiv under kategorin ”geopolitics” på bloggen varldsinbordeskriget.wordpress.com.

    Nedan lägger jag också in en kort sammanfattning på engelska av några huvudlinjer i den klassiska geopolitiska teorin.

    USA:s tid som hegemon är långt ifrån ute. BRIC-staterna är en utmaning men än så länge och långt in på 2000-talet kommer USA att kvarstå som hegmon, för övrigt världshistorien starkaste dominerande världsmakt någonsin med verklig global räckvidd. Avgörande är enligt min uppfattning högteknologi där alla BRIC-stater utom möjligen Ryssland ligger långt efter. Det kommer att ta lång tid för dem att nå ifatt. Din syn är nog alltför defensiv.

    Frågan om den nazityska utmaningen på 1930-talet har tagits upp av andra debattörer. Det var givetvis möjligt att stoppa det nazistiska Tyskland. Problemet var att Europa under mellankrigstiden led av en förlamande pacifism och Förenta Staterna var isolationistiskt. Men att Hitler borde ha stoppats kan det inte råda någon tvekan om.

    Att sätta hög tilltro till diplomati är i längden katastrofalt. Se Iran och Nordkorea. Och Nazityskland på 1930-talet för att inte tala om den västliga attityden till Sovjet som förlängde de sovjetockuperade staternas lidanden med många årtionden.

    Möjligheten att försvaga aggressiva diktaturer med andra vapen än militärmakt utnyttjas ofta inte till fullo. Politisk krigföring och strategisk kommunikation (Stratcom) finns till hands men så fort ledande västliga nationer styrs av vänsterregeringar är det diplomati som gäller och de förtryckta folkens befrielse fördröjs.

    Här följer ett bidrag av mig om den klassiska geopolitikens grunder. Se också min senaste bok ”Geopolitik – en introduktion” (2009).

    The history of classical geopolitical thought goes back all the way to the ancient Roman geographers like Strabo. It was, however, not until the creator of political geography, German Friedrich Ratzel (1844-1894) that the roots of geopolitical thinking started to emerge in the West. The first scientist to use the term geopolitics was Swedish Professor Rudolf Kjellén (1864 – 1922), Conservative member of parliament.

    Sir Halford Mackinder (1861-1947) a British geographer and politician was to emerge as the most influential and perceptive geopolitical thinker of all. Mackinder’s basic thesis was of great simplicity: Eurasia (Europe and Asia) had for centuries been regarded as a promontory. Communication at sea had been superior to land communication. The railroad revolution in the late 19th century, Sir Halford believed, would change that. Instead Eurasia-Africa would be regarded as a vast two-continent “World-Island”. In 1904 Mackinder named the area in Eurasia which was not accessible to sea power the Pivot Area (where the rivers drain into the ice-bound Arctic Ocean or into inland seas like the Caspian and Aral Seas). The Pivot Area could not be reached by the then dominant sea power, Great Britain (as well as the United States and Japan, all sea powers) were at the time invulnerable to land power. The coming of the railroads (and air routes) would change the relation between sea power and land power to the advantage of land power. What Mackinder feared was mainly a combination of Russia and Germany. They could use railroad and air communication to create a shift of power in Eurasia and finally conquer the World-Island. Then these two great powers could use this base in an attempt to conquer the world. The forecast was that such a bid could succeed.

    Fifteen years later the British geographer in a new work published in 1919 redefined his Pivot Area to a larger zone which he called the Heartland. The basic forecast was the same: a growing advantage of land power compared with sea power.

    The theory of Mackinder altered once again in 1943. Now he predicted (as most geopoliticians did) that the Allies would win the Second World War. The Soviet Union would control the greatest natural fortress in the world. This fortress would be sufficently garrisoned in number and quality. He believed, however, that another embankment of power (America, Great Britain, and France) could withstand the Soviet challenge.

    Sir Halford Mackinder understood the importance of geography. Mackinder warned also against a land power that would attempt to defeat Great Britain.

    The Sea Power Theory of Alfred Thayer Mahan

    We now know that the Soviet Union could be defeated. It was not a superior fortress as claimed by Mackinder, originally the theorist of land power. In the United States Admiral Alfred T. Mahan (1840 – 1914) became a strong voice for command of the sea through decisive naval battle. His theories of sea power were influential both in America and Europe. Mahan’s masterpiece ”The Influence on Sea-Power Upon History, 1660 – 1783” (1890), argues that fleets of large ships were needed to conquer command of the seas. His views became dominant in navies all over the world. It was Japanese enthusiasts who created the plan for fighting America with battleships.

    The American geopolitician called for a strong American navy. He advocated that the United States take control of Hawaii and the Philippines. His country ought to play a greater role in the world. A construction of a canal through the Central America isthmus which would improve U.S. control of the Caribbean Sea region was impotant. It would make it possible for the U.S. navy to transit with ease between the Atlantic and Pacific Oceans.

    The then Assistant Secretary of the Navy and future President Theodore Roosevelt shared the Mahan vision. Roosevelt corresponded until 1914 with Admiral Mahan. But the influence of Mahan was wider. He saw the United States as the geopolitical successor to Great Britain to exert its financial, military and political influence across the globe. In 1910 Mahan warned about the growing menace of the Wilhelmine Germany and recommended an American alliance with Great Britain, France and Germany. In the book ”The Problem of Asia” (1905) he had written about the danger of Russian landpower and argued for an alliance between the United States, Britain, France, Germany and Japan to counter Russia. This was a remarkable prediction of containment that would come after 1948. Many modern writers on geopolitics have placed Mahan among the most prominent thinkers advocating American strength. In reality it was a new Manifest Destiny of America drawn from sea power. It influenced America when it was moving from control of the continent to find its more influential role in the world.

    The Coming of Nicholas Spykman and the Rimland

    The American political scientist Nicholas Spykman (1893 – 1943) in the 1940s challenged Mackinder’s views. The First and the Second World Wars had not been only the struggle of land-power against sea-power. Spykman’s basic view was that the Soviet Union after 1945 would be able to attempt a conquest of the World-Island. He offered the theory that the power which controlled the Rimland (the area around the heartland from Scandinavia in the northwest, the Middle East, India, South East Asia, China and the Soviet Far East would control Eurasia and the destinies of the world. The United States could not tolerate that the Soviet Union controlled the World-Island. America would have to balance Soviet power concentrating on the Rimlands. In that it would be successful and be the ultimate victor.

  24. 24 Staffan Andersson oktober 7, 2009 kl. 9:43

    Bertil Häggman: ”I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka att mycket av vad som presenterats av Tradition&Fason om neokonservatismen är hämtat från en extrem liten grupp i USA, som leds av skattefuskaren Lyndon LaRouche. Denna grupp finns också representerad i Europa och Sverige. ”

    Vilket dravel! De åsikter om neokonservatismen som Ryn prenterat är i lite oika form rikligt rerpresenterade. Att dra upp en galning som La Rouche i sammanhanget verkar något desperat.

    I övrigt förvånas jag över en del kommentatorers oförmåga att läsa innantill. Alla konservativa är försvarsvänliga, det står det ju faktiskt!
    Lösa förmodanden av typ (FredrikN) ”Ryn verkar anse att neokonservatismen är en judisk konspiration ”, är låga. Kanske ett bekvämt sätt att avfärda en meningsmotståndare?

  25. 25 Staffan Andersson oktober 7, 2009 kl. 9:45

    Patrik M,

    Nej sanningen ligger inte mitt emellan. Neocons är inte konservativa. Det är ju bara att läsa Häggmans kommentarer. Vad i detta har med konservatismen att skaffa?

  26. 26 gautic01 oktober 7, 2009 kl. 11:47

    Det är viktigt att ha klart för sig vilka huvudströmningar det finns inom amerikansk konservatism. Samtliga är inriktade på att bevara moraliska och politiska värdem inför hotet av att de håller på att förloras eller nedvärderas.

    Vilka är då dessa huvudströmningar?

    De klassiska eller traditionella konservativa är en relativt ny strömning, som tillkommit efter andra världskriget. Denna ”nya” konservatism företräddes främst inledningsvis av Russell Kirk i hans ”The Conservative Mind” (1953). Politiken hade sin grund i naturrätten och en högre moralisk ordning. Under senare år har en mindre fraktion paleokonservativa framträtt.

    En annan huvudfåra är libertarianismen. Anhängarna anser att alla människor är av naturen fria och likvärdiga. Staten har inte rätt att föreskriva hur människor skall leva det goda livet. Varje människa har rätt att eftersträva lycka på det sätt som hon eller han anser lämpligt.

    Den tredje huvudströmningen är neokonservatismen. Huvudsyftet för de neokonservativa har varit att övertyga det republikanska partiet och amerikanska konservativa i allmänhet om behovet av en konservatism anpassad för att styra en modern demokrati. Det är viktigt att motsätta sig totalitära ideologier och föra en stark utrikespolitik och vid behov, när USA hotas, använda militär styrka. Vänstern har under en rad demokratiska administrationer visat svaghet i utrikespolitiken. En betydelsefull neokonservativ politiker var den demokratiske senatorn Henry ”Scoop” Jacksonm, som gav starkt stöd till Ronald Reagan.

    De neokomservativa har sedan 1960-talet bidragit till att introducera utrikespolitisk realism i Amerika. Då var det ett starkt motstånd mot kommunismen som gällde. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har en av huvudmotståndarna varit den extrema, imperialistiska islamismen, som strävar efter att upprätta ett världskalifat.

    Den neokomservativa strömningen är väl organiserad med tankesmedjor som American Enterprise Institute, tidskrifter som the Weekly Standard och Commentary. Man får starkt stöd i TV-kanalen Fox. Inflytandet inom det republikanska partiet är stort.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  27. 27 Patrik Magnusson oktober 7, 2009 kl. 15:38

    Joakim Förars:

    ”För övrigt förstår jag inte varför man med våld skall tala om ”neokonservatism”. ”

    Problemet är att nykonservatism (Engelska: New Conservatism) och Neoconservatism inte är samma sak. Därför behövs det också skilda begrepp.

    Nykonservatism var begreppet på 50-talets konservativa våg i främst USA, med Russell Kirk som ett av flera kända ansikten.

    Neokonservatism är ett senare påfund, med andra idéer – främst det idealistiska och internationalistiska draget inom utrikespolitiken – och andra affischnamn.

    Men visst är det olyckligt med två så lika begrepp för två olika företeelser. Det är ju som upplagt för missförstånd.

  28. 28 Patrik Magnusson oktober 7, 2009 kl. 17:06

    ”Nej sanningen ligger inte mitt emellan. Neocons är inte konservativa. Det är ju bara att läsa Häggmans kommentarer. Vad i detta har med konservatismen att skaffa?”

    Suck, det var ju precis denna typ av pajkastning jag ville försöka undvika att det hela urartade till.

    Med tanke på att jag själv är kritisk till en hel del av det Häggman framför, och själv definitivt inte betraktar mig som neokonservativ (eller paleokonservativ för den delen), så är jag nog fel person att agera advokat åt neokonservatismen.

    Jag har också en tämligen allergisk attityd till ideologisk renlärighet, så bara för att jag inte tycker Häggman har rätt i allt, eller att allt i hans idéer går att härleda till en konservativ tanketradition, så tycker jag inte man behöver smälla igen dörren för det.

    Men jag inser att jag för en hopplös strid. Slå varandra i huvudet med vem som är den ende riktige konservative och vems riktning är mest marginaliserad i USA eller någon annanstans, om ni finner det givande. Jag lämnar för min del denna diskussion och hoppas jag har förnuft nog att inte ge mig in i liknande framöver.

  29. 29 Allianspartisten oktober 7, 2009 kl. 20:57

    Även om jag inte är idehistoriskt tillräckligt påläst för att följa alla trådar i denna omfattande diskussion vill jag ändå göra en liten reflektion.

    För mig är konservatismen mer av förhållningssätt och metod än vad den är ideologi om man med ideologi menar en sammanhållen modell för på vilket värderingar och handlingsmönster grundas.

    Konservatism är, som jag ser det, ett kondensat av alla historiska erfarenheter som ger oss slutsatser om vad som fungerar och inte fungerar. Dessa historiska erfarenheter ger bl.a. följande grundstenar i tillvaron:

    – Familjen, som är en fundamental entitet för relationen mellan människor. Denna har funnits i de flesta kulturer och så länge vi överhuvud taget kunnat ana historien.

    – Äganderätten, som också är något som fungerar bra med den mänskliga naturen och som leder till grundläggande ansvarstagande.

    – Demokratin, som trots sina brister visat sig vara det hittills bästa sättet att avgöra gemensamma angelägenheter.

    – Marknadsekonomin, som trots sina brister och behov av klara regelverk, är det system som bäst visat sig kunna ge försörjning och ekonomis trygghet.

    Ovanstående bygger på slutsatser av hur människor och samhälle fungerat i hundratals eller i tusentals år. Att utifrån detta perspektiv överhuvudtaget beskriva USA’s, i och för sig välmenande politik, att störta diktaurer och införa demokrati för konservativ blir fel. Kritieriet, för att det skall kunna ses som konservativt, är att historien visat att metoden fungerar vilket vi inte vet i detta fall.

  30. 30 Michaël Lehman oktober 8, 2009 kl. 8:49

    För mig är konservatismen mer av förhållningssätt och metod än vad den är ideologi om man med ideologi menar en sammanhållen modell för på vilket värderingar och handlingsmönster grundas.

    Begreppet ‘konserrvatism’ har flera semantiska konnotationer. Den ena är denna relativa och kontextbundna konnotation. Det är den som ligger till grund för den i organisationsteorien förekommande dynamiska konservatismen. Att vara konservativ är ju att förhålla sig till en given konstext. Därföre kunde man tala om ryska dumans konservativa kommunister. Därföre kan även de amerikaner, som stöder koloniernas frigörelse, kallas konservativa. Och därföre är det att vara konservativ i dagens Sverige detsamma som att vara traditionalistisk socialdemokrat.

    Den andra konnotationen innehåller i tid och rum eviga, fundamentala, värden. Dessa kan strida emot den rådanade ordningen. Så är det i de flesta fall för mig i dag. Jag kallar mig icke konservativ, ty det finnes inget kvar, som är värt att bevara. Jag är icke socialdemokrat. Därföre måste man skilja mellan att vara konservativ och att vara konservatist (liksom det icke är samma sak att vara social och att vara socialist).

    (Och jag instämmer icke helt oväntat icke i ditt omdöme om demokratien.)

  31. 31 gautic01 oktober 8, 2009 kl. 12:35

    Efter gårdagens bidrag på denna blogg i frågor som berör amerikansk konservatism är det nog för min del dags att dra ett slutstreck. En slutsats är möjligen att ämnet väcker heta känslor. Egentligen borde det inte vara så eftersom amerikansk konservatism i mycket står nära europeisk konservatism. Men mycket skiljer också åt. Det finns anledning att i framtiden följa behandlingen av den transatlantiska konservatismen på Tradition&Fason. Där är mer att hämta än om neokonservatism och paleokonservatism.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  32. 32 gautic01 oktober 8, 2009 kl. 12:47

    Kanske ändå inte slutstreck.

    Kan inte underlåta med anledning av frågan om amerikansk exceptionalism att återge nedanstående citat ur ett tal av Ronald Reagan år 1974:

    …I have always believed there was some divine plan that placed this great continent between two oceans to be sought out by those who were possessed by an abiding love of freedom and special kind of courage…

    Somehow America has bred a kindliness into our people unmatched anywhere…

    We cannot escape our destiny, nor should we try to do so. The leadership of the free world was thrust upon us two centuries ago in that little hall of Philadelphia. In the days following World War II, when the economic strength and power of America was all that stood between the world and the return of the dark ages, Pope Pius XII said:

    ”The American people have a great genius for splendid and unselfish actions. Into the hands of America God has placed the destinies of an afflicted mankind.”

    Med konservativa hälsningar och slutgiltigt streck för denna gång.

    Bertil Häggman

  33. 33 Michaël Lehman oktober 8, 2009 kl. 12:56

    Efter denna devota avgudadyrkan av Översteprästen i Templets (Vita husets) Allra Heligaste (Orala… Förlåt, Ovala rummet), kan vi ju återgå till att diskutera något intressant och relevant igen…

  34. 34 FredrikN oktober 8, 2009 kl. 17:19

    Staffan Andersson skriver:
    ”Lösa förmodanden av typ (FredrikN) ”Ryn verkar anse att neokonservatismen är en judisk konspiration ”, är låga. Kanske ett bekvämt sätt att avfärda en meningsmotståndare?”

    Claes Ryn skrev så här:
    ”Med tanke på den neokonservativa ideologins iögonenfallande brister kan man undra, om de ledande neokonservativa verkligen själva tar den på fullt allvar. Eller tillhandahåller de den mest för vad Lenin nedlåtande kallade ”nyttiga idioter”, d.v.s. personer som spelar med i ett sammanhang som de inte riktigt förstår?”

    Du kanske kan förklara?

  35. 35 Allianspartisten oktober 8, 2009 kl. 18:06

    Michael Lehman:
    Jag tror den första betydelsen av konservatism som du nämner, om jag inte missminner mig, ibland kallas ”strukturkonservatism”.

    Av denna typ av ”strukturkonservativa” finns det alldeles fullt i det socialdemokratiska partiet, det parti som tror sig ha skapat de bästa av världar. Här är det uppenbart att minsta förändring av detta folkhemmets fulländade system är av ondo och måste återställas. Nyligen lämnade budgetförslag talar här sitt tydliga språk. Jag vill nog även kalla socialdemokraterna för reaktionära i den meningen att de är tillbakasträvande.

    Själv är jag inget enormt behov av att placera mig själv i en ”ism” men jag delar ändå grundtankarna som säger att det finns vissa naturliga ordningar. Dessa tror har sin grund i den mänskliga naturen (vilken är oss given av vår skapare), varför det är dömt att misslyckas att försöka ge sig på dessa.

    Sedan är jag inte övertygat om att dessa ordningar alltid är helt oberoende av tid och rum. Den mänskliga driften och viljan att skaffa sig mer kunskap är också något som ingår balnd de naturliga ordningarna. Ny kunskap skapar ny förutsättningar.

  36. 36 Joakim Förars oktober 10, 2009 kl. 23:40

    Patrik Magnusson:

    50-talets konservativa våg fick ad hoc-beteckningen New Conservatism då den var ny. Det är den inte längre och den kallas inte längre New Conservatism. Man brukar oftast beteckna Kirk & co som traditionalister – ett ganska allmänt begrepp som de får dela med andra, vilket passar bra för en riktning som i bästa konservativ anda inte gjorde några försök att komma med nya ideal. Jag ser inget behov av att särskilja 50-talsgenerationen i en egen fålla. Kristol och hans efterföljare skiljer däremot ur och behöver en egen beteckning.

  37. 37 Staffan Andersson oktober 11, 2009 kl. 20:05

    Patrik Magnusson: ”För mig representerar de neokonservativa och de paleokonservativa två sidor av samma amerikanska bild av sig själv som en unik särart, ett demokratiskt unikum i en värld fylld av korrupta eller onda regimer.”

    Det finns, har jag tänkt på senare tid, vissa gemensamma nämnare mellan neokonservatism och i varje fall delar av paleokonservatismen (som dock fortfarande förefaller lite för vag och spretig). Däremot är jag inte säker på att synen på USA:s unika särart är en av dem, framförallt inte om du menar att de paleokonservativa skulle se USA som ”ett demokratiskt unikum i en värld fylld av korrupta eller onda regimer.” Om vi talar om nationella särarter så har vi ju Herders tankar om den nationella särarten som bör odlas, dock icke för att den ena skulle vara sämre än den andra. En sådan tanke är ju i överenstämmelse med konservatismen (men strider mot neokonservatismens globalistiska enhetstanke, enligt Ryn). Men vad du menar är väl snarare tanken att det specifikt amerikanska skiljer ut sig på ett mer basalt plan, de har en alldeles speciell roll världen, att sprida en idé, ett system. Återigen, stämmer detta in på de paleokonservativa? Jag är inte riktigt övertygad att det gör det, även om ”city on the hill”-idealet också kan tolkas som en alldeles speciell roll, d.v.s. att man är ett vittnesbörd för världen som påverkar genom att vara just det. ”Isolationiosm” (jag ogillar begreppet) och aktivism har djupa rötter i Amerikas puritanska kultur och deras Bibeltolkning. Den aktivistiska linjen kan ju ledas tillbaks till ”An errand into to the Wilderness” -tanken som utveckals ur gammalestamentliga texter om hur öknen och ödemarken ska blomstra. (Öken, vildmark, båda på hebreiska midbar).

    Patrik Magnusson: ”För de paleokonservativa är svaret på de problem som denna världsbild erbjuder att isolera sig. Istället för att låta sig dras in i den smutsiga verklighet som råder utanför republikens gränser så skall man sluta sig inåt, och i skydd av oceaner och staket bygga sitt perfekta samhälle, alldeles oavsett vad världen utanför ställer till med.”

    Att ”isolera sig”? Låt vara att det finns vissa överdrifter som stämmer in på en sådan beskrivning, men är det inte delvis den neokonservativa propagandabilden av de paleokonservativa du beskriver?

    Sedan håller jag med om att det finns en polarisering i debatten där det uppkommer överdrifter som följd av att man vill ta avstånd från de neokonservativa. Men man ska inte överdriva betydelsen av dessa. Neokonservatismen kan också hjälpa till att driva fram en klarare syn på vad konservatism är, i det att man tvingas att uttrycka den bättre.

  38. 38 Staffan Andersson oktober 11, 2009 kl. 20:14

    Ja, det blir mycket på en gång för jag har varit bortrest.

    Jag: ”Nej sanningen ligger inte mitt emellan. Neocons är inte konservativa. Det är ju bara att läsa Häggmans kommentarer. Vad i detta har med konservatismen att skaffa?”

    Patrik: ”Magnusson :Suck, det var ju precis denna typ av pajkastning jag ville försöka undvika att det hela urartade till.

    Är det pajkastning att säga att jag inte tycker att neokonservatismen är konservatism? Jag angav ju också ett argument, låt vara inte alldeles lysande , för varför det inte skulle vara det. Jag kan ange ett annat. Jag lånade för en tid sedan hem Irving Kristols ”Neoconservatism – the autobiography of an idea”. Jag försökte hitta traditionellt konservativt tankegods i den. Möjligen letade jag inte tillräckligt, men jag fann inget sådant. Jag har heller inte i andra sammanhang mött det.
    Jag väntar på de neokonservativas argument för varför de är konservativa.

    När inga skäl varför de ska betraktas som konservativa föreligger och allt de gör dessutom pekar i en annan riktning är det väl rimligt att dra slutsatsen att de inte är konservativa och att fråga sig om de t.o.m. antagit sin självbeteckning av taktiska skäl?
    Jag har inget emot diskusssion med de neokonservativa men då ska man spela med öppna kort och inte utge sig för att vara något man inte är. Jag frågar mig också, liksom Ryn, om ledande neokonservativa verkligen själva ser sig som konservtiva (Det Ryn säger är: tror de själva på neokonservatismen?).

    Pattrik Magnusson: ”Men jag inser att jag för en hopplös strid. Slå varandra i huvudet med vem som är den ende riktige konservative och vems riktning är mest marginaliserad i USA eller någon annanstans, om ni finner det givande.”

    Det är väl bara Bertil Häggman som uttalat sig om huruvida Ryn tillhör en marginaliserad grupp eller inte, vilket han anser att han gör. Michaël Lehman har sedan bestridit relevansen av detta eventuella faktum. (Om jag ändå får komma med en fundering i ”sakfrågan” (pajkastning?) så tycker jag att Claes Ryns tidigare ordförandeskap i Philadelphia Society talar ett annat språk, tidigare i år talade också Ryn på deras kongress tillsammans med bland annat kända neokonservativa talare. Är det ett tecken på marginalisering?) Men som Lehman mycket riktigt påpekat, är det ju inte detta som är relevant, och där är vi säkerligen överens.

    Patrik, jag uppskattar din vilja, i många diskussioner vi haft tidigare, att göra rimliga och nyanserade bedömninar, den strävan är också en konservativ strävan. Men jag undrar vad din strid i det här fallet gäller. Är det en inre strid mellan paleo och neo?

  39. 39 Staffan Andersson oktober 11, 2009 kl. 20:19

    Ryn förnekar i texten att han är paleokonservativ. Häggman kritiserar neokonservatimsen. Men diskussionen handlar ändå om neokonservatism versus paleokonservatism. Tänk så det kan det bli.

  40. 40 gautic01 oktober 12, 2009 kl. 8:01

    Hade visserligen tänkt mig ha dragit ett slutstreck för mitt deltagande i denna debatt men det är svårt att se hur någon kan hävda att neokonservatismen inte är en av de viktigaste delströmningarna i den konservativa rörelsen. De eller främst den, som hävdar detta här kan inte åberopa någon auktoritet för den synen. Det blir i stället personligt tyckande.

    Det förestår långa presentationer på den här bloggen av neokonservatismen så jag skall hålla mig kort. I skriften ”Varieties of Conservatism in America” (2004) har en rad prominenta experter på amerikansk konservatism deltagit med professor Peter Berkowitz i spetsen. Det är ett av de senaste tyngre inläggen i USA och kan rekommenderas till studium.

    I korthet hävdas i boken: ”Although cnservatives may look alike to their critics, they disagree among themselves about what it means to be a conservative and who is entitled to bear that name.”

    Berkovitz påpekar att konsevatismen i Amerika representerar en familj av åsikter (själv vill jag understryka detta med familj) snarare än en rigid doktrin eller tro. Neokonservatism, libertarianism och traditionalism fanns med i boken men inte paleokonservatism som en egen strömning. Även om det kan vara väsentligt att göra klart vilka delar den amerikanska konservatismen består av lika viktigt är det man förblir enig.

    I dessa tider när konservatismen i USA står inför en formidabel motståndare med makt att styra landet starkt åt vänster är det betydelsefullt att någon form av enighet finns. En inbördesstrid inom rörelsen i USA oh bland konservativa i andra länder om rörelsen kan bara skada. Det är viktigare att finna vad som förenar än vad som skiljer.

    Frågan är vilka experter på konservatism i USA som anser att neokonservatismen inte är en del av den konservativa rörelsen? Jag har endast kunnat finna en, den som medverkat ett flertal gånger på denna blogg. Möjligen kan några som hävdar samma sak finnas inom den lilla paleokonservativa fraktionen. I en artikel nyligen av Charles Krauthammer presenterades Pat Buchanan som ”marginaliserad”. Finns det någon här som vill hävda att de paleokonservativa är en stor och betydelsefull fåra i den amerikanska konservatismen? Själva klagar de paleokonservativa över små resurser och hur starka de neokonservativa är med sina tankesmedjor, TV-kanaler, tidskrifter, dagstidningar (med neokonservtiva kommentatorer), talk radio och bokförlag.

    I Sverige och övriga Europa kan man tänka sig att mycket av kritiken mot de neokonservativa grundar sig på antiamerikanism. Det finns många som till och med föraktar USA och amerikaner i vissa konservativa kretsar på denna kontinent.

    I avvaktan på kommande längre bidrag om neokonservatismen förblir jag kortfattad.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil

  41. 41 Michaël Lehman oktober 12, 2009 kl. 9:26

    Hade visserligen tänkt mig ha dragit ett slutstreck för mitt deltagande i denna debatt men det är svårt att se hur någon kan hävda att neokonservatismen inte är en av de viktigaste delströmningarna i den konservativa rörelsen.

    Det är som sagt fullständigt irrelevant, huruvida neokonservatismen har många eller få anhängare. Det relevanta är ideologiens intellektuella innehåll, och om detta kan anses vara ett konservatistiskt idéarv eller icke. Beträffande detta har herr Andersson anfört kritiska ståndpunkter. Det väljer herr Häggman ständigt att bortse ifrån, utan fortfarer i stället med sitt argumentum ad populum, att neokonservatismen är bäst, därföre att den är störst.

    De eller främst den, som hävdar detta här kan inte åberopa någon auktoritet för den synen.

    Att utan intellektuell reflexion enbart stödja sig på en auktoritet kallas argumentum ad verecundiam (eller auktoritetsargument). Det är ett så kallat byte av subjekt och är satslogiskt ogiltigt.

    Herr Häggman synes icke äga den intellektuella insikten, att det i grunden är ointressant vem och huru många, som säger något. Det intressanta är vad, som säges, och i vilken mån detta resonemang

    1. bygger på sanna premisser,
    2. är logiskt konsistent, samt
    2. är uppbyggt som en sann slutledning.

    De av herr Häggman här ovan använda slutledningarna, argumentum ad populum och argumentum ad verecundiam är alltså falska och satslogiskt ogiltiga. Därföre bliver hela hans resonemang i grunden ointressant och irrelevant.

    Herr Häggmans intellektuella bidrag till dennna diskussion är fattigt. Han hänvisar till professor X och president Y, slänger in några lösa citat, som han icke analyserar (han använder dem ju som auktoritetsargumenter, och likt en Bibeltroende sydstatsamerikan så betraktar han sina auktoriteters ord som gudomligt uppenbarade och därmed oantastligt sanna), och utmålar sina meningsmotståndare som tillhöriga »en liten marginaliserad fraktion» medan han själv tillhörer »huvudfåran inom amerikansk konservatism». För att ytterligare försöka stärka sin egen ståndpunkt, skriver han alltid inlägg långa som noveller. Sin ameriskanska vana trogen, ägnar han sig alltså åt att ordbajsa. Det finnes stundom själ att begrunda det östsvenska (finska) talesättet »få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga».

  42. 42 Michaël Lehman oktober 12, 2009 kl. 9:46

    »själ»? »skäl» skall det naturligtvis vara! Dessa rackarns homofoner.😛

  43. 43 gautic01 oktober 12, 2009 kl. 13:26

    OM NEOKONSERVATISMEN Del I

    Inledning

    Den debatt kring neokonservatismen, som har förekommit både i USA och i Europa har ofta gåt ut på att den amerikanska utrikespolitiken under Bushadministrationen var en slags neokonservativ konspiration. I en artikel i tidskriften Foreign Affairs angrep Dimitri Simes (”America’s Imperial Dilemma”) vad han betecknade som den moralistiska neokonservativa politiken gentemot världen.

    Det synes vara en tämligen enad vänster och ytterhöger som gått till angrepp. Bägge angriparna har gjort gällande att det rör sig om en sammansvärjning av en liten grupp neokonservativa och att dessa efter and blivit alltför våghalsiga. Somliga kritiker dömde ut president George W. Bush som en nickedocka som helt agerade efter ryckningar i trådarna från neokonservativa i bakgrunden. George Soros, en förmögen amerikan som lämnar omfattande bidrag till vänstern, har hävdat att den neokonservativa ”ideologin” är elitistisk. Författaren Arundathi Roy har skrivit att för första gången i världshistorien finns det nu ett ”imperium” med en arsenal vapen om kan förstöra världen på eftermiddag som har fullständig, unipolär, ekonomisk och militär övermakt.

    Pat Buchanan, en stark fiende till de neokonservativa, menar att dessa är en främmande konspirativ grupp som ger stöd till tanken på en utopisk bolsjevikrevolution världen runt.

    Vänstern och de paleokonservativa skiljer sig dock på en viktig punkt. Den gäller den amerikanska makten. De flesta kritiker från höger beundrar amerikansk medan vänstern och några få på högerkanten fruktar den.

    Ett vanligt tema i kritiken är att de neokonservativa är ett slags trotskistiska renegater som eftersträvar en utopisk, permanent revolution i världen för att utsträcka det ”amerikanska imperiets” makt.

    Hur är det egentligen med den neokonservativa sammansvärjningen? I en rad inlägg skall jag försöka analysera denna fråga. Jag kommer att ha stor hjälp av essän ”The Neoconservative Journey” av Jacob Heilbrunn, som också skrivit en givande bokom neokonservatismen. Mera härom senare.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggma

  44. 44 gautic01 oktober 12, 2009 kl. 14:05

    Första delen av min artikelserie om neokonservatismen skall självfallet vara undertecknad med mitt fullständiga namn.

    Med konservatva hälsningar

    Bertil Häggman

  45. 45 gautic01 oktober 12, 2009 kl. 16:23

    Självfallet skall det ovan vara

    Konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  46. 46 Patrik Magnusson oktober 12, 2009 kl. 19:10

    Staffan,

    Jag vill för det första beklaga om du uppfattade att min något buttra kommentar var enbart riktad till dig. Jag tycker inte att Häggmans bidrag till denna debatt i alla lägen heller är särskilt konstruktiv, men eftersom jag redan fäktats en del med honom trodde jag inte att jag skulle behöva vara övertydlig på den punkten.

    Jag håller med dig om att Ryn knappast kan betraktas som marginaliserad, men också Lehmann i att det egentligen är irrelevant. Om marginalisering är diskvalificerande kan ju alla vi konservativa i Sverige gå hem och dra något gammalt över oss😉 Där tycker jag Häggman är ute och cyklar, liksom i hänvisningen till LaRouche. Rent generellt är jag också bekymrad över den trosvisshet med vilken de neokonservativa ofta framför sina idéer som vore de axiom. Där finns inget utrymme för eftertanke, och för insikt om människans (även sin egen) ofelbarhet.

    Men jag tycker lika illa om tvärsäkra deklarationer om att det minsann inte finns ett uns av konservatism hos de neokonservativa. Det är en sak att skriva ”Jag tycker inte de neokonservativa är konservativa därför att…”, en annan att utan egentligt argument fastslå detta som ett objektivt faktum. Överhuvudtaget har jag svårt för den typen av VM i renlärighet som man annars mest finner hos bokstavsvänstern.

    ” Men jag undrar vad din strid i det här fallet gäller. Är det en inre strid mellan paleo och neo?”

    Min strid i detta fall gäller egentligen inte sakfrågan, utan min något fixa idé vid ett konstruktivt, öppet och sakligt debattklimat. Min egen inställning till neocons och paleocons är annars att jag egentligen inte gillar någondera av dem. Jag tycker för det första att de är så specifikt amerikanska fenomen att de blir lite malplacerade i vår kontext. För det andra tycker jag att de (i alla fall som renodlade stereotyper) båda blir ganska extrema i sina idéer, och i sin ömsesidiga antagonism, vilken ju också verkar spilla över hit.

    Jag vet inte om det är bara som jag fått för mig, men det känns som om båda begreppen, oavsett ursprung, kommit att bli till slagträn för respektive grupperings motståndare, och användas som skällsord, till motsats från ”riktig konservativ”, med vilket man självfallet avser sig själv. Som du riktigt påpekade är den bild av de paleokonservativa jag tecknade ovan något av den neokonservativa nidbilden, men detsamma gäller min teckning av de neokonservativa i samma stycke. Det är den paleokonservativa nidbilden.

    För mig är konservatism varken den ena eller den andra ytterligheten, utan den utgörs av det breda spektrum som finns däremellan, och som tyvärr hamnar i skymundan när debatten polariseras. För mig handlar det (om vi nu talar utrikespolitik) om en beredvillighet att gemensamt försvara vår västerländska civilisation och våra demokratiska värderingar samtidigt som man gör det med en respekt för andra civilisationer, och på ett sätt som främjar ”fredlig samexistens”.

    Jaha, så har jag fallit i fällan att åter kommentera denna debatt som jag ju egentligen ville dra mig ur, men jag tyckte, Staffan, att du förtjänade något slags svar.

  47. 47 Joakim Förars oktober 12, 2009 kl. 23:27

    …det är svårt att se hur någon kan hävda att neokonservatismen inte är en av de viktigaste delströmningarna i den konservativa rörelsen. De eller främst den, som hävdar detta här kan inte åberopa någon auktoritet för den synen. Det blir i stället personligt tyckande.

    Problemet är att de nykonservativa tagit över rörelsen utan att överta dess ideal i någon högre grad. De utgjorde högerflanken inom liberalismen på 50-60-talet men började känna sig hemlösa när vänsterextremister tog över liberalismen, varefter de välkomnades med öppna armar av en ganska okritisk konservatism. Kristol definierar en nykonservativ som ”a liberal mugged by reality”. Frågan är på vilket sätt den nykonservative blivit rånad av verkligheten. Kontinuiteten till deras liberalism ter sig större än förändringen. De var för det mesta antikommunister, hade en traditionell sexualmoral, trodde på objektiva värden och karaktärsfostran, ville ha lag och ordning och var civiliserade människor i största allmänhet långt innan de börjat fjärma sig från det liberala lägret. Som konservativa meriter är dessa drag följaktligen något tunna. T.ex. Hilton Kramer föredrar alltjämt att kalla sig liberal eftersom han aldrig ändrat övertygelse utan det är den politiska skalan som förskjutits. Ben Wattenberg beskriver i Fighting Words: A Tale of How Liberals Created Neo-Conservatism nykonservatismen som demokrater som förblivit trogna sina ideal. Irving Kristol och andra med bakgrund i trotskismen kan förstås däremot hänvisa till omprövade tänkesätt.

    Vill man lyssna till auktoriteter är det lämpligt att ge ett öra åt den viktigaste inspiratören till efterkrigstidens konservativa renässans, Russell Kirk. Hans vän Boyd Cathey har detta att anföra i ett diskussionsinlägg på Yahoo–gruppen Permanent Things (Message #433):

    Russell understood the fact, and stated in on several occasions, that the so-called neo-conservatives, most of whom up until the 1970s and ’80s had militated in the ranks of the H. Humphrey-Scoop Jackson wing of the Democratic Party and proclaimed themselves to be on the American Left, never really relinquished their Leftwing philosophical base when they began to denominate themselves as ”conservatives.”

    Kirk var länge okritisk till de nykonservativa men blev småningom djupt besviken på dem och yttrade sitt missnöje med den riktning republikanerna tagit genom att acceptera hedersordförandeskapet i Pat Buchanans valkampanj i primärvalet 1992.

    Amerikansk konservatism hedrades senaste år med en av de mest ingående studierna sedan George Nash monografi från 1975 när Alfred S. Regnerys Upstreams: The Ascendance of American Conservatism publicerades. Denne hävdar bestämt att nykonservatismen inte är genuin konservatism.

    Den som vill avfärda de paleokonservativas bedömning kan notera att Richard Nixon betecknat Paul Gottfrieds The Conservative Movement som den bästa analysen av amerikansk konservatism.

    Vill man förstå skillnaden mellan nykonservatism och riktig konservatism är det naturligt att jämföra den med Kirks sex ”canons”, som brukar anföras i de flesta översikter över konservativt tänkande. Dessa är:

    1) Tro på en transcendent ordning eller naturrätt.
    2) Tillgivenhet för mångfald, variation och mysterium till skillnad från inskränkt uniformitet, egalitarism och utilitarism.
    3) Hierarkier och klasser framom klasslöst samhälle.
    4) Övertygelse att frihet och egendom hör ihop.
    5) Det hävdvunna istället för abstrakta scheman.
    6) Gradvis förändring är säkrare än snabba innovationer.

    Av dessa har de nykonservativa problem med mer än hälften – 1,2,3 och 5. Istället för en transcendent ordning verkar många av dem nöjda med att ge rum för homosexualitet och visar sällan någon övertygelse i abortfrågan. Det blir inte mycket till mångfald, variation och mysterium när globalism ersätter det partikulära, lokala och regionala. Jämlikhet kan man numera få höra att är ett konservativt ideal. Demokratibyggnadsprojektet i Irak är en satsning på abstraktioner istället för det hävdvunna. Michael Ledeens ideal är en skrämmande bekännelse till radicalism (The War Against the Terror Masters):

    “Creative destruction is our middle name, both within our own society and abroad. We tear down the old order every day, from business to science, literature, art, architecture, and cinema to politics and the law.”

    Detta sagt vill jag framhålla att man inte skall göra för mycket av klyftan heller. Man kan finna en gemensam plattform och samarbeta mot vänstern fast man har olika utgångspunkter, liksom den konservativa alliansen under lång tid inkluderat libertarianerna, vilka egentligen inte är konservativa. Ideologisk medvetenhet är dock till hjälp om man vill undgå den sorts kupper och bittra schismer som blivit resultatet när de nykonservativa tagits emot alltför okritiskt. (Jag undrar hurudan relation paleocons och neocons skulle ha idag om de satt sig ner och diskuterat skiljelinjer kring 1980.) Jag tycker en del av de paleokonservativas utfall är ensidiga och obalanserade och stundom smaklösa, men innan man anklagar dem bör man erinra sig att de nykonservativa aldrig har haft något till övers för dem som drog igång den konservativa rörelsen, utan från börjat gått in för att marginalisera dem och kapa rörelsen och institutionerna.

  48. 48 gautic01 oktober 13, 2009 kl. 11:00

    OM NEOKONSERVATISMEN Del II

    Utgångspunkten och de första stegen

    Historiskt sett har de neokonservativa varit allierade med GOP snarare än medlemmar av partiet. De har oftast värderat självständighet mer än trohet. Under många år var de faktiskt oftast mer en underjordisk motståndsgrupp än en på idéer grundad rörelse. Men efter hand har de i stor utsträckning kommit att bli ledande strateger inom det republikanska partiet.

    Det var i början av 1960-talet som de neokonservativa kom att uppmärksammas
    främst genom den bitande kritik av välfärdsstatens överdrifter och den påtvingade sociala planeringen i USA. Det var främst Irving Kristol och Daniel Patrick Moynihan som ledde kritiken.

    På det utrikespolitiska planet kom de att se sovjetisk expansion som orsaken till världens problem. Naturligtvis tog de avstånd från vänsterns försök att framställa amerikanska interventioner i världen som det största onda. Israel måste försvaras mot attacker från despotiska regimer i FN, som där försökte framställa sig som mänsklighetens samvete.

    Då liksom nu gjorde vänstereliten försök att förlöjliga de neokonservativa. Men man lät sig inte påverkas av kritiken. USA behövde bemöta Sovjetunionen varhelst Moskva gjorde försök att expandera i Afrika, Asien och Latinamerika. Huvudvikten borde ligga på militär styrka och mänskliga rättigheter. Särskilt betydelsefullt var att säkra möjligheten för sovjetiska judar att utvandra. Från det att Ronald Reagan vann sitt första presidentval fram till 1989 såg de neokonservativa detta som att deras politik under årtionden hade kommit att realiseras. Det gick, som man länge sagt, att få sovjetimperiet att kollapsa. James Burnham hade redan på 1940-talet förutspått kommunismens kommande nederlag i en bok. Utan tvekan skulle det på samma sätt vara möjligt att störta tyrannier i Mellanöstern. Under flera demokratiska presidenter hade mot USA riktade terrordåd bemötts med bristande resurser. Efter Sovjets fall 1991 var det dags att sätta in större resurser i terroristbekämpningen.

    Irak var ett testfall men på grund av att det inledningsvis satsades för små resurser och sattes in för liten militär styrka blev det inte inledningsvis framgångsrikt. Kampen för ett icke-totalitärt Irak är inte över år 2009 men det mesta tyder på att störtandet av Saddam Hussein och byggandet av självständiga och demokratiska institutioner i landet har lyckats. Framtiden får utvisa vad den demokratiska administrationen gör av framgångarna.

    Vissa kritiker av neokonservatismen har helt felaktigt hävdat att den har någonting att göra med trotskism. I politiken i New York hade många med judisk härstamning kommit att betrakta kommunismen positivt liksom Sovjetunionen. Det var något Lionel Trilling, Sidney Hook och Elliot Cohen, tidiga neokonservativa, inte kunde acceptera. De såg Sovjet som en degenererad arbetarstat och intellektuellt marginaliserat. Trotsky kom därför att kunna ses med blidare ögon av några om alternativet var stalinismen.

    Vid slutet av andra världskriget var det James Burnham som med sin artikel ”Lenins arvinge” var en av de första att peka på Sovjetunionen som huvudfiende för USA och Väst. Han presenterade här vad som i stor utsträckning skulle komma att bli den antikommunistiska politiken under det kalla kriget. Stalin hade startat att bygga sovjetisk makt från det euroasiatiska hjärtlandet för att gå vidare mot Europa, söderut mot Mellanöstern, österut in i Kina. Huvudtaktiken var fredlig samlevnad och infiltration och huvudmålen var USA och England.

    Nästa avsnitt kommer att behandla de neokonservativa under det kalla kriget.

  49. 49 gautic01 oktober 13, 2009 kl. 11:38

    Naturligtvis skall även ovanstående bidrag (Om neokonservatismen Del II) undertecknas

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  50. 50 Michaël Lehman oktober 13, 2009 kl. 13:12

    Det är intressant, att herr Häggman ständigt vägrar att diskutera och reflektera kring den politisk-filosofiska aspekten av neokonservatismen. Joakim Förars har ovan gjort en utmärkt ansats till en diskussion, som skulle kunna bliva riktigt givande. I stället för en intellektuell disputation i ärendet, väljer dock herr Häggman att i sann anarkistisk anda starta sin egen artikelserie här i kommentarsfältet och att helt bortse från alla synpunkter. Vilken är poängen med det? Vad vill herr Häggman få ut av det? Till vad tror herr Häggman det komma att leda? Häggmans artiklar handlar för ju icke ens om neokonservatismen i sig, utan om praktisk neokonservatistisk utrikespolitik, vilket synes vara synnerligen off topic i just detta sammanhang.

  51. 51 gautic01 oktober 13, 2009 kl. 14:44

    ”Traditionen är identitetsskapande, och därmed grund för trygg gemenskap – något som vi anser nödvändigt för att varje individs begränsade förnuft och tillvarosperspektiv inte ska förstöra vare sig för henne själv eller för andra.”

    En idéförklaring

    Det kan finnas anledning att välkomna denna bloggs framhävande av traditionen. Denna är betydelsefull i allt konservativt tänkande. Själv är jag en varm anhängare av traditionell konservatism som den utformas inom mittfåran av amerikansk konservatism.

    I dag riktar Expressen (13 oktober 2009) ett häftigt angrepp på traditionalistisk konservatism i Sverige. KD:s partiledare betecknas som ”extremt värdekonservativ”. Naturligtvis behöver man inte vara extremt värdekonservativ för att man kritiserar dagens kulturella vänsterelit i Sverige och försvarar medelklassen. Den senare har alltid varit en huvudfiende för vänstern. Medelklassens värderingar står för det mesta långt från socialism och i dagens Sverige är det den dominerande väljargruppen. Överklassens inflytande är minimalt och upplevs därför inte som ett hot.

    En fara för konservatismen i Sverige är den extremasyn som står nära paleokonservatismen USA. Ett framhävande av den i konservativa media (även bloggar) skulle ge näring till angrepp från vänster, som kan få följder för borgerligt maktinnehav.

    Liksom i USA är det i Sverige vikigt att den konservativa rörelsen agerar gemensamt. Under årtionden har vänstern i bägge länderna lyckats med sin propaganda, som går ut på att konservatismen är extrem och isolerad på högerkanten. I USA är det centralt att de tre strömningarna förenar sig mot vänstern. Neokonservativa, traditionalister och libertarianer behöver agera tillsammans i en tid då författare som Sam Tanenhouse i en nyligen publicerad skrift (”The Death of Conservatism”) dödförklarar konservatismen.

    Själv försöker jag förena tradition i idéfrågor med en offensiv utrikespolitisk linje som understryker vikten av ett transatlantiskt samarbete. Den amerikanska civilisationen och den europeiska har mycket gemensamt. De har i väsentliga frågor gått olika vägar men den amerikanska har dock sina rötter i Europa.

    Vänstern i Sverige bedriver en häftig anti-amerikansk kampanj. Tyvärr finns det konservativa i Sverige som har en liknande linje. Den västerländska civilisationen står inför svåra utmaningar under de kommande årtiondena. Väst måste visa sammanhållning (trots omfattande försök av vänstern till destruktion av Sveriges västliga civilisatoriska arv är vårt land fortfarande västligt).

    Det finns förakt längst ut på vänsterkanten och högerkanten för USA. Det skall dock medges att det finns mycket förakt i Amerika för dagens Europa. Vi beteacknas, med rätt eller orätt, som mjukisar. Om vi inte vill hamna i nedgång och fall tillsammans är det viktigt att ta fasta på de gemensamma civilisatoriska elementen. Endast vänstern kan känna glädje över interna strider.

    Jag har förvånats över hätskheten mot neokonservatism på den här bloggen. Ordet är fritt men angreppen tjänar inte, enligt min uppfattning, transatlantiska och västerländska intressen.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  52. 52 Staffan Andersson oktober 13, 2009 kl. 18:37

    Joakim Förars,
    Det finns, trots några mindre invändningar, en hel del viktigt i ditt senaste inlägg. Vad jag däremot inte alls begriper är den överdrivna språkpurism som gör att neokonservatismen kallas nykonservatismen. Detta blir ganska märkligt, särskilt när neokonservatismen ställs mot Russel Kirk (som ju är just en representant för nykonservatism). Ett argument som framgår av tidigare inlägg är att nykonservatismen inte längre är ny. Men det är vedertaget bruk att tala om t.ex. nyhumanism (1900-tal), nyskolastik (1800-tal), nythomism (1900-tal), nykonfucianism (började på medeltiden) och dessa är alltså ännu äldre än nykonservatismen.
    Att låta en rörelse, som vilken som du själv säger, skiljer ut sig från nykonservatismen överta dess på svenska vedertagna beteckning skapar inte så lite förvirring för den oinvigde. Att man inte talar så mycket på engelska längre om New conservatives behöver inte vara ett argument för att vi inte kan fortsätta tala om nykonservativa. Traditionalister skapar på svenska en del förvirring eftersom många förknippar det med Tage Lindbom dn perennialistiska skolan. Dessutom är jag tveksam till det amerikanska bruket av beteckningarna traditionalist /tradional conservative när det tillämpas bakåt på Kirk. Med olika begrepp kan vi skilja mellan olika stadier i en rörelse utan att det för den skull finns stora skillnader mellan dem, det hjälper en nyansrikare diskussion.

  53. 53 Staffan Andersson oktober 13, 2009 kl. 19:13

    Som introduktion till neokonservatismen finns på svenska också bloggaren Klas Sandbergs http://sandberg.be/vindskupan_hem/ bok ”Vi Älskar krig” http://sandberg.be/vindskupan/sidebar/neokonservatismen.pdf . Jag kan inte gå i god för dess kvalité.
    För den som bor i Stockholm lagerrensar just nu Hedengrens bokhandel i Sturegallerian, och statsvetaren Anne Nortons bok, Leo Strauss and the Politics of American Emipre, säljs för 95:-. Jag vet att den boken fått en viss kritik för att sprida lösa rykten men innan jag hunnit läsa den kan jag inte bedöma den. Gissar dock att kritiken kommer från de neokonservativa.
    Annars kan man låna Claes Ryns America the Virtuous på 8 bibliotek och A common human ground finns som elektronisk resurs på 42 bibliotek. http://libris.kb.se/

  54. 54 Staffan Andersson oktober 13, 2009 kl. 20:31

    Jag kanske ska påpeka att Nortons bok så långt jag hunnit titta på den inte är en vetenskaplig bok. Det tycks finnas visst fog för skvallrighet och spekulationer (Norton läste själv vid University of Chicago och lärde känna några av straussianerna och de neokonservativa)

  55. 55 Staffan Andersson oktober 13, 2009 kl. 21:34

    Friheten flödar inte fritt för att man flyttar påen diktator, skriver Ryn. Mycket riktigt. Kan finnas skäl att påminna om den konservativa frihetssynen. Stötte på detta kända Burkecitat på en blogg http://conservengland.blogspot.com/2009/10/liberty-has-limits.html idag:

    “Men are qualified for civil liberty in exact proportion to their disposition to put moral chains upon their own appetites, -— in proportion as their love to justice is above their rapacity, -— in proportion as their soundness and sobriety of understanding is above their vanity and presumption, —- in proportion as they are more disposed to listen to the counsels of the wise and good, in preference to the flattery of knaves. Society cannot exist, unless a controlling power upon will and appetite be placed somewhere; and the less of it there is within, the more there must be without. It is ordained in the eternal constitution of things, that men of intemperate minds cannot be free. Their passions forge their fetters.”

  56. 56 gautic01 oktober 14, 2009 kl. 7:01

    Här nedan rekommenderas tre centrala böcker om neokonservatismen som balans till de böcker med nidbilder, som nämnts ovan på bloggen. Min recension av Claes bok har tidigare presenterats under kommentarer.

    Tre böcker om neokonservatism

    ”Neo-conservatism: The Autobiography of an Idea” av Irving Kristol (1999)

    ”America Alone: The Neo-Conservatives and the Global Order” av Stefan Halper and Jonathan Clarke (2005)

    ”NeoConservatism: Why We Need It” av Douglas Murray (2006)

    Ytterligare böcker och material kommer att presenteras i samband med kommande artiklar av mig om neokonservatismen.

    Med konservativa hälsningar

    Beril Häggman

  57. 57 gautic01 oktober 14, 2009 kl. 16:48

    OM NEOKONSERVATISMEN Del III

    Det kalla kriget

    År 1945 vid andra världskrigets slut kan man fråga sig om det verkligen fanns en konservatism värt namnet i USA.

    Det började bli allt tydligare att Sovjetunionen och Stalin var huvudhoten mot USA och Väst. I en artikel i Partisan Review angrep William Barret fredlig samlevnad med Stalins tyranni. Irving Kristol gick ett steg längre och det började stå klart att de neokonservativa tänkte använda kommunistfrågan för att i angrepp på vänstern splittra denna. Kommunism från utlandet var farligare än det inre subversiva hotet.

    Med Russell Kirks ”The Conservative Mind” (1953) började en ny konservativ traditionalistisk strömning att växa fram. Det var inte förrän på 1960-talet som idédebatten i USA tog fart. En ledande neokonservativ, Norman Podhoretz, angrep då det USA, som var i händerna på vänstern, för att driva redlöst. Det var dock först med den nya vänsterns våld och överdrifter som man började lyssna till de neokonservativa. Redan 1968 anklagade demokraterna Podhoretz för att sätta Israels intressen före Amerikas. De anklagelserna skulle dyka upp igen mellan 2001 och 2008 inte minst från paleokonservativa.

    I USA blev reaktionerna mot nyvänstern mycket kraftigare i USA än i Europa. I Sverige har det till och med gått så långt att många inom den nya vänstern fortfarande ingår i den kulturella och politiska eliten. På senare år har det dock publicerats en rad böcker som varit mycket avslöjande om den tidens extremvänster i vårt land. Våldet vid universiteten i Amerika var omfattande. Vid Cornell University, där den så kallade straussianismen började växa fram, angrep ett 80-tal afro-amerikaner beväpnade med gevär på universitetsområdet. Allan Bloom såg det som inledningen till ett Weimar i USA och jämförde extremisterna med nazistiska gatukämpar.

    Mycket felaktig information har spritts, både till vänster och höger, om att Leo Strauss var ute för att skapa en fascistisk elit, som skulle regera den ”vulgära massan”. Strauss var i stället oroad över att vänstern i USA skulle förlora fattningen under konfrontationen med Sovjetunionen och i försvaret av Israel. De neokonservativas intresse var koncentrerat på det totalitära hotet, vare sig det kom från diktaturer i öst eller i Mellanöstern.

    Ett stort hot mot USA var Richard Nixons och Henry Kissingers stöd för fredlig samlevnad med Sovjetunionen. Kissinger blev en avskydd person i neokonservativa kretsar. De neokonservativa, fortfarande för det mesta medlemmar i det demokratiska partiet, insåg att de behövde en egen presidentkandidat. Det blev den Skandinavienättade senator Henry ”Scoop” M. Jackson. I många inrikespolitiska frågar var ofta liberal i amerikansk bemärkelse, men då det gällde fredlig samlevnad med Moskva var han en stark motståndare. Den norskättade Jacksons åsikter om totalitära stater hade formats av de norska upplevelserna under andra världskriget med den nazistiska ockupationen. Kring sig samlade nu senator Jackson en krets med medhjälpare i kongressen, som senare skulle spela en väsentlig roll inom neokonservatismen: Richard Perle, Charles Horner, Elliott Abrams, Bernard Lewis, Albert Wohlstetter och inte minst Richard Pipes, som i stor utsträckning utformade Ronald Reagans politik mot Sovjet i flera välkända säkerhetsdirektiv (under åren 1998 till 2001 forskade jag om dessa NSDD och besökte då Kalifornien). Det lyckades också för de neokonservativa att stoppa Kissingers politik. Som Ronald Reagan uttryckte det: under Kissinger och Ford har USA blivit nummer två i världen och det är farligt, till och med livshotande.

    Det var inte förrän med Ronald Reagans presidentkanditatur som de neokonservativa i stora skaror lämnade det demokratiska partiet och gick över till republikanerna. Så anklagelsen att de inte från början var genuina konservativa har sitt ursprung här. Det faktum att man lämnat vänstern bakom sig och blivit konservativ innebär på intet sätt att man inte kan accepteras i den konservativa rörelsen. Tvärtom för man med sig goda kunskaper om den politiske motståndaren, som kan vara värdefullt. Under 1970-talet var huvudorganisationen för missnöjda demokrater Coalition for a Democratic Majority.

    I nästa bidrag kommer jag att behandla tiden efter Sovjets kollaps 1991.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  58. 58 Antikommunisten oktober 14, 2009 kl. 21:53

    Ronald Reagan var en sann antikommunist och en av USA’s största presidenter.

    Mot kommunism måste nolltolerans tillämpas. Kommunismen är en rent brottslig ideologi och bör därför också på alla sätt behandlas som en sådan.

  59. 59 gautic01 oktober 15, 2009 kl. 7:47

    Till Antikommunisten

    Man kan bara instämma i ovanstående. Det är en stor tragedi efter 1991 att enbart ett fåtal kommunistiska bödlar dömts för sina brott av domstol. I de baltiska staterna har rättegångar förekommit. Bulgarien var tidigt ute. I Polen håller något på att hända. Ett stort antal ledande kommunister har dömts i Etiopien. I Ryssland lär det nog dröja. Troligen till de flesta, som kan dömas för brott mot mänskligheten, har avlidit.

    Själv har jag under en tid förespråkat ett svenskt forskningsprojekt för att studera svenska relationer till kommunismen, Sovjetunionen efter 1945 och de av Sovjetunionen ockuperade staterna.

    Ett särskilt svenskt problem är det långa samarbetet mellan (s) och olika kommunistiska partier, nu senast med Vänsterpartiet. Ett annat problem i vårt land är läroböckerna i historia för högstadium och gymnasier. Ofta försöker man är tala tyst om kommunistiska brott och både Lenin och Mao har länge behandlats högaktningsfullt.

    Ett framsteg är dock det stora antal muséer, främst i Östeuropa, som beskriver kommunismens brott i respektive länder. Kommunismens brott har uppmärksammats av en rad europeiska orgaisationer och institutioner, bland annat EU-parlamentet.
    Arbetet att få till stånd ett ”Nuernberg 2” fortsätter men det är fara i dröjsmål. Många misstänkta kommunistiska brottslingar är nu i hög ålder.

    Ett genombrott kom i somras i Litauen. Se härom i nedanstående inlägg av mig på min blogg världsinbördeskriget.wordpress.com den 5 juli 2009.

    TIME FOR MORE REVELATIONS ON COMMUNIST CRIMES
    By gautic01
    In a press conference in Simferopol, Crimea, in the beginning of July President Viktor Yuschenko of Ukraine told journalists that he wanted the historical truth about mass deportations from South Ukraine in 1944. The illegal eviction of Crimean Tartars and other nations needed to be thoroughly investigated.

    No doubt he was inspired by the resolution passed on July 1 by the OSCE Parliamentary Assembly meeting in Vilnius, Lithuania, equating the Nazi regime with Soviet Stalinism.

    The Assembly comprises 320 lawmakers. Only eight voted against and four abstained.

    The resolution urged all members to take “a united stand against all totalitarian rule from whatever political background” and was critical of all “glorification of totalitarian regimes, including the holding of public demonstrations glorifying the Nazi or Stalinist past.”

    Furthermore the resolution meant to mark the 1989 fall Berlin Wall. It underlined that “two major totalitarian regimes, the Nazi and the Stalinist, which brought genocide, violations of human rights and freedoms, war crimes and crimes against humanity.”

    No doubt Ukraine was further encouraged by a resolution in 2008 adopted by the assembly meeting in Astana, Kazakhstan, on the Holodomor in 1932-1933. The OSCE paid “tribute to the innocent lives of millions of Ukrainians who perished during the Holodomor of 1932 and 1933 as a result of the mass starvation brought about by the cruel deliberate actions and policies of totalitarian Stalinist regime.” It welcomed the recognition by the United Nations and UNESCO and the national parliaments of a number of the OSCE participating states.

    It has taken many years for the European legislative bodies to demand the truth about Communist crimes of every kind. The Council of Europe and the European Parliament has contributed with resolutions of their own. What is needed now is a European Research Center on Communist Crimes Against Humanity and more monuments, especially in Brussels, for the victms of communism in Europe from 1917.

    Med antikommunistiska hälsningar

    Bertil Häggman

  60. 60 Antikommunisten oktober 15, 2009 kl. 17:04

    Bertil Häggman,
    Ett forskningsprojekt om den svenska kommunismen efter 1945 vore högintressant.

    Som jag förstått tog det svenska kommunistpartiet, d.v.s. det parti nyttjar täcknamnet Vänsterpartiet, under långa tider emot penningsubsider från Sovjetunionen. Något som inte kan betecknas på annat sätt än som rent landsföräderi.

    En mycket rimlig misstanke är också att det parti, som idag kallar sig för Vänsterpartiet, var inblandad i ren spionverksamhet för Sovjetunionens räkning.

    Vänsterpartiet har kommit alldeles för lindrigt undan med sin smutsiga byk, och detta i synnerhet nu som man aspirerar på att ingå i en regering.

    Med uppriktigt antikommunistisk hälsning
    Antikommunisten

  61. 61 gautic01 oktober 15, 2009 kl. 17:49

    Till pseudonymen antikommunisten

    Det är riktigt att SKP och VPK mottog subsidier från Sovjetunionen. Det är väl belagt i den utredning som gjordes åklagarmyndigheten under rättsprocessn mot SUKP i Ryssland i början av 1990-talet efter Sovjets kollaps. I mitt arkiv har jag albanska dokument som visar att svenska maoister och partier mottog stora belopp från Albanien. Fram till början av 1960-talet hade kommunistpartiet sin partihögskola i Bad Doberan, Östtyskland. Den betalades av SED, det östtyska kommunistiska partiet. Även om detta har jag dokument. Kopiorna kommer från mina besök i Berlin för studier av kontakterna mellan det svenska kommunistpartiet och SED. För den som är intresserad finns uppgifter om mina studier av STASI:s aktiviteter i Sverige på min blogg världsinbördeskriget.wordpress.com.

    Med antikommunistika hälsningar

    Bertil Häggman

  62. 62 Antikommunisten oktober 15, 2009 kl. 18:12

    Bäste Bertil Häggman,
    Det är förunderligt att det inte mer uppmärksammats att att Vänsterpartiet under sin smutsiga historia mottagit penningsubsidier från en av världshistoriens värsta förbrytarregimer. Detta är ett ämne där mycket mer information måste tas fram och bringas i ljuse för den breda allmänheten.

    Förstår jag ditt inlägg rätt i att Vänsterpartiet hade partiskola i DDR, det land som mördade sina egna medborgare då de sökte frihet?

    Vänsterpartiet är en stor skam för vår svenska demokrati och är värd all avsky.

    Och tack för tipset om Din höginformativa blogg.

    Med uppriktig antikommunistisk hälsning
    Antikommunisten

  63. 63 gautic01 oktober 15, 2009 kl. 19:37

    Några rättelser till mitt bidrag om subsidier:

    Det skall vara ”av” framför ”åklagarmyndigheten”.

    Givetvis skall det vara ”antikommunistiska” längst ner.

    Det är väl dokumenterat att huvuddelen av studenter som genomgår journalisthögskola rösta på (s) och (vpk). Min teori är att borgerliga
    studenter ofta inriktar sig på fackutbildningar som juridik, medicin,
    ekonomi etc och mer sällan väljer journalistyrket. En journalists
    politiska åsikter påverkar naturligtvis rapporteringen. Slutsatsen
    är att det inte blir någon kontinuerlig publicitet i Sverige om (v):s förflutna.
    Det vore värdefullt om dessa frågor togs upp under valkampanjen
    nästa höst.

    En hel del av mina forskningsresultat har jag publicerat utomlands i brist av intresse i Sverige. En professor vid Södertörns högskola begärde häromåret att få ut SÄPO-akter för att studera misstänkta STASI-agenter i Sverige men fick nej.
    Läget ur informationssynpunkt är som sagt inte det bästa.

    Med antikommunistiska hälsningar

    Bertil Häggman

  64. 64 Joakim Förars oktober 15, 2009 kl. 21:45

    Staffan Andersson,

    Jag får väl ta det som erkänsla angående mitt inlägg som helhet att du väljer att kommentera en sådan sak som terminologi. Att det skulle vara en överdriven språkpurism kan jag inte hålla med om. Det är ju inte bara omsorg om det egna språket (ett värde i sig) utan också ett praktiskt övervägande. Den svenska versionen är ledigare att uttala.

    Du har rätt i att man kan tala om ny-det ena och det andra fast det har många år på nacken. Men berikas vårt språk av att vi talar om nythomister, nyaristoteliker osv? Alla vet att Maritain inte levde på medeltiden.

    Nykonservatism som beteckning på konservativa från 50-talet är knappast längre vedertaget. Det börjar vara utdött och jag tycker inte att vi förlorar något på det. Man behöver inte ha olika termer för olika generationer om de står för samma riktning. Vid behov kan man ange tidsepoken expressis verbis.

    Att man skulle skapa förvirring pga. att perennialisterna använder begreppet har jag svårt att tro. Termen traditionalism är så pass generell att den inte kan förknippas bestämt med en sådan riktning. Konnotationerna bestäms här främst av ordets egentliga betydelse – någon som betonar traditionen (till skillnad från rationalister, utopister, abstrakta system eller modernism i största allmänhet.)

  65. 65 gautic01 oktober 16, 2009 kl. 6:27

    Till pseudonymen Antikommunisten

    Nedanstående recension skrevs av mig efter det att danska boken ”Guldet från Moskva” utkommit 2001.

    Med antikommunistiska hälsningar

    Bertil Häggman

    GULD FRÅN MOSKVA

    Äntligen finns en dokumentation av penningflödena mellan Moskva och de skandinaviska kommunistpartierna. I ”Guldet fra Moskva” (Forlaget Forum, Köpenhamn, 2001) skildras, baserat på arkivstudier, hur finansieringen skedde 1917 till 1990.

    Danska DKP och svenska SKP/APK hörde till mottagarpartierna. Det danska kommunispartiets tidning Land og Folk tillhörde de större mottagarna. Dess redaktör, Ole Sohn, är nu medlem av det danska folketinget för det socialistiska folkpartiet (SF).

    Men det var inte bara fråga om ett partistöd utan ledande partifunktionärer i de nordiska kommunistiska partierna mottog semesterresor till östblocket, deras barn utbildades gratis i Sovjetunionen, kostnadsfri läkarvård erbjöds, kort sagt, de nordiska partibossarna levde på en klart högre levnadsnivå än den genomsnittlige medborgaren, skattefritt.

    Om vi ser på det internationellt hade Sovjets kommunistiska parti (SUKP) byggt upp ett omfattande nätverk för ekonomiskt stöd.

    Enligt den dåvarande ryske vice riksåklagaren Jevgenij Lisov under 1992 lämnade SUKP under 1980-talet miljardstöd till 98 kommunistpartier runt om i världen. Det totala beloppet uppgick till 200 miljoner dollar ( i dagens penningvärde två miljarder kr). SUKP:s centralkommitté (CK) inrättade på 1950-talet med partier i Östeuropa en understödsfond varifrån bidrag flödade till väst. Den ryske riksåklagaren fann i sin undersökning bara dokumentation från 1980-talet. Förmodligen hade partiet under tiden före Sovjetunionens kollaps förstört äldre dokument. Man kan enbart spekulera i beloppen under 1950-, 1960- och 1970-talen. (Svenska Dagbladet, 11 februari 1992).

    Störst understöd fick det franska kommunistpartiet och det amerikanska. Arbetarpartiet-Kommunisterna i Sverige fick två miljoner dollar (värdet under 1990-talet över tio miljoner kr). Beslut om utbetalningarna togs av SUKP:s politbyrå.

    Historikern Lars Björlin bekräftade i början av 1990-talet att Sveriges kommunistiska parti under 1950-talet tog emot minst 1,5 miljoner kr (vid avslöjandet värda 21 miljoner kr). (Kvällsposten, Malmö, 21 november 1994) Björlin har nu skrivit avsnittet om Sverige i den nyligen utkomna boken. Man kan bara hysa förhoppningen att den kommer på svenska. Många svenska väljare ögon måste öppnas för att även Skandinavien var en del av det världsvida ekonomiska nätverk som spred sitt guld över världens kommunistpartier inklusive (v):s föregångare SKP.

    Bertil Häggman

  66. 66 Antikommunisten oktober 16, 2009 kl. 6:38

    Bäste Bertil Häggman,
    Stort tack för de informativa uppgifterna.

    Här finns än en gång all anledning att poängtera att dagens svenska kommunistparti, Vänsterpartiet, som av feghet och taktik inte använder kommunistisk i paritnamnet, är ett och samma parti som Sveriges Kommunistiska Parti på 50-talet. Vänsterpartiet är således ett parti som under sin historia tagit mutor från en av världshistoriens största mördare. Partiet är därigenom landsförädiskt.

    Kommunismen är i sanning avskyvärd och dagens svenska företrädare måste konfronteras med sin smutsiga, avskyvärda och landsförädiska historia.

    Med uppriktig antikommunistisk hälsning
    Antikommunisten

  67. 67 gautic01 oktober 16, 2009 kl. 18:37

    OM NEOKONSERVATISMEN Del IV

    Efter triumfen 1991

    Efter segern över Sovjetunionen uppstod frågan om hur den amerikanska hegemonin skulle användas. Från 1992 hade USA en demokratisk administration med allt vad det innebar av inställningen till världen. Vissa neokonservativa har omvärderat Bill Clinton. Han var inte rädd för att vid behov intervenera. När Europa hade misslyckats på Balkan ingrep Förenta Staterna mot serberna Bosnien och Kosovo (numera en självständig stat). Clinton sände tunga helikoptrar till Haiti och ingrep mot terrorister i Afghanistan och Sudan. Det var litet halvhjärtat i de senare fallen vilket ledde till ett stadigt ökande terroristhot mot USA under 1990-talet. Följden: 9/11 år 2001. Det var inte en tillfällighet att Richard Perle och Paul Wolfowitz arbetade nära organisationer för mänskliga rättigheter på Balkan.

    Så fanns det ett behov för neokonservatism under 1990-talet? De fanns och arbetade med strategier. År 1995 publicerade William Kristol och Robert Kagan en artikel i tidskriften Foreign Affairs (”Toward a Neo-Reaganite Foreign Policy”) som argumenterade för en fortsättning på Reagans offensiva politik från 1980-talet. Dessutom ville man att den konservativa rörelsen skull acceptera Alexander Hamilton, Henry Clay och Theodor Roosevelt bland anfäderna. Hur skall amerikaner kunna älska sin nation om de hatar regeringen, var en inte ovanlig fråga. Bidragande till de neokonservativas växande styrka var splittringen inom det traditionalistiska lägret. Många längtade efter senator Robert Tafts tid (”Mr Republican”) då isolationismen regerade. Taft reagerade häftigt på USA:s inträde i NATO 1949.

    Efter 9/11 betraktade huvuddelen av den konservativa rörelsen inte Irak som ett krig i president Wilsons anda utan som ett krig i nationellt intresse. Givetvis var från 2001 Mellanöstern betydelsefullt bland de neokonservativa. Man ville gå på offensiven mot totalitära islamiska rörelser som hade världskalifatet på sitt program. President Bush var dock noga med att framhäva att det var rasistiskt att tro att araberna inte var mogna för demokrati.

    Efter 2008 har många konservativa varit beredda att återgå till den realpolitik som länge tjänade det republikanska partiet väl. President Bush underströk huvudlinjerna den kommande politik som rekommenderades:

    As events in Europe determined the outcome of the Cold War, events in the Middle East will set the course of our current struggle. If that region is abandoned to dictators and terrorists, it will be a constant source of violence and alarm, exporting killers of increasing destructive destructive power to attack America and other free nations. If that region grows in democracy and prosperity and hope, the terrorist movement will loose its sponsors, lose its recruits, and lose the festering grievances that keep terrorists in business. The stakes of this struggle are high. The security and peace of our country are at stake, and success in this struggle is our only option. (Speech to the Air Force Academy, 2 juni 2004).

    Rådet gäller även fem år senare för Obama då det gäller frågan om en ökning av insatserna under 2009 i Afghanistan. De många misstagen av Obama har givit de neokonservativa nytt liv. Den nuvarande administrationen tycks tro att världen är ett stort ”community project” som är öppet för advokater att förhandla om. Obamas opinionssiffror har fallit från 70 till 50. Det ljusnar för den konservativa rörelsen i USA och valen 2010 kan vara ett genombrott. Under tiden bör man undvika inre strider mellan traditionalister, neokonservativa och libertarianer. Amerikansk konservatism är inte betjänt av attacker på delar av rörelsen även om dessa sker på en blogg i det avlägsna Sverige av en svenskättad paleokonservativ bosatt over there.

    Detta avslutar min kommentar till Claes gästkrönika om neokonservatismen.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  68. 68 Söderbaum oktober 16, 2009 kl. 19:28

    REDAKTIONELL SYNPUNKT:

    Kommentatorsfältet är inte till för publicering av egna eller andras artiklar, utan för kommentarer som anknyter till det ursprungliga inlägget eller kommentarer till kommentarer. Alla som så önskar är dock hjärtligt välkomna att länka till artiklar i sina kommentarer här, inklusive sådana de skrivit själva.

    För sakens skull tar vi nu inte bort de artiklar ovan som redan kommenterats, men vi kommer att vara restriktiva med dylika framöver.

    Detta är ingenting personligt, de upplagda artiklarna håller god klass. Däremot är det negativt för överskådligheten, och efter flera klagomål har redaktionen insett att det är negativt för läsarnas intresse av att följa kommentarsfältet.

    /Redax

  69. 69 gautic01 oktober 18, 2009 kl. 19:42

    Rekommenderar för intresserade ett inlägg i dag på världsinbördeskriget.wordpress.com med titeln MOSKVASTÖD TILL SVERIGES KOMMUNISTER FÖRE 1991.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  70. 70 Antikommunisten oktober 18, 2009 kl. 19:53

    Bertil Häggmans högintressanta inlägg förtjänar att läsas och rekommenderas å det varmaste.

  71. 71 gautic01 oktober 20, 2009 kl. 18:11

    LIBERTARIANISMEN PÅ FRAMMARSCH I USA OCH INDIEN

    För intresserade av den amerikanska konservativa rörelsen rekommenderas mitt bidrag AYN RAND A HIT IN THE UNITED STATES AND INDIA på världsinbördeskriget. wordpress.com.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  72. 72 Staffan Andersson november 18, 2009 kl. 23:30

    Angående paleokonservatismen och Ryn finns det fler som bekräftar att han inte är paleokonservativ. (Se vad Ryn själv skriver om det under rubriken ”Jag-en paleokonservativ?” ovan) Bland annat skriver Daniel McCarthy, senior editor på The American Conservative:

    ”The Obamacon phenomenon of 2008 was symptomatic of deeper changes. Leading conservative intellectuals such as Claes Ryn, George Carey, George Will (to some extent), and before his death William F. Buckley Jr. himself made their displeasure with the Bush administration and the drift of the conservative movement abundantly clear. These were not the Buchananite “paleoconservatives” of the 1990s; they were no-prefix conservatives who had once been within the mainstream of the movement. But by 2008, the current of conservatism was flowing in another direction”

    http://hnn.us/roundup/entries/119374.html

  73. 73 Flavian februari 10, 2013 kl. 0:09

    Som jag ser det är USA tänkt att vara ett frihetligt samhälle med öppna gränser och en mycket begränsad statsmakt. Om ett samhälle eftersträvar en mycket begränsad statsmakt blir det omöjligt att bedriva en äventyrlig utrikespolitik. Därmed vill jag inte säga att man bör vara likgiltig inför det lidande som diktaturer åsamkar dem som drabbas. Dock hade USA förblivit sina frihetliga värden troget och aldrig lagt sig i europeiska krig så hade USA kunnat förbli ett land med öppna gränser och en minimal stat. På det viset hade USA kunnat förbli ett land dit alla kunde fly.

    Jag förstår inte varför Tradition & Fason hyllar Winston Churchill.

    Var inte Winston Churchill ett slags ”neokonservativ”?


  1. 1 Professor Claes G. Ryns bibliografi « Föreningen Heimdal Trackback vid februari 17, 2011 kl. 19:24
  2. 2 Det är Sverige som räknas - Fria Tider Trackback vid mars 22, 2012 kl. 0:08
  3. 3 Oroväckande tankar om kuppförsöket mot SDU. « Nationell Yttrandefrihet Trackback vid mars 23, 2012 kl. 0:31

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar