Ingen torde väl vid detta lag ha undgått nyheten att valets stora skräll i vårt östra broderland var framgångarna för det populistiska partiet Sannfinländarna. Med 19% av rösterna i ryggen blev partiet landets tredje största, endast obetydligt mindre än det borgerliga Samlingspartiet och Socialdemokraterna, och kan mycket väl komma att ingå i det kommande regeringsunderlaget. Vilka är då dessa Sannfinländare, vad vill de, och vad kommer deras entré på den politiska scenen i Finland att innebära?
Timo Soinis parti är inte alldeles lätt att få grepp om. Försök har gjorts att dra paralleller till andra nordiska uppstickare, som vårt svenska SD, eller till tidigare finska partier och rörelser som Lapporörelsen, IKL och Finlands landsbygdsparti. Det sistnämnda torde vara ganska okontroversiellt att utse till Sannfinländarnas rötter, efter som de själva uttalat hänvisar till denna föregångare, och därför att Sannfinländarnas första partiledare, Raimo Vistbacka, också var landsbygdspartiets sista. Politiskt finns också tydliga likheter, vilket jag återkommer till. De andra kopplingarna är inte lika självklara.
Lapporörelsen och IKL
Lapporörelsens symbol
Lapporörelsen bildades 1929 av brinnande antikommunister som var missnöjda med den försoningspolitik som finska regeringar fört efter frihetskriget. Det fick sitt namn efter Lappo i Österbotten, där rörelsen grundades. Rörelsen var influerad av Mussolinis fascister och hyllade direkt aktion. I linje med detta ägnade man sig åt diverse angrepp på kommunistisk press och kommunistiska möten. Mest kända blev de för de s.k. skjutsningarna där vänstersympatisörer kidnappades, misshandlades, och sedan skjutsades till gränsen där de släpptes av på den sovjetiska sidan där de ”hörde hemma”. Vid ett par tillfällen utfördes även politiska mord.
Allt detta gjorde att Lapporörelsen som i sin antikommunism hade ganska brett folkligt stöd snabbt blev en paria i det finska samhället. I och med Mäntsäläupproret 1932 då anhängare till Lapporörelsen utan framgång försökte ta makten i en väpnad kupp, så krossades Lapporörelsen och förbjöds. Den återuppstod dock snart som det politiska partiet Isänmaallinen kansanliike (IKL), eller fosterländska folkrörelsen. I valen på 30-talet samlade IKL 6-8% av rösterna. Starkast stöd hade man bland den finska över- och medelklassen, t.ex. jordägare, präster, ämbetsmän och studenter.
IKL var starkt pådrivande för ett revanschkrig 1941
Partiet, som i sin politik och stil efterliknade Mussolinis fascister, bekämpades med olika medel av de etablerade partierna. Bland annat drabbades de av ett förbud mot politisk uniformering, som riktades mot deras svartskjortor. Politiskt utmärktes deras politik utöver antikommunismen av en aggressiv utrikespolitisk hållning till Sovjetunionen och fientlighet mot det svenska språket. Efter vinterkriget ändrades dock det politiska klimatet i Finland och IKL fick i mångt och mycket gehör för sin linje. Sovjetunionen hade ju klart visat att de inte hade några vänliga avsikter mot Finland.
Under åren 1941-43 ingick IKL i den finska samlingsregeringen. I och med vapenstilleståndet 1944 förbjöds partiet. Det var ett av de sovjetiska villkoren i förhandlingarna. Under hela det kalla kriget kvarstod sedan ett förbud mot fascistiska organisationer, vilket med tanke på Finlands nya utrikespolitiska linje att till varje pris blidka ryssarna, tolkades tämligen strängt.
Finlands Landsbygdsparti
Veikko Vennamo - Landsbygdspartiets grundare
Finlands Landsbygdsparti uppstod 1959 som en utbrytning ur Agrarförbundet (nuvarande Centern). Bakom utbrytningen låg både politiska och personliga motiv. Den som skapade Landsbygdspartiet var Veikko Vennamo, som förlorade kampen om ledarskapet i Agrarförbundet mot Urho Kekkonen som han hade personliga motsättningar med. Politiskt var utbrytningen en reaktion mot upplevd centralisering, och att Agrarförbundet alltmer orienterade sig mot städerna, och förknippades med maktens herrar i Helsingfors.
Landsbygdspartiet var utpräglat populistiskt. Det byggde sitt stöd på småbrukares, arbetslösas, och andra marginaliserades missnöje med, och misstro mot, det politiska etablissemanget. Sitt största stöd hade partiet under 70-talet och början av 80-talet, då man som bäst nådde omkring 10% av väljarnas stöd. Utan sin karismatiska grundare som drog sig tillbaka 1979 hamnade partiet snabbt i problem när man i början på 90-talet ingick i regeringen och tvingades ta ansvar för en del tuffa beslut som det då svårt krisdrabbade Finland måste fatta. 1995 gick partiet i konkurs och tvingades lägga ned verksamheten. Partiet efterträddes då av Sannfinländarna.
Nordiska grannar
Ett antal nordiska partier skulle potentiellt kunna pekas ut som Sannfinländarnas motsvarigheter i sina respektive länder. Det handlar om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, och norska Fremskrittspartiet. Ingen av dessa känns dock som helt självklara kusiner, även om Dansk Folkeparti faktiskt ingår i samma partigrupp som Sannfinländarna i Europaparlamentet. Dels har de lite olika historisk bakgrund, dels lite olika politisk inriktning.
Carl I Hagen - arkitekten bakom Fremskrittspartiets framgångar
Norska Fremskrittspartiet grundades 1973 som ett protestparti mot höga skatter och statliga ingrepp i samhällslivet. Det var i slutet av 80-talet som partiet fick sitt stora genombrott, och från och med valet 1997 har det varit ett av Norges största partier, med 15-22% av väljarna bakom sig. Partiet har med tiden blivit mindre utpräglat nyliberalt, och mera allmänborgerligt. Man förenar en starkt högerbetonad ekonomisk inriktning med konservativa sociala värderingar, och en restriktiv invandringspolitik.
Dansk Folkeparti skapades 1995 genom en utbrytning ur det ultraliberala Fremskridtspartiet. Det var i början av 70-talet som det av Mogens Glistrup skapade Fremskridtspartiet steg upp som en sol på den danska politiska himlen med sitt program för avskaffande av inkomstskatt, slopande av nästan hela statsapparaten, inklusive försvaret, och avskaffande av 90% av landets lagar. Snart kom dock partiet ned på jorden igen. De 16% i väljarstöd man som mest nådde krympte stadigt och efter utbrytningen av den mindre liberala falangen 1995 föll partiet samman totalt.
Pia Kjersgaard och Mogens Glistrup - den danska populismens två viktigaste kämpar
Dansk Folkeparti växte däremot stadigt från slutet av 90-talet, och har de senaste tio åren haft ett stabilt väljarstöd på omkring 13%. DF har tonat ned mycket av den nyliberala retoriken från sin föregångare och har till och med framstått som en välfärdsstatens försvarare, men istället renodlat och fört fram den invandringskritiska och antimuslimska hållning som fanns redan hos Fremskridtspartiet. DF har uttalat satsat på att få genom sina hjärtefrågor genom att ge sitt stöd till de borgerliga partierna i Danmark. DF är också ett av få danska partier som är klara motståndare till EU. DF:s väljare är till stor del arbetare som tidigare röstat med socialdemokraterna.
Slutligen har vi våra egna Sverigedemokrater som vad jag förstår jublat högt över sannfinländarnas framgångar, detta partis antisvenska hållning till trots. SD har ju en helt annan historia än alla tidigare nämnda partier, med sina rötter i nynazismen. Sedan mitten av 90-talet har det dock pågått en reformering och moderering av partiet där mera extrema företrädare fått anpassa sig eller lämna skutan. En klar förebild för SD tycks ha varit Dansk Folkeparti, vilka man idag verkar ha stora likheter med, både avseende väljarbas och politiskt innehåll.
Politisk inriktning och hjärtefrågor
För att då, efter denna utvikning, återgå till sannfinländarna – vilken politik står de för? Kortfattat kan de beskrivas som nationalistiska, EU-kritiska och skeptiska till invandring. Partiet har i Sverige mest uppmärksammats för dess motstånd mot undervisningen i svenska i finska skolor, men hela deras politik genomsyras av framhävandet av finsk kultur, och en strävan att vända sig inåt, att vända ryggen mot omvärlden. Partiet motsätter sig ett finskt NATO-medlemskap och vill lämna EU. Finlands redan blygsamma flyktingmottagning vill man skära ned, liksom biståndet.
Väck med "tvångssvenskan" - En av sannfinländarnas hjärtefrågor
Ekonomiskt står man för en tydlig vänsterprofil. Progressiv beskattning, välfärdsstat, statliga infrastruktur- och industrisatsningar, samt landsbygdsstöd är viktiga delar i deras politiska arsenal. Vidare förespråkarman tuffare tag mot brottslighet.
Sammantaget liknar den politik man står för i huvudsak företrädaren Finlands Landsbygdsparti. Det som här skiljer Sannfinländarna från föregångaren är fokuseringen på invandring och EU. Detta har sina uppenbara skäl i och med att Landsbygdspartiet redan var i fritt fall när Finland gick med i EU, och att invandringen vid denna tidpunkt var ett okänt fenomen i Finland. Kort sagt var detta politiska ickefrågor vid den tiden. Detta, snarare än att ideologin skulle ha förändrats, förklarar skillnaderna i politisk inriktning mellan Sannfinländarna och Landsbygdspartiet. Här är det befogat att betrakta partierna som politiskt likvärdiga.
För övriga studerade partier är bilden mera blandad. Visst finns det en del gemensamma drag mellan Sannfinländarna och Lapporörelsen/IKL, däribland nationalismen och motviljan mot det svenska språket. När det gäller invandring och EU får man förmoda att IKL skulle ha applåderat Timo Soinis linje, men det vore som sagt en anakronism att ställa IKL inför dessa frågor. Ekonomiskt upplever jag Sannfinländarna som ganska utpräglat vänsterinriktade, medan IKL om de även i dessa frågor lutade sig mot lärofadern Mussolini torde ha varit mera mittenorienterade.
Den stora skillnaden torde vara utrikespolitiken. Sannfinländarna är inåtvända, närmast isolationistiska i sin nationalism, medan IKL var utåtriktade och aggressiva i sin nationalism. Den antisovjetiska hållningen IKL hade har av uppenbara skäl inte varit aktuell för Sannfinländarna. De senare riktar sitt ogillande snarare mot sina västeuropeiska grannar i allmänhet och Sverige i synnerhet.
Jämför man sannfinländarna med nordiska populistpartier som SD, DF, och Fremskrittspartiet, hittar man också likheter och skillnader. Det parti som här framstår som mest annorlunda är det norska partiet, som är tydligt högerorienterat och som inte tycks lägga samma ensidiga fokus på migrationsfrågor som SD och DF. Också när det gäller EU skiljer sig FrP från de övriga, genom att inte varat uttalade motståndare till EU, utan närmast neutrala i frågan om medlemskap. Däremot finns vissa beröringspunkter i form av viss värdekonservatism.
SD och DF, jag behandlar en här som en enhet då de faktiskt är ganska inbördes lika idag, är mera lika sannfinländarna än vad norska FrP är. De är liksom Sannfinländarna EU-skeptiska, nationalistiska, invandringskritiska och varma anhängare av välfärdsstaten. Det som skiljer är främst att Sannfinländarna har en mera utpräglad landsbygdsprofil. Det finska partiet uppfattar jag även som klart mera vänsterorienterat än de båda andra, särskilt Dansk Folkeparti som nog ändå får beskrivas som ett mitten-, eller kanske t.o.m. mitten-högerparti.
Sannfinländarnas väljarbas
Vilka är då Sannfinländarnas väljare? Jag har inte hittat någon bra analys av detta, men två slutsatser kan man nog dra. För det första så tar partiet väljare från alla övriga partier, framförallt socialdemokraterna och centern. För det andra har partiet ett anmärkningsvärt jämnt stöd regionalt över landet. Endast i Helsingfors, och i de områden som har stor svensk befolkning har man dippar. Generellt är man något starkare på landsbygden än i städerna, men inte så utpräglat som arvet från Landsbygdspartiet kunde leda en att tro.
Det är väl knappast en vågad spekulation att Sannfinländarnas väljare socioekonomiskt liknar landsbygdspartiets, det vill säga övervägande lågutbildade, arbetare, småbönder och arbetslösa, d.v.s. samhällets förlorare. Det är bland dessa grupper som omvärlden mera ter sig som ett hot än en möjlighet, och det är dessa som hellre ser att staten slösar sina omsorger på det egna samhällets olycksbarn än på bistånd och flyktingar. Det är också där man finner drömmen om att staten skall kunna radera ut ekonomiska realiteter och med stora industrisubventioner ge arbetstillfällen åt den okvalificerade finska arbetskraft som konkurreras ut av låglöneländernas hårt arbetande befolkning.
Detta gör att Sannfinländarnas väljare i stor utsträckning kommer från samma samhällsskikt som Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis. Däremot får man anta att det pro-västliga och globaliseringsvänliga Fremskrittspartiets väljare har en liten annan bakgrund. Även IKL på den tid det begav sig hade en annan väljarbas, i det att det snarare var högutbildade och väletablerade medborgare som var deras främsta anhängare.
Sammantaget får man nog säga att Sannfinländarna är en tämligen unik företeelse. De uppvisar en del gemensamma drag med SD/DF, och en del med den forna Lapporörelsen/IKL, men knappast något med Fremskrittspartiet. Det är delvis en produkt av samma globala trender som fött liknande partier över hela Europa, inklusive de nordiska grannarna Sverige och Danmark, delvis en produkt av unika finska förutsättningar grundat på landets historiska och politiska arv, förhållandevis agrara profil, och unika demografiska förutsättningar.
Populism
Sannfinländarna anses, liksom t.ex. SD, ofta vara populister. Beroende på vem som använder begreppet populist kan det ses som allt ifrån ett skällsord till en hederstitel, och är därför ett ganska trubbigt begrepp. En mera positiv tolkning är att populistiska politiker, till skillnad från mera elitistiska, snarare lyssnar på sina väljare än talar om för dem hur saker och ting bör vara. En populist enligt denna tolkning är en person som undviker storslagna och abstrakta utopier till förmån för det beprövade, lite som en konservativ faktiskt.
En mera negativ tolkning är att en populist är en principlös opportunist som säger vad som helst som kan vinna honom väljarnas gunst. Enligt denna tolkning har populisten en förkärlek för förenklade förklaringsmodeller, snabba, enkla och oftast felaktiga lösningar på komplexa problem, och en galopperande oförmåga att få ihop en hållbar polisk helhet, mera som en fascist eller socialist.
Sanningen hittar man allt som oftast någonstans mellan ytterligheterna. I fallet Sannfinländarna lutar jag dock nog åt att den senare tolkningen ligger närmare till hands. Sannfinländarna tycks i sin politik drömma sig tillbaka till en svunnen tid som aldrig kan komma åter, föreslår lösningar som kan tyckas lockande, men som bevisligen utgör återvändsgränder, och har förutom ett antal hjärtefrågor där man är tydliga en tendens att vara ganska luddiga och beredda att vända kappan efter vinden.
Amatörer, extremister och en karismatisk ledare
Timo Soini - Sannfinländarnas karismatiske ledare
Tittar man på partiets ledande företrädare så hittar man en brokig skara människor. Partiledaren Timo Soini är onekligen en karismatisk och skicklig politiker. Han kan konsten att tala, och att göra det på ett sätt så att väljarna upplever att han talar till dem son en jämlike, en av dem, inte som en fin herre från Helsingfors som på nåder nedlåter sig att adressera populasen.
Soini anses intelligent och har en pol.mag.-examen. Att partiets väljare ofta är lågt utbildade får inte förleda en att tro att alla är det, och än mindre att partiets ledande företrädare skulle höra till den kategorin. Jag har inte sett någon statistik på detta, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att även en studie av SD:s ledande företrädare skulle visa att de är överlag nog så väl utbildade som andra partiers ledande politiker (vilket i och för sig inte är någon större bedrift). Soini har konverterat till katolicismen, vilket sannolikt sätter en del spår i hans personliga syn i moralfrågor, även om det kanske inte alltid får genomslag på partiets politik.
Det som annars präglar partiets nya parlamentariker är just att de är nya, orutinerade, amatörer. Det är en tämligen självklar konsekvens av att partiet växer från 5 till 39 mandat. Detta torde bädda för en del turbulens, men skall nog inte överdrivas som problem. Säkert kommer en och annan ledamot att göra något fatalt misstag eller skämma ut sig, men det händer ju ibland andra partier också.
Allvarligare torde vara att partiet uppenbart har företrädare vars åsikter inte är rumsrena ens i det frispråkiga Finland. Rami Sipilä, Jussi Halla-aho, och Heikki Tala är partiföreträdare som i olika sammanhang figurerat med tämligen extrema åsikter. Soini själv framstår som mera moderat, men kritiseras för att se mellan fingrarna när öppet rasistiska kommentarer fälls av partivänner.
Varför sådan framgång?
Hur förklarar man då att detta parti har fått nästan var femte finländares stöd? Det finns nog ett antal samverkande faktorer som dels stöter bort väljarna från de traditionella partierna, dels drar dem till sannfinländarna. Finland har den senaste tiden upplevt ett antal politiska skandaler, vilket naturligtvis spär på politikerföraktet och missgynnar etablerade partier. Finlands ganska speciella politiska klimat, med otydliga politiska frontlinjer, och mycket av konsensuskultur, bäddar också för en utmanare som verkligen sticker av.
Eurons kris gav Sannfinländarna vind i seglen
Sannfinländarnas EU-motstånd har nog också spelat in. När Finland för omkring 15 år sedan tog steget ut i Europa så var det med stor enighet. EU sågs som en garant för att Finland skulle vävas in i den västliga kultursfären, och därmed föras utom räckhåll för arvfienden i öster. Idag har finnarna vant sig med en betydligt tamare rysk björn, den europeiska integrationen är inte längre en unik möjlighet, utan något man tagit för givet. Samtidigt har myntets baksida börjat gå upp för finnarna.
När Medelhavsländerna till följd av odisciplinerat slösande befinner sig i kris och kräver räddningspaket av övriga medlemsländer är dt finska medlidandet synnerligen begränsat. Finland har två gånger under sin korta historia som självständig nation betalat av på stora skulder som krig och fred belastat dem med, utan att det var fråga om några hjälppaket. Det var bara att bita ihop och visa lite sisu. Östblockets kollaps lämnade inte Finland oberört. Mer eller mindre frivilligt hade Finland en betydande östhandel som nu rasade samman. 90-talet blev ett stålbad för Finland, förvisso framgångsrikt, men knappast smärtfritt. Kanske borde Grekland m.fl. lära av Finland istället för att förvänta sig att bl.a. Finland skall ta deras nota, anser nog många Finländare. Och Timo Soini är den politiker som säger just det.
Timo Soini är för övrigt en faktor som inte kan förbises när man skall förklara hans partis framgångar. Han tycks omåttligt populär, en karismatisk ledare av den typ som finnar tycks ha en förkärlek för. Föregångaren Vennamo i Landsbygdspartiet hade också denna egenskap, liksom landsfadern Kekkonen.
Regeringsmedverkan – vägen till undergång?
Vad kommer då Sannfinländarnas framgångar att innebära för finsk politik? Det som alla tycks ense om är att Sannfinländarna kommer att sitta med i nästa regering, sannolikt tillsammans med Samlingspartiet som ju blev största parti, och något eller några partier till. Socialdemokraterna är en trolig kandidat, Andra som kan bli aktuella är Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna. Valets stora förlorare Centern går nog i opposition, och Miljöpartiet har som enda finska parti sagt att man inte kan tänka sig samarbeta med Soini, så de står nog också över.
Min gissning är att vi inte kommer att få se så dramatiska förändringar i finsk politik. Soinis retorik till trots inser han nog, eller kommer i förhandlingarna att inse, att man som politiker i ett litet land som Finland inte har så stort manöverutrymme, utan att de politiska och ekonomiska realiteterna sätter snäva gränser. Säkert får han något symboliskt viktigt köttben att visa väljarna, sannolikt i flyktingfrågan, möjligen i språkfrågan. När det gäller EU kommer han dock att bita i gräset.
Det som är frågan på sikt är hur långlivade partiets framgångar blir, när väljarna får se sitt parti i regeringen utan att särskilt mycket ändras. Landsbygdspartiet höll sig kvar i politikens centrum så länge man hade sin karismatiska ledare Vennamo vid rodret. När han klev av och partiet samtidigt fick ta ansvar för besk medicin i regeringsposition så föll partiet samman. Något liknande kan mycket väl hända Sannfinländarna, särskilt om Soini av någon anledning skulle försvinna från scenen. Ändå tror jag Sannfinländarna är där för att stanna, kanske inte på dagens rekordnivå, men i alla fall som ett medelstort parti.
Det som talar för det är att partiet följer en finsk tradition av skepsis mot överheten, men också att partiet på sitt eget speciella vis är en del av en alleuropeisk trend. De seglar på en kulturkonservativ, välfärdsromantisk, nationalistisk och populistisk våg, som i brist på gehör hos etablerade partier söker sig till nya aktörer.
För mig som konservativ, svensk och europé, känns inte sannfinländarna som någon särskilt fräsch uppenbarelse. Deras fientlighet till den finlandssvenska kulturen ogillar jag skarpt, dels för att svenskheten i Finland, med månghundraåriga anor, i sig förtjänar att bevaras, dels för att svenskan utgör bryggan till det övriga Norden, och ytterst till vår västliga civilisation. Utan den riskerar Finland att glida bort från Norden och istället bli en rysk randstat. Minns det gamla finlandssvenska slagordet:
”Idag svenska, imorgon finska, i övermorgon ryska”.
Deras motvilja mot EU och NATO passar heller inte in i min tankevärld. Visst kan jag också känna att vi på många områden skulle behöva mindre överstatlighet, men i vissa fall är det snarare fördjupat samarbete vi behöver. Den västliga civilisationen är inte i ett läge där det lämpar sig särskilt väl för vara och en att sitta i sitt hörn och tjura. Vi behöver samarbeta för att försvara vår gemensamma civilisation från det kommunistiska, fascistiska och islamistiska barbari som ständigt ligger på lur.
Jag tror också att de, sin populistiska etikett trogen, överlag har väldigt lite av hållbara helhetslösningar i sin politik. Det handlar mer om ett hopkok av opportunistiska förslag, utan ideologiskt sammanhang, baserade på en överförenklad världsbild. Detta till trots måste jag samtidigt berömma finnarna för deras sätt att hantera nykomlingen, korrekt och artigt, om än inte alltid hjärtligt. Det är än bättre taktik än den svenska utfrysningslinjen som SD fått känna på, och framförallt vittnar den om större demokratisk mognad. Hur man än vänder och vrider på det så har 19% av finnarna röstat på Soinis parti. Det bör man respektera, samtidigt som man får komma ihåg att 81% inte röstade på sannfinländarna.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
”Deras fientlighet till den finlandssvenska kulturen ogillar jag skarpt”
Vilken ”finlandssvensk kultur” åsyftas? Svensk och finsk kultur är närmast identisk så det är svårt att se hur finnar skulle vara fientligt inställda mot den ”svenska”. Någon svenskfientlighet har jag aldrig hört talas om i Finland. Det är väl enbart Aftonbladets och DN:s klientel som på fullaste allvar menar att en sådan existerar. Det är även lustigt att dessa är så bekymrade över svenskans situation i Finland, taget att blaskorna gör allt för underminera det svenska och svenskan här i Sverige.
Däremot är Sannfinländarna emot ”tvångssvenskan” vilket är förklarligt. Dagens situation är jämförbar med att vi i Sverige skulle tvingas till att lära oss samiska eller finska et cetera. Det är fullständigt obegripligt att tvångssvenskan har fått leva kvar i så många år i Finland. Jag har även hört talas om eventuella nedskärningar hos svenska YLE, men det får bara ses som positivt. Statlig propaganda behöver det finska folket ej.
Det är även lite problematiskt att stämpla ”arbetare” som förlorare. För det första utgår du från en materialistisk synvinkel, vilket gör dig till socialist (jag har alltid misstänkt att du är trotskist i.o.m. ditt stöd till EU- och krig).
För det andra tjänar en person med industriutbildning, bygg- eller utbildning för annat hantverk mycket bra i såväl Sverige som Finland. Förlorare är de enbart ur skatteperspektivet. Det är otroligt hur mycket den förvärvsarbetande befolkningen betalar i skatt för att uppehålla den nuvarande immigrations- och EU-politiken. Jag tycker synd om dem!
Jag måste hålla med i vad Oskar skriver. Texten är väldigt elitistisk och skribenten lägger sig till med en obehaglig von oben attityd man annars bara sett hos sjuklöverns propaganda-producenter. Texten framstår att vara framställd i samma anda. Jag tänkte ‘beställningsverk’ när jag hade läst färdigt.
Sedan kan jag inte förstå hur det går till när folk anser sig vara konservativa men ändå omfamnar EU som en frälsning, att man kan kritisera de som har integritet nog att säga nej till EU. Samma i fråga om nato et al. Trokist är en snäll benämning, det finns kraftfullare uttryck som varken passar sig i tal eller skrift.
Trots den finska kulturens likheter med den svenska är det väl ändå lite märkligt att förneka att det finns en särpräglad finlandssvensk kultur som i vissa avseenden skiljer sig från den finska, främst då kanske vad gäller just språket men även i andra avseenden.
Sedan är det inte bara skvallerblaskorna som har hittat på svenskfientligheten.Diverse påhopp och glåpord som hurrit är inte direkt ovanligt. Den har länge funnits hos en viss grupp av finnar och är väl ofarlig så länge den stannar på en skämtnivå, men blir desto allvarligare när den tar form av konkreta politiska förslag.
Sedan är det givetvis fullkomligt rimligt att man i Finland tar del av landets officiella språk. Att jämföra det med att i Sverige tvingas att lära sig samiska eller finska är felaktigt. Samiska och finska är minoritetsspråk i Sverige. Svenskan i Finnland är i grundlag likställd med finskan. Språkfrågan är en historisk kompromisslösning och innebär att såväl finnar som finlandssvenskar lär sig det andra inhemska språket i skolorna. Det är såldes fullt begripligt och rimligt att modersmålen lever kvar i Finaland efter alla år.
I övrigt vill jag tacka för en god artikel!
/Logren
”Däremot är Sannfinländarna emot ”tvångssvenskan” vilket är förklarligt. Dagens situation är jämförbar med att vi i Sverige skulle tvingas till att lära oss samiska eller finska et cetera. Det är fullständigt obegripligt att tvångssvenskan har fått leva kvar i så många år i Finland. Jag har även hört talas om eventuella nedskärningar hos svenska YLE, men det får bara ses som positivt. Statlig propaganda behöver det finska folket ej.”
Det här är ohistoriskt trams. Självfallet är det inte jämförbart med att svenskar skulle lära sig samiska och finska, även om jag skulle önska att fler gjorde det. Det är mer jämförbart med norskan på Island, men också detta är något svagt i jämförelse. Att inte lära finnarna svenska är att beröva dem en väsentlig del av sin historia och kultur. En nationalism i högre mening måste förstå vikten av det svenska arvet. Svenskan är ett kulturspråk. Alla svenskar som inte värnar om svenskans ställning håller jag för landsförrädare.
Grava anklagelser.
Mycket märkligt att artikelförfattaren inte nämner den finska språkstridens verkliga rötter i den finnomanska rörelsen (från tidigt 1800-tal) som då representerades av Finska partiet (1863-1890) och Ungfinska partiet (1894-1918). Man kan tycka att Sannfinnländarna negligerar Finlands svenska arv, men det betyder inte att de vare sig har ideologiska eller strukturella rötter i fascism.
Att dessutom se den finnomanska rörelsen som ett steg mot ryssifiering är dessutom intellektuellt ohederligt då den förhållit sig mot ryskan på samma sätt som mot svenskan.
Logren: ”Det är såldes fullt begripligt och rimligt att modersmålen lever kvar i Finaland efter alla år.”
Det finns ingenting hos Sannfinländarnas politik som hotar svenskfinskans framtid i Finland.
För att ge dig lite perspektiv vill jag ta upp föregångslandet Schweiz. Där finns det fyra officiella språk. Förhoppningsvis behöver jag ej nämna att en person i detta alpland allmänt inte talar alla fyra språk, även om en och annan säkerligen gör det.
Det är nämligen folket som i varje kanton har bestämt att landet ska förhålla sig till de officiella språken på detta vis. Det vill säga: det demokratiska valet har beslutat att det inte existerar någon tvångsfranska, -tyska och så vidare. Ingen klagar, nationen har knappast försvagats, ingen folkgrupps existens hotas. Om någon från Sverige tog upp ”italienskfientlighet” i detta alpland skulle folket bara skaka på huvudet åt denna idioti som sprids i Sverige av fördummande media.
Vanligtvis studerar förvisso en schweizare ett av nationens tungor i landets motsvarighet till ”moderna språk”, men det existerar inget tvång på att du ska lära dig exempelvis retoromanska, för att inte tala om alla fyra språk. Folkvettet inser väl helt enkelt att det är en fullständigt korkad idé.
Jag inser naturligtvis att jag saknar denna varma alpnation. Folkvettets hemland.
S.O.P. : ”En nationalism i högre mening måste förstå vikten av det svenska arvet. Svenskan är ett kulturspråk. Alla svenskar som inte värnar om svenskans ställning håller jag för landsförrädare.”
Att vara emot tvångssvenskan innebär inte att jag är emot svenskan som språk. Det är en förvirrad vinkling av vad jag har skrivit. Jag är för en stärkt ställning för svenskan i Sverige men tar mig inte friheten, som Helin och Aftonbladet, att bestämma hur ett annat folk sköter sitt land.
Nationalitet, demokrati och frihet har förvisso sina nackdelar för den som lider av storhetsvansinne men jag gör inte detta. Jag inser därför att finländskt talande i Finland har rätt att bestämma vilka språk deras barn ska få lära sig i deras eget hemland, som har nedärvts i tusentals år. Aftonbladet har inte detta.
I övrigt finns det vissa politiska fördelar med Sannfinländarnas inträde i den finska riksdagen som starkt överväger inskränkningar på svenskans inflytande i Finland.
Jag menade naturligtvis finsktalande och inte finländskt talande. 😀
Oskar: Det här är ju bara fånigt. Självklart kan jag eller Aftonbladet inte bestämma över svenskan i Finland. Däremot så kan vi ha synpunkter. Konsekvensen av det Du skriver är att ingen skall ha synpunkter på ett annat lands förehavanden. Det är en löjlig uppfattning, i synnerhet som Du själv i samma inlägg har synpunkter på den inrikespolitiska situationen i Finland. Jag och alla andra har min fulla rätt att ha synpunkter på alla politiska beslut i Finland.
Jag har inte påstått att Du inte värnar om svenskan i Sverige. Däremot värnar Du inte om svenskan i Finland, och det är en åsikt jag menar inte kan hållas för fosterländsk.
”I övrigt finns det vissa politiska fördelar med Sannfinländarnas inträde i den finska riksdagen som starkt överväger inskränkningar på svenskans inflytande i Finland.”
Vilka är det?
Det detta vederstyggliga parti, Sannfinnländarna, gör inget är inget annat än ett gereralangrepp mot hela den finlandsvenska folkgruppen, vilken allt sedan tidig medeltid bott och verkat i det som idag är vårt östra broderland och som tills för 200 år sedan var vår östra rikshalva. Finlandssvenskarnas rätt är hävdvunnen och får icke och kan icke ifrågasättas. Den som dristar sig att ifrågasätta den finlandsvenska kulturen existens vet icke vad han talar om och har högst sannolikt aldrig haft något med denna att beställa varför vederbörande borde tiga still.
Enligt konstitutionen är det finska riket tvåspråkigt. Detta innebär att dess medborgare ha rätt att antingen nyttja finska eller svenska såsom modersmål, vilket då självklart även innefatta korrespondens med myndigheter. En rimlig konsekvens av detta är att landets båda befolkningsgrupper så ock på lika villkor ges möjlighet att kommunicera med varandra. Detta åstadkommes genom att de båda folkgrupperna ges möjlighet att lära och tala varandras språk på lika villkor.
Att vårt sverigedomkratiska parti, som påstå sig stå för det svenska språket och för svensk kultur, genom sitt oreserverade stöd för Sannfinländarna, vilja kasta den finlandsvenska befolkningen i dessa extermnationalisters käftar är inget annat en en stor skam. Herr Åkesson torde aldrig efter detta med någon som helst heder eller trovärdighet kunna hävda att han värnar om det svenska språket eller den svenska kulturen.
Sverigedemokraterna är genom detta värt allt förakt och visar genom detta sin sanna natur där det påstådda hävdandet av det svenska endast är en så kallad täckmantel för betydligt dunklare och mot människovärdet stridande åsikter.
”SD har ju en helt annan historia än alla tidigare nämnda partier, med sina rötter i nynazismen.”
Nu tar du väl ändå i? Svensk högerextremism och invandringsmotstånd kan man nog säga att partiet har sina rötter i, men nynazism? De enda organisationer partiet tydligt kan kopplas till är BSS och Sverigepartiet och det var inte nynazistiska organisationer. Det enda som finns av sådana koppligar är personkopplingar. Angående Sannfinländarna så gör du en bra analys. Jag upplever dem som en vänstervriden variant av Ny demokrati som är i stor avsaknad av ideologi och organisation. Sådana partier har en tendens att gå upp som en sol och ner som en pannkaka. SD och DF är då något helt annat där ju särskilt DF kom till just för att man ville bygga något seriöst och hållbart och komma bort från det vansinniga kaoset inom Glistrups pajasparti. SD i sin tur har vänt sig bort från den tidigare förebilden Front National och tydligt tagit efter DF:s framgångsrecept som inte minst innebär en tydlig toppstyrning och nolltolerans mot bråkmakare som går ut i media med sådant som ska skötas internt. SD och DF torde därför ha nordiskt rekord vad gäller uteslutningar av partimedlemmar. Inte något positivt i sig men nödvändigt för att hålla ihop partier som dessa som ju drar till sig en hel del udda figurer.
”För att ge dig lite perspektiv vill jag ta upp föregångslandet Schweiz. Där finns det fyra officiella språk. Förhoppningsvis behöver jag ej nämna att en person i detta alpland allmänt inte talar alla fyra språk, även om en och annan säkerligen gör det.
Det är nämligen folket som i varje kanton har bestämt att landet ska förhålla sig till de officiella språken på detta vis. Det vill säga: det demokratiska valet har beslutat att det inte existerar någon tvångsfranska, -tyska och så vidare. Ingen klagar, nationen har knappast försvagats, ingen folkgrupps existens hotas. Om någon från Sverige tog upp ”italienskfientlighet” i detta alpland skulle folket bara skaka på huvudet åt denna idioti som sprids i Sverige av fördummande media.”
Nu är det inte jämförbart, för det rör sig om fyra språk och inte två. (Eller tre stora språk; rätoromanska är försvinnande litet). Dessutom finns det visst tvång, bara att tvånget ser olika ut: man skall lära sig ett andra Landessprache, och detta innan man lär sig engelska. Försök att göra engelska till det första främmande språket har alltid stött på protester. De flesta behärskar därför två språk, många tre. Vissa insatser görs också för att bevara rätoromanskan. Anledning till att ingen klagar är att politiken fungerar väl. Dessutom är det väl mer naturligt att, som svenskar, klaga på svenskans ställning än italienskans.
”Dessutom finns det visst tvång, bara att tvånget ser olika ut: man skall lära sig ett andra Landessprache, och detta innan man lär sig engelska. Försök att göra engelska till det första främmande språket har alltid stött på protester.”
Man skall kanske tillägga, för att vara helt korrekt, att vissa kantoner trots detta infört engelska som främsta främmande språk. Vad det framför allt visar är Schweiz regionala beslutskaraktär.
”Finlands ganska speciella politiska klimat, med otydliga politiska frontlinjer, och mycket av konsensuskultur, bäddar också för en utmanare som verkligen sticker av.”
Detta är nog ändå kärnan i förklaringen till Sannfinländarnas framgång. Det är 30 år sedan Finland hade en regering som inte på något sätt var ”blocköverskridande” (…om nu detta begrepp är relevant i finsk politik). Det ”normala” är att två av de tre stora partierna, samlingspartiet, centern och socialdemokraterna bildar koalition. Under 14 av dessa år har centern och socialdemokraterna varit huvudpartners, socialdemokraterna och samlingspartiet som varit huvudpartners och under 8 år, lika lång tid som centern och samlingspartiet varit huvdpartners.
Utifrån detta är det ingen vild gissning att den finske väljaren har en känsla av att det inte spelar någon egentlig roll på vilket av de större partierna man röstar på. Detta ger givetvis utrymme för ett poulistisk parti som dessutom råkar ha en karismatisk partiledare. Skälet till partiets framgång skall nog därför inte huvudsakligen sökas i dess politik.
Det stora problemet för sannfinländarna, som för alla andra populistiska partier, är om man tvingas ta ett regeringsansvar. Helt plötsligt infinner sig då den krassa verkligheten där förenklade och naiva lösningar inte fungerar. Även sannfinländarna kommer då tvingas konstatera att ett samhälle är en mycket komplex mekanism som kräver realism och inte populism för att kunna hanteras.
”Deras fientlighet till den finlandssvenska kulturen ogillar jag skarpt, dels för att svenskheten i Finland, med månghundraåriga anor, i sig förtjänar att bevaras, dels för att svenskan utgör bryggan till det övriga Norden, och ytterst till vår västliga civilisation. Utan den riskerar Finland att glida bort från Norden och istället bli en rysk randstat.”
Att svenskan utgör bryggan till övriga Norden kan inte nog betonas. Utan denna brygga och utan EU-medlemskap skulle Finland, även om man lyckas undgå att bli en rysk randstat, riskera att bli något mycket perifert med stora svårigheter att hävda sig i dagens globaliserade värld. En globaliserad värld där samverkan med grannar och vänner är framgångsfaktorn och inte den isolationism som sannfinländarna och deras svenska åsiktsbröder står för.
Hoppsan, här blev det livat i debatten!
Detta är naturligtvis roligt, men innebär också att det finns risk att jag inte hinner kommentera allt som skrivs. För det ber jag om ursäkt. Jag vill också på förekommen anledning be alla som deltar i debatten att tänka sig för lite extra hur man formulerar sig. I ämnen som uppenbarligen berör djupt finns alltid en risk att känslorna tar överhanden och man formulerar sig onödigt hårt. Invektiv som ”Trotskist” eller ”Landsförrädare” är ingen bra ingång till en fruktbar diskussion.
Därmed skall jag försöka ta mig an några av all de kommentarer som inkommit. När det gäller Oskar och Lulu är jag rädd att en saklig diskussion har dåliga utsikter att leda någon vart. Jag har uppfattat att ni anser mig vara en översittare, socialist, trotskist (eller något ännu värre – vad det nu skulle vara). Det står er naturligtvis fritt att tycka så. Jag avser inte bemöta detta, utan överlåter åt läsarna att fundera över om ni har en poäng, eller om ni avslöjat en egen brist på verklighetsförankring och hyfs.
Oskar:” Det är även lite problematiskt att stämpla ”arbetare” som förlorare. För det första utgår du från en materialistisk synvinkel…”
Nej, det är du som väljer att tolka det så. Förlorare kan man vara på många olika sätt, materiellt och immateriellt. Arbetare är som du påpekar knappast att betrakta som en ekonomiskt svag grupp, och är därför inte i första hand förlorare i materiell mening. Däremot är arbetare ofta lågutbildade, vilket gör dem till förlorare på ett annat plan. Den värld av möjligheter som globaliseringen öppnar för en akademiker med goda språkkunskaper och vana att röra sig i kosmopolitiska miljöer, har inte lika mycket att erbjuda en arbetare.
För denne utgör globaliseringen snarare ett hot, både kulturellt men också materiellt. Det är arbetarna som i förstas hand riskerar att konkurreras ut av låglönearbetskraft, vare sig den arbetar i hemlandet och exporterar sina produkter, eller kommer till Västeuropa för att sälja sin arbetskraft. Det är arbetarens alla bidragssystem som bågnar under den internationella konkurrensens tryck. Jag tror inte att dessa förändringar på lång sikt behöver vara till nackdel för våra arbetare, men det är ett faktum att många av dem fruktar detta. I och med detta blir hotet reellt, men inte i första hand materiellt, utan ett hot mot sinnesfrid och trygghet.
Castalia:
Naturligtvis hade jag kunnat leta mig ännu längre tillbaka i tiden i min artikel, men jag gjorde avvägningen att låta bli, med tanke på att artikeln ändå blev ganska lång. Om du läser min artikel noga tror jag du skall finna att jag inte påstår att sannfinländarna har fascistiska rötter. Jag tar upp de fascistiska Lapporörelsen/IKL, men min slutsats blir att kopplingen från dem till sannfinländarna är tämligen svag.
” Att dessutom se den finnomanska rörelsen som ett steg mot ryssifiering är dessutom intellektuellt ohederligt då den förhållit sig mot ryskan på samma sätt som mot svenskan.”
Suck, varför måste man alltid vara intellektuellt ohederlig om man har en avvikande uppfattning? Visst är det så att fennomanerna var lika motvilliga mot ryskan som mot svenskan, och jag är säker på att Soini t.o.m. föredrar svenska framför ryska (vilket han också sagt). Vad jag, och de gamla svekomanerna före mig, menar är att det är skillnad på avsikter och följder, att försöken att tränga tillbaka svenskan inte på något sätt har till avsikt att öppna porten för ryskan, men att följden ändå kan bli detta.
Sverige, Norge, Danmark och Island binds samman i en nordisk gemenskap bl.a. av sina närbesläktade språk. Finland har inte denna naturliga koppling, i och med att finskan har helt andra språkliga släktingar. Finlands nordiska koppling består istället av den långa gemensamma historien med Sverige, och det svenska språket, som utgör en brygga till det övriga norden. I takt med att svenskans ställning försvagas i Finland, kommer också Finlands band till Norden, och ytterst till den västerländska civilisationen att försvagas.
Eftersom Finland ligger där det ligger, och Ryssland är vad det är, så tror jag att varje sådan försvagning av Finlands band västerut kommer att leda till ett ökat ryskt inflytande istället, en baltifiering av Finland. Det måste naturligtvis stå finnarna fritt att själv välja denna väg om de så önskar, men jag tror inte att det vore lyckat, inte för finlandssvenskarna, inte för övriga Norden, men framförallt inte för Finland.
Lars: ” Nu tar du väl ändå i? Svensk högerextremism och invandringsmotstånd kan man nog säga att partiet har sina rötter i, men nynazism?”
Ja, det kanske var att uttrycka sig lite drastiskt. Jag vill nog hävda att det i partiets tidiga historia finns en hel del grumligt gods, inklusive nazistiskt, som de skulle må bra av att erkänna och ta avstånd ifrån, snarare än att försöka dölja, men jag medger att mitt sätt att utrycka mig ändå blev olyckligt då det gav intryck av att dessa är SD:s enda rötter. Det är en av många, och sannolikt inte heller den viktigaste. För säkerhets skull vill jag tydliggöra att jag hör till dem som, om än inte sympatiserar med SD, villigt medger att partiet gjort mycket för att förnya sig, och definitivt anser att vare sig nazism eller rasism är rimliga etiketteringar idag.
”trotskist (eller något ännu värre – vad det nu skulle vara)”
Nej du har rätt, svårt att trumfa det.
@Castalia: det heter fennomanska rörelsen, inte ”finnomansk”
”Det finns ingenting hos Sannfinländarnas politik som hotar svenskfinskans framtid i Finland” – @Oskar: vad är ”svenskfinskan” för ett språk? Menar du finlandssvenskan?
En aspekt om sannfinländarna som ingen av de analyserande (svenskar som de är) greppar är rent proteströstande. Många av Soinis anhängare ville helt enkelt visa fingret åt vad de uppfattar som ”etablissemanget”, i sammanhanget lika diffust definierat som ”the elites” är hos Tea Party-rörelsen. Det var kittlande att samtidigt dissa både EU, svenskan och invandringen (alla tre är fenomen som de som klarade av någonting i skolan ses som varma anhängare till). Ungefär som att ropa ”fitta” fem sekunder efter att fröken har sagt att det är otillåtet. Nivån på kunskaper är låg hos Soiniväljarna, och många av dem kommer att återvända till sofflocket vid nästa val. Min gissning är att hardcore-rasisterna i partiet kommer att bryta ur och bilda eget redan före nästa val.
”Herr Åkesson torde aldrig efter detta med någon som helst heder eller trovärdighet kunna hävda att han värnar om det svenska språket eller den svenska kulturen.”
Herr Åkessons syfte är inte att värna om svensk kultur, utan att befrämja föreställningen om ett folk, ett språk och en ledare.
Precis som herr Soini gör, så jag har då verkligen inte svårt att förstå herrarnas samstämmighet.
Enfaldiga människor tilltalas alltid av idén om kulturell homogenitet. Mångfald framstår som hotfullt.
Din essä, Patrik, är den bästa jag hittills läst från rikssvenskt håll. Några av kommentarerna ovan visar att du kanske kunde ha uttryckt dig bättre på några punkter, jag hoppas att du förmår se dem på det sättet.
Samtidigt är det omöjligt att tillfredsställa anti-intellektuella populisters krav om man samtidigt vill göra en seriös analys. Det säger sig självt.
Jag är dock, personligen, rätt kritisk till diskussionen om eventuella fascistiska rötter. Med utgångspunkt i det rikssvenska Centerpartiet tycker jag man kan konstatera att rötterna och partiets historia inte spelar särskilt stor roll för vilket program partiet går till val på. Jag tror att detsamma kan sägas om Dansk Folkeparti, Sannfinländare och Sverigedemokrater.
För mig är opinionsströmmar desto viktigare. Fast de är givetvis svårare att studera.
Dudesile: ”Enfaldiga människor tilltalas alltid av idén om kulturell homogenitet. Mångfald framstår som hotfullt.”
Mångfald är ett verkligt hot beroende på vilken kultur som tas in, det är inte enfaldigt att konstatera detta utan korrekt. I dag invandrar människor från destruktiva kulturer och det är riktigt att förhålla sig kritisk mot den invandringen.
Att diskutera i termer som ”tvångssvenska” är att redan från början omöjliggöra en vettig diskusion. Vi diskuterar ju inte i dessa termer om andra obligatoriska ämnen eller föreetelser. Vi har ju exempelvis ”tvångssvenska” i Sverige och ”tvångsmatematik”. Ja hela grundskolesystemet skulle ju kunna betecknas som ”tvångsskolan”. Nej, börjar man diskutera så har man låst sig direkt.
Sedan skall bara poängteras att det inte bara är svenska som är obligatoriskt utan även finskan. Faller det ena så faller det andra. Är det orimligt att tro att en sådan utveckling skulle innebära att de två grupperna distansierar sig ifrån varandra ytterligare?
Sedan har det en oerhörd praktisk betydelse att behärska båda språken då många yrken i den offentliga sektorn kräver kunskaper i svenska såväl som finska. Att göra modersmålen frivilliga skulle innebära att jobbmöjligheterna skulle försvåras för många. Redan idag är det ofta en fördel att vara finlandssvensk i dessa sammanhang (de är tydligen oftare tvåspråkiga). Att dessa stora yrkeskategorier ännu mer skulle gynna finlandssvenskar kan innebära mer missnöje hos finnar.
Om man sedan ser den mångfald som finlandssvenskar bidrar till som ett hot (jag vet ej om det är det som Oskar menar?)så är det ytterst märkligt. Båda folk har levt naturligt tillsammans och Finlands kultur kommer i stort från Sverige. Det vore snarare mer korrekt att i så fall se ryssen som ett hot.Åtminstone om man ser det historiskt
Till och med jag tycker att SD har varit alltför okritiskt positiva till Sannfinländarna. Vi kunde gott ha försökt att titta lite närmare på situationen för finlandssvenskarna innan vi omfamnade Soini.
Herr Oskar,
”Mångfald är ett verkligt hot beroende på vilken kultur som tas in, det är inte enfaldigt att konstatera detta utan korrekt. I dag invandrar människor från destruktiva kulturer och det är riktigt att förhålla sig kritisk mot den invandringen.”
Herr Oskar har måhända undgått att diskussionen rör den finska kulturen visavi den finlandssvenska. Eller är det så att herr Oskar i sin extermnationalistiska iver anse att de två kulturer, som i snart 1000 år verkat sida vid sida under god sämja i vårt östra broderland, icke längre kan göra detta då det strider mot extermnationalismen? Vari ligger hotet från den finlandssvenska kulturen?
Var och en som vill stå upp för vårt svenska språk och den svenska kultur vi ärvt av våra fäder måste med skärpa stå upp för våra finlandsvenska medvandrare. En skarp protest måste uttalas mot sannfinländarnas, och deras ynkligt skamliga sverigedemokrtiska medlöpares, orättfärdiga angrepp mot finlandsvenskarnas självklara och hävdvunna rättigheter. Detta skamliga angrepp få inte gå omärkt förbi.
Med rötter i båda de gamla rikshalvorna är jag visserligen en förespråkare för att upprätthålla de språkligt historiska banden och det är förstås rimligt att man lär sig det andra språket i ett tvåspråkigt land, men det finns också teori och praktik. De två senaste finska statsministrarna har, som mig veterligen hittills enda innehavare av popsten, inte talat svenska i offentligheten. Soini inte bara låter sig intervjuas på svenska; han behärskar språket fullständigt. Någon svenskhatare kan han ingalunda vara, snarare en avancerad och flitig brukare av språket.
Patrik Magnusson, jag gillade f.ö. det första stycket i din beskrivning av populism mycket!
Populisten: ”Patrik Magnusson, jag gillade f.ö. det första stycket i din beskrivning av populism mycket!”
Jo, jag tänkte nästan att det skulle falla dig i smaken (till skillnad från det andra). 😉
Som så mycket annat här i världen har även det populistiska myntet två sidor, och som det mesta blir det aldrig bra när man låter något gå till överdrift.
När det gäller att släppa utopierna och komma ut i verkligheten, och att tala med väljarna som jämlikar och inte som mindre vetande undersåtar, har många av våra politiker en del att lära av populisterna. Inte heller ”upplyst elitism” blir bra i för stora doser.
Kul att alla andra partier får en hyfsad bakgrundspresentation medan SD är partiet med rötter i ”nynazismen”.
Vore det inte välgörande för författaren själv att forska i SD:s bakgrund istället för att utnyttja diverse massmediala propagandabeskrivningar? Tyvärr så tar det bort all trovärdighet från artikeln och det är nog fler än jag som slutade läsa där.
Ett hett tips är att börja med att läsa wikipediaartikeln, det enda som nämns om nazism är första partiledaren Anders Klarström som i sin ungdom var aktiv för Nordiska rikspartiet. Idag är han enligt uppgift antirasist och socialdemokrat. Om det är på den meriten SD ska bedömas att ha sina rötter i nynazismen så är man ute på väldigt djupt vatten.
Det finns inget i något partiprogram som på något sätt gör referenser till nationalsocialism eller något av den sorten.