>En kortare version publicerad som insändare i Kristdemokraten nr 46 2008
FINNS ”SVENSK KULTUR”?
Riksdagens Högtidliga Öppnande på Stockholms slott, med Kung Carl XVI Gustaf, silvertronen och Karl XI:s drabanter och den frackklädda regeringen nedanför. En gammal tradition som i likhet med mycket annan svensk kultur i det offentliga rummet avskaffades under 1970-talet.
På samma gång efterlyser Tufvesson en mycket djupare värderings- och kulturdebatt inom både Alliansen och kristdemokraterna. Jag håller med om att detta är livsviktigt. Tufvessons uppfattning är nämligen lika vanlig som den är felaktig och okunnig. I själva verket är den direkt farlig för vår kulturella förståelse, både vår självuppfattning och i förlängningen vår förmåga att kunna bemöta människor av annan kulturell bakgrund på ett insiktsfullt sätt.
I sin andra artikel håller Tufvesson i och för sig med bröderna Dywik om att det finns kultur i Sverige. Men Tufvesson hävdar att all ”svensk kultur” är en sammansmältning av andra kulturer. Javisst är den det, på sätt och vis. Alla kulturer i världen, förutom de isolerade stenålderskulturerna i Amazonas regnskog, är blandningar av andra kulturer. Kulturer växer i mötet med varandra, genom att man tar in sådana influenser från andra som man själv uppfattar som givande och bra. Det som särskiljer en viss kultur är att den är just det folkets speciella kulturella mix. Skicket att skåla i vin är ju i grunden en fransk sed, men skicket att skåla i vin med öppen hand och titta varandra i ögonen både före och efter att glasen har höjts är en svensk sed.
Regionala respektive nationella skillnader
Europa är världens mest kulturellt kristalliserade världsdel. Ingen annan världsdel har så många olika och tydliga kulturella skillnader som Europa. Likväl är alla europeiska kulturer blandningar av varandra. Europas uppgång i världshistorien har ju handlat om att vi inspirerats av och även konkurrerat med varandra. Människor som är olika ger perspektiv på varandra och kompletterar varandra, och samma sak är det med kulturer. ”I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt”, är ett gammalt svenskt talesätt. Förutom det klassiska grekisk-romerska arvet och det kristna arvet finns inslag av fransk, tysk och engelsk kultur i stort sett i alla europeiska kulturer. Inslag av svensk kultur återfinns i t.ex. Finland och Nederländerna.
Den mest framstående kulturblandaren är Storbritannien, som har tagit in kulturinfluenser från alla håll i Europa och ytterligare en del från sina kolonier, och alltid gjort om det till någonting som endast för ett tränat öga påminner om originalet. Ändå är det väl ingen, inte ens Rolf Tufvesson, som skulle drömma om att ifrågasätta att det finns en specifikt engelsk kultur?
Tufvesson talar sig varm för de regionala skillnaderna i Sverige, och anför Skåne som exempel. Sådana regionala skillnader finns i hela Europa – t.ex. Normandie i Frankrike, Trieste i Italien och Tyrolen i Österrike. För att inte tala om samerna i Norden, baskerna i Spanien och sorberna i Tyskland. Det hindrar inte att det finns en specifikt fransk, italiensk, spansk, tysk och österrikisk kultur.
Vad är då svensk kultur?
Folkets skick och seder är förstås kärnan i kulturen, och Sveriges mer civiliserade och standardiserade sidor utgår från medeltid till 1800-talet ifrån Mälardalen. Den nämnda kulturella isoleringen kan faktiskt också ses i det som Rolf Tufvesson pekar på ifråga om Skåne, som alltså varit en svensk provins i 350 år – nämligen att t.ex. Malmö utseendemässigt är en betydligt mera kontinentaleuropeisk stad än någon annan stad i Sverige.
Det finns alltså ingen anledning att ifrågasätta att det skulle finnas en ”svensk kultur”. Midsommar, husmanskost (tittar man på ett ordinarie svenskt julbord återfinns där anor sedan luden hednatid), kryddat brännvin, snapsvisor, manskörssånger, bryggkaffe, fastlagsbulle (semla), Luciafirande, kräftskiva, Julbocken, studentmössan, fracken som högtidsdräkt, röda trästugor med vita knutar och att fira ”aftonen” mer än själva ”dagen” (t.ex. Julafton och Påskafton, dagen innan Juldagen och Påskdagen som alla andra firar) är bara några exempel. Det är rent svenska företeelser, unika för svenska folket – medan t.ex. Mårten Gås kommer från Skåne och Dalahästar från Dalarna.
Till sättet är svenskar typiskt reserverade, har svårt för att kallprata och har sällan många djupa vänrelationer. Å andra sidan pratar man gärna öppet om sådant som andra betraktar som väldigt privat. Svenskar har ett stort trygghetsbehov, undviker helst konflikter, är gemenskapssökande och eftersträvar konsensus samt har en benägenhet att lätt koppla samman åsikt och person (en person med fel åsikter ogillar man oavsett vederbörandes förmågor). Medan svenskar å ena sidan är kollektivistiskt lagda och lätt faller för grupptryck ifråga om åsikter, så tar de som sagt ut detta genom att vara individualistiska på gränsen till avståndstagande i sina relationer. Dessa faktorer pekar t.o.m. i riktning mot vad som inom sociologin betecknas som stammentalitet. Ytterligare karaktärsdrag är att svenskar är plikttrogna och jobbar mycket, de är avundsjuka när det går bra för någon annan och avskyr skryt. De har också en säregen tendens att klä av sig så mycket kläder som möjligt i takt med att det blir varmare i luften under året.
I Danmark gav regeringen år 2004 ut bokverket ”Den danske kanon”, med alla typiskt danska kulturyttringar sedan 1000 år. Det är på tiden att vi ger ut en svensk motsvarighet så att inte högerextremisterna får monopol på allt som har med svensk kultur att göra. När det gäller ”det svenska lynnet” har desto mer retts ut, nestorn i sammanhanget är professorn i etnologi Åke Daun.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Hej!
Tack för en klargörande och tydlig artikel. Det här är en bokstavligen livsviktig politisk fråga, sett ur flera perspektiv.
Vad som emellertid gör den så svår att tala om i det offentliga rummet är utan tvekan den agendasättande medelklassvänstern med sitt underliga sätt att resonera. Mot denna måste den skarpvässade politiska lansen riktas. De tycks hata allt före 1945, smakhierarkier och kvalitetskriterier är tabu(dock inte inom t.ex. mat!), begreppet ”bildning” betraktas ofta som ”förlegat” och ”elitistiskt” eller rent av kryptonazistiskt. Kanonbegreppet avfärdas rutinartat.
Dessutom förmår många inte skilja på sak och person, man ogillar någons åsikter enbart på grund av personen som har dem och vägrar analysera innehållet i åsikterna. Vuxenmobbning har här en tydlig arena.
I det nuvarande tillståndet finns bara förlorare. Alltifrån skolelever som berövade sin bildningsgång blir rotlösa via kultur- och bildningstörstande vuxna till kulturklimatet i stort.
Vad vill och kan en svensk konservatism göra här?
Fredrik: ”Vad vill och kan en svensk konservatism göra här?”
Till att börja med ska man aldrig ställa sig frågan vad någon annan kan göra – man ska ställa sig frågan: vad kan ”jag” göra?
Så vad kan ”man” göra? Prata, upprepa, driva, uttala sitt stöd, stötta ekonomiskt, organisera sig… Det beror på hur man själv känner att man är lagd. För egen del har jag rätt länge sett min egen roll som vapensmed.
Bäste Jakob!
Tack för Ditt svar. Ingalunda var det min avsikt att låta som en icke-agerande gnällputte eller upptaga Din tid med nonsens. Prata, upprepa, driva och uttala stöd för bildning och kulturarvsmedvetenhet gör jag när tillfälle ges.
Här i Stockholm är det en utmaning att ”predika” för självtillräckliga, samtidsfixerade och hardcorerationalistiska öron. På tal om organisering, vid sidan av de politiska partierna, vilka föreningar och/eller diskussionsfora finns, förutom Internet, för de här frågorna?
Väldigt distinkta är kulturyttringarna som uppstod hos den självägande bondeklassen, t.ex. arkitektur, väggmålningar, möbler och folkmusik. Även i städerna fanns ofta en lokal prägel ända fram till rivningshysterin med en politik som premierat varuhuskedjor och missgynnat småföretagande.
Fredrik: ”På tal om organisering, vid sidan av de politiska partierna, vilka föreningar och/eller diskussionsfora finns, förutom Internet, för de här frågorna?”
Är man ung och vill organisera sig för konservatismen politiskt är det KDU och MUF som gäller. Vill man organisera sig i den traditionella svenska studentkonservatismen finns egentligen bara Föreningen Heimdal i Uppsala, men den är förstås ypperlig för ändamålet. Vill man diskutera konservatism och konservativa frågor ur konservativ synpunkt med likasinnade, finns Konservativt Forum som både har en Internet-community och arrangerar årliga konferenser. Någon konservativ papperstidskrift finns det inte i Sverige sedan många år, möjligen med undantaget för Tidskriften Heimdal som är sagda studentförenings medlemsorgan.
What about SvD? Lars Göran Skytte är uttalat konservativ …
I fråga om kulturers föränderlighet skulle jag säga att kulturer inte är statiska över huvud taget, men att kulturers interna dynamik är betydligt _långsammare_ än hastigheten i den ständiga yttre påverkan som hela tiden påverkar dem.
Snoopy: Nja. Det som var typisk svensk kultur på medeltiden är ju fortfarande typisk svensk kultur, t.ex. surströmming och att fira ”aftnarna före” istället för ”själva dagen”. Men det är ju riktigt att t.ex. manskörssångerna som kom i början av 1800-talet inte utgjorde svensk kultur på medeltiden eftersom de inte var uppfunna då. På det viset sker alltid en kulturutveckling.
Men det finns rätt mycket seder i dagens Sverige som inte har ett dugg att göra med svensk kultur, även om de har fler utövare än t.ex. att äta surströmming (ett näraliggande exempel är ju att äta kebab, ett annat Halloween).
Att kulturer förändras är inte det intressanta, utan hur och varför.
En konservativ önskar (väl?) att kulturer och kulturuttryck över tid förändras organiskt.
De radikala, liberaler och socialister, har som bekant en mer brutal och instrumentell syn på kultur; allt kan förändras hur och när som helst. Gärna med hjälp av kommersiella aktörer, vilket exemplen ovan med kebab och Halloween tydligt visar. Människans behov av kontinuitet och sammanhang underkänns.
Under flera år har jag ”roat” mig med att sammanställa en lista över politiskt beslutade förändringar sedan 60-talet av svensk kultur. Nedmonteringen är systematisk och brutal och inriktade på centrala områden för kultur och identitet: utbildning på alla nivåer, kulturarvet, religionen, svenska språket, försvarsmakten samt ceremonier på riksnivå(t.ex. Riksdagens öppnande som visas i artikeln).
Behöver det påpekas att det mesta av allt detta inte hade behövts ändras?
Fredrik: Jag har också gjort en sådan lista. Du får gärna fylla på min:
https://traditionochfason.wordpress.com/2007/09/08/alliansens-kulturpolitik-lat-kulturarvet-ga-forlorat/
Upplysning är värt väldigt mycket, ju mer information som kommer allmänheten till kännedom desto bättre.
”Men det finns rätt mycket seder i dagens Sverige som inte har ett dugg att göra med svensk kultur, även om de har fler utövare än t.ex. att äta surströmming (ett näraliggande exempel är ju att äta kebab, ett annat Halloween).”
Tror du inte dessa saker kommer kunna bli sedda som svenska seder i framtiden då, Jakob? Att fira Lucia är ju väldigt svenskt idag, men det är ju absolut inte svenskt rent historiskt sett … ett av många exempel …
Tegis: Halloween tror jag har en chans, i och med att vi har ett Allhelgonafirande sedan tidigare – som är dystert, och därmed har sämre förutsättningar att överleva jämte ett mera festivt firande. Förhoppningsvis lever ändå vår Allhelgonatradition om att sätta ljus på döda släktingars gravar ändå vidare, liksom de flesta svenska hem fortfarande har en Julbock trots att det knappast lär finnas någon familj kvar där det alltjämt är Julbocken som kommer med klapparna på julafton.
Kebab har dock ingen chans att bli en del av den svenska husmanskosten, liksom inte heller bearnaisesås trots att även det har funnits rätt länge i Sverige (280 år?).
Luciafirande är av allt att döma specifikt svenskt, både till innehållet och själva högtiden. Lucia är ett italienskt helgon utan koppling till Sverige, men det finns inget luciafirande i Italien. I Italien är hon ett helgon som passerar i almanackan som hundratals andra, och hör inte till de helgon som uppmärksammas med speciella högtider ens i kyrkosammanhang.
Återigen ett lysande inlägg. Jag håller Fredrik om att det är svårt att torgföra de här åsikterna (egentligen vill jag säga Sanningarna, men ödmjukhet är en dygd ;-)) idag. Jag diskuterade följande debattartikel tillsammans med några vänner: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article386784/Ideologistrid-i-det-tysta.html. Inte för att jag kan ställa upp på alla åsikter i den, men debatten blev efter korta meningsutbyten infekterad med höjda röstlägen och en och annan falsett som konsekvens.
Värt att notera bland pk-vänstern är deras vurmande för minoritetskultur samtidigt som de med näbbar och klor motarbetar varje försök till att definiera en svenskhet. Även om Världens modernaste land kanske var aningen kitschigt så välkomnar jag fler såna program. I debatten som följde kunde man mycket riktigt från vänsterhåll höra hur Lindström ”exotiserade svenskar”, ”skapar utrymme för essentialism” m.m.
En liten rättelse angående Sankta Lucia: Hon uppmärksammas visst som helgon, i mässa och gudstjänst den 13 december – i Italien som i alla katolska länder och alla katolska kyrkor i världen. Däremot är ju det svenska luciafirandet helt unikt. Jag har en god vän i Chicago, som bor i närheten av svenskbyn Andersonville och han har berättat för mig att Luciafirandet är mycket stort bland svenskättlingarna där.
Kristina D: Jodå, visst är det så. Men Katolska kyrkan uppmärksammar olika helgon varje vecka. Lucia är bara ett av många helgon som passerar under kyrkoåret.
Varför har du inte nämnt någonting om Valborg?
Valborgsmässoaftonen är förvisso förankrad i några andra länder men är inte den svenska särdeles unik?
Bilden visar inte alls riksdagens högtidliga öppnande utan Carl XVI Gustafs trontillträde. Kunde vara bra att ha koll på traditionerna först innan man börjar försvara dem!