Göran Hägglund, socialkonservatismen och Expressen

Göran Hägglund ryter till mot kulturvänstern.

KD-ledaren Göran Hägglund gör det igen. Först gjorde han det på Kristdemokraternas riksting, sedan i Almedalen, därefter på Newsmill och nu på DN Debatt 17/9. Ett otvetydigt KONSERVATIVT utspel! Hurra! Bravo! I sin nya DN Debatt-artikel angriper Hägglund ”överheten”. Oj. Är det möjligt att en socialminister, därtill en borgerlig sådan, gör det?? Kvällstidningen Expressen hugger, inte alls oväntat, på detta genom Ann-Charlotte Marteus och Anna Dahlbergs pennor. Den senare skriver ”Vad är det egentligen som händer? Håller vi på att få en konservativ backlash i Sverige?”.

Men först lite om KD-ledarens nya debattartikel. Hägglund skriver att kulturvänstern har blivit den nya överheten i Sverige. ”De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.” Fantastiskt!

I ett fungerande civilsamhälle ska politik kunna komma i andra hand för folkflertalet, detta berör också Hägglund. Istället har politiken sedan några decennier tillbaka alltmer kommit att inrikta sig på att ifrågasätta så mycket som möjligt av vanliga människors liv, velat tränga in i varje vrå av samhället och strömlinjeforma i enlighet med de senaste jämlikhetsteorierna om konstruktioner, strukturer och allehanda slags offer för yttre omständigheter. Och det är inte med måtta som strömlinjeformningen och angreppen på folks vardagliga privatliv sker, här lägger Hägglund in ett ovanligt klarsynt påstående för att komma från en svensk toppolitiker: ”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.” Ja, den svenska samhällsdebatten är sannerligen otrolig i detta avseende, men under sommaren och nu i början av hösten har väldigt många sundhetstecken börjat synas till, detta KD-utspel inräknat. Vi behöver verkligen komma bort från de floskler som hörde till den svenska samhällsdebatten på 1940-talet, och inse att nu två generationer senare måste vi se verkligheten med ganska så annorlunda glasögon. Den svenska högern har ju inte speciellt mycket höger kvar i sig, bara en sådan sak!

Hägglund angriper i sin artikel faktiskt t.o.m. den rådande socialdemokratiskt genomsyrade ”politiska korrektheten”. Att en svensk minister vänder sig mot den politiska korrektheten är i sig någonting sensationellt! Viktigast – och farligast i ljuset av att den svenska journalistkåren alltjämt har en majoritet socialister – är dock hans påstående att den offentliga debatten envist kretsar kring perifera frågor, och han konstaterar att detta är ett demokratiskt problem. Läs artikeln! Nu kan vi nästan börja känna islossningen!

Ann-Charlotte Matteus (Expressen 18/9) snubblar över sina egna ben helt och hållet i sin motattack. Inte bara med sitt inpyrda socialliberala perspektiv, utan desto mera plakat med en formulering som ”Hägglunds ‘elit’ är vanligt folk”. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det inte är vanligt folk som ger de stackars politikerna, akademikerna och opinionsbildarna där nere på samhällets botten dagliga arga pekpinnar för att de inte i tillräcklig utsträckning motsvarar någon teoretisk modell som ger Gudrun Schyman hennes senaste kickar i tillvaron.

Kollegan Anna Dahlberg (Expressen 20/9) är såtillvida något mera verklighetsförankrad, och skriver att ”Visst finns det en radikal elit i Sverige av kulturvänsterkoftor, radikalfeminister och queerforskare som torgför åsikter som ligger långt till vänster om vad folkmajoriteten tycker. Det går inte att förneka.” Vackert så. Men så kommer det, enligt den välkända logiken att rädd hund biter. Det finns nämligen, enligt Dahlberg, ”en motsvarande konservativ elit av abortmotståndare, konverterade katoliker och Bushkramare som står minst lika långt ifrån vanligt folks åsikter”. Schysst! Är det oss här på Tradition & Fason hon tänker på då, eller? Efter lite hånande landar hon till slut i konstaterandet att ”i debatten breder dessa socialkonservativa röster ut sig med allt större självförtroende.”

Att konservativa börjat få allt större självförtroende – och fotfäste – i den svenska samhällsdebatten på senare år råder det ingen tvekan om. Däremot känner jag faktiskt inte till någon annan socialkonservativ debattör – d.v.s. konservativa som är för välfärdssamhälle, skeptiska till kapitalismen och mot imperialism – vid sidan av mig själv och Rolf K. Nilsson här på Tradition & Fason. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kallar sig visserligen öppet för socialkonservativ, men den socialkonservativa retoriken från hennes sida har likafullt lyst med sin frånvaro. Man kan ju ändå konstatera att vi här har ett tämligen komplett perspektiv över vilka konservativa spelare det finns på arenan. Saken är den att arenan är uppdelad i två planhalvor, en socialistisk och en liberal. Och när det börjar dyka upp konservativa spelare så betraktas de, precis som Dahlberg skriver, som ”udda fåglar”. Men kanske inte så mycket av publiken som av de andra spelarna, som hellre spelar med varandra än konkurrerar med ett tredje lag om guldmedaljen.

Att det skulle finnas en socialkonservativ elit i Sverige är en fin önskedröm, men den ligger en bra bit in i framtiden. Det ni på Expressens ledarsida ser från er horisont är bara stränderna. Men visst kommer konservatismen – nu äntligen! Way to go Göran Hägglund!

Jakob E:son Söderbaum