Gudrun Schyman - stolt över sin osaklighet
Att Gudrun Schyman har svårigheter att argumentera sakligt är ju något många länge haft på känn. Ändå är det ovanligt att höra en politiker som Schyman så tydligt erkänna sitt totala nederlag i en debatt som hon gör på Svd debatt 25/5.
Där kläcker den förre VPK- och F!-ledaren ur sig:
”Svårigheten med att bemöta Pär Ström sakligt är att han saknar sakligt underbyggda argument”
Detta med anledning av Ströms bok ”Sex feministiska myter”, där han gör upp med de vanligaste av de myter som feministerna sprider omkring sig, och lyckats få antagna som samhälleliga axiom, vilka inte får ifrågasättas. I boken tar Ström sig bl.a. en titt på lönediskriminering, kvinnors karriär, våld mot kvinnor, och kvinnors dubbelarbete. I fråga efter fråga lyfter han fram relevant statistik och argumenterar för hur hans teser stöds av denna statistik.
Jag kan inte hävda att jag har full koll på den statistik Ström presenterar, men en sak står för mig helt klar. Med de källhänvisningar han lämnar bör var och en som är läskunnig, och ids lägga lite möda på att kontrollera hans källor kunna göra det också. Givet att faktauppgifterna är korrekta så är det lätt att följa Ströms resonemang. Man behöver inte hålla med om alla, eller ens någon, av hans slutsatser, men man kan inte med hedern i behåll hävda att hans argument inte skulle vara sakligt underbyggda.
Men det gör alltså Schyman. Inte nog med det. Hon fyller dessutom på med den märkliga slutsatsen att denna bristande saklighet hos Ström gör att han inte går att bemöta sakligt. Jag skulle annars föreställa mig att en meningsmotståndare som brister i saklighet skulle utgöra en debattörs närmaste motsvarighet till öppet mål. Om Ström hade kastat ur sig påståenden helt utan att underbygga dessa med någon uppgift som i alla fall gör anspråk på att vara sann, så vore det ju den enklaste sak i världen att peka på påståendet och ifrågasätta var det kommit ifrån. Att bara i svepande ordalag hävda att någon är osaklig, utan att ens göra ett försök att visa konkreta exempel på var i denna osaklighet skulle bestå, det är osakligt.
Sanningen är nog snararare att Schyman inte kan bemöta Ström sakligt därför att hans uppgifter och resonemang i allt väsentligt inte bara är sakliga, utan också korrekta. Det är helt enkelt svårt att argumentera sakligt när ens ståndpunkter så uppenbart saknar kontakt med verkligheten. Tittar man på ytterligare ett par citat ur Schymans artiklar börjar man även ana konturerna av ytterligare en förklaring:
”Grundfelet i Pär Ströms resonemang om feministiska myter är att han inte förstått, eller vill förstå, vad feminism är.”
”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad.”
”Svagheten i Pär Ströms resonemang är just att han utgår från att vi redan lever i ett samhälle som är befriat från patriarkala strukturer.”
Pär Ström och hans bok - För hård nöt för feministerna att rå på
Ström kan avfärdas som osaklig eftersom han inte förstått vad feminismen är, och tar sig friheten att argumentera från en utgångspunkt utanför feminismens slutna system av cirkelbevis. Feminismens dogmer är för Schyman en självklar utgångspunkt. Patriarkala maktstrukturer, könsmaktsordningar och sociala konstruktioner av kön är inga hypoteser som kan falsifieras, utan axiom, på förhand givna sanningar, som all forskning, all argumentation, måste utgå ifrån.
All kritik som inte respekterar ofelbarheten hos dessa axiom kan enkelt avfärdas som osaklig. Kritikern har ju uppenbart inte förstått ”sanningen”. Om man å andra sidan accepterar att axiomen om den patriarkaliska världsordningen är korrekta, ja då har man ju ingen anledning att ifrågasätta de myter som Ström angriper, deras äkthet garanteras ju av det faktum att de bygger på de feministiska axiomen, som man ju först måste underkasta sig för att få lösa biljett till debatten. Alltså, bara det faktum att man ifrågasätter feminismen bevisar att man har fel. Mycket bekvämt! På så sätt behöver man ju inte bemöda sig med att bemöta sakargument, de är ju per definition osakliga.
Pär Ström och hans bok i all ära. Den är väl argumenterad och välbehövlig, men frågan är om inte Schyman med sitt patetiska angrepp på Ström gör än mer för att öppna folks ögon för hur snedvriden feministernas världsbild är. Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål. Tack för det!
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
Väl formulerat, kartan stämmer inte med verkligheten för GS.
Tack för en intressant blogg.
Kloka ord!
”Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål.”
Jag tycker att man som fenomen kan jämföra extremfeminismen, och dess kvasivetenskapliga variant ”genusvetenskapen”, med H.C. Andersens saga om Kejsarens nya kläder. Alla inser hur fullständigt fel det är men ingen (…eller nästan ingen) vågar säga något. Schymans djupt ovetenskapliga och intellektuellt ohederliga diskussion visar att det nu borde vara hög tid för denna uppgörelse.
Den naturvetenskapliga utbildning jag har i botten har givit mig en vetenskapssyn som säger att en hypotes måste visas på ett vederhäftigt och stringent sätt och att hypotesen måste tåla kritik. I det man ser från genusvetenskaparnas ymniga produktion verkar det här snarare vara så att hypotesen ses som en ofelbar dogm. Då det är en dogm finns det inget egentligt driv att visa dess riktighet på ett stringent sätt utan det verkar räcka med att selektivt välja ut sådant som anses stödja dogmen.
Patrik Magnusson m fl,
”… Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen…”
Instämmer storligen. Jag inbillar mig att detta är viktigt för landets hela framtid.
Mvh
Mycket bra analys!
I det stora hela håller jag med (hälften av mina egna bloginlägg handlar om just hur feminismen bevisar sin hjärnlöshet). Dock måste jag ur egen erfarenhet säga att osakliga debattörer (till vilka Pär inte hör) är mycket svåra att bemöta. I mycket är det som att försöka besegra en dimma, en stenvägg, eller ett kärr—allt annat än en önskemotståndare som man bara kan köra över.
Bland problemen:
o Det finns så stora luckor i resonemangen att man lätt kan säga att de inte stämmer, men ofta har svårigheter att förklara varför. Dels kan det finnas så många hål att man inte vet var man ska börja, dels kan resonemanget vara så oklart eller felaktigt att det inte finns några klara hållpunkter att angripa (framförallt då den kvoten mellan gjorda argument och textens/talets längd ofta är låg).
o Sakargument viftas bort med oseriösa kontra-”argument”, inklusive påståenden som att en källa är en bekannt kvinnohatare, rasist, tokstolle, eller dylikt (vilket mer eller mindre per definition gäller för alla källor med ”fel” åsikter i politisk korrekt argumentation…) eller att talaren saknar de nödvändiga verktygen (som man lär sig genom att gå en indoktrinerande genuskurs) för att förstå situationen.
o Argumentationen består ofta av rena upprepningar av samma påståenden utan argument, personliga påhopp, och annat trams. Bortsett från att detta sliter på tålamodet kommer man då inte vidare. Att bara upprepa sina egna (sak-)argument hjälper ju inte heller, då svaret inte ändrar sig.
o I blogosfären har man dessutom problemet att just starka argument och källhänvisningar tenderar att censureras och därför är bortslängda.
Här måste man även hålla i minnet att de flesta människor är dåliga på kritiskt tänkande och att sakargument ofta övertygar sämre än emotionala argument och retoriska trick. Att en idiot till motståndare leder till en seger i debatten är alltså inte givet.
Michael Eriksson,
Tack för ett tänkvärt inlägg!
”… Här måste man även hålla i minnet att de flesta människor är dåliga på kritiskt tänkande och att sakargument ofta övertygar sämre än emotionella argument och retoriska trick. Att en idiot till motståndare leder till en seger i debatten är alltså inte givet.”
Ja, det tycks vara långt ifrån alla som förstår hur dåligt ex många vänsterdebattörer inte sällan presterar i tv-soffor och i allehanda offentliga debatter.
Tyvärr.
Vänsterdebattörerna tvekar sällan att hårt utnyttja emotionella argument och retoriska trick, och om dessa utnyttjas tillräckligt ofta, och nog skickligt, kan detta ofog i värsta fall avgöra en valrörelse, eller politiska beslut rörande ytterst viktiga samhällsfrågor.
Dessutom är det alldeles riktigt, att det inte finns några som helst garantier att den kunnigare, skickligare och mer intellektuellt hederliga debattören vinner en debatt mot en motståndare som är klart sämre på alla punkter.
Inga som helst garantier.
Suck.
Mvh
Michaeleriksson:
Jag håller med om att osakliga debattörer har oförtjänt lätt att övertyga vissa i en publik. Jag ser dock inte detta som ett jätteproblem. Att indoktrinerade vänsteranhängare nickar och applåderar oavsett vad som kommer ur munnen på deras upphöjda ledare, påverkar egentligen inte debattens utgång.
De viktiga att övertyga är den stora massan ”i mitten”, som inte har starka åsikter åt något håll, och som förhoppningsvis inte är helt oemottagliga för sakargument. Jag tror att det bästa sättet att vinna denna del av publiken är att själv sträva efter saklighet, alldeles oavsett vad motståndaren gör.
Visst är det frustrerande att debattera med personer som inte bemödar sig att diskutera sakfrågan, utan bara ägnar sig åt personangrepp och floskler, men tillvaron blir lite enklare om man anpassar ambitionsnivån till förutsättningarna.
Möter man en sådan person går det inte att få ett ärligt utbyte av argument och åsikter. Då får man nöja sig med att se till att man får fram sina argument, och samtidigt visa för publiken på vilket sätt motståndaren är en ”tom tunna”, vilket man t.ex. kan göra genom att ställa frågor och sedan peka på att dessa förblivit obesvarade, och genom att peka på konkreta personangrepp och andra osakligheter och ifrågasätta dessa.
Ok, du kommer inte att få någon seriös respons från din kontrahent, vilket naturligtvis är frustrerande, men samtidigt är det närmaste seger man kommer. Att motståndaren rullar över på rygg och blottar strupen är något som bara inte händer (även om jag tycker att Schyman kom mycket nära i den refererade debatten).
Patrik Magnusson,
En utmärkt sammanfattning av Pär Ströms bok, även om jag har lite svårt att förstå din skepsis.
Feminism (inte bara extremfeminism) är fundamentalt antiliberal ideologi i det att den fokuserar på grupprättigheter istället för individuella rättigheter. Samtidigt är den antitraditionell och antikonservativ eftersom den vill ändra på kulturella normer utifrån teoretiska resonemang.
Tradition & Fason borde lägga ner mer tid på att argumentera mot feminism, som även har smygt sig in i de borgerliga partiernas politik (lyssna på Birgitta Ohlsson någon gång).
Oskari,
Jag upplever inte mig vara utpräglat skeptisk till Ström. Tvärtom är jag i huvudsak positiv, dock med reservationen att jag inte är helt inatt i allt han står för.
Feminismen är ett gift som T&F nog kommer att belysa då och då. Jag drar gärna mitt strå till den stacken.
Slutligen: Var vänlig och nämn inte Birgitta Ohlson och borgerlig i samma mening. Tänk på att vi kan ha känsliga läsare som kan ha svårt att smälta sådana motsägelser. 😉
Intressant.
Skulle vilja lägga till ytterligare ett osaklighetsknep: ”Bevisa det. Nej, det du har nämnt hittills utgör inget bevis. ” (osv. ad absurdum.)
http://en.wikipedia.org/wiki/What_the_Tortoise_Said_to_Achilles
@Kristian
Just den fabeln är inte ett bra exempel (även om jag medger att jag en gång i tiden hade samma intryck). Här handlar det nämligen om en illustration av ett subtilt problem inom logiken—inte om en meningsmotståndare som använder fula knep.