Arbetarkonservatism

Utmed Hälsingekusten ligger Ljusne, ett genuint svenskt brukssamhälle med ungefär 2 000 invånare. Sedan 1800-talet har livet där kretsat kring tillverkning av kätting och board, samt den enda återstående industrin, Stora Ensos sågverk i Ala. I Ljusne röstar man inte enbart socialdemokratiskt, man förser också kommunen, Söderhamn, med en betydande del av sin röda eminens. Folkrörelseidealet är starkt, man värnar om sin arbetarhistoria, Folkets hus och mässingsorkestern lever största välmåga, åtminstone förhållandevis.

Tittar man närmare på arbetarnas historia i Ljusne så träder två grupperingar fram, inte enbart politiskt, utan även geografiskt. Gränsen har gått mellan socialdemokrati och kommunism, men också utmed själva älven Ljusnan. På den s.k. ”hitansidan”, norrut mot staden Söderhamn, levde socialdemokraterna, den bättre ställda stora majoriteten, eller LO-kollektivet. På den andra sidan, i vad som kallas ”Sörljusne”, levde kommunisterna, syndikalisterna, de sämre lottade rebellerna. Man såg ner på varandra, man var medlöpare respektive bråkmakare och det hölls rätt hård social kontroll mellan de båda grupperna.

Den politiska skiljelinjen gick mellan starka yttringar av konservatism kontra radikalism. På norra sidan av älven gick man i kyrkan i stärkkrage och plommonstop om söndagarna, man fyllde sina hem med tungt, oskarianskt möblemang och man firade Svenska flaggans dag med samma frenesi som 1: a maj. På den södra sidan bar man aldrig slips, inte ens till helgen, bröllop var på vippen otänkbart, istället knöt man nävarna i byxfickorna och vägrade värnplikt. Det är nämligen så att i den gängse beskrivningen av arbetarrörelsen har man traditionellt fokuserat på Lubbe Nordströms Lort Sverige, på statarlängor och strejker. Man har paradoxalt nog ignorerat det faktum att arbetarna faktiskt hade en stadig reallöneökning under 1900-talets första hälft, oavsett socialdemokratisk inblandning. De allra flesta arbetare hade något att kämpa för, de såg en välartad framtid där man kunde skapa trygghet för de sina, en vision som inte delades av kommunisterna under rådande omständigheter.

Man bör också komma ihåg att utstötningen av rebeller och bråkmakare inte enbart var en sak för arbetsgivarna, det var i högsta grad ett ärende för facket, det gällde att hålla leden rena från irrläror. I detta ligger givetvis åter en svår paradox att svälja, där arbetarrörelsen alltid salufört kommunisternas sida av myntet i syfte att beskriva ett skeende, samtidigt som man aktivt motarbetat svartsynen inom rörelsen för att främja bilden av den egna framgångssagan. Ådalen 31 är ett tydligt exempel på detta, där arbetarrörelsen lyfter fram katastrofen som ett martyrium samtidigt som man aktivt förtiger den vilda strejk som LO inte hade någon del i och som de tvärtom motarbetade i maskopi med arbetsgivare och myndigheter. Arbetarna var, och är, självtänkande individer som inte nödvändigtvis såg sig som ett homogent kollektiv. Under socialdemokraternas glansdagar utgjorde de en större andel av befolkningen än idag och en betydande andel av dem röstade borgerligt.

Poängen är den inneboende konservatismen inom socialdemokratin. Det är socialdemokraternas historiska lycka att man under Per Albin Hanssons ledning tidigt identifierade och bejakade denna egentliga ideologiska totalvurpa. Stormtrupperna i SAP är den manliga, konservativa arbetaren, han med villa, bil, båt och sommarhus, han som inte vill ha stora svängningar i samhällslivet, absolut inget som äventyrar hans välfärd. Hans värderingar är traditionellt konservativa, med ordning och reda, löning på fredag. Det är inte alls märkligt att missnöjda socialdemokratiska väljare går raka vägen till Moderaterna i val, och det utan att stanna hos vare sig C eller Fp. Arbetaren sviker SAP när han tycker att de svamlar för mycket, när skatten blir för hög och känslan av att man inget får för de surt förvärvade pengarna blir för stark.

Utan att säga för mycket, men Mona Sahlin har ett problem med sina ”stormtrupper” inför valet 2010. Gammelkommunister och allt mer Stureplansanpassade miljöpartister flirtar illa med karlarna på bruket. Alliansregeringen kan mycket väl kamma hem segern igen på den konservativa valsedeln.

Torbjörn Kvist