Utmed Hälsingekusten ligger Ljusne, ett genuint svenskt brukssamhälle med ungefär 2 000 invånare. Sedan 1800-talet har livet där kretsat kring tillverkning av kätting och board, samt den enda återstående industrin, Stora Ensos sågverk i Ala. I Ljusne röstar man inte enbart socialdemokratiskt, man förser också kommunen, Söderhamn, med en betydande del av sin röda eminens. Folkrörelseidealet är starkt, man värnar om sin arbetarhistoria, Folkets hus och mässingsorkestern lever största välmåga, åtminstone förhållandevis.
Tittar man närmare på arbetarnas historia i Ljusne så träder två grupperingar fram, inte enbart politiskt, utan även geografiskt. Gränsen har gått mellan socialdemokrati och kommunism, men också utmed själva älven Ljusnan. På den s.k. ”hitansidan”, norrut mot staden Söderhamn, levde socialdemokraterna, den bättre ställda stora majoriteten, eller LO-kollektivet. På den andra sidan, i vad som kallas ”Sörljusne”, levde kommunisterna, syndikalisterna, de sämre lottade rebellerna. Man såg ner på varandra, man var medlöpare respektive bråkmakare och det hölls rätt hård social kontroll mellan de båda grupperna.
Den politiska skiljelinjen gick mellan starka yttringar av konservatism kontra radikalism. På norra sidan av älven gick man i kyrkan i stärkkrage och plommonstop om söndagarna, man fyllde sina hem med tungt, oskarianskt möblemang och man firade Svenska flaggans dag med samma frenesi som 1: a maj. På den södra sidan bar man aldrig slips, inte ens till helgen, bröllop var på vippen otänkbart, istället knöt man nävarna i byxfickorna och vägrade värnplikt. Det är nämligen så att i den gängse beskrivningen av arbetarrörelsen har man traditionellt fokuserat på Lubbe Nordströms Lort Sverige, på statarlängor och strejker. Man har paradoxalt nog ignorerat det faktum att arbetarna faktiskt hade en stadig reallöneökning under 1900-talets första hälft, oavsett socialdemokratisk inblandning. De allra flesta arbetare hade något att kämpa för, de såg en välartad framtid där man kunde skapa trygghet för de sina, en vision som inte delades av kommunisterna under rådande omständigheter.
Man bör också komma ihåg att utstötningen av rebeller och bråkmakare inte enbart var en sak för arbetsgivarna, det var i högsta grad ett ärende för facket, det gällde att hålla leden rena från irrläror. I detta ligger givetvis åter en svår paradox att svälja, där arbetarrörelsen alltid salufört kommunisternas sida av myntet i syfte att beskriva ett skeende, samtidigt som man aktivt motarbetat svartsynen inom rörelsen för att främja bilden av den egna framgångssagan. Ådalen 31 är ett tydligt exempel på detta, där arbetarrörelsen lyfter fram katastrofen som ett martyrium samtidigt som man aktivt förtiger den vilda strejk som LO inte hade någon del i och som de tvärtom motarbetade i maskopi med arbetsgivare och myndigheter. Arbetarna var, och är, självtänkande individer som inte nödvändigtvis såg sig som ett homogent kollektiv. Under socialdemokraternas glansdagar utgjorde de en större andel av befolkningen än idag och en betydande andel av dem röstade borgerligt.
Poängen är den inneboende konservatismen inom socialdemokratin. Det är socialdemokraternas historiska lycka att man under Per Albin Hanssons ledning tidigt identifierade och bejakade denna egentliga ideologiska totalvurpa. Stormtrupperna i SAP är den manliga, konservativa arbetaren, han med villa, bil, båt och sommarhus, han som inte vill ha stora svängningar i samhällslivet, absolut inget som äventyrar hans välfärd. Hans värderingar är traditionellt konservativa, med ordning och reda, löning på fredag. Det är inte alls märkligt att missnöjda socialdemokratiska väljare går raka vägen till Moderaterna i val, och det utan att stanna hos vare sig C eller Fp. Arbetaren sviker SAP när han tycker att de svamlar för mycket, när skatten blir för hög och känslan av att man inget får för de surt förvärvade pengarna blir för stark.
Utan att säga för mycket, men Mona Sahlin har ett problem med sina ”stormtrupper” inför valet 2010. Gammelkommunister och allt mer Stureplansanpassade miljöpartister flirtar illa med karlarna på bruket. Alliansregeringen kan mycket väl kamma hem segern igen på den konservativa valsedeln.
Torbjörn Kvist
Välkommen Torbjörn!
Bra artikel.
Henrik Barvå har för övrigt berört lite samma ämne, om än i amerikansk kontext, i en annan text här på T&F:
https://traditionochfason.wordpress.com/2008/10/01/blakragade-konservativa/
Artikeln är intressant och välskriven. Tack.
Stämmer bra!Egnahems rörelsen var väl ett typiskt sådant exempel på S värdekonservatism?Kommer ihåg att socialdemokraterna i min hemby-där min far var en aktiv del,aldrig kände igen sig i den politik som SAP förde from Palme.Man gick aldrig ur partiet och fortsatte att rösta S men känslan i deras hjärta dog.Efter några groggar så började de ofta berömma Högerns värderingar men förnekade allt dagen efter.
De från den generationen röstar idag öppet på SD,Kd eller M.
Inte på SD pga rasismen utan för att de letar efter ärliga politiker med värdekonservativa åsikter.Själv landade jag efter lång vånda hos M-vilket skulle ha setts som klassföräderi av min far även om han höll med i mina åsikter.Håller inte med Reinfwldt i allt av hans politik-men nog nuddar han vid kärnan i arbetarkonservatismen?
Mycket intressant!
Bland dessa konservativa sossar hittar vi knappast heller de feminist-, genus- och queerteoretiker som på senare år har tagit allt större utrymme inom vänstern. Jag tror att an arbetare av denna sort har mer gemensamt med en kristdemokrat än en miljöpartist när det gäller t.ex. synen på familjen. Även synen på försvar, skola och rättsväsende torde vara mer höger än dagens vänster.
Man skall inte ducka för rasismen inom arbetarskrået. Socialdemokraterna är det parti som blöder mest till SD, ett faktum Mona Sahlin är pinsamt medveten om när hon avkräver alliansen ansvar inför nästa val. Man röstar på på SD eftersom man beskyller invandringen-EU-allianen, för att urvattna folkhemmets skyddsnät, samtidigt som man saknar förtroende för Mona. Mona har betydligt svårare att hålla ihop paradoxerna än karlakarlen Göran Persson.
En mycket välskriven artikel! Utmärkt utflykt till en svunnen tid!
Min pappa berättade nyligen om sin ungdoms gubbar som jobbade i hyttan (det var en av Sveriges sista träkolshyttor och stängdes inte fören 1963) som jobbade ihop pengar till egnahemsvila, bil och sommarstuga. På en inkomst för fruarna var hemmafruar. Det är många bottnar i detta. Dels spirade naturligtvis den socialdemokratiska konservatism som beskrivs i artikeln, dels kan man ju fundera över en levnadsstandard som inte ens tillfaller akademiker längre. ”Paradise lost på svenska”, kanske man kan sammanfatta det med.
Men sanningen är ju dessvärre att ”karlarna på bruket” börjar bli synnerligen få och det syns i både LO och SAP. Vad som varit mest otänkbart för 30 år sedan, en LO-ordförande som var kvinna eller en som var f.d. kommunalare, låter jag vara osagt, men kombinationen hade nog framstått som rena Science Fiction. Nya tider och nya seder gör att SAP med gott samvete kan styra bort från sina gamla kärntrupper för att jaga efter deras barnbarn som glömt bruket och blivit medelklassiga salongsradikaler. Att man därmed kommer att omfatta åsikter som skulle fått den gamla kärnan att blekna är inte mycket man behöver bry sig om.