Gunnar Unger – en av 1900-talets vassaste högerpennor

PORTRÄTT | Han växte upp i ett sjöofficershem, upplevde 20-talets sorglösa jazzperiod och därpå 1925 års försvarsslakt, för att som vuxen börja framföra välgrundade åsikter i liberalkonservativ anda om sin tids stora frågor. De äldre minns journalisten och författaren Gunnar Unger (1915-1976) som en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968-revoltens tokigheter.

Gunnar Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk), ”reaktionären” som gärna såg fler kvinnor som chefer på hög nivå. En lika stor fiende till fanatiska jämlikhetsivrare som till 60-talets stora skönhetsfördärvare och rivningshetsare visade han inlevelse, då en motståndare vann hans hjärta.

Få var som Unger samtidigt hemma bland politikens, kulturens och scenens berömdheter (som Marlene Dietrich och Marlon Brando), och hyllade även filmens, operans och operettens stjärnor. Unger var samtidigt lika beredd att sakligt bedöma 1970-talets svenska politiker, diplomater och statstjänare, hjälpt både av sin kunskap och intuition och av ett nätverk av vänner och rapportörer.

Unger var glansfull och uppslagsrik så till den grad att man nästan glömmer att hans karriärval först berett honom vånda. Att i en släkt där flertalet blivit präster och officerare eller valt andra stadgade yrken gå till journalistiken var i sig en pärs. Med dagens ögon framstår hans yrkesval och opinionsbildarroll som snarast före sin tid.

Bara att som Unger gjorde tala för kultur och andlig tradition i ett Sverige där många efter krigsåren behövde tjäna pengar för att skaffa villa och bil, och för övrigt ansåg finkultur utmanande snobbigt och gammalmodigt, verkar närmast dödsföraktande. Att dessutom säga precis vad han ansåg om den politisering, den kulturfientlighet och anpasslighet mot socialdemokratin som blivit så vanliga på 1960-talet var nästan att skruva åt manschetten för hårt.

Många som kvävdes – andligt och åsiktsmässigt – i socialdemokratins Sverige upplevde dock Gunnar Unger som en befriare, en lika frisk som välkommen röst. I hans inlägg gavs förtjänta stick mot de uppblåsta bland våra styrande. I hans personporträtt fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Att berömma goda, odogmatiska sossar var för Gunnar Unger samtidigt lika självklart som att brännmärka andras dryghet och maktmissbruk.

Som elev till den fruktade liberale statsvetarprofessorn och publicisten Herbert Tingsten (länge DN:s chefredaktör) fick Unger träna sin replikkonst och sina kunskaper på en man som livet ut förblev hans vän. Detta trots stora olikheter i åsikter. Unger gillade allmänt färgstarka individer, de som talar klarspråk och struntar i vad andra tycker. Han kunde morra och sucka över trista och fantasilösa människor, men rosa även de rödaste motståndare om de trots allt ägde en äkta personlighet.

Unger skrev först i den borgerliga tidskriften Obs!, under cirka tjugo års tid i Svenska Dagbladet och likaså i högerns idéforum Svensk Tidskrift. Han täckte egentligen alla ämnen från dagspolitik, historia och resereportage, anmälan av litteratur och memoarer, var recensent av film och teater, och deltog med lust även på SvD:s dåvarande skvallersida Hugin & Munin. I en särklass står hans skarpa och breda porträttkonst, inspirerad bl.a. av SvD-kollegan Erik Wästberg.

Som för alla tidningsmän har förstås Gunnar Ungers inlägg åldrats. Någon samling av hans inlägg har inte utgetts sedan Onkel H:s hädelser kom 1964, uppkallad efter Ungers påhittade samtalspartner vars förebild var den legendariske tidningsmannen och operachefen i Stockholm Harald André.

Men mycket hos Gunnar Unger står sig samtidigt förbluffande väl. Han ägde ett kritiskt och säkert omdöme, ofta har hans egna slutsatser överlevt dåtidens allmänna mening. Han visar framför allt att det lönar sig att bedriva en medryckande och välunderbyggd diskussion, att folkbilda med humor och att på så sätt förse andra med idéer och stoff. Hans eld brann jämnt och var närapå outsläcklig. Han var en institution, en sanningssägande slav på välfärdssamhällets triumfvagn.

1976 dog han ändå plötsligt, föga mer än 60 år gammal.

Med det allt snävare utrymmet för personligheten, för det fria och generösa livet, liksom den trots privatiseringar och nya rättigheter ohejdade politiseringen, ökar risken för vantrivsel. Var finns de skapande gröna bersåerna i folkhemmet, de rum där tanken finner inspiration och sinnet lyfts? Att tänka över detta ökar samtidigt saknaden efter Gunnar Unger, eller åtminstone efter någon som kunnat ta över hans uppgift.

Stoff skulle inte saknas, inte ens nu i Alliansens tid. När en moderatledd regering skrotar försvaret och de kulturella värdena, när EU förvandlas till en alltmer själlös byråkrati och en viss amerikansk president under åratal gjort kriget till sitt stora utrikespolitiska medel, kunde det finnas åtskilligt att säga. Skulle Gunnar Unger, Europavännen, ha gillat strömmen av maktlystna män och pengar till Bryssel? Vad skulle han ha sagt om den kulturkonflikt som kan vara på väg att segla upp såväl kring Islam och Väst som mellan Kina och omvärlden, en konflikt i stor skala där takt, historiekunskap och återhållsamhet på bägge sidor illa torde behövas?

Man kan bara gissa. Men att en yngre generation fick chans att möta det bästa av det Gunnar Unger skrev är en lika from som tvingande önskan.

Carl Johan Ljungberg
(Utger i år en bok om opinionsbildaren Gunnar Unger)