Svensk 1940-talskonservatism: Folke Leander

FOLKE LEANDER OM NATIONALISM OCH ROMANTIK

Högre allmänna läroverket i Norrköping (numera De Geer-gymnasiet) där filosofen Folke Leander, som lämnat viktiga bidrag till en intellektuell konservatism, var lektor 1946-75.

Filosofen Folke Leander skulle i år ha fyllt 100 år. Tradition & Fason har fått tillstånd att publicera en av hans texter, ursprungligen publicerad i tidningen Presens år 1945. Den diagnostiserar Västerlandets kris och riktar kritik mot såväl nationalism som internationalism. Vi har inbjudit professor Claes Ryn att skriva en inledning till artikeln. Ryn har tidigare förekommit på T&F (se här och här). Han är professor i statskunskap vid The Catholic University of America och styrelseordförande och grundare av National Humanities Institute. Inom kort utkommer hans bok The New Jacobinism: America as Revolutionary State som är en nyutgåva med ett omfattande nytt efterord till hans tidigare bok The New Jacobinism: Can Democracy Survive? Redaktionen vill redan inledningsvis tacka Staffan Andersson, som har möjliggjort allt detta och försett Leanders artikel med hela detta ramverk inför vår stolta nypublicering.

Folke Leander – en introduktion

Professor Claes G Ryn

Folke Leander (1910–1981) var en framstående filosof och litteraturkännare. Han disputerade i filosofi vid Göteborgs högskola 1937. Den internationellt ryktbare filosofen Ernst Cassirer, som flytt undan Hitler, hade fått en personlig professur vid högskolan, och han blev Leanders handledare. Leander beundrade Cassirer, om än med viktiga reservationer, och Cassirer å sin sida hade höga tankar om Leander. Det var dock positivism och värdenihilism, som vid denna tid och långt framåt dominerade svensk filosofi. Både Cassirer och Leander ifrågasatte denna intellektuella regim, fastän på delvis olika grunder. Leander hade tagit särskilt starka intryck av Irving Babbitt i USA och intresserade sig mycket för Benedetto Croce i Italien. Han kunde inte bli annat än en filosofisk dissident.

Som docent skrev Leander flera tungt vägande vetenskapliga arbeten, inklusive en bok om John Dewey och en om estetikens stora betydelse för kunskapsteorin. När en professur i filosofi skulle tillsättas i Uppsala 1946 kompetensförklarades Leander för den sökta tjänsten, som dock gick till en annan. Leander hade för länge sedan insett, att den i Sverige förhärskande filosofin skulle göra det nästintill omöjligt för honom att nå fram till en professur, och han avsåg med ansökan till professuren i Uppsala mest att meritera sig för en lektorstjänst på ett gymnasium. Sådana tjänster åtnjöt vid den tiden stort anseende och var mycket eftertraktade. De besattes ofta av lärare, som, särskilt med nuvarande mått, var synnerligen behöriga. Folke Leander blev lektor i filosofi och modersmål på gymnasiet vid Norrköpings högre allmänna läroverk, där han stannade till pensioneringen. Han blev en legendarisk lärare. Undervisningsbördan begränsade kraftigt utrymmet för författarskap, men Leander fortsatte att då och då ge ifrån sig vetenskapliga arbeten. Han utövade ett visst internationellt inflytande, särskilt i USA. Jag hade själv den stora förmånen att ha Folke Leander som lärare i filosofi under mitt sista gymnasieår. Vi blev med tiden nära bekanta. Vi kom att hålla kontakt och samarbeta i filosofiska frågor nästan fram till hans död. Jag övertog från Leander bland annat hans intresse för Babbitt och Croce, som han studerat med stor insikt.

Nedanstående artikel av Folke Leander är i sin allmänna människosyn och i uppfattningen av den moderna människans andliga belägenhet lika aktuell idag som när den skrevs, mot slutet av andra världskriget. Den innehåller perspektiv, som föregriper dagens problem och diskussionsämnen. Artikeln ger ett utmärkt prov på Leanders självständiga tillämpning av tankar och distinktioner från särskilt Babbitt. Leander skriver här om nationalismen mot bakgrund av det andra världskriget och de stämningar som dessförinnan uppammade krigiskhet. Det är viktigt att understryka, att ordet ”nationalism” kan användas på olika sätt. Leander avser med termen en överspänd, svärmisk, intolerant överskattning av det egna folket eller landet, ett speciellt olyckligt utflöde av den romantiska fantasivärld som ersatt kristna synsätt i västvärlden. Nationalism i denna mening kontrasterar bjärt mot sund uppskattning och rättmätigt hävdande av den egna kulturen. Man kan vara säker på att Leander i dagen historiska läge skulle ha kritiserat ett annat farligt romantiskt fenomen, den idealistiska internationalismen. Beträffande dagens Europa skulle han tvivelsutan ha framhållit behovet av förnyad odling av och skydd för folkens högre kulturarv och behovet av kritik mot inte bara romantiska enhetsdrömmar utan mot deras nära lierade, den teknokratiska utilitarismen.

Det känns i detta sammanhang naturligt att nämna min bok A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World (University of Missouri Press, 2003), som är ett försök att formulera de moraliska och kulturella förutsättningarna för fredlig samlevnad mellan folken och kulturerna. Boken kan till stor del ses som en bearbetning och vidareutveckling av tankar hos Babbitt, vars betydelse Leander tidigt insåg och synnerligen förtjänstfullt tolkade och kompletterade.

Claes Ryn, Washington D.C., november 2010

***

NATIONALISM OCH ROMANTIK

Av Folke Leander

Tidigare publicerad i: Presens Årg. 2, nr 1, 1945.

Ernest Renan uttalade år 1871, att nationalitetskänslan inte är hundra år gammal. Däri ligger, trots reservationer som omedelbart tränga sig på var och en, en god portion sanning. Det är nämligen ett faktum, att nationalismen intensifierats oerhört under de sista 150 åren och fått sin speciella färg som del av den stora romantiska strömningen. För att förstå nationalismen måste man förstå den romantiska mentaliteten i alla dess varianter. Och denna kan blott förstås i samband med den stora sekulariseringsprocessen under nyare tid (”avkristningen”). Nationalismen är i själva verket en speciell form av religionssurrogat eller sekulariserad religion.

Romantik och livsåskådningskris

Arbetet på att utveckla en hållbar sekulariserad världsåskådning har pågått sedan renässansen, men den stora massan av dem, som frigjort sig från de äldre traditionerna, har endast ofullkomligt förmått tillgodogöra sig denna djupare livssyn i vardande. Dessa desorienterade och hemlösa andar kasta sig in i ensidiga fanatismer av skilda slag, vilka dock alla ha det gemensamt, att de framspringa ur en etiklös grundinställning till livet.

Frigörelsen från de kristna trosdogmer, som blivit omöjliga för flertalet tänkande människor, har nämligen också i största utsträckning betytt förlust av den etiska livsvisdom, som kristendomen inneslöt. Den sekulariserade människan har i allmänhet stora fordringar på livet, stora lyckokrav, men mycket små krav på sig själv. Hos den kristna människan hade det varit omvänt. Mycket lycka väntade man sig ej, ty jordelivet förmenades vara en jämmerdal; och känslan av egen ofullkomlighet kom människorna att känna sig ovärdiga lyckan. Resultatet blev, att den kristne ofta fann sig lyckligare än han väntat och förtjänat. Den sekulariserade människan med sina stora förväntningar på livet blir däremot lätt besviken. Hon är icke medveten om några större brister hos sig själv; och felet måste därför vara de andras, miljöns, samhällets. Och så börjar hon längta bort från den hämmande och förståelselösa miljön hän någon annanstans: det är den romantiska längtan. Hon kan längta efter naturbarnets spontanitet, efter odelad berusning i nuet, efter djurens instinktsäkerhet och växtlivets stilla ro. Hon drömmer om lycksalighetsland, där ogrumlad livsglädje råder, om naturtillstånd, som aldrig bort övergivas, om framtidssamhällen, där människorna äro spontana impulsvarelser, ohämmade av konvention och rationalitet. Sitt längtans land kan hon förlägga till alla tidsåldrar och alla land: Rousseau förlade det till förhistorisk tid, Hölderlin till Grekland, Stendhal och Snoilsky till Italien, Heidenstam till Orienten o.s.v. Medeltidssvärmeriet var blott en yttring bland många av samma tendens.

Dessa romantiker äro otillfredsställda människor, som ständigt projiciera ut fantasiföreställningar om den ogrumlade livsberusning de känna sig själva gå miste om. I sin syn på sin faktiska omgivning äro de emellertid bittra och satiriska naturalister. Romantik och naturalism äro komplementära företeelser: varje romantiker har en naturalist inom sig och tvärtom. Skillnaden är blott, att naturalisten ej längre tror på den romantiska lycksalighetsdrömmen; han är en desillusionerad romantiker. Våra vackraste drömmar äro för goda för denna världen, säger han; och därmed förkastar han all idealism, ty han ser ej, att det kan finnas en solidare idealism än den romantiska. Stundom mötas romantik och naturalism i samma diktverk, såsom den romantiska ironin visar. En eterisk stämning bygges upp, vars overklighet plötsligt avslöjas i ett abrupt fall till jorden.

Rationaliteten, verklighetssinnet förnimmes av romantikern som källan till allt ont. Det är rationaliteten, som avstänger honom från den extatiska berusning i nuet, som han så lidelsefullt åtrår. Det är rationaliteten, som ständigt vill tränga sig fram och avslöja overkligheten i de lycksalighetsvisioner han bygger upp. Rationaliteten är det ironiska, voltaireska skrattet åt allt, som för romantikern är heligt – därför bekämpar han den hos sig själv och andra. Rationalitet är slug och illfundig beräkning, fantasien är det goda och ädla i människan. Fantasi och känsla är ”Naturen” inom oss, medan rationalitetens utveckling var ett syndafall, ett fall från enheten med gudomen naturen.

De skilda utformningarna av dessa mångskiftande romantisk-naturalistiska själslägen intressera oss här ej så mycket som deras rot i individens psykologi. Den sekulariserade människans tendens att alltid känna sig missgynnad av livet förklarar nämligen ofantligt mycket av den värld vi leva i. Den är alls icke förbehållen en intellektuell elit, även om den naturligtvis intensivast uppleves av de intensivaste människorna. Den fortskridande sekulariseringen har skapat en bördig jordmån för falska livsåskådningars orkidéprakt. Värst blir det, då skickliga folkledare lyckas kanalisera det latenta grollet, det oroliga begäret efter ett rikt och fullt liv och samla det i någon förlösande pseudoreligion. Vad som sker är en identifieringsprocess: precis som åskådaren av en fotbollsmatch i fantasien kan göra sig till ett med det ena eller andra laget och känna dess framgångar som sina egna, så identifierar sig den enskilde med partiet, med partiledaren, med den nationella maktviljan och låter deras triumfer bli sina egna. I sin egen miljö känner han sig hämmad och instängd, men kan genom denna identifikation få en sorts vikarierande tillfredsställelse.

I äldre tider voro dessa problem ej så akuta. Kristendomen hjälpte människorna att bättre lösa sina individuella livsproblem. Den var en sporre till självrannsakan och ödmjukhet. Låt vara, att de flesta människor aldrig tagit sin religion alltför allvarligt, så fanns den där dock som ett ferment och gjorde sig påmind då och då. Några tveksamma beslut om bättring, vilka snabbt åter glömdes, var kanske enda resultatet. Men hos en sådan människa kom i alla fall medvetandet om egen ofullkomlighet att hälsosamt motväga kraven på oinskränkt livslycka och benägenheten att anklaga samhället och miljön för att ens liv icke blivit vad man drömt om.

Nationalism som krissymptom

Det är mer än en tillfällighet, att så många nationalister likt Mussolini börjat som anarkister. I själva verket är nationalismens inställning till den mänskliga solidariteten och den internationella rätten fullständigt identisk med den individualistiske anarkistens hållning gentemot alla lagar utan undantag. Det fordras blott den ovannämnda identifikationsprocessen, för att det ena skall glida över i det andra. D’Annunzio är ett utmärkt exempel. Här i Sverige kunna vi tänka på Heidenstams ohämmade individualism och hektiska livsfullhetslängtan i ”Vallfart och vandringsår” och den senare; irrationella nationalismen i ”Åkallan och löfte”. Som äldre exempel kunde man erinra om sambandet mellan Sturm und Drang och den tyska nationalismen.

Det är alltså samma vantrivsel i miljon, som hos så många tyska romantiker blivit Wanderlust, vilken i en annan riktning slår ut i aktivistisk kult av handlingen för handlingens egen skull, av för ändringen för förändringens. Det ligger något nervsjukt och hektiskt både i nazistisk och fascistisk dynamism; ett överspänt nietzscheanskt livsfullhetsideal präglar dessa människors fantasiliv. G. A. Borgese berättar i Svart tidsålder typiska exempel på den mentalitet, som låg bakom fascismens krigsföretag:

Guiseppe Antonio Borgese (1882-1952)

”Eftersom ingen nödvändighet eller lidelse utom en tom ärelystnad var den drivande kraften i dessa krigsbehov, behövde de icke ha något bestämt mål. Deras innersta mening hade en gång för alla sammanpressats i en rad, som d’Annunzio skrivit: ’Rusta skeppet och segla ut mot världen’, och världen fanns obestridligen överallt.”

”En ung löjtnant, som under världskriget var på ett officiellt uppdrag i Paris, strövade omkring under natten och stannade framför Vendômekolonnen, där han med dämpad röst sade till sin förvånade följeslagare: Hur underbart kommer det inte att bli, då allt detta är vårt!”

”Polerna och himlen voro de enda gränserna för den Endes maktvilja. Nobile, upptäcksresanden, som fyllde den eviga isens livlöshet med hetsig chauvinism, gjorde sitt bästa – med risk att förinta expeditionen – att släppa ned en segrande fascistflagga från sitt luftskepp exakt på nordpolen just den dag, då kanonsalut och hurrarop i Italien celebrerade minnet av Italiens inträde i världskriget. De vingar, som buro de Pinedo och andra flygare över oceanerna, förklarades vara symboler för de örnvingar, som skulle lyftas till flykt. Under tiden uppgjordes, under utvecklande av den mest skrupulösa noggrannhet i detaljerna, en invecklad plan att bryta sönder de existerande förhållandena i östra Europa. Blixtsnabba segrar och marscher, som skulle bli lika oemotståndliga som Alexanders, utlades på militära kartor, som voro praktfullare än firmamentet. På dem, men endast på dem, kastades legionerna fram under liktorernas tecken från Provence till Bayern, från Dalmatien till ”Wien, från Tunis till Mindre Asien. Ingen, inte ens kaptenen själv, visste vilken den första hamnen skulle bli under denna seglats mot världen, ej heller fanns det ett uns skämtsamhet i den bacchiska hälsning, som podestàn i Milano riktade till den avlägsne Il Duce i ett offentligt tal: ’Duce, säg oss mot vem vi skola marschera! Vi vilja!’”

Ofantligt mycket vore vunnet för den historiska klarsynen, om man mera allmänt såge, att allt detta är en sjuklig form av romantik – att det är en yttring av samma oroliga, otillfredsställda mentalitet, som ligger under så många andra varianter av den stora romantiska strömningen från 1700-talets slut ner till våra dagar. En djup världsåskådningskris sätter sin prägel på den moderna världen. Där tron på eviga värden en gång fanns, finns nu ett vakuum. Och intensiv åtrå efter njutning, makt och livfullhet projicierar ut sig i tusentals falska idealismer. Det vore ett stort misstag att tro sig kunna bota en variant av denna sjukdom utan att bota de andra. Ett visst symptom – och nationalismen är ej annat – kan ej botas i isolation från organismen som helhet.

Folken inte bättre än ledarna

Felet med den pacifism, som varit mest högröstad, är att den ställt en oriktig diagnos; och anledningen till detta är att den själv varit besmittad med samma sjukdom, som i en annan riktning tagit sig uttryck i nationalismen. Pacifismen har varit ineffektiv, därför att den inriktat sig på att utsprida känslor av folkförbrödring och humanitär kärlek till mänskligheten. Den har föreställt sig, att om man blott kunde odla dessa känslor med största möjliga drivhusvärme, så kommer den åtrådda folkförbrödringen av sig själv. Pacifismen har förbisett, att människorna måste göras om på ett mycket mera djupgående sätt än känslopropagandan kan åstadkomma. Man kan inte bygga ett hus med stenar av gips, därför att stenarna inte håller; och utan den rätta sortens människor kan man inte bygga upp en ordnad värld. Så mycket är i varje fall säkert, att om inte en andlig sanering äger rum inom den västerländska eliten, om inte ett allvarligare ethos lyckas gripa omkring sig, komma vi att få bevittna nya världskatastrofer av numera välkänd typ.

Det ligger i tingens eviga ordning, att en etiklös mänsklighet omöjligen kan hålla fred. Själen i den falska internationalismen är en osund människouppfattning, som bagatelliserar det etiska livet och tror att en stabil värld kan byggas upp det förutan. Historiskt kan denna illusion följas tillbaka till Rousseau och hans lära om människans ”naturliga godhet”. Aristokratien, som är djupt fördärvad av civilisation och förståndskultur, menade Rousseau, är orsak till alla olyckor här i världen. Men Folket är ofördärvat och sunt; det har icke avfallit från Naturen, som den korrumperade och maskstungna överklassen, utan har kvar sin naturliga godhet. En engelsk diktare uttryckte saken så, att ”kungar, adel och präster sitta på locket över den mänskliga godheten” och hindra den att strömma fram. Om blott folket kunde bli herre i eget hus, skulle det bli frid och folkförbrödring i världen. Ty folket vill inte och har aldrig velat krig. Det är stormännen som ordnat till krigen. Denna ytliga syn på krigsproblemet florerar alltjämt. Folken äro av naturen fredliga, heter det än i dag, och det är alltid bara några onda klickar, som äro ansvariga för krigen. Det kan vara rustningsindustrierna man skyller på, eller kapitalisterna i allmänhet, eller militärerna, eller nationalistgrupper. Säkert är, menar man, att Folket inte är ansvarigt för krigen. Men i verkligheten ha krigen mycket djupare rötter i folken än man inbillar sig. I sista hand är det folken, som sätta upp sina ledare, och ledarna äro tillsist blott talesmän för vad folken vilja. Ingen kan t.ex. förbise, att tyska folket är ansvarigt för Hitler, både den del därav som satte upp honom, och den del som kapitulerade inför den nya regimens ständigt intensivare tryck, och sist men icke minst alla de människor som positivt eller genom underlåtenhet bidrogo till att Weimardemokratien blev ett fiasko. I längden har varje folk den regering det förtjänar.

Falska och riktiga botemedel

När radion kom till...

En annan form av samma grundläggande illusion är den från 1700-talet härstammande tron, att ökad samfärdsel mellan folken automatiskt skulle medföra ökad förståelse och sympati. Man trodde rentav, att handelns och trafikmedlens utveckling småningom skulle göra krig mellan folken omöjliga. Den aktuella formen för denna illusion är att bygga stora förhoppningar på trafikflygets möjligheter att föra människorna i olika länder närmare varandra. Efter kriget komma vi alla att bli en stor familj, ropa man. Och samma optimistiska rop hördes, när radion kom till. Kan vi ej sitta i Stockholm och höra Rom eller Madrid, ha vi ej så att säga fått de skilda folken in i våra hem? Radion har skapat så intim kontakt, att hela världen blivit ett enda stort viskningsgalleri – men vad hjälper det, om de ord, som viskas, är ord av misstro och hat? Det borde vara en mycket elementär visdom, att någonting mer behövs för att människor skola dra jämt än att de ständigt ha med varandra att göra. Skolbarnsutbyten och sådana ting ha ingen reell betydelse för världsfreden. Inget folk har rest så mycket och känt sina grannar så väl som tyskarna, och inget har heller så systematiskt svartmålat dem alla. Kineserna å andra sidan ha aldrig blivit krigiska trots sin avspärrning från omvärlden. Den humanitära tron på i samfärdselns pacificerande betydelse är en naturlig konsekvens av tron på folkens naturliga godhet. Det är sådana illusioner, som stå i vägen för klarsyn över vårt verkliga läge.

Botemedlet mot nationalismen är inte vad den falska internationalismen tror. Vad som verkligen behövs är en ny kulturfilosofi bland de bildade skikten i de moderna länderna, en tillnyktring från de ovannämnda romantiska och humanitära illusionerna och bättre historisk klarsyn över hur det moderna krisläget uppkommit. Som konsekvens därav skulle följa en allvarligare etisk anda i de nya generationernas uppfostran.

[Rubrikerna i texten är tillagda av T&F:s redaktion.]

***

Efterord

För den som är intresserad att läsa mer av Folke Leander finns en bibliografi publicerad i hans Romantik och moral (1980). Boken är en festskriftsutgåva till Leanders sjuttioårsdag av skriften Nya synpunkter på romantiken (1944). Leanders böcker går f.ö. att hitta i Libris, med undantag för hans rara skrift The Inner Check (1974) som utkom i London i en mycket begränsad upplaga och aldrig nådde svenska bibliotek. Om denna bok, till vilken Russell Kirk författade förordet, skrev filosofen Robert Camponigri ”a sense of well-being and refreshment comes over one on perusing this little volume…..One breathes again the air of Socrates, of Plato, of Aristotle and the great moralists.” För den som är intresserad av att läsa mer om Folke Leander som person och författare finns Claes Ryns minnesteckning i Modern Age, Ryns inledning till Romantik och moral, liksom några sidor (210-24) i Svante Nordins och Jonas Hanssons Ernst Cassirer – The Swedish Years (2006).

Redaktionen och Staffan Andersson