Lars Ohly - den siste svenske kommunistledaren?
Så kommer då det besked vi länge väntat på. Kommunisten Lars Ohly har blivit utrensad (förlåt, meddelat sin avgång skall det ju stå) som ledare för Vänsterpartiet. Ohly, som under sin karriär aldrig hymlat om sina kommunistiska sympatier, har fört sitt parti till två nederlag. Han har säkerligen haft ett starkt stöd bland partiets mera klarröda anhängare, men lyckades aldrig vinna förtroendet hos de mera allmänt vänsterinriktade väljare för vilka inte Sovjetunionen utgjorde skapelsens krona.
Han har också utgjort ett mycket trovärdigt vänsterspöke i den borgerliga arsenalen, och får nog anses ha en inte obetydlig del i att osäkra väljare i mitten tenderade att föredra alliansen framför sossarna. Det är inte utan viss saknad vi därför avtackar en av alliansens mest framgångsrika valarbetare.
Nu återstår att se vilken väg Sveriges mest vänstervridna riksdagsparti väljer. Tre kandidater spås kämpa om partiledarplatsen (eller platserna?), Hans Linde, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Samtliga dessa tre står naturligtvis för en vänsterinriktad politik där avundsjuka och regleringar trumfar frihet och utveckling, och där diktaturer och terrorister får sympatier medan demokratier kritiseras. Samtidigt är det mig veterligen ingen av de tre som på samma uttalade sätt som Ohly offentligt stoltserar med att vara kommunist. På det sättet kommer skiftet på den röda tronen att bli något av en demokratisk sanering.
Jag kan för lite om de tre kandidaterna för att med någon säkerhet våga uttala mig om vilken som skulle vara bäst för Vänsterpartiet och, mera intressant, bäst för borgerligheten, och vem som har störst chans. Jag har tidigare tippat Sjöstedt som är en karismatisk och skicklig politiker. Under hans ledning tror jag (v) skulle kunna förnyas och göra rekordval. Han har egentligen bara en nackdel att leva med. Han är man. En obetydlig belastning kan tyckas, men vi skall komma ihåg att det är ett feministiskt parti han tillhör, och ett feministiskt parti som just haft en manlig partiledare.
Det för oss till Ulla Andersson, som idag för partiets talan i ekonomiska frågor. Hon är den enda kvinnan bland de heta kandidaterna, och torde därmed ha ett klart försprång från start. Hennes problem är att hon är ganska okänd, minst sagt färglös, och anses för förknippad med Ohly. Hade det inte varit för den där könsaspekten så hade jag nog räknat bort henne, men…
Hans Linde till sist är den yngsta kandidaten, och partiets utrikespolitiska talesman. Som sådan har han gått i bräschen för sådana tokigheter som Ship to Gaza och krav på stängning av amerikanska baser runt jorden. Jag tror han har större utsikter att tilltala Vänsterpartiets kärnväljare än Sjöstedt som verkar lite för odogmatisk, men samtidigt mindre chans att nå ut till nya väljare på vänster planhalva.
Hans Linde (v) - Har goda chanser att bli ny partiledare
Skall jag våga mig på en gissning (oj, vad jag kommer att få äta upp detta) så får vi ett dubbelkommando a là Miljöpartiet med Linde och Andersson som partiordföranden. Eftersom det av feministiska skäl måste bli en kvinna som partiledare, medan de två starkaste kandidaterna är män, så vore den delade posten ett smidigt sätt att komma ur knipan, förutom att det som princip är ideologiskt rätt. Det kan också bli Sjöstedt i par med Andersson, men att jag väljer att satsa på Linde beror på att han troligtvis har starkare ställning i partiet och större chans att nå acceptans även hos garderobskommunisterna.
Spelar det då någon roll för borgerligheten vem som blir vald? Jo, kanske. Min gissning är att oavsett vem som blir ny vänsterledare så kommer partiet att ta ett litet kliv in mot mitten, och samtidigt bryta sin nedåtgående trend. Linde har goda chanser att göra (v) till ett 8-10% parti, Sjöstedt skulle med lite tur kunna nå 12-14%. Eftersom praktiskt taget alla dessa vinster torde ske på sossarnas och miljöpartisterna bekostnad är det i sig inte något som alliansen behöver bry sig om.
Det som däremot kan få betydelse är hur vänsterpartiets omdaning påverkar mittenväljarnas vilja att rösta på sossarna. 2010 flydde mittenväljarna de rödgröna för att de fruktade Sahlins oansvarighet och Ohlys mörkröda inflytande. Frågan är hur de reagerar på en rödgrön koalition där vänsterpartiet förvisso är betydligt större, men samtidigt mindre radikalt? Jag är rädd att det kommer att te sig mindre avskräckande än när Ohly höll i vänsteråran. Stämmer den teorin är Sjöstedt farligare än Linde.
På sitt sätt kanske det vore bra om alliansen fick lite vassare motstånd. Just nu fruktar jag att de har det så bekvämt att de slumrat till. Varför anstränga sig när de rödgröna själva skrämmer väljarna i alliansens famn? Den tiden kanske nu är förbi, och i så fall bättre nu än tätt inpå valet. Än finns nämligen tid att vakna, vässa sin politik, och vaska fram de ledare som kan leverera resultat 2014. Nästa val kommer att vinnas av den som förmår presentera den mest trovärdiga och mest entusiasmerande visionen för hur ett gott svenskt samhälle skall se ut, inte av den som gör minst misstag, inte ens av den som kan uppvisa finast historiska resultat.
Men det är inte utan att jag kommer att sakna den gamle Bolsjeviken. Tack och adjö Ohly.
Patrik Magnusson
Inlägget även publicerat på Esse Non Videri
Tradition & Fason 
Det som finns kvar av kommunistpartiet, …förlåt vänsterpartiet, är en kärna av förhärdade och övertygade socialister av vilka ett inte obetydligt antal, i alla fall i vänligt sinnade miljöer, inte har det minsta problem med att kalla säg kommunister. Utifrån partiets samtliga valresultat sedan 1917 verkar denna kärna relativt konstant ligga på någonstans mellan 4 och 5 procent av väljarkåren.
Den gammalkommunistiska kärnan vill inte på något sätt vandra minsta millimeter mot mitten i politiken, här är renlärighet en dygd och pragmatism en styggelse. Utifrån detta tror jag Sjöstedt är ganska chanslös och till detta kommer givetvis, som påpekas i artikeln, att han i detta extremfeminismens förgrundsparti, råkar ha en felaktig uppsättning av kromosomer vilket nog gör det ”helkört”.
Vänsterpartiet var med Gudrun Schyman på väg att utvecklas till ett mer allmänt vänsterraikat parti och här fanns t.ex. initiativet ”Vägval Vänster”. Förgrundsfigurer var Johan Lönnroth och Karin Svenssom Smith, där den sistnämnde övergav partiet för att istället bli mijlöpartist. I en av dagens ”avgångsintervjuer” med kommunistledaren, … förlåt vänsterpartiets avgående ordförande, kamraten Ohly berömde han sig för att ha fått bort ”fraktionsstriderna”. Att han genom detta då också gjorde sig av med ”pragmatikerna” och lade grunden för sina dåliga valresultat talade han dock tyst om.
Jag har lite svårt att se att en ny ledare skulle kunna göra några ”stordåd” i partiet då den nya ledningen sannolikt fortsatt kommer att sitta fast i gammelkommunisternas bojor. Enda chansen man har är att den nye ledaren är extremt karismatisk och att han/hon gör sig bra i media. Kamraten Andersson lär knappast ha dessa egenskaper utan här får nog de som önkar kommunistpartiet, … förlåt vänsterpartiet, framgång ställa sitt hopp till, den utrikespolitiskt ”helstollige”, kamraten Linde.
Slutligen instämmer jag i saknaden efter den trogne valarbetare kamraten Ohly varit för alla oss som ser kommunismen som den avskyvärdaste av ”läror”.
Det förste en ny (v)-ledare bör göra för att vinna någon slags trovärdighet i relationen till vänsterdikatatorer är att omgående ta avstånd från vänsterns gamle kelgris i Venezuela, Hugo Chavez, som nu sänder sin libyske kollega en ”big hug”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/chavez-sander-gaddafi-stor-kram_6373776.svd
På något sätt tvivlar jag dock. Det vore liksom att överge hela affärsidén.
”Det förste en ny (v)-ledare bör göra för att vinna någon slags trovärdighet i relationen till vänsterdikatatorer är att omgående ta avstånd från vänsterns gamle kelgris i Venezuela, Hugo Chavez, som nu sänder sin libyske kollega en ”big hug””
På frågan om ”gulleplutten” Chavez är en demokrat har kamraten Ohly svarat: ”Ja, absolut, det är ingen tvekan om att han är demokrat”
Denne ”demokratiske” ”gulleplutt” är också en stor vän av den diktator som just nu verkar ha som mål att ta en tätplats på listan av folkmördare, den syriske presidenten Assad.,
Så här sa i våras kamraten Ohlys ”gulleplutt” om den syriske presidenten Assad:
”…en socialistisk arabledare, en humanist och bror” och ”inte på något sätt en extemist”
Men varför förvånas? Bland kommunistpartiets, … förlåt vänsterpartiets, ”gullepluttar” genom åren noterar vi namn som Lenin, Stalin, Honecker och allt vad de nu dessa förtryckare och folkmördare kan tänkas heta. Alla är de exempel på personer som kommunistpartiet, … förlåt vänsterpartiet, beundrat under sin historia sedan 1917. En historia som kamraten Ohly är oändligt stolt över.
Mycket tal om kommunistparti här. Och för all del, jag förstår att somliga vill använda det ordet som en anklagelse. Men vad händer med skillnaden mellan vänsterpartiet och partier som KP och SKP? Jag tolkar det pejorativa och oanalytiska talet om vänsterpartiet som kommunistiskt som ett ointresse för det ni vill bekämpa. Och hur smart är det?
Även om jag konsekvent (tror jag?) benämner Vänsterpartiet med dess officiella namn, så tycker jag inte att det är så mycket att hymla om att (v) har en mycket nära koppling till kommunismens ideologi, och historiskt en nära koppling till de kommunistiska diktaturerna i öst, inte heller att Lars Ohly (liksom många av hans partikamrater – men säkert inte alla) faktiskt betraktar sig som kommunist, även om han efter mycket påtryckningar och stor vånda till sist slutade använda den etiketten offentligt.
Sedan finns det såklart grader i helvetet. Till vänster om gamla VPK, nuvarande (v) har alltid funnits och finns fortfarande en avgrundsvänster, än mer revolutionära, än mer Moskvatrogna, Pekingtrogna, eller var de nu haft sitt Mecca. Att dessa är kommunister innebär inte att många vänsterpartister inte också kan vara det, om än kanske i en mildare tappning.
Så länge inte (v) otvetydligt tar avstånd från kommunismens ideologi, gör avbön för sitt krypande för sovjetdiktaturerna, och slutar uttala stöd för världens kvarvarande vänsterdiktaturer kommer de nog att få leva med kommuniststämpeln, och det välförtjänt tycker jag. Den dag de i ord och handling visar att de inte bara är kommunister som hukar bakom en potemkinkuliss, så kommer alla försök från deras motståndare att skrämmas med kommunistspöket att falla platt till marken.
Erik Rune,
Talet om kommunistparti är befogat. Vänsterpartiet har aldrig i egentlig mening gjort upp med sin historia. Ohly har gång på gång deklarerat hur stolt han är över sitt partis historia ända från dess början 1917.
Denna historia innehåller ett oreserverat stöd och beundran för Sovjetunionen under dess allra mörkaste perioder av rena folkmord.
När Sovjet överföll Finland 1939 stod partiet på Sovjets sida.
När Stalin dog, lät den förre partiordföranden, CH Hermansson, uttalade de mest häpnadsväckande hyllningar till historiens värste massmördare.
Under långa tider erhölls ekonomiska bidrag från Sovjet.
Ända intill murens fall skickades hyllningstelegram till diverse obskyra kommunistpartier.
Under 80-talet deklarerade Ohly på många sätt ett stöd för de östeuropeiska diktaurerna. Bland de allra grövsta och mest odemokratiska dumheterna Ohly sagt under denna period är:
”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.” [debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983]
Intill en kongressen 2008 stödde partiet partiet öppet den kommunistiska diktaturen på Kuba. Avståndstagandet hindrade dock inte att man även efter detta, i sin partistyrelse, hade personer med mycket starka kopplingar till ”diktaorkramarna i Svensk-Kubanska föreningen. Om Kuba sa fdör övrigt Ohly följande så sent som 1996:
”Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa.” [Dagens Politik 27/12 1996]
Om leninismen uttalade Ohly följande så sent som 10 år efter murens fall:
”Jag står för en modern leninism baserad på klasskamp.”
[Intervju i engelska tidskriften Renewal, våren 1999]
Ovanstående är bara några axplock ur vänsterpartiets solkiga historia, en historia som Ohly inte fullt ut vill ta avstånd ifrån. Att Ohly gång på gång deklarerat hur stolt han är över sitt partis historia kan inte tolkas på något annat sätt.
Hade partiet på allvar velat göra med kommunismen hade man efter murens fall lagt ned partiet och startat ett nytt vänstersocialistisk parti. Nu valde man att inte göra så. Istället har Ohly fortsatt att förklara hur omåttligt stolt han är över sitt partis historia sedan 1917. Detta gör att partiet inte är demokratiskt trovärdigt.
Vänsterpartiet saknar arbetsplikt, medlemsinval, demokratisk centralism, kaderskolning och taktik och strategi för en revolutionär omdaning av samhället (på sin höjd finns en diskussion om ekonomisk demokrati modell löntagarfonder). Vänsterpartiet saknar en kommunistisk organisation. Att det finns medlemmar som kallar sig kommunister gör inte organisationen kommunistisk. Vänsterpartiet är som parti ensidigt inriktat på parlamentariskt arbete. Lenin hade varit … kritisk, milt talat. Det verkar – sett genom högermonokel – som om det inte krävs så mycket av ett parti för att det ska få anses som kommunistiskt; det räcker med att en gång ha varit ett kommunistparti och ha medlemmar som kallar sig kommunister. Den här anspråkslösheten från höger på vad som är ett kommunistiskt parti är missvisande; och den förvirrar och urvattnar bilden av ett sådant fenomen som Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP, och vad det var för något.
Erik Rune,
Vi kan debattera vänsterpartiet till tidens slut utan någon större utsikt att enas i vår syn. Jag är beredd att köpa att det inte går att sätta likhetstecken mellan (v) och det gamla SUKP. Den främsta anledningen till detta anser jag vara att SUKP lyckades i sin föresats att erövra makten och etablera proletariatets diktatur. Det lyckades aldrig SKP/VPK med. Om så hade skett är jag säker på att partiet hade utvecklats enligt linjer mycket likt storebror.
I och med att Sovjetunionens fall så förändrades radikalt förutsättningarna för partiet. Den ideologi man i decennier förespråkat gjorde total offentlig moralisk bankrutt, samtidigt som hoppet att kamraternas bajonetter skulle komma med ”befrielsen” försvann. Det var i det läget vänsterpartiet föddes. Säkert fanns där (och finns fortfarande) medlemmar som ärligt ville reformera partiet bort från kommunismen och mot en parlamentarisk-demokratisk socialistisk vänster.
Lika säkert finns där de som aldrig för en sekund tvivlat på att partiet när det begav sig stödde rätt sida, som med stolthet kallar sig kommunister, och som utan att blinka offentligt förordar både arbetsläger för och avrättning av oliktänkande. Vad som sägs mellan skål och vägg kan vi oinvigda bara gissa.
Att Vänsterpartiet är helt inriktat på parlamentariskt arbete har jag bara ditt ord på. Förvisso är jag beredd att köpa att detta i strikt mening är korrekt, ungefär på samma sätt som Sinn Fein också var strikt parlamentariskt. Det finns dock en stark utomparlamentarisk vänster som brukar medel som Lenin skulle känt sig lite mera hemma med.
Även om dessa rent organisatoriskt är fristående från Vänsterpartiet så finns det mycket beröringspunkter. Exakt hur vanligt det är att en och samma person debatterar som vänsterpartist på dagarna och slåss som AFA-aktivist på nätterna skall jag låta vara osagt, men det går inte att komma ifrån att (v) utan samvetesbetänkligheter demonstrerat tillsammans med AFA, och tycks ha erbarerligt svårt att ta avstånd från deras metoder.
Patrik, om det är som du säger att vänsterpartiet är i gemenskap med AFA då är det bara ytterligare ett tecken på att partiet inte är kommunistiskt. Den anarkistiska tendensen inom vänstern distanserar sig kommunistiska partier ifrån. Det är värt att lägga märke till att dåvarande kpml (r) kritiserade kraftfullt kravallmakarna i Göteborg 2001.
Utan att förlänga debatten om vänsterpartiet konstaterar jag att exemplen på v:s kommunism här hämtas mest från historien.
Patrik skrev: ”men det går inte att komma ifrån att (v) utan samvetesbetänkligheter demonstrerat tillsammans med AFA”
Jag kan inte avstå från att nämna att också moderaterna har demonstrerat tillsammans med AFA. Det inträffade efter nazisternas mord på Björn Söderberg 1998 och det var på Medborgarplatsen i Stockholm och jag igenkände flera ledande moderater och AFA-människor i samma demonstration.
Erik Rune,
”Det verkar – sett genom högermonokel – som om det inte krävs så mycket av ett parti för att det ska få anses som kommunistiskt; det räcker med att en gång ha varit ett kommunistparti och ha medlemmar som kallar sig kommunister.”
Hela problemet Erik Rune är att vänsterpartiet aldrig fullt ut tagit avstånd från sitt kommunistiska förflutna. När det skett har det alltid skett alldeles alldeles för sent och alltid ”under galjen”. Trovärdigheten blir därigenom ”noll och intet”.
Stalin vågade man inte kritisera innan ”moderpartiet” i Moskva gjorde det.
Studieresor till Nordkorea organsierades så sent som 1985 då landets ledare beskrevs som av en partistyrelsemedlem beskrevs som en ”framstående revolutionär ledare” som har ”gått i spetsen för att återge det koreanska folket dess värdighet”.
Hyllningstelegrammen till de obskyra diktaturerna i öst upphörde inte förrän dessa regimer föll när muren rämnat.
Ohly pratar fortfarande 1999 om ”leninism”.
Det var i samband med Ohlys makttillträde 2004 som de som stod för en mer pragmatisk och allmän vänstersyn (Vägval Vänster) på klassiskt kommunistiskt manér rensades ut från partiet. Någon ”högeropposition” fick inte förekomma.
Ohly envisades med att på alla sätt kalla sig för ”kommunist” ända intill 2005 då även han insåg att detta inte var ”opinionsmässigt” gångbart.
Den hårdföra diktaturen på Kuba stöddes intill 2008 då man insåg att detta stöd skulle vara en allt för stor belastning i ett potentiellt samarbete med övriga rödgröna partier.
Partiet har fortfarande förtroendevalda, i kommun och landsting, som inte enbart kallar sig kommunister utan som också pläderar för kommunistiska metoder i form av avrättningar och konfiskation. Om nu partiet är så demokratiskt som Erik Rune påstår, varför utesluts då inte Kalix-politikern Fors, som ägnar sig åt nämnda aktiviteter, omgående?
Och till detta kommer att Ohly, intill denna dag, ofta har deklarerat hur stolt han är för partiets historia sedan 1917?
Själv kan jag inte med bästa vilja i världen se ovanstående som ett avståndstagande från kommunismen och partiets otäcka och solkiga kommunistiska historia.
Hej, Allianspartisten. I ett kommunistiskt parti, till skilnad från vänsterpartiet, hade Kalixpolitikern (Fors) troligen redan ha varit utesluten eftersom partidisciplinen inte hade tillåtit denna typ av vänsteravvikelse.
Huvudargumentet från höger synes dock vara följande: vänsterpartiet har inte tagit avstånd från sin kommunistiska historia och därför är vänsterpartiet ett kommunistparti.
Min kritik är att det inte räcker med att hylla ett kommunistiskt förflutet för att ett parti ska kunna räknas som ett kommunistparti. Det krävs mycket mera, främst en kommunistisk organisation (och organisationskultur) och en kommunistisk strategi/taktik, dvs två saker som vänsterpartiet saknar.
Erik Rune,
I ett parti med åtminstone halvtafflig respekt för demokrati skulle Fors ha blivit utesluten också, oavsett om partiet är disciplinerat eller ej.
Försöken att snäva av kommunismen för att själv slippa färgas av dess blodröda färg är förvisso begriplig, men övertygar inte. Visst kan man hävda att man för att vara en äkta kommunist måste ha mustasch, vara född i Georgien och kalla sig Josef Stalin, men man måste nog ha övereseende med att inte alla köper den definitionen.
Jag inser att folk i bokstavssopporna till vänster har sina egna finmaskiga definitioner av vad som är vad, vem som är renlärig och vem som är avvikare, men för oss vid sidan av är ni ungefär samma skrot och korn. Visst finns det nyansskillnader i vad ni vill åstadkomma, och säkert en del närmast fundamentalistiska strider om detaljer i politiken och om taktik, men i det stora hela handlar det om att skapa det kommunistiska lyckoriket, vare sig folk vill ha det eller ej.
Lika lite som man kan förvänta sig att en nazistisk rörelse av idag skall se ut exakt som NSDAP, lika lite kan man förvänta sig att en kommunistisk skall se ut som SUKP. De var specifika skapelser, färgade av sin kontext i tid och rum, och naturligtvis av en del grundläggande ideologiskt gods som i sin kärna är mera bestående.
Dagens värld är helt annorlunda än ryska revolutionens, eller ens kalla krigets. De politiska, teknologiska och organisatoriska föutsättningarna ser annorlunda ut. Den centraliserade, toppstyrda organisationsformen lämpar sig inte vare sig för att attrahera revolutionärer, eller att bedriva subversiv verksamhet. Nu skall det vara decentraliserat, med utrymme för egna initiativ, och hyfsat vattentäta skott mellan olika organisationsformer och taktiker.
I denna komplicerade värld av ideologier och partier brukar jag använda en ganska enkel tumregel för att identifiera vad det handlar om. Den brukar gå under benämningen anktestet:
”If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck”
Patrik, det finns idag partier som för den kommunistiska traditionen vidare, SKP och KP. Självklart ser dessa partier på 2010-talet inte ut som SUKP på 1900-talet. Ändå är de kommunistpartier, kommunistpartier i nutida mening.
Vänsterpartiet är inte ett sådant parti, det för i mycket liten utsträckning den kommunistiska traditionen vidare, med sin av kommunistpartier föraktade feminism och identitetsspolitik.
Högerpassionen att komma åt vänsterpartiet skapar överdrifter och en felsyn.
Erik Rune,
”Min kritik är att det inte räcker med att hylla ett kommunistiskt förflutet för att ett parti ska kunna räknas som ett kommunistparti. Det krävs mycket mera, främst en kommunistisk organisation (och organisationskultur) och en kommunistisk strategi/taktik, dvs två saker som vänsterpartiet saknar.”
För mig ligger inte, rätt eller fel, kärnan i kommunismen i dess organisationsstruktur och inte heller i strategi/taktik, även om denna sistnämnda inte är oväsentlig.
Kärnan i kommunismen, enligt mitt synsätt, är det kommunistiska manifestet med dess strikta klassteorier och deterministiska historiesyn. Här menar jag att klasskampen är mycket mer central hos vänsterpartiet än vad den är hos mer ”revisionistiska” socialistiska partier, som visserligen även de förhåller sig till klassbegreppet men då på ett mer pragmatiskt sätt och på ett sätt där ”klass” inte är allenarådande i samhällsanalysen.
Utifrån detta är det ganska naturligt att ”klasskampen” sätts över demokratin, något som Ohly varit inne på:
”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.” [debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983]
Läs avsnittet ”Klassamhället” i vänsterpartiets nuvarande partiprogram och du kommer att finna att det på många sätt hänger mycket bra ihop med det kommunistiska manifestet. Sedan har man förvisso lagt till ett avsnitt om ”Patriarkatet” som dock, enligt min mening, bygger på samma svart-vita syn på samhället som ”klassteorierna” även om könet här fått byta plats med ”klass”.
De kommunistiska stater som världen skådat, och av vilka i egentlig mening endast Kuba och Nordkorea finns kvar, försökte verkligen att förverkliga det kommunistiska manifestet genom att den privata äganderätten togs bort och att enskilt företagande, d.v.s. enskildas kontroll över ”produktionsmedlen”, förbjöds. Dessa stater skulle skriva under på mycket i avsnittet ”Klassamhället” i vänsterpartiets program. Med en av dessa kommunistiska stater hade vänsterpartiet mycket nära relationer intill år 2008, som nämnts i ett tidigare inlägg.
Intentionen att realisera det kommunistiska manifestet skedde till priset att mycket stora inskränkningar i den enskildes frihet. Ingenstans var det heller möjligt att göra detta på demokratisk väg. Införandet av kommunismen ansågs som irreversibel, en ståndpunkt som för övrigt vänsterpartiet hade kvar långt fram i tiden (….och kanske fortfarande) och långt efter det att man själva ansåg sig som ”fullt” demokratiska.
Genom att peka på vänsterpartiets historia vill jag visa på att man följer den kommunistiska traditionen och i detta perspektiv är detaljetr som organisationsstruktur för mig oväsentligt.
Allianspartisten, jag tackar för ditt resonerande svar. Jag tror likväl att du har fel. Varför det? Därför att organisation, organisationskultur och revolutionär, icke-parlamentarisk taktik är centrala i den kommunistiska traditionen. Om man har en förankring i marxistiskt klasstänkande (och det har vänsterpartiet) men saknar kommunistisk praktik, organisation osv då är man ett nästan vanligt politiskt parti eller, om man har få medlemmar, ett slags kultursällskap.
Om jag vore konservativ skulle jag – i likhet med en skicklig fältherre som endast bryr sig om reella styrkeförhållanden, reella positioner – göra mig en med konkret verklighet överensstämmande karta över den vänstra sidan. Var är vänsterpartiets fabriksockupanter? Var håller vänsterpartiets militanta företagsceller till? Jag skulle gissa att de sitter ungefär i stadsdelsnämnden.
Erik Rune,
Du fortsätter att hävda att kommunismen främst definieras av organisation och metoder medan min åsikt förblir att kommunismens kärna är det ”kommunistiska manifestet” och det utopiska ”lyckosamhälle” detta är tänkt att frambringa. Du säger själv att vänsterpartiet har sin förankring i ett marxistiskt klasstänkande och just detta är egentligen hela min poäng.
Det är just detta klasstänkande, där klasskampen sätts framför allt, som gjort att kommunismen förkastat demokratin. Det kommunistiska ”lyckosamhället” kräver en likriktning och en konformism som innebär enorma begränsningar av den enskildes frihet. Klasskampen har härigenom använts för att rättfärdiga många av de värsta övergreppen mänskligheten känner (…Stalin, Mao, Pol-Pot etc). Vänsterpartiet har aldrig varit främst i ledet att kritisera dessa övergrepp utan har bi princip alltid tvingats till avståndstagande. Stalin kritiserades först 1956 och relationen med Sovjetstaten och dess lydstatet bevarades i princip intill murens fall. Så sent som 1988 var partiet representerat på det tjeckiska kommunistpartiets kongress.
Även om det visst förekom kritik, rättfärdigades övergreppen med ”den goda saken” som syftade till att uppnå det ”lyckorike” som målas upp i det kommunistiska manifestet. Kuba stöddes, som framgår av mina tidigare inlägg intill 2008, och fortfarande betraktas Venezuelas röde president, han som stödjer båda Gaddaffi i Libyen och Assad i Syrien, med respekt. För mig säger detta att man fortfarande följer den kommunistiska traditionen.
Allt detta hänger ihop och dagens vänsterparti kan inte isoleras från sin historia. Partiets grund utgår från det marxistiska klasstänkandet i det kommunistiska manifestet och detta är, utifrån mitt sätt att se det, roten till det onda.
Allianspartisten, klasstänkandet finns inom socialdemokraterna också men de blir inte kommunister för det.
Ett kommunistparti konstitueras av en kombination av klasstänkande och leninistisk organisation och taktik (givetvis i 2010-talsversion). Vänsterpartiet lever bara upp till ett av dessa kriterier, klasstänkandet. Kan alltså inte kallas ett kommunistiskt parti. Med din onyanserade uppfattning blir det omöjligt att se skillnaden mellan å ena sidan vänsterpartiet och å andra sidan SKP och KP.
Om och om igen räknar mina högerkritiker upp allt vad kommunismen har uträttat. Det är smickrande (om än överdrivet) för vänsterpartiet att anses ha förmågan att upprepa allt detta.
”Allianspartisten, klasstänkandet finns inom socialdemokraterna också men de blir inte kommunister för det.”
Du kan inte komma ifrån att klasstänkandet har en mycket mer central roll hos vänsterpartiet än vad det har hos socialdemokraterna. Hos vänsterpartiet är detta tänkande ”lag och dogm” (…se kapitlet Klassamhället i vänsterpartiets program) medan det hos socialdemokraterna mer är en ”inspirationskälla”. Läs programskrivningarna och du kommer att se detta tydligt.
Visst finns det skillnader mellan vänsterpartiet och KP, ett uttalat stalinistiskt och demokratifientlig parti. Och inte heller är vänsterpartiet samma sak som den patetiska spillra (…fick 375 röster i senaste riksdagsvalet) som kallar sig SKP och som fortfarande tycker att Sovjetunionen var den underbaraste av världar. Dock, samtliga dessa partier har samma utopiska slutmål – det kommunistiska samhället där alla är underordnade kollektivet och där den enskildes utrymme är mycket starkt begränsat.
Ja, klasstänkandet är viktigare i vänsterpartiet än i socialdemokraterna. Det gör inte vänsterpartiet till ett kommunistparti enär organisation och revolution saknas. Däremot kan jag tänka mig – och det kan jag bjuda på – att vänsterpartiet skulle kunna utvecklas till ett kommunistparti enär en första förutsättning föreligger: klasstänkandet. Men för närvarande skulle alltför många i partiet motsätta sig detta. Vilket Allianspartisten nog anar enär han trots allt vet att göra skillnad mellan kommunistpartiet KP och vänsterpartiet.
” Det gör inte vänsterpartiet till ett kommunistparti enär organisation och revolution saknas.”
Från mitt perspektiv är vänsterpartiets mål det samhälle som målas upp i det kommunistiska manifestet och då inkluderande hela den ”klassteori” som beskrivs här. Detta är grunden till varför jag definierar vänsterpartiet som ett kommunistiskt parti.
Ovan har jag också gett exempel på hur Ohly och andra resonerat om demokratin såsom underordnad ”klasskampen”. Saken är den, som visats ovan, att vänsterpartiet under hela sin historia agerat utifrån detta att klasskampen är överornad allt. Utifrån detta perspektiv finns det en logik i Ohlys deklaration om att han är ”stolt” över sitt partis historia ända sedan dess tillblivelse 1917.
I princip tror jag det är så att majoriteten av dagens ”traditionalister” i vänsterpartiet, de som åter fullt tog kontrollen över partiet 2004, är lika trogna det kommunistiska manifestets tankar som sina föregångare 1917.
Det verkar som Ali Esbati inte är främmande för att kandidera som ny partiledare
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2011/08/23/ordforande-esbati/
Nu tror inte jag ens Vänsterpartiet vore galna nog att ge honom det uppdraget, men nog vore det onekligen intressant. Då tror jag faktiskt att (v) skulle åka ur riksdagen, för det är en kille som inte hymlar om sin ideologiska hemvist.