Familjen – den viktigaste politiska frågan idag?

FAMILJEN – DEN VIKTIGASTE POLITISKA FRÅGAN IDAG?

DEBATT | I den bästa av världar skulle naturligtvis statsmakten ägna sig huvudsakligen åt administration, beskydd och i viss mån att garantera en rimlig lägsta standard åt dem i samhället som inte klarar sig själva. Den privata sektorn och det privata livet borde få utvecklas och klara sig bäst på egen hand.

Men idén om att det privata inte är något som andra ska lägga sig i, tycks ha varit närmast förhatlig för de socialistiskt och liberalt sinnade politiker som dominerat Sverige under 1900-talet. Både näringslivet och privatlivet har politikerna försökt att komma åt och reglera. Till slut har allting blivit politik. T.o.m. värnandet om familjen som det mänskliga samhällets minsta byggsten måste idag ideologiseras, för att dessa värden – ”familjevärden” – ska kunna försvaras och fås att överleva.

För mig har den här frågan varit central i hela mitt liv, särskilt under den tid jag varit politiskt aktiv. De flesta har ingen aning om hur illa ställt det är med familjen i Sverige idag, och jag har t.o.m. fått höra att det är löjligt av mitt parti Kristdemokraterna att prata så mycket om familjen, för det finns väl inget parti som är emot familjen heller! Jo, det gör det. Och mitt parti pratar alldeles, alldeles för LITE om familjen och de enorma problem som drabbat den.

Det familjefientliga 1900-talet

Vad är det då som har hänt under 1900-talet, som har undergrävt familjens betydelse? För att göra en göra en liten, men belysande genomgång:

    * Du ska inte ha tid och råd att uppfostra dina egna barn, dessa ska in på kollektiva uppfostringsanstalter, s.k. dagis.

    * Du ska inte ha tid och råd att taga hand om dina egna föräldrar på ålderns höst, dessa ska in på kollektivt slutförvar som kallas äldreboende.

    * Gifta par får inte deklarera ihop, s.k. sambeskattning, trots att hushållet är en enda ekonomi – och giftermålet som sådant medför juridiskt just att paret delar ekonomi. Alla ska vara individer.

    * Den bästa välfärdsgarantin är att alla familjer kan klara sig på en lön, om det skulle behövas. Så var det förr. I dagens Sverige med jordens högsta skatter finns det familjer som inte klarar sig ekonomiskt ens med två heltidsarbetande föräldrar – utan de måste ändå gå på bidrag.

    * Idag är det ungdomarnas liv och rättigheter som står i fokus för samhället, och det är inte ens längre något ideal att bli vuxen. ”18 till I die” gäller, och föräldrarnas roll som vägledare och uppfostrare har därmed avskurits ännu mer än vad dagisen åstadkommer.

    * Genom den starka individualisering som ägt rum i samhället under 1900-talet har familjerna sprängts. Antalet skilsmässor har skjutit i höjden, och därmed antalet barn som far illa och växer upp under otrygga och väldigt prövande omständigheter.

    * Även Du-reformen måste räknas som ett led i att utradera den privata sfären. Genom den har ju möjligheten att ha ett särskilt familjärt sätt att tilltala sina närstående försvunnit. Ungefär som att ”nu ska alla medborgare vara dina närstående”.

I själva verket håller t.o.m. familjen som koncept på att urholkas idag. Mamma, pappa, barn har blivit politiskt inkorrekt. Idag ska även par av samma kön kunna ha barn ihop. Naturligtvis spelar det också roll för den ”klassiska” familjens roll i samhällslivet att samkönade par ska jämställas med olikkönade par, och t.o.m. få gifta sig.

I allra högsta grad ett aktuellt problem

Kontentan av det just sagda är att familjen i klassisk bemärkelse enligt rådande svensk politik inte ska betyda NÅGONTING. Den ska helst inte få finnas och om den ändå till äventyrs biter sig fast som ett ideal för vissa medborgare, så ska sådana föräldrar helst förmås att skilja sig. Lyckas inte det så ska de mänskliga förtjänster som familjen rent naturligt uppbär reduceras till ingenting annat än en kollektiv form av boende. Varje försök till avsteg straffas ekonomiskt och hånas av både media och den politiska eliten för att vara ”bakåtsträvande”.

Nedbrytandet av den traditionella familjen är sålunda det kanske enskilt största sociala problemet i Sverige idag. Studier i USA visar också på att i spåren av detta följer en stegring av våldsbrott, ungdomsbrottslighet, tonårsgraviditeter, välfärdsberoende och fattigdom bland barn. I den mån detta kan kallas utveckling, så är det definitivt inte mot ett bättre samhälle.

Äktenskapets stora betydelse

Det sista vi ska göra är att förstöra den särskilda status som skiljer äktenskap från andra typer av samlevnad. Alla kulturer sedan tidernas begynnelse har insett värdet av äktenskapet mellan man och kvinna som en särskilt socialt upphöjd institution. Den äkta familjen ges i sunda samhällen särskilt laga skydd av framför allt ett direkt vitalt skäl – det är just denna institution som garanterar samhällets framtid genom födandet och uppfostrandet av barn. Att barnen växer upp utan en mor eller en far, eller uppfostras av staten, är två alternativ till främjandet av den äkta familjen som knappast leder till ett ur humanistisk synpunkt bättre resultat för individen.

För mig är det en mänsklig rättighet att få växa upp med en mor och en far. Det är däremot ingen mänsklig rättighet att bli förälder – det är en möjlighet, och den möjligheten bör i allra högsta grad utgå från det naturliga. För mig är det lika mycket en mänsklig rättighet att barnet inte förvirras om sitt ursprung. Det finns både ett humanistiskt och ett socialt värde i att det råder överensstämmelse mellan genetiskt och juridiskt föräldraskap. Av detta följer att det bästa för barnet är att det får växa upp tillsammans med sina biologiska föräldrar. Det är vidare av medicinska skäl viktigt att både barnet och samhället väl känner till barnets ursprung, i det att ett stort antal sjukdomar är ärftliga – det kan således vara av rent livsavgörande betydelse för individen.

Värdet av att värna familjerna

Avslutningsvis vill jag förklara vad som är de många stora fördelarna med att upprätthålla just kärnfamiljen som norm och ideal. Kärnfamiljen är en social, släktbaserad enhet där barnen står i centrum. Inom sociologin brukar det framhållas att familjen har följande funktioner: fortplantningsfunktion, sexuell funktion, fostrande funktion, ekonomisk funktion, skyddsfunktion (särskilt i krissituationer är ingenting så tryggt som familjen), fritidsfunktion (gemensamt hushåll ger alla möjlighet till fritid), religionsutövningsfunktion och den känslomässiga funktionen. Den sistnämnda är extra viktig för individens andliga välbefinnande. Kärnfamiljen tillgodoser dessutom samhällets behov av reproduktion, klok hushållning och medborgarnas känsla av ansvar inför framtiden.

Att låta kärnfamiljen i traditionell bemärkelse utgöra en juridisk enhet är mer än rimligt, och att särskilt gynna kärnfamiljen i politiken – också framför individen – är till gagn för både samhället och samhällslivet.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

15 Responses to “Familjen – den viktigaste politiska frågan idag?”


  1. 1 Niclas september 25, 2008 kl. 14:43

    Du verkar inte betrakta David Benatar som en förebild i frågan om huruvida barn ska anskaffas.

  2. 2 Patrick september 25, 2008 kl. 16:38

    Hur ser du på barn som far illa i familjer? Ska staten kunna intervenera och ta barnen från föräldrarna i allvarliga fall?

    Är barn rättighetsbärande subjekt i sig, eller är det något som familjens godtycke får avgöra?

  3. 3 Söderbaum september 25, 2008 kl. 17:46

    Patrick: Staten ska ha våldsmonopol. Och det är givetvis både statens rätt och plikt att ingripa när ett brott begås. Barn är förstås medborgare, med medborgares rättigheter och skyldigheter enligt lagen. När det gäller brott som en förälder begår mot sitt barn kan staten flytta bort en förälder (fängelse), men jag anser inte att staten någonsin har rätt att flytta bort ett barn från sina föräldrar.

    För övrigt anser jag att staten har en skyldighet att placera barnet hos de gudföräldrar/faddrar som föräldrarna eventuellt har utsett i samband med dopet, om någonting skulle hända båda föräldrarna. Idag har gudfaderskap ingen som helst juridisk betydelse, och barn som placeras i fosterhem placeras i regel långt från sina släktingar. Det är fruktansvärt.

  4. 4 LP september 25, 2008 kl. 18:03

    Familjen sitter nog i generna. Om man ser fler släktingar än kärnfamiljen som familj, vilket är vanligt i vissa andra kulturer, ökar tryggheten och det sociala nätverket ytterligare. Människor blir mer förankrade, engagerade och ansvarstagande i lokalsamhället. Familjen är också en viktig faktor för historisk kontinuitet och traditionsbevarande och det var väl därför Myrdals och andra ledande socialdemokrater och vänstermänniskor ville få bort den.

  5. 5 Mikael Andersson september 29, 2008 kl. 17:06

    Detta med familj är alltid problem. Men decennier av Socialdemokratiskt styre har familjen underminerats. Se bara på vad som har hänt med föräldrarnas ansvar ? Om barnen blir överviktiga, vems fel är det då ? Skolan. (Föräldrar, i alla fall dem Media fokuserar på, verkar helt okunniga om det faktum att barn kan faktiskt motionera utanför skolan också). Curlingföräldrar och liknande. Frågan som jag ser det är om det är Möjligt att återgå till en mer sund syn på familjer utifrån den verklighet vi har där ansvaret inte ligger hos föräldrar, klarar de av att ta ansvar ?

    Jag måste dock mena hur du menar då du skriver ”men jag anser inte att staten någonsin har rätt att flytta bort ett barn från sina föräldrar. ” och sedan ger du en förklaring. Föräldrarnas lämplighet är något som borde vara viktigt, håller förövrigt med om gudfaderskapet. Men jag tror det som är ännu viktigare, som uppmärksammades för något år sedan, är att då ett barn väl placeras i en fosterfamilj att detta är PERMANENT. Här är det tydligen vanligt att barn flyttas runt och får aldrig den trygghet en familjeenhet kan ge, och som barn behöver.

  6. 6 Söderbaum september 29, 2008 kl. 17:26

    Andersson: Jag håller med. Jag har en bekant som i tidiga skolåren blev flyttad till fosterfamilj. Under tonåren bodde hon hos inte mindre än tre olika fosterfamiljer. En period i livet då ungdomar verkligen behöver en fast punkt i tillvaron. Hennes riktiga fars efternamn, ingenting direkt märkvärdigt, är alltjämt så viktigt för henne att hon inte kommer att byta bort det när hon en dag gifter sig. Jag vill inte gå närmare in på detaljerna än så, men jag tycker att exemplet är talande.

  7. 7 Mikael Andersson september 29, 2008 kl. 20:04

    Jag kan förstå det, har en djupare betydelse för henne. Och det excemplet du ger är verkligen talande. Får hoppas att de lagförändringar som behövs i samhället och i dess syn på fosterfamiljernas roll förändras. Det är inte rätt att ungdommar skall få en så pass instabil grund när de växer upp.

  8. 8 Fredrik oktober 4, 2008 kl. 7:36

    Hur kommer det sig att man inte klarar sig på en lön längre? Det är väl inte bara en fråga om högre skatter? På femtiotalet hade inte vanligt folk alla de prylar som vi omger oss av nu för tiden, och åkte man på semester var det med cykel och medförandes tält.
    Om bara en arbetar så försvinner förstås behovet av en andra bil. Men kan du med ett räkneexempel faktiskt visa på omöjligheten av att endast en arbetar?

  9. 9 Söderbaum oktober 5, 2008 kl. 14:58

    Fredrik: ”Om bara en arbetar så försvinner förstås behovet av en andra bil. Men kan du med ett räkneexempel faktiskt visa på omöjligheten av att endast en arbetar?”

    Precis som du säger är bilen den enskilt största levnadsomkostnaden vid sidan om boendet, och med två yrkesarbetande föräldrar behöver båda varsin bil.

    Att fostra ett barn kostar omkring 1 miljon kr. Det säger sig självt att med alltför höga skatter (d.v.s. alltför lite av det man tjänar får man behålla) tvingas båda föräldrarna jobba heltid för att ha råd med barn, i synnerhet om man vill ha fler än ett barn. Vid sidan om det får man alltså inte avsättning för sjukersättning och pension om man inte yrkesarbetar, vilket betyder att med en hemmafru så har hon inte råd att skilja sig och båda makarna måste leva på en folkpension. Änkepensionen är också avskaffad, så skulle mannen dö så får hemmavarande maka inte en krona – då står hon helt utan möjlighet till försörjning, och enda sättet att överleva på ålderns höst är att arbeta (och säg den arbetsgivare som vill anställa någon som är över 55 år?).

    Samma gäller givetvis om det är mannen som är hemma och kvinnan som yrkesarbetar.

    När det gäller jämlikhetsperspektiv på frågan kan konstateras att någon änklingpension aldrig någonsin har existerat.

    Det ska inte heller döljas i sammanhanget, vilket sossarna förstås vill och gör, att när änkepensionen avskaffades 1990 skedde det genom expropriering av de pengar som betalats in via skattsedeln under flera decennier just för att garantera försörjning av hemmavarande maka ifall mannen dog innan henne (vilket statistiskt sett är det absolut vanligaste).

  10. 10 Feminix mars 2, 2009 kl. 19:06

    Det må vara löjligt, men ändå: Puss och kram på dig för detta fina försvar för familjen!

  11. 11 wodinaz mars 5, 2009 kl. 20:57

    Tack för ett värdefullt inlägg.

    Detta hör till de mest vidriga lurendrejerierna i modern tid.

    Förr kunde en lön försörja en normalstor familj, idag kan inte ens två löner försörja en minifamilj.

    Hade de varit seriösa med ”jobbjämlikheten” så skulle de naturligtvis ha föreslagit fyra-fem timmars arbetsdag för alla vuxna, d.v.s. två gånger halvtid istället för två gånger heltid.
    Vilket dessutom hade möjliggjort att det i hemmet fanns åtminstone en förälder hela tiden.

    Nu blev det inte så. Kapitalisterna jublar: lönedumpning!, kommunisterna jublar: tillgång till landets alla ungar för indoktrinering!

    Feminismen kan därför inte tolkas på annat sätt som ad hoc-rationalisering av den omfattande reallönedumpningen som faktiskt ägde rum.

    Och då är väl alla glada eller? För det finns ju bara två politiska alternativ.

  12. 12 Lisa mars 20, 2009 kl. 19:44

    Vad menar du egentligen med att staten aldrig har rätt att flytta ett barn från föräldrarna? Ska barnen alltså flytta med barnen till föräldrarna till fängelset om någon av dem eller bägge hamnar i fängelse för brott de begått mot barnen? Josef Fritzls barn exempelvis? Tycker du inte att de varit tillräckligt inlåsta i sitt korta liv?
    Har det aldrig fallit dig in att det finns barn som inte VILL leva med sina föräldrar? Vissa vill det så lite att de hellre bor i Stockholms underjord bland råttor stora som katter och livsfarliga elledningar. Visste du att det finns svenska svenska barn som rymt hemifrån, kanske från våldtäkter och grov misshandel av föräldrarna och lever under sådana förhållanden? Du kan knappast skylla detta på det ”familjefientliga” Sverige, eftersom myndigheterna inte ”lagt sig i” alls eller brytt sig ett dugg om att hjälpa dessa barn utan de är de själva som tagit beslutet att rymma från sina föräldrar och de obeskrivliga grymheter de ofta utsatt dem för. Den enda hjälp dessa gatubarn får är av (ofta kristna) hjälporganisationer, myndigheterna vill barnen inte ha med att göra eftersom de är rädda att de ska tvinga dem att flytta hem till de föräldrar de rymt ifrån.

  13. 13 Söderbaum mars 21, 2009 kl. 12:12

    Lisa: Ingenting av det du tar upp pekar i riktning mot att familjen som sådan skulle vara ett problem. Fundera istället på om du tycker att de där förfärliga individerna du ondgör dig över verkligen ska betraktas som jämlika med oss andra.

    Barn behöver alltid föräldrar. Helst sina egna biologiska föräldrar. Barn som växer upp under sämre förhållanden än du mår ändå i förlängningen bäst av att växa upp med sina egna föräldrar. Och givetvis ska samhället straffa kriminella människor. Sådana som begår sexuella övergrepp på sina barn borde få mycket hårda straff.

  14. 14 Nikolaj och Natalia februari 1, 2010 kl. 19:02

    Hej och tack så mycket för detta väldigt stödjande och fina inlägg. Vi är en liten familj som försöker hålla ihop. Vår son är hemma, och vi pluggar/jobbar om varandra, med fullt studielån. En av oss är 75% studerande, den andre 100% studerande och ca 40% arbetande. Det blir mer än 200% sammanlagd och ändå skrapas hyra, bensin och mat ihop, med hjärtat i halsgropen varje månad, med sms-lån när det kör ihop sig och vänliga släktningar går det att snubbla sig fram såhär. Det är verkligheten. Men vi hoppas att vårt barn kan växa upp i en frisk miljö och utvecklas till en medkännande och sund människa såväl kroppsligt som psykiskt och själsligt. Vi litar tyvärr inte på att samhällets barnuppfostringsnstanser kan ta det ansvaret. Återigen en mycket viktig artickel du har skrivit.

    Allt gott hälsar en kämpande men glad barnfamilj


  1. 1 Försvara familjen! « Mamma Kom Hem! Trackback vid maj 18, 2011 kl. 20:49

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,224 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar