Bland aristokratmord & fria svenska bönder

Ett samtida kopparstick visar Stockholms blodbad 1520, då danske kungen försökte undanröja allt hot i Sverige mot sin makt.

ANALYS | Genom hårda politiska tilltag mot högadeln genom historien har Sverige undvikit feodalism. De två stora pelarna i Sveriges historia har därmed istället blivit å ena sidan ”den fria svenska bondestammen” och andra sidan en stark centralmakt. Efter centralmaktens ännu hårdare tag om befolkningen genom socialdemokratins ”modernistiska” 1900-tal, undrar artikelförfattaren om det inte är dags för den andra pelaren att ta vid i politiken: frihet på det beståendes grund.

Sveriges historia hyser ett betydande antal av vad man skulle kunna beteckna som ”politiska aristokratmord”. Här följer en kortfattad översikt:


    * Nyköpings gästabud år 1317. Kung Birger Magnusson dödar sina två bröder, hertig Valdemar av Finland och Hertig Erik av Västergötland. Sverige blir inte uppdelat mellan olika furstefamiljer som senare konkurrerar om dess krona (som t.ex. England och Tyskland). Den svenska centralmakten stärks.

    * Stockholms blodbad år 1520. En stor del av svenska högadeln massmördas av danske kungen. Att adeln försvagas så mycket förhindrar en länsherre-utveckling av Sverige med självägande adelsfamiljer som styr över olika bestämda regioner (jfr Englands counties/grevskap). Blir en förutsättning inte bara för Gustav Vasas maktövertag, utan också för hans starkt ökade centralisering av makten.

    * Sturemorden år 1567. Sveriges mäktigaste adelsfamilj och möjliga konkurrenter om tronen mördas av kung Erik XIV. Konkurrensen om kungamakten blir en rent intern angelägenhet inom regerande dynastin Vasa.

    * Linköpings blodbad år 1600. En manöver av Gustav Vasas yngste son hertig Karl för att göra honom till kung och undanröja allt motstånd från högadeln. Blir spiken i kistan för adelns reella makt som institution (dess position i ståndsriksdagen var bara rent hierarkisk). Medför också att alliansen Sverige-Polen sprängs, och regerande kung Sigismund avskärs från rätten till den svenska kronan.


Från 1300-talet till mitten av 1600-talet genomdrevs också ett antal ”reduktioner”, där kungamakten tvångsövertog frälsegods. Under drygt 300 år genomfördes alltså ett antal grova politiska tilltag mot högadeln, som effektivt förhindrade en feodal samhällsutveckling. Sverige är i själva verket det enda europeiska land som aldrig har haft feodalism. Istället har vi alltid haft, och alltid berömt oss med, självägande bönder – ”den fria svenska bondestammen”.

Betydelsen för samhällsutvecklingen

Hur har då detta påverkat den svenska samhällsutvecklingen? Sverige har alltid varit ett relativt fattigt land, och folkets seder har varit relativt ociviliserade – i synnerhet om man ser till Sveriges uppgång som en av Europas främsta stormakter framträder detta som ett tydligt och intressant faktum. En tillbakahållen adel har givetvis inte kunnat ha särskilt stort inflytande på folkets seder vare sig i egenskap av kulturbärande samhällsinstitution eller förmedlare av viktiga inflytanden från utlandet (adeln har alltid varit en samhällsgrupp som rört sig internationellt). Den tillbakahållna adeln måste rentutav anses vara huvudskälet till att upplysningstiden aldrig på allvar slog igenom i Sverige. Det var helt enkelt alldeles för få som ägnade sig åt dessa nya idéer under 1600- och 1700-talen, och de som gjorde det befann sig uteslutande i Stockholm hänvisade till kungens stränga monopol på boktryckeri – eller höll sig till de bemärkta universiteten nere på kontinenten.

Frågan är om det inte t.o.m. är så att svenskarna mentalt är kvar i en medeltida åskådning, och t.o.m. i medeltida strukturer. Detta pekade Roland Huntford på i boken Det blinda Sverige (1971). Hans tes är att svenskarna tänker, handlar och lever i kollektiv, utifrån uppfattningen att den enskildes personlighet i princip är ointressant ur varje avseende. Svenskar har en allmän misstro mot överordnade personer inom näringsliv och politik, men hjälper varandra med att uppfylla vad det offentliga påbjuder (är det för att kungen alltid har stått på folkets sida mot adeln, undrar jag?). För medeltidsmänniskan var personlig stolthet den grövsta synden, vilket kan jämföras med den typiskt svenska så kallade ”Jantelagen”: ingen får lov att tro att han/hon är förmer än någon annan.

Faktum är att det svenska samhället alltjämt är inordnat efter fackförbund och andra centralorganisationer på ett sätt som till skillnad från dessas status i andra länder har en omedelbar likhet med det medeltida skråväsendet. Även den statsplanering som socialdemokratin har genomfört under 1900-talet är av medeltida snitt: där förr ett slott låg i byns centrum, ligger idag ”Folkets hus” med statens och kommunens administrativa och offentliga administration, runtikring vilka medborgarna samlats i stora betongkaserner.

Förutsättningar för konservatismen?

Åter till det mycket kännetecknande inslaget av självägande bönder i Sveriges historia. Det borde i detta finnas utmärkt grund för konservatismen att odla idén om självständiga människor förenade i historisk gemenskap och frihet, där förvaltarskap och långsiktigt tänkande genomsyrar både politik och vardagsliv och där familjen står i fokus. Nu när konservatismen i Sverige blir mer och mer idéburen bör vi förstås ta till oss av de förutsättningar som finns i vår egen historia. Det är så mycket mer vi kan ösa ur den svenska kulturen!

Låt det bli den svenska konservatismens paroll att det är dags att ta steget vidare från den medeltidsmentalitet som sossarna alltjämt odlar. ”Världens modernaste land” är bara en dimridå för en förlegad förborgerlig samhällsmodell. En dimridå som förtätats av den påbjudna historielösheten och där man framför allt har odlat föraktet mot överheten, fastän den ”överhet” socialdemokratin vänt sig mot – borgerligheten – snarare stått för självständighetsidealet, och den verkliga överheten i form av aristokratin egentligen aldrig haft något reellt fotfäste i Sverige. Som jämförelse har vårt gigantiska grannland Rysslands folk alltid varit livegna och Ryssland har följaktligen inget inslag av frihetlighet i sin folkkultur. Att låta svensk politik inspireras och t.o.m. styras av den frihetsföraktande socialism som redan förtärt Sverige under 85 års tid, är ett svek mot hela det svenska folket genom tiderna. Och det finns definitivt ingen anledning att släppa in kommunisterna i den svenska regeringen i valet 2010.

Se även:
* Kulturella förutsättningar för konservatism i Sverige

Jakob E:son Söderbaum

11 Responses to “Bland aristokratmord & fria svenska bönder”


  1. 1 Daniel Bergström januari 6, 2009 kl. 16:39

    Hear, hear!

    Frihet är det bästa ting
    Som sökas kan all världen kring,
    Den frihet kan väl bära.
    Villt du vara dig själver huld,
    Du älska frihet mer än guld,
    Ty frihet följer ära

  2. 2 Helena Palena januari 7, 2009 kl. 9:19

    Nej, kommunister behövs ej. Dom bara förstör det människor genom årmiljonerna skapat. Vi blev heller aldrig riktigt kristnade. Ha, ha, ha… Katolikerna har tusen år till på nacken. Våra 3 300 kyrkor ståtar tomma…

  3. 3 Josefina Bergfast september 14, 2010 kl. 10:18

    Söderbaum undrar vad min referens till Hertig Karl och Linköpings blodbad har för relevans till dagens ”demokratiska” val.
    Först och främst tror jag inte att Hertig Karl enbart kämpade för sig själv, eller enbart för egen vinning. Som ju alla vet var Sigismund katolik, och Hertig Karl kämpade väl till viss del för protestantismen, och tyckte kanske att han därigenom kämpade för en rättfärdig sak. Men det är svårt att veta.
    Däremot vet vi väl att en väldig massa skatt betalades till kronan. Och att mycket av dessa skatter gick till krig. De fria svenska bönderna fick bidra både med skatter och med manfolk till dessa krig, som väl främst fördes av kungamakterna, som ju ”ägde” länderna? Därav alla undersåtars ”slavaktiga” relation till makten. Naturligtvis hade bönderna ett visst oberoende genom att de var självägande, vilket man kan beskriva som en slags frihet, men de var ändå förpliktade att betala skatt. Särkilt i förhållande till de egendomslösa kunde väl bönderna ses som fria . De egendomslösa var ju än mer ofria än bönderna.
    Kanske det på sätt och vis är lite otur för Sverige att det inte utvecklades någon större feodal kultur, eller större aristokratiskt inflytande?
    Det sanna aristokratiska samhället, där de sanna aristokraterna, lyfter, för och leder ett samhälle och dess medborgare, är väl att föredra egentligen? Eftersom det någonstans är naturlig för alla, att tycka om, att se upp till, att vilja ledas av, inspireras av osv., de sanna aristokraterna?
    Att rabbla upp sin eventuella bördshistoria idag, behöver egentligen inte säga eller betyda så mycket. De verkliga aristokratiska kriterierna behöver nämligen idag inte per automatik följa det goda namnet, tråkigt nog. Alltför många fall av ”förfall” talar sitt tydliga språk.
    Detta hindrar inte att man kan anse att det aristokratiska samhället, där de sanna aristokraterna har ledningen, auktoriteten, inflytandet och makten, förmodligen är, eller borde vara, det bästa samhälle man över huvud taget kan tänka sig.
    Min text handlade om ordet demokrati – som jag till viss del menade är ett ganska tomt ord, eftersom samhället i verkligheten inte alltid är så ”folkstyrt”? Dessutom skulle man kunna säga att demokrati till viss del, i verkligheten, verkligen också är demoraliserande… tråkigt nog. Demoraliserande på så sätt att när folket skriker, vi vill ha, vi vill ha, vi vill ha, så tvingas politikerna att säga; av oss skall ni få, av oss skall ni få, av oss skall ni få, oavsett om detta sedan infrias? Politikerna har inte sällan andra intressenter att ta hänsyn till?(Banker, multinationella företag osv.?) Politikens konst, att vara demagog och att kunna övertala? Det är en sak, bland bildade och kultiverade och talföra, men att i demokratins namn, behöva vända sig till ”pöbeln”, till ”folket”, som oftast kanske ”inte kan tänka längre än näsan räcker”, är nästan lite förnedrande? Men, men, med hjälp av massmedia så går det…
    Jag menade att folkföraktet, igår, idag, och förmodligen också i morgon, är sig likt… och att därför är demokrati, en chimär? Varför använda dessa ord? Är det inte det som är det lögnaktiga i hela ”spelet”? Yttrandefrihet? Vaddå? Om du inte håller med (partiledningen, ”kungen”), så ryker ditt huvud och du blir petad?
    De sanna konservativa och aristokratiska idealen, går före, och lyfter upp, och låtsas inte om någonting annat.
    V.h.

  4. 4 Josefina Bergfast september 14, 2010 kl. 11:30

    Ps. Jag menar att ”de sanna aristokratiska idealen”, är de som går före, de som lyfter upp, och de som bär och leder sina medmänniskor, utan att låtsas om någon demokrati. Jag menar att de aristokratiska idealen är sannare, rakare, ärligare till sitt väsen. Ds.

  5. 5 Söderbaum september 14, 2010 kl. 12:45

    Josefina Bergfast: Menar du med detta att svenska folket fortfarande ”ägs” av staten? Såvitt jag kan se betalar vi betydligt mer skatt idag än det tidiga 1600-talets svenskar, och vi är fortfarande förpliktade att gå ut i kriget om kriget kommer. Det handlar inte om att vi betalar till en överhet som använder oss som mänsklig sköld – det handlar om att vi avsätter en del av de värden vi arbetar ihop till gemensamma angelägenheter, och att vi tillsammans står upp för att vårt samhälle inte ska övertas av främmande makt. Tvärtom tycker jag att ”överheten” i detta har svikit folket genom att inte längre tillhandahålla en försvarsmakt som vi kan ingå i för att skydda oss från främmande makt.

    Egendomslösa finns det väl också kvar idag. Och hur ”fri” är man egentligen om man inte har en förmögenhet stor att hålla en ekonomiskt oberoende?

    Jag kan inte riktigt förstå hur ditt vurmande för en aristokrati som ”lyfter, för och leder ett samhälle och dess medborgare” går ihop med din kritik mot feodala inslag i det svenska samhället som aldrig har existerat i verkligheten. En annan sak är förstås att aristokratin historiskt har hållit ideal högt som är lämpliga att alla medborgare anammar – särskilt detta att man ställer krav på sig själv i första hand snarare än att mest ställa krav på andra.

  6. 6 Josefina Bergfast september 14, 2010 kl. 14:15

    Det är den slags aristokratiska människa som Söderbaum nämner i slutet av sin text, som jag menar behövs i alla samhällen. Alltså verkliga, moraliska ledare, som lyfter, bär och vägleder och också själv går åt det håll där de bästa mänskliga sidorna kultiveras, fokuseras på och odlas fram. Dessa aristokrater, med fokuseringen på det viktiga och det verkliga i människolivet, som kan vara som riktmärken och verkliga föredömen, det är sådana som varje samhälle behöver. Inte sådana som bedrar, ljuger, lurar, baktalar och plundrar, bakom fina ord, och bakom politiska finter och duperingar?
    Sedan är det klart att folket i en nation, även då det tvingas betala skatt, oftast naturligtvis, är patriotiskt och delansvarigt för nationens väl och ve, och ställde sig bakom sin kung och sitt fosterland, till försvar för stock och sten, fränder och gelikar! Men vinsterna av krigen tillföll oftast kungarna, och stridsledningarna. Fotsoldaterna fick oftast betala med sina liv och ibland kan man tycka att deras änkor och hemmavarande barn kunde ha givits större ersättningar för sina stupade äkta män och fäder?
    Vi betalar fortfarande skatt till den gemensamma staten. Dock betalar alltfler med alltstörre motstånd, därför att man inte längre upplever att nationen eller nationens gränser egentligen finns, samt att man inte lika lätt kan känna solidaritet med främmande människor. Solidaritet och uppoffringsvilja känner man lättast med sina, familjer, fränder, släkter, ätter och gelikar, som har en språklig, historisk, traditionell och kulturell gemenskap? Dessa kriterier, som verkar vara vissa grundläggande kriterier för hur en nation kan hålla samman, verkar vara fundamentala för alla folk? Det handlar inte om att säga att det ena folket är bättre än det andra, utan endast konstatera det faktum att fränder och gelikar oftast har en särskild uppoffringsvilja för just fränder och gelikar? Särskilt i krig.
    Det pågår istället en nedmontering av nationerna i Europa, till förmån för EU, som förmodligen så småningom vill bilda en ny nation helt och hållet, med en gemensam försvarsmakt och med en federal regering. Detta projekt vill man genomföra, och tror sig kunna lyckas med. Genom det vill man försöka skapa starkare konkurrenskraft i Europa. Det hela är egentligen ett slags efterapning av USA, och de amerikanska förenade staterna.
    Men man har glömt i den storstilade planeringen och visionerna, att Europas alla nationer och folk, INTE har en gemensam historisk bakgrund, inte heller en språklig eller kulturell bakgrund gemensamt. Och även om man försöker införa den gemensamma valutan i alla medlemsländerna, så kommer det i alla fall inte att kunna skapa det slags förenade stater som USA är. Tvärtom. Den enda länken mellan Europas länder är kanske det kristna arvet, men också där finns ju många konflikter, inte minst trettioåriga kriget, m.fl. krig.
    Europa kommer förmodligen aldrig att kunna bli ett Europas förenade stater, såsom Amerikas förenade stater är USA. De flesta medborgarna i de olika nationerna i EU, känner istället en saknad och en förlust av sina hemländer och sina nationer. Varje land har sin historia och sin berättelse, sitt språk och sin kultur, sina minnen och sina igenkänningsmarkörer och sina ideal, inklusive etniska ideal. De nedmonteringsstrategier som pågår, inklusive en enorm inflyttning av utomeuropeiska människor i de tidigare ganska så etniskt homogena länderna, kommer endast att skapa än mer problem. I värsta fall utmynna i inbördeskrig.
    EU är ett projekt som är dömt att misslyckas, därför att det är ett konstruerat projekt, konstgjort projekt, som skapats över medborgarnas och ”folkens” huvuden och främst av och för eliter. Dessa eliter, som inte är några sanna aristokrater, utan giriga, egoistiska och råa, och som kyligt kommer att lämna folken i sticket. De folk som vill försvara sina gamla nationalstater, sina språk, sina traditioner och fasoner, och som vill bygga ut försvaret av fosterlandet osv. Som känner en tacksamhet och respekt för tidigare generationers byggnad och självuppoffringar för nationen, och som vill skydda den för barn och barnbarn så också de har ett hemland på jorden.
    Att försöka förneka och försöka utplåna sin nationella, etniska, kulturella, historiska, språkliga och traditionella identitet, eller sitt kulturella arv, är egentligen ett slags svek av både tidigare och kommande generationers svenskar. Men nedmonteringen har pågått mycket länge, och man skulle kunna säga att svenskarna idag är ett döende folk, som fråntagits modet och viljan att försvara sig självt. För då anses det ju ha en tvivelaktig …”människosyn”…?
    V.h.

  7. 7 Fältmarskalken september 14, 2010 kl. 16:26

    ”Naturligtvis hade bönderna ett visst oberoende genom att de var självägande, vilket man kan beskriva som en slags frihet, men de var ändå förpliktade att betala skatt.”

    För att något ensa upp denna diskussion måste framhållas att bönderna bestod av skattebönder, kronobönder och frälsebönder. Vad äganderätten innebar i det gamla bondesamhället är icke alldeles självklart. Vi tala här om begrepp som bördsrätt, besittningsrätt och skatterätt.

    Skattebönderna, som vi normalt förknippa med självägande, hade bördrätt till sin jord i den meningen att jorden gick i arv och att jorden kunde försäljas. Var det frågan om arvejord fick dock icke försäljningen ske fritt utan släkten hade här en förköpsrätt kring vilket regelverket tidvis var komplicerat. Inköpt jord, avlingejord fick dock försäljas fritt. Grundskatten bestående av jordeboksränta, mantalsränta och kronotionde betalades till kronan.

    Här må ock nämnas att bördsrätten för skettebönder icke var absolut. En gård som icke betalade skatt, ett skattvrak, kunde under vissa omständigheter dras in till kronan.

    Kronobönderna, vilka brukade kronans jord (vilken till stora delar före reformationen varit kyrkojord), hade icke någon bördsrätt. Grundskatten betalades till kronan.

    Frälsebönderna, vilka brukade adelns jord, hade icke heller de någon bördrätt. Vad gäller grundskatten betalades en del, jordeboksräntan, till frälseägaren medan mantalsränta och kronotioende betalades till kronan. Intill år 1789 fick icke frälsejord ägas av bönder, ett regelverk som förvisso kringgicks genom förpantningar.

    Av detta kan konstateras att bönder, oavsett om de var självägande eller icke, betalade lika stor skatt.

    Vad sedan gäller lokalstyret så gjordes icke någon skillnad mellan skatte-, krono- och frälsebönder. Till riksdagen utsågs däremot i princip endast skattebönder och kronobönder även om undantag förekom.

    Klart är att folkets medverkan i styret av vårt land, genom det hedervärda bondeståndet, är av mycket gammalt dato och något unikt i Europa.

  8. 8 Josefina Bergfast september 14, 2010 kl. 16:41

    Ingen, i alla fall inte undertecknad, har hävdat motsatsen. Där fanns delaktighet, stor sådan, stor stolthet bland bönderna. De var väl ofta kungens trognaste stöd. Men inte desto mindre så var konungen faktisk ägare av själva landet, därför att så såg kungahusen på sig själva och på andra kungahus och dess ”familjer”. De var ”ägare” av hela landet.
    V.h.

  9. 9 Höögwälborne Grefven Axel Saggenstråhle mars 25, 2011 kl. 4:32

    Det här är en väldigt insiktsfull artikel, men just den här meningen: ”Den tillbakahållna adeln måste rentutav anses vara huvudskälet till att upplysningstiden aldrig på allvar slog igenom i Sverige.” är ren osanning. Adeln, i synnerhet i form av den andligt och moraliskt ofördärvade krigarklass som vi hade fram t.o.m. 1600-talet, var (i och för sig helt i samstämmighet med prästerskapet och bönderna) den främsta kraften mot det franska och brittiska borgerliga giftet den s.k. ”Upplysningen”.


  1. 1 Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann? « Cavalcare la Tigre Trackback vid januari 7, 2009 kl. 5:03
  2. 2 Litteraturtips: Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann? « Tradition & Kultur Trackback vid maj 8, 2009 kl. 2:37

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar