GÄSTKRÖNIKA: Anders Edwardsson

SVERIGES HISTORIA UR ETT LIBERALKONSERVATIVT PERSPEKTIV

Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har kommit bort i debatten. Det politiska klimatet i Sverige kommer härför heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen, skriver Anders Edwardsson.

Den marxistiska och materialistiska historiesynen har alltför länge varit alenarådande i Sverige, menar artikelförfattaren.

Under 1900-talet kom historieämnet i Sverige att ridas av två maror. Först positivistiska ambitioner att producera en strikt opartisk historieskrivning. Och sedan historiematerialismen, som bottnade i det marxistiska antagandet att den historiska utvecklingen styrdes av järnhårda lagar och att det förflutna därför kunde kart- och klarläggas i detalj. Båda dessa irrläror är numera förpassade till historiens askhög. Men dess politiska och kulturella skador består.

Socialister av alla de slag lyckades nämligen under tiden förflacka utbildningsväsendet så pass, att många svenskar har så dåliga kunskaper om både sitt eget lands historia och omvärlden att de idag lever med en falsk själv- och verklighetsuppfattning: att allt i Sverige efter 1932 blivit så mycket bättre både i förhållande till situationen tidigare och i omvärlden, att landet bör betraktas som skapelsens krona och svenskarna som det utvalda folket.

Den borgerliga reaktionen på detta har varit att tiga still, eller, såsom mången socialliberal, jamsa med. Och av dem som protesterat har många tyvärr ägnat sig åt en meningslös skönmålning av det oskarianska Sverige, som vänstern i sin tur lyckats vinna ytterligare poäng på genom att kunna förlöjliga. Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har därför kommit bort i debatten. Och sossarna regerat vidare. För varför rösta emot ett tillsynes så bra och vinnande koncept?

Det politiska klimatet i Sverige kommer beroende på detta heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen. En herkulisk uppgift kan tyckas. Det räcker dock, som vi skall se nedan, med att presentera kalla fakta. För att borgerligheten skall kunna göra detta med kraft och trovärdighet måste emellertid först den svenska högern göra upp med delar av sin historiesyn.

Högerns svaga självbild idag

Att högern skulle ha det förflutna som framtidsvision är förvisso en myt. Problemet är bara att den är så allmänt spridd att ”höger” och “konservatism” i svenskan blivit synonymer med reaktionär. Samt att den – som de flesta myter – innehåller ett korn av sanning. För det finns som sagt en tendens inom svensk höger att se det ”gamla” Sverige som ett förlorat paradis, vars traditioner och realiteter många försvarar in absurdum. Och detta är vare sig historiskt korrekt eller politiskt givande. Varje ögonblick i historien är ty unikt. De flesta väljare har också blicken riktad mot framtiden och skulle därför aldrig acceptera en regress.

Vi konservativa måste därför punktera nidbilden av oss som dagdrömmare genom att bevisa att det är högern och inte vänstern (inklusive socialliberalerna) som vill ha en genomgripande förändring av Sverige. Och detta görs enklast genom att anta beteckningen liberalkonservativ. Detta är som bekant sedan länge beteckningen på den anglosaxiska konservatismen, som gjuter ihop ekonomisk liberalism med social och kulturell konservatism. Och jag vet att många mer traditionellt kontinentaleuropeiskt konservativa instinktivt reser ragg inför den. Dessa bör dock tänka ett varv till och reflektera över vad historien faktiskt säger oss.

Verkligheten visar nämligen entydigt att det närmaste en optimal samhällsorganisation homo sapiens någonsin lyckats kravla sig är länder som USA, Storbritannien, Australien och Kanada. Genom att kombinera ekonomisk frihet med sociokulturell måtta har de lyckats (för)bli rika och väl fungerande samhällen. Och även Sverige är faktiskt ett exempel på denna samhällsordnings styrka! För det oskarianska Sverige (d.v.s. under Oskar II) många konservativa tenderar att beundra föll naturligtvis inte fixt ned från himlen, utan var resultatet av en lång reformprocess som kombinerade konservativa drag med liberala idéer.

Det gamla Sverige: uppgång och fall

Sverige hade under 1500- och 1600-talet utvecklats till en absolutistisk, hyperortodox och merkantilistisk stat där befolkningen utsattes för hjärntvätt och ekonomin lamslogs av så mycket skatter, lagar och regleringar, att ett liv på gränsen till absolut fattigdom var den absoluta majoritetens råttgråa vardag. En brittisk besökare skrev så sent som 1799 under ett besök förfärad hem om att svenskarna ”såg ut som en skara sörjande kväkare.”

Efter stormaktens fall 1718 hade förvisso viss opposition mot rikets eländiga tillstånd börjat uppträda. Skiftesrörelsen bredde ut sig och fritänkare som Anders Chydenius hade på 1760-talet kläckt visdomsord som ”Wi wilje befrämja Industrien; men lägga likwäl hinder i wägen för den idoga at få föda sig.” Det mesta satt dock då fortfarande fast i det gamla och rikets resurser öddes, istället för på utveckling, på en rad förtappade krig ämnade att återupprätta stormakten. För allt skulle, trodde man, bli bra bara allt blev som förr.

Denna reaktionära ådra fick sig också en ny, rejäl blodtransfusion när Finland förlorades 1809. Sverige präglades därför en bra bit in på 1800-talet av romantiker, som i väntan på den östra rikshalvans återerövrande krävde att svenskarna ”inom Sveriges gränser skulle vinna Finland åter”. Det var dock inte nytänkande, företagande och framsteg som utgjorde kärnan i denna pittoreska samhällsdiskurs, utan isolationism, neutralitet och självtillräcklighet.

Den borgerliga omvandlingen av Sverige

Efter den reformfientlige Karl XIV Johans död 1844 fick emellertid denna elit vika för en ny borgerlighet, som genomdrev en ekonomisk omvälvning. Efter skråväsendets avskaffande 1846 följde ty en rad kloka beslut om skattesänkningar, avregleringar och annat, som på bara några få decennier omvandlade Sverige från en i grunden medeltida och merkantilistisk stat till ett modernt land med en kapitalistisk, på gränsen till ren laissez faire ekonomi.

Århundraden av undertryckt energi kunde därför, efter mitten på 1800-talet, blomma ut och svenskarna från omkring 1870 genom hårt arbete, flitigt sparande och finurligt uppfinnande snabbt göra Sverige till ett alltmer välmående land. Faktum är att övergången från en ”Tänk om…”- till ”Nu jävlar…”-ekonomi, tack vare en klok politik och befolknings självdisciplin, fungerade så väl att Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet.

Omvälvningen var alltså både genomgripande och snabb, men den skedde samtidigt i ordnade former. Landets nya, liberala elit – som till icke ringa del inneslöt ättlingar till den gamla aristokratiska gräddan – slog nämligen vakt om många gamla goda attribut och traditioner. Så ock gjorde folket. De flesta svenskar insåg nämligen att luthersk arbetsmoral, laglydighet och pliktkänsla var både nödigvändiga och lönsamma dygder i den nya situationen, där friheten att lyckas åtföljdes av skyldigheten att ta vara på sig själv.

Vid 1900-talets begynnelse åtnjöt det existerande samhället kännetecknande nog också ett brett folkligt stöd. Många yppade visserligen diverse politiska krav och socioekonomiska önskemål. Men svensken i gemen – vare sig han bodde på gods eller i koja – förblev konungen trogen och skydde skatter och byråkrati med samma buttra passion som han föraktade revolutionära fridstörare och andra delinkventer.

Symtomatiskt nog var också en av tidens populäraste politiker högerledaren Arvid Lindman. Likt en gång Edmund Burke och senare Ronald Reagan personifierade han det gällande läget, där frihet och tradition gick hand i hand. Och han kunde, trots en tidstypisk svaghet för tullar och statssocialistiska experiment, förnöjt konstatera att ”Frihet för företagsamhet och framstegsvilja att bryta ny bygd, grunda nya företag, utnyttja landets naturliga hjälpkällor, bereda nya arbetstillfällen och utkomstmöjligheter!”

Socialdemokratin hade misslyckats utan konservatism

När Arvid Lindman dog 1936 hade dock vinden vänt och Sverige beträtt en lång dags politisk färd mot ekonomisk natt, kulturell skymning och social upplösning. Socialdemokratin hade sedan slutet på 1800-talet idogt verkat för en total samhällsomvälvning. Befolkningen i stort förblev emellertid negativ till detta upplösningsarbete. Så efter ett svidande nederlag i ”kosackvalet” 1928 valde därför den då nytillträdde partiledaren Per Albin Hansson att slå till reträtt genom att snida ihop en kvasikonservativ ”folkhemspolitik”.

Förödelsen av Sverige skulle härför ta sin tid. Grundtrygghetslinjen i välfärdpolitiken behölls ända tills 1960-talet och både skattehöjningarna och ingreppen i marknadsekonomin förblev lika länge ganska modesta. Och den lutherska andan och strävsamma kulturen levde vidare. Det socialdemokratiska ”samhällsbygget” kom därför i grunden att utformas för – och bli beroende av – en befolkning som jobbade hårt, betalade sina skatter utan knot, inte fuskade och nästan aldrig protesterade mot överhetens påbud och påfund.

I takt med att tiden gick tog dock klådan att få göra upp med det gamla, borgerliga Sverige sakta men säkert åter överhanden. Men då svenskarna envisades med att avvisa riktigt radikala planer valde ”den tredje generationens socialdemokrater” (vars ledare skulle bli Olof Palme) länge att tala tyst om sina ambitioner. Målet för politiken sades tvärtom bara vara att fixa till kvarvarande brister i samhällsbygget och göra det mer rättvist.

Detta lät ju bra. ”Rättvisa” blev dock under 1960-talet ett kodord för en rad reformer som på alla områden, från skol- och familjepolitiken via psyk- och kriminalvården till grundlagen på rekordtid omdanade Sverige näst intill oigenkännlighet. Reformerna stärkte nämligen samtliga politikers makt, minskade medborgarnas inflytande och expanderade byråkratin. Och i takt med att förbud, skatter och bidrag travades på varan gick dynamiken i ekonomin förlorad, samtidigt som svenskens moral och laglydighet började urholkas.

Från det mörka 1970-talet till idag

Resultaten lät heller inte vänta på sig. Ekonomin vände, efter hundra framgångsrika år, efter 1970 nedåt i samma snabba takt som skattetrycket började stiga upp emot och snart nog också passerade 50-procentstrecket. Varpå mygel, skatteflykt och bidragsmaximering bredde ut sig bland folk och Sverige som nation påbörjade en håglös resa ned från platsen som världens tredje rikaste land mot, som sämst i mitten på 1990-talet, plats tjugo.

Sveriges position har sedan dess något förbättrats. Och orsaken till detta är uppenbar: att en rad förbättringar genomförts som återskapat en del av det samhällsklimat som gick förlorat i sextio- och sjuttiotalens haschdimmor. Antalet monopol räknas exempelvis numera på ena handens fingrar, valfrihet har införts inom vård, skola och omsorg, etcetera.

Mycket återstår dock att göra. Däribland en rejäl sänkning av skattetrycket, en modernisering av näringslivspolitiken, en avreglering av arbetsmarknaden och en sociokulturell kontrarevolution som stärker familjen och höjer arbetsmoralen. För målet måste vara att återskapa Sverige till en fri, kapitalistisk ekonomi och ett samhällsklimat präglat både av framåtanda och traditionell västerländsk moral och etik. Annars kommer resan utför fortsatta.

En diskussion om hur detta praktiskt skall kunna realiseras får här tyvärr anstå. Påpekas kan dock att den liberalkonservativa traditionen är mycket rik på användbara idéer och förslag. Och att då den svenska (social)liberalismen sedan länge på så många områden i praktiken tillhör vänstern, så åligger det högerns företrädare att sluta drömma om svunna tider och ta ledningen. Förslagsvis under parollen Tillbaka till framtiden!

Anders Edwardsson är frilansjournalist, debattör och författare till boken En annorlunda historia (Timbro 2009), som är en uppgörelse med den socialdemokratiska historieskrivningen om Sverige under 1900-talet.