Demokratin är valets stora vinnare

EFTERVALSKOMMENTAR | Grattis Sverige! Alliansen vann valet, och har dessutom stärkt sitt väljarstöd gentemot valet 2006. Moderaterna har gjort sitt bästa val någonsin. Vänstern har krympt till oigenkännlighet – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får tillsammans bara lika många röster som S fick under Göran Perssons ”katastrofval” 2006. Och vi kommer nu med största sannolikhet aldrig någonsin att få se kommunister ta plats i Sveriges regering. Det finns många goda skäl att fira.

Allra viktigast med detta valresultat, är ändå att det innebär ett demokratiskt genombrott för Sverige. Det tog 44 år att bryta den socialdemokratiska ”enpartistaten”, från 1932 till 1976. Men sviterna av den tiden har levt kvar ända tills nu. Efter 1976 har det tagit ytterligare 34 år att befästa fenomenet regeringsskiften som en ny trend i den svenska demokratin. Den socialdemokratiska regeringshegemonin har fortsatt genom att normaltillståndet i svensk politik förblivit S-regeringar, endast avbrutna med tillfälliga icke-socialdemokratiska regeringar när det socialdemokratiska samhällsprojektet misslyckats brutalt.

Jag skriver ”icke-socialdemokratiska” regeringar därför att regeringarna Fälldin, Bildt och Reinfeldt svårligen kan betecknas som borgerliga sett till den realpolitik de förde. De visade sig kort och gott endast bättre på socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva.

Några exempel ifråga om Reinfeldt och Alliansen är att de har försvarat de socialdemokratiska samhällsstrukturerna, det socialdemokratiska tänkandet och byggt sin politik på socialdemokratiska frågor. Alliansen har under de senaste fyra åren infört ett övervakningssamhälle genom FRA istället för att stärka civilsamhället, de har försvarat fackrörelsens stora makt i samhället och t.o.m. dess övergrepp mot enskilda småföretagare, och de har knappast gjort någonting för att förenkla för entreprenörer och småföretagare i privat sektor utifrån en i västvärlden unikt tillbakahållen position. Som gräddan på moset har Alliansens grundare Nya Moderaterna varit närmast övertydliga med att det är framför allt socialdemokratiska väljare som de vill locka.

Nu när Alliansen har vunnit valet, går mot en andra mandatperiod och trenden med återkommande regeringsskiften är befäst i svensk politik – är det dags att montera ned betongväldet. Betongväldet (jfr boken med samma namn av Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad utgiven av Empron 2007) handlar om att det svenska samhället byggts på så vis genom socialdemokraternas 65 regeringsår av de senaste 79, att det i allt väsentligt gynnar socialdemokratin. Och att de socialdemokratiskt strömlinjeformade samhällsstrukturerna omöjliggör för en ny regering att bedriva någonting annat än en socialdemokratisk politik om den ska kunna bli omvald. Den som har följt samhällsdebatten nu under de senaste fyra åren är välbekant med kritiken om att Alliansen bara är ”sosse-light” – vilket alltså hänger samman med det vi betecknat betongväldet.

Att bryta betongväldet handlar i princip om att riva ner en svensk Berlinmur för att öppna upp Sverige på allvar mot den politiska omvärlden, och normalisera oss ur ett europeiskt perspektiv. Det handlar ingalunda om att göra ”borgerlig revolution”. Det handlar om att ge alla riksdagspartier samma chanser inom ramen för demokratin, snarare än att systemet är uppbyggt för att gynna socialdemokratin och arbetarrörelsen maximalt. Det handlar om att få till stånd en sann yttrandefrihet, Sverige har en för västvärlden unikt omfattande och djupgående politisk korrekthet. Vidare handlar det om att vanliga människor ska förstå att de kan och måste kunna klara sig själva utan att Staten håller dem under armarna – att samhällets understöd ska vara till för dem som inte är tillräckligt ”vanliga” för att helt och hållet kunna stå på egna ben.

Det är inte förrän nu, efter det historiska riksdagsvalet 2010, som det har blivit möjligt att ta ett så betydande steg i demokratisk riktning i Sverige. Nu har Alliansen blivit omvald! Så nu börjar också arbetet med att göra Sverige till en sann demokrati som vi alla kan vara stolta över – inte bara den av samhällsstrukturerna så privilegierade socialdemokratiska delen av befolkningen. Detta är sannerligen också ett ansvar vi har över blockgränserna: socialdemokratiskt färgad politik ska inte vara den enda möjliga politiken att föra från regeringsställning. Ska detta betongvälde fortsätta måste ju inte bara borgerligheten lämna sina ideal därhän så som man i svidande utsträckning har gjort under de senaste fyra åren – då måste uppenbarligen även Vänsterpartiet vara beredda på att försvara äganderätten och vissa skattesänkningar och Miljöpartiet på att försvara industrin, så som nu skett under årets valrörelse. Det är helt klart för groteskt för att få fortsätta vara på det viset i svensk politik.

Trots alla dessa uppmuntrande inslag, kan nog ingen låta bli att känna sig fundersam över Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det finns för all del redan tidigare många politiker i riksdagen som skarpt ogillas av dem som inte själva sympatiserar med dem, men detta är ändå någonting nytt och ovant. Likväl får vi inte tappa koncepterna för att det plötsligt är en ny fågel i boet – alla folkvalda ska givetvis behandlas såsom folkvalda förtjänar i en demokrati. Det synes mig också ganska onödigt att – som både media och de rödgröna gör – skrämmas med att SD kommer att få något nämnvärt inflytande i riksdagen nu med anledning av att Alliansen inte fick egen majoritet. Sverige är ju byggt för att styras av minoritetsregeringar, och faktum är att endast två mandatperioder under 1900-talet regerade S med egen majoritet trots att de alltså satt ensamma i regeringsställning under större delen av seklet.

Det råder i alla fall ingen tvekan om att vi nu går mot helt nya tider, med andra utmaningar än dem som 1900-talet bjöd på – och med andra lösningar. Att de kommande fyra åren också innebär ett nyvaknat intresse bland den breda allmänheten för vad som tilldrar sig i politiken, är någonting vi alla verkligen får hoppas blir en ytterligare positiv följd av årets val.

Jakob E:son Söderbaum