Det är idag exakt 30 år sedan Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister. Men datumet har givetvis större implikationer än så. Inte bara markerar det startpunkten för ”den blå revolutionen” i Storbritannien, utan det markerar även början för en högervåg vars like vi varken förr eller senare har sett i västvärlden.
Slog tillbaka
Margaret Thatcher lyckades som ingen annan verkligen entusiasmera människor för sitt budskap och förmedla idéer.
Att sammanfatta Margaret Thatchers livsgärning låter sig inte göras med lätthet. Man kan dock konstatera att hon inte bara röjde upp i Storbritanniens förvuxna byråkrati, sanerade statsfinanserna, åter gjorde Storbritannien till en global stormakt, hejdade statens expansion på civilsamhällets bekostnad och stoppade en utveckling där politiskt allt mer radikala fackförbund utgjorde en växande samhällsfara, utan hon slog också tillbaka. Thatcher var en av de första konservativa politikerna som inte bara i ord utan också i handling omfamnade idén att konservatism inte bara betydde att agera släpankare i samhällsutvecklingen, utan att faktiskt förändra saker till det bättre. Thatcher visade hur ett ruttnande samhälle radikalt kunde omstöpas i en konservativ form.
Dessutom satte hon någonting ännu större i rörelse. Thatchers entusiasmerande men ändå hårda och kyliga framtoning och obeveklighet för sina ideal tände livsgnistan hos en höger som i både USA och Europa varit på reträtt i decennier. Thatcher kunde som få andra politiker konsten att förmedla idéer, istället för att bara lova tusen kronor mer efter skatt. Den blå revolutionen 1979 följdes av Ronald Reagans valseger 1980, Helmut Kohl i Tyskland och Brian Mulroney i Kanada, och därmed var snöbollen i rullning. En snöboll som inte skulle sluta rulla förrän muren hade fallit, världskommunismen hade besegrats, Sovjetunionen hade upplösts och det i alla västvärldens länder fanns bra mycket mindre stat och bra mycket mer civilsamhälle än tjugo år tidigare. Under 90-talet har vinden vänt igen, men vi kommer (lyckligtvis) aldrig komma tillbaka till 70-talet igen. De flesta av de råmärken som Järnladyn satte upp mellan stat och samhälle kommer att bestå länge än.
Järnladyn efter valsegern 1979, för exakt 30 år sedan. Inte bara Storbritannien, utan hela världen, skulle aldrig bli sig lik igen.
Liberalism och konservatism
Ytterligare en stor gärning som vi kan tillskriva Mrs. Thatcher är att hon lyckades sammanjämka konservatism och liberalism till en skarvlös enhet. Den europeiska högern var på 70-talet fortfarande bemängd med stora mängder statssocialistisk, keynesiansk barlast. Det fanns ännu ingen verklig förståelse för den helhet som man idag kan kalla borgerliga värderingar, eller för hur idéerna om en liten stat och låga skatter, självförsörjande individer och dygden av att få behålla frukterna av sitt arbete främjade konservativa ideal. Givetvis var även 70-talets höger antisocialister, men man såg inte vådan av en stor stat på samma sätt som man skulle göra efter Thatcher. Thatcher lyckades helt enkelt kommunicera sambandet mellan ekonomisk liberalism och ett starkt civilsamhälle. Följaktligen lyckades hon bredda de konservativa långt utanför partiets vanliga väljargrupper. De som bar Thatcher till valsegern var den breda medelklassen, som var trötta på en enorm statsapparat och konfiskatoriska skatter. Det har sagts om Thatcher att hon gick till val på klassiska medelklassdygder, hårt arbete och lön för mödan.
Kapad livsgärning
Däremot var Thatcher på andra områden, som social-, försvars-, rätts-, kultur- och utbildningspolitik – det vill säga de konservativa kärnfrågorna – hårdnackat konservativ. Detta glömmer man lätt när man diskuterar Thatcher, och minns bara hennes ekonomiska liberalism. Jag tvivlar starkt på att den ytterligt konservativa Margaret Thatcher ens skulle klara av att vara i samma rum som de drogliberala libertarianer och frihetsfrontare som idag till stor del har kapat henne och hennes livsgärning.
Vi kan idag hedra en av 1900-talets största konservativa politiker, och minnas början på en rörelse som skulle förändra västvärlden till bättre för alltid. En nyliberal har inte anledning att stämma in i hyllningskören mer än halvhjärtat, men en konservativ kan verkligen göra det av hela sitt hjärta.
Daniel Bergström
Tradition & Fason 
Hear, hear!
hipp, hipp, hurra!
Sååå bra artikel! Sure made me smile! 😀
Bruges Group:s hedersordförande Margaret Thatcher var (och är) synnerligen förståndigt inriktad till EU-projektet, och har beklagligtvis skådat farhågorna bliva besannade. Det är Browns keynesianska ambitioner på astronomiska nivåer samt orwellska högerledare likt Reinfeldt med vanvettiga utvidgningsfasoner.
Själv brukar jag med stor munterhet berätta en anekdot, som jag har fått mig till livs under ett av Föreningen Heimdals torsdagsmöten. Jag har icke ägnat någon möda åt att varken belägga eller vederlägga anekdoten. Huru som helst går den ut på, att Mrs Thatcher, sedan ett av hennes statsråd hade blivit blödigt och eftergivet gent emot facket, med omedelbar verkan entledigade statsrådet och lade ned dess ministerium. Vilken kvinna! ❤ Var är vår svenska Margaret Thatcher?
Margaret Thatcher har också, icke att förglömma, gjort ett betydelsefullt kulturbidrag: under sin karriär som kemist uppfann hon mjukglassen.
🙂
Annars påstår Andres Lokko, att Mrs Thatcher är kulturens fiende.
Wikipedia uppger att amerikanen John F. McCullough uppfann mjukglassen senast 1938. Margaret Thatcher var däremot en del av ett brittiskt forakarlag som vidareutvecklade produkten.
Drogliberalism kan fungera alldeles utmärkt med konservatism. Där, om något, handlar det om att undvika statens påverkan på civilsamhället och värna medborgarnas rätt till självständighet, oberoende och ansvar. Vi behöver ingen socialterapeutisk stat med välmenande byråkrater och nitiska politiker – vi kan ta hand om oss själva.
Howard Hughes:
Normalt skulle jag hålla med om att staten och dess politiker och byråkrater gör sig bäst på behörigt avstånd från civilsamhället, och medborgarnas privatliv.
Just droger tycker jag dock är det mest uppenbara exemplet på när det faktiskt är befogat med förbud. Visst är det bra med självständighet, oberoende och ansvar, men just dessa egenskaper går ju förlorade hos den som brukar dessa preparat.
Bruket av droger för med sig enorma samhälleliga problem, allt ifrån kriminalitet till social misär och hälsoproblem. Det bryter sönder familjer och anständigt leverne. Att en liberal kan finna förtjusning i detta har jag inte svårt att tro, men för en konservativ är det rimligen ett angrepp på allt denne håller högt. I alla fall ser jag det så.
Nåja, de konservativa paternalisterna har aldrig förlåtit Thatcher hennes marknadsliberala ekonomiska politik och uppbrott från korporativ konsensus mellan stat, fack och storföretag. Nu är de tillbaka i gamla hjulspår i det avseendet.
Mattias $: Vilka menar du är de ”konservativa paternalisterna”. De flesta konservativa efter 1979 delar, eller åtminstone sympatiserar med, Thatchers syn på stat, marknad och samhälle. Precis som jag beskre i inlägget lyckades Thatcher visa hur marknadsliberalism var en integral och oreducerbar del av den konservativa samhällsvisionen. Ekonomisk liberalism är en nödvändig förutsättning för ett stark civilsamhälle, och befrämjar konservativa ideak.
Här ser du i alla fall en konservativ som inte skäms för att kalla sig thatcherist (och som med det inte menar nyliberal).
Mattias:
Nyliberaler likt du själv har inga tungapolitiker att peka på, så ni snor våra och försöker skriva om deras livshjärningar. Exemplen är många: Thatcher, Reagan, Goldwater, Bohman, och, ja, jag har t om hört libertarianer argumentera för att Disraeli egentligen skulle varit nyliberal.
Ni verkar helt enkelt ha svårt att acceptera att det är konservativa politiker som varit de ledande krafterna bakom avregleringar och skattesänkningar.
Jag förespråkar också kraftiga avregleringar. Jag vill också ta fram motorsågen och låta klingan fara friskt över offentlig sektor. Jag tror du instämmer i att dettta alena knappast gör mig till en libertarian.
Dag Elfström
Känns ändå som ett skönt tidstecken i den politiska debatten när konservativa och liberaler debatterar.
Känns inte längre som att socialisterna har så mycket att komma med.
Thatcher må ha gjort en del nödvändiga och välbehövliga reformer, såsom att begränsa fackens militanta anspråk efter makt.
Däremot orsakade hennes radikala nyliberalism sociala problem i civilsamhället, med utslagning och fattigdom som följd. Eller som Burke skulle sagt: hon orsakade revor i samhällets väv genom sin ståndpunkt att ”There is no such thing as society, only families and individuals”.
Thatchers ekonomiska liberalism ligger inte heller i linje med torypartiets tidigare hållning. Tidigare partiledare som Edward Heath och Harold MacMillan kritiserade henne skarpt för att avvika från de One Nation-ideal som dessa torydemokrater stod för, dvs. en moderat konservatism med socialt patos.
Thatcherismens materialism, ekonomism och naivt individualistiska, eller snarast egoistiska, ideal har medverkat till att underminera den sociala stabiliteten, eftersom man bortsett från viktiga sociala aspekter såsom vikten av social sammanhållning. Där hade One Nation-linjen mycket mer förnuftiga och humana ståndpunkter. Thatcherismen kan med sin radikala ekonomiska liberalism, hyperindividualism och materialism inte sägas vara konservatism överhuvudtaget. Åtminstone inte den torydemokratiska och inkluderande linje som tidigare var rådande inom brittiska torypartiet.
Det tycks som om Cameron kanske väljer en annan väg än Thatcher, även om de nyliberala ränderna tycks sitta djupt (de finns ju sedan länge även hos Labour). Den brittiska teologen och filosofen Phillip Blonds idéer om Red Toryism som ett alternativ till marknadsradikalism och statsbyråkrati har tydligen påverkat Cameron till viss del. Det låter ju lovande.
Men tiden får utvisa.
Frederick: Välformulerade synpunkter, som jag tyvärr måste avvisa. Det är en anvancerad och ofta upprepad (så ofta upprepad att den nästan har transcenderat till sanning) lögn från den breda vänstern att Thatchers politik ledde till utbredd fattigdom och social utslagning. Efter Thatchers elva år vid makten hade Storbritanniens fattiga fått det avsevärt bättre än vad de hade det 1979. Medelklassen och de mest förmögna hade även de fått det bättre, och det är i och för sig sant att inkomstskillnaderna (”klyftorna i samhället”) hade ökat.
Som Margaret Thatcher med emfas markerade i sitt sista tal i Underhuset som PM (det berömda ”No, No, No-talet”) så har man hamnat på ett farligt sluttande plan mot kommunism när man (som Labour) börjar tala om klyftorna i samhället. Med hennes ord; så fort man hellre vill att de fattiga skulle vara fattigare om bara de rika var mindre rika än att såväl de fattiga som de rika är rikare så har man dragit undan grunden för att kunna bygga en egendemomsägande demokrati. Jag vet inte vad du menar när du talar om vikten av ”social sammanhållning”, men talet om klyftor i samhället är bara en förtäckt variant av den socialistiska utopin; alla ska vara lika. Ekonomi är inget nollsummespel, om alternativ 1 är att de fattiga blir rikare och de rika blir mycket rikare och alternativ 2 är att de fattiga blir fattigare men de rika blir mycket fattigare kan ingen vettig människa mena att alternativ 2 är bättre. Detta är vad talet om ”klyftor” handlar om.
Thatchers ökända citat “There is no such thing as society, only families and individuals” är ryckt ur sitt sammanhang. Hon menade det inte på det viset som det ofta tolkas, vilket hon ofta påpekade. Det är vidare mycket riktigt att Thatchers ekonomiska politik INTE låg i linje med torypartiets tidigare politik. Det är liksom lite det som hela inlägget handlar om, hur Thatcher reformerade höger genom att föra in nya idéer. Och One Nation-konservatismen är inte direkt min favorit. Se min formulering om ”Den europeiska högern var på 70-talet fortfarande bemängd med stora mängder statssocialistisk, keynesiansk barlast”. Då är det bland One Nation Tories som jag talar om.
Att Thatchers politik skulle vara egoistisk och hyperindividualitisk håller jag inte heller med om, vilket jag har försökt belysa i mitt inlägg. Thatcher var i grunden konservativ, en högerkvinna, med en grundmurad förståelse för de naturliga gemenskaperna och civilsamhällets betydelse (dvs det icke-statliga samhället). Däremot, som jag också försöker belysas, har Thatcher delvis kapats av radikala nyliberaler som vill driva egoistisk och hyperindividualistisk liberal politik med Thatcher som slagträ.
Thatchers sista tal i Underhuset, No, No, No!: http://www.youtube.com/watch?v=U2f8nYMCO2I
Daniel Bergström:
”så har man hamnat på ett farligt sluttande plan mot kommunism när man (som Labour) börjar tala om klyftorna i samhället.”
Kommunism?!?!!! Nej, snälla du. Såna överdrifter är helt onödiga och grundlösa. Detta skulle i så fall vara ett exempel på en nyliberal myt.
Jag tror inte att Thatcher blev missförstådd angående sin brist på socialt patos. Hon såg det helt enkelt inte som intressant, eftersom ekonomisk tillväxt och ekonomiskt starka individer låg till grund för hennes samhällsvision.
”Och One Nation-konservatismen är inte direkt min favorit. Se min formulering om “Den europeiska högern var på 70-talet fortfarande bemängd med stora mängder statssocialistisk, keynesiansk barlast”. Då är det bland One Nation Tories som jag talar om.”
Hellre keynesiansk statssocialism än nyliberalt radikalkapitalistiskt mumbo-jumbo som slår sönder samhällets institutioner och naturliga band. One nation-konservatismen är min direkta favorit. Om man hårddrar det. Så här skiljer vi oss markant.
Överhuvudtaget ligger One Nation/Tory Democracy-principerna närmare den odogmatiska, icke-marxistiska socialismen än vad den ligger den klassiska liberalismen.
”Jag vet inte vad du menar när du talar om vikten av “social sammanhållning”. Nej, myh point exactly. Nyliberaler brukar inte veta det. Att bortse från behovet av solidaritet mellan människor, men också ett förtroende mellan en nations medborgare och dess institutioner är av största vikt för genuina konservativa. En satsa-på-dig-själv-ideologi som radikalkapitalismen står för går stick i stäv med den balans en mer förnuftig konservatism strävar efter. Högerlibertarianer och vänsterlibertarianer tror att pluralism och mångfald fungerar både som demokratiska honnörsord och i praktiken. Det gör de inte. Enhet i mångfald är det som fungerar, dvs. det behövs en social ram inom vilken mångfalden och pluralismen kan finna ett gemensamt uttryck. Medborgartanken och nationalstatstanken är dess naturliga uttryck – en sorts medborgarpatriotism helt enkelt.
Å andra sidan är det ju som du säger: du ville visa på något annat i din artikel. Fair enough. Jag vill dock slå ett slag för torydemokrati.
Ajö!
Jag delar uppfattningen att fru Thatcher var delvis liberal och delvis konservativ, vilket måhända väl beskriver min egen ståndpunkt.
Dock röstade faktiskt fru Thatcher för fri abort och legalisering av otukt mot naturen.
Jag tror knappast att min store hjälte i brittisk politik, den klassisike liberalen Gladstone, hade röstat på samma sätt som fru Thatcher i nyss nämnda frågor.
En kraftig avvikelse från den ekonomiska liberalismen finns faktiskt också hos fru Thatcher. Hon är en ganska uttalad inflationist.
Somliga liberaler med en mera kritisk syn på fru Thatcher sammanfattar skämtsamt fru Thatchers påstådda ekonomiska liberalism med att säga ”I am against all government intervention except my own!”.
Visst har fru Thatcher charm och visst var delar av hennes politik utmärkt, men hon är varken renlärigt konservativ eller renlärigt liberal. Hon är thatcherist.
Dag:
Du har en poäng och jag citerar mig själv:
”Under läsandet av Margaret Thatchers memoarer slås jag av en fundering. Har så kallat liberala partier någonsin gått i bräschen för en liberalisering av ekonomin? I England och USA drevs förändringen på 1980- och 1990-talet av de konservativa, i Nya Zeeland av socialdemokraterna. I Sverige inleddes en reformperiod under 1980-talet av socialdemokraterna och drevs vidare av en borgerlig regering. Ja tittar vi bredare har vi ekonomiska liberaliseringar som drivits av ett kommunistparti (Kina) och av fascister (Chile). Men jag kan inte på rak arm påminna mig en ekonomisk reformprocess i liberal riktning driven av ett till namnet liberalt parti. Folkpartisten Bengt Westerberg var tvärtom den främsta bromsklossen för liberaliseringar i den borgerliga regeringen 1991-94.”
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.415252
Mattias:
Gott mos!
/ D
Flavian: ”Visst har fru Thatcher charm och visst var delar av hennes politik utmärkt, men hon är varken renlärigt konservativ eller renlärigt liberal. Hon är thatcherist.”
Detta stämmer väl med mina intryck. Sedan kan man fråga sig hur en renlärig konservativ (eller liberal) är beskaffad.
”Dock röstade faktiskt fru Thatcher för fri abort och legalisering av otukt mot naturen.” Kopplingen konservatism – moralkonservatism – är inte alltid självklar. Sedan har jag svårt att tänka mig att fru Thatcher var någon abort- eller sodomiivrare för att hon röstade för dessas legalitet.
Frederick: ”Thatcherismens materialism, ekonomism och naivt individualistiska, eller snarast egoistiska, ideal har medverkat till att underminera den sociala stabiliteten, eftersom man bortsett från viktiga sociala aspekter såsom vikten av social sammanhållning. ”
Daniel: ”Jag vet inte vad du menar när du talar om vikten av “social sammanhållning”, men talet om klyftor i samhället är bara en förtäckt variant av den socialistiska utopin; alla ska vara lika. Ekonomi är inget nollsummespel, om alternativ 1 är att de fattiga blir rikare och de rika blir mycket rikare och alternativ 2 är att de fattiga blir fattigare men de rika blir mycket fattigare kan ingen vettig människa mena att alternativ 2 är bättre. Detta är vad talet om “klyftor” handlar om.”
Behovet av social sammanhållning är grundläggande i alla samhällen. Man måste få uppleva att man har något gemensamt. I det förmoderna samhället kunde religionen tjäna det syftet, liksom sockengemenskapen, beroendet av och närheten till varandra. I ett litet senare skede kunde nationalismen (till dels) tjäna det syftet. Idag har genom socialismen (men även delvis genom individualismen och liberalismen) antagonismen blivit en del av världsåskådningen. Vi är genomträngda med antagonistiska synsätt. I det här perspektivet blir ökade ekonomiska skillnader ett problem för sammanhållningen för vår livsåskådning har i så hög grad materaliserats. Det sammanhållande kittet har blivit välfärdsstaten.
Det Daniel säger om att ekonomin inte är ett nollsummespel är nog självklar insikt för denna bloggs läsare och jag håller fullständigt med honom i att vänstern är mer intresserade av mindre klyftor än av att de sämst ställda ska få det bättre men det ändrar inte det faktum att ökade materiella klyftor faktiskt påverkar känslan av sammanhållning i ett samhälle, enär man redan tänker samhällsgemenskapen i ekonomisk termer. Detta blir sedan grogrund för ännu mer antagonistiska synsätt. ”Lösningen” kan väl inte bli att hindra de rika (och fattiga) från att bli rikare utan att arbeta utanför politiken på ett andligt-kulturellt plan för att långsiktigt föra tillbaks icke-materiella värden till vår kultur.
Jag postade tidigare en länk till Thatchers sista tal i Underhuset där hon vederlade påståendet att de fattiga har fått det sämre under hennes regering och förklarade vad vänsterns tal om ”klyftor” egentligen handlar om, ”No to socialism”, men det var visst fel länk.
Här är den rätta länken: http://www.youtube.com/watch?v=rv5t6rC6yvg&feature=related
Ett mycket, mycket bra tal för övrigt.
Ursäkta det sena inlägget i debatten, men jag skulle vilja kommentera det som skrevs om att det i modern tid inte är liberala partier som går i bräschen för liberaliseringar av ekonomin.
Det är riktigt det som Mattias Svensson skriver, men på den europeiska kontinenten har det under hela 1900-talet i regel varit de liberala partierna som varit de mest marknadsliberala (dock ej libertarianska) i sina respektive länder (det gäller även danska Venstre). Visserligen har några på senare år rört sig mot mitten, likt de nya moderaterna, som exempelvis Anders Fogh Rasmussen (som en gång skrev boken ”Fra socialstat til minimalstat”) och belgiske Guy Verhofstadt, men fortfarande är de formellt liberala partierna ofta mest ekonomiskt liberala. De kristdemokratiska partierna som annars brukar dominera nere på kontinenten (och fyller rollen som de konservativa), är mer socialkonservativa och statsinterventionistiska. Därför känner sig brittiska tories obekväma (jämte synen på EU) i EPP-ED-gruppen i Europaparlamentet och tänker tydligen lämna den.
I Storbritannien var tories före Thatcher mycket riktigt präglade av den socialkonservativa One Nation-rörelsen. Före 60-talet var det inte uppenbart att tories var de mest marknadsliberala. Det liberala partiet, som visserligen hade börjat omfamna välfärdsstaten i början av 1900-talet, kunde överträffa tories i ekonomisk liberalism, bl.a. genom frihandeln. (Det var ju f.ö. Churchills motiv att lämna tories för Liberals 1904, nämligen frihandeln) Arthur Seldon och Ralph Harris, som 1955 grundade Institute for Economic Affairs (och påverkade Thatcher), var vid den tiden medlemmar i det liberala partiet, fastän de lämnade det kort därefter.
Goldwater, Reagan, Thatcher och Bohman var inga renodlat (ny)liberala politiker, men de hade starka liberala inslag, som skilde de från traditionellt konservativa politiker. Goldwater kallade sig egentligen för klassisk liberal (och ville senare i livet legalisera narkotika, för att ta något som kan reta denna blogg), och det gjorde även Reagan i en intervju i tidskriften Reason 1976, där han t.o.m. kallade sig libertarian. Nu tycker jag dock att Reagan var mindre liberal än jag hade önskat, men eftersom det är svårt att hitta konsekvent liberala politiker blir en libertarian som jag glad över att hitta några som är väldigt liberala. Det behöver förstås inte innebära att de är libertarianer.
Men på 1800-talet vet vi att det var liberalerna som var de mest ekonomiskt liberala och de konservativa som spjärnade emot. Och Thatcher och Bohman fick båda kritik i sina partier av mer konservativa som tyckte att de gick för långt med liberalism och individualism, liksom kristdemokratiska partier nere i Europa på samma sätt brukar kritisera de liberala partierna där, och tories i UK f.ö..