Liberal konservatism och konservativ liberalism

PÅ DJUPET | Konservativa ansatser att kritisera kapitalismen sker inte sällan i anknytning till eller inom ramen för en konservativ kritik av liberalismen. Detta är inte alldeles konstigt, då kapitalism kan betraktas som det ekonomiska uttrycket för den liberala ideologin. Det är med andra ord inte helt fel att beskriva kapitalism som liberal ekonomi. Eftersom kapitalism och liberalism är så pass intimt förknippade kommer en ansats att belysa konservatismens förhållande till kapitalismen med nödvändighet också att röra förhållandet mellan konservatism och liberalism. Jag kommer i det följande att använda den begreppsliga och idémässiga närheten mellan kapitalism och liberalism som min utgångspunkt, och söka ge några perspektiv på ämnet ”kapitalism och konservatism” genom att belysa hur en konservativ grundåskådning kan förenas med ekonomisk liberalism, eller för all del tvärtom; hur en liberal grundsyn kan utmynna i konservativa ställningstaganden. Ambitionen är att försöka ge ett kanske något annorlunda perspektiv på förhållandet mellan konservatismen och liberalismen än vad som hittills har givits här på T&F, utan att för den delen fjärma mig från konservatismens kärnvärden.

Att liberalismen och socialismen allt mer under efterkrigstiden har kommit att bli den politiska kartans enda poler är i och för sig inte bra. Medan socialismen alltid är den naturliga representanten för vänstern har liberalismen, kanske i brist på etablerade och välformulerade företrädare för konservatismen, kommit att överta konservatismens naturliga roll som representant för högern. Resultatet har naturligtvis varit att konservatismen har funnit sig alltmer utträngd från debatten. Med tanke på detta är det en positiv utveckling att liberaler och konservativa nu även debatterar mot varandra, vilket kan börja nyansera bilden av borgerligheten och borgerliga idéer. Jag tycker trots detta att man bör vara försiktig med att alltför starkt ställa liberalismen och konservatismen i ett motsatsförhållande till varandra. De liberala och konservativa idétraditionerna har många och stora gemensamma nämnare. Jag vill till och med mena, trots att jag är medveten om att det finns de som inte är beredda att ge mig medhåll på den här punkten, att liberalismen och konservatismen trots sina delvis annorlunda uttryck har en väsentligen gemensam grundsyn.

En lämplig ingång till ämnet kan vara konstaterandet att ekonomiskt liberala reformer under 1900-talet påfallande ofta genomdrevs av i både ord och handling konservativa politiker. De kanske bästa exemplen på övertygat konservativa politiker som har fört en utpräglat liberal ekonomiskt politik, utan att dagtinga med sin konservativa övertygelse, är Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s Ronald Reagan. I Sverige lanserades nyliberalismen under 80-talet inte av Folkpartiet, utan av Moderata Samlingspartiet under Gösta Bohman, inte heller han någon långhårig revolutionär utan en traditionell högerman. Faktum är att till namnet liberala partier och politiker har nästan aldrig legat bakom 1900-talets stora liberaliseringar. I den borgerliga fyrpartiregeringen i början på 90-talet var exempelvis Folkpartiet under Bengt Westerberg ofta den statssocialistiska bromsklossen.

Liberal politik av konservativa skäl

För att förklara varför det så ofta har varit konservativa politiker som stått för en ekonomiskt liberal politik, och för att närmare belysa konservatismens och liberalismens beröringspunkter kan man lyfta fram tre perspektiv. För det första kan man mena att klassiskt liberal politik med en liten stat, låg skatt och en restriktiv offentlig välfärdspolitik i själva verket är konservativ politik. Alltsedan Edmund Burke har en konservativ grundtanke varit den naturliga ojämlikheten mellan människor. Människor har ett okränkbart människovärde i kraft av att de är människor, men ingen människa är lik, eller likställd, med en annan. Konservatismen anser att utjämning av dessa naturliga skillnader är av ondo, eftersom det stör den naturliga ordningen och förstör samhällets organiska struktur. Inte bara erkänner man dessutom en naturlig ojämlikhet mellan människor, utan man betraktar den som varandes av godo. En aktiv statlig utjämningspolitik skulle därför enligt detta tankesätt gå på tvärs emot konservativa värderingar, och en libertariansk ekonomisk politik som tillåter inkomstskillnader som ett resultat av kapitalismens fria konkurrens skulle vara detsamma som konservativ ekonomisk politik. Detta är en tanke som har varit och är mycket framträdande i amerikansk konservatism. Den kanske främsta representanten för denna tanke var Barry Goldwater, som även kraftigt influerade Ronald Reagan.

För det andra kan man peka på att liberal politik främjar det konservativa samhället och konservativa dygder. En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig. Snarare än, som vissa konservativa debattörer menar, ekonomiska avregleringar och kapitalism försvagar och bryter sönder det traditionella samhället menar jag därför att kapitalism och avreglering i normalfallet stärker de konservativa dygderna. Det var framförallt Margaret Thatcher som genom sin blå revolution 1979 förankrade dessa tankegångar i den europeiska högern. Det Thatcher genomförde som gjorde henne så stor, var att hon lyckades förena liberalism och konservatism på ett sätt som ingen hade gjort tidigare, och även tydligt förmedla styrkan och konsekvensen i hennes idéer. Hon kommunicerade helt enkelt på ett övertygande sätt sambandet mellan ekonomisk liberalism och ett starkt civilsamhälle.

För det tredje kan man mena att en ekonomiskt liberal politik, i form av marknadsekonomi och kapitalism, faktiskt är en integral del av det konservativa idéarvet, om man med konservatism menar en strävan att framåtskrida förnuftigt och bevara vad som har visat sig bra, eller kanske mer snävt definierat en strävan att bevara västerlandets värderingar. Liberalism, marknadsekonomi och i förlängningen också kapitalism är en produkt av 1600-talets naturrättsfilosofi och 1700-talets Upplysning. Vad de konservativa för 200 år sedan hade att invända mot de ofta radikala och blodiga avarter som Upplysningen fick, främst den franska revolutionen, är en sak. Men att Upplysningsidealen på 200 år har kommit att bli en central del av vad vi kan kalla västerländska värderingar, och därmed även det konservativa idéarvet, borde stå utom allt tvivel. Ingen kan heller mena annat än att marknadsekonomin och den ekonomiska liberalismen har bevisat sitt värde för vårt samhälle. Ekonomisk liberalism borde i kraft av detta värnas av en framstegsvänlig, västerländsk konservatism.

Konservativ politik av liberala skäl

Det går dessutom att vända på steken och peka på hur en konservativ politik och konservativa ideal främjar ett liberalt samhälle. Precis som det, som vi har sett ovan, är möjligt att vilja driva liberal politik utifrån en konservativ övertygelse är det också möjligt att villa driva en konservativ politik utifrån en liberal övertygelse. Bland andra chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson har framhållit detta. Man kan börja med att ställa sig frågan vilka värderingar, vilka institutioner och vilka ideal som krävs för att överhuvudtaget realisera det liberala samhället med låga skatter, liten stat, liten offentlig välfärd och ett fritt näringsliv?

Svaret på frågan blir i mångt och mycket en spegelbild av konstaterandet att en liten stat föder konservativa ideal och institutioner. På samma sätt orsakar en stor stat, ekonomisk reglering och expansiv offentlig välfärd att det traditionella samhället upplöses och slås sönder. Det här är en utveckling som vi tydligt kan iaktta i Sverige under efterkrigstiden, som har varit ömsom medveten och ömsom omedveten och som har skett i eskalerande omfattning från 60-talet och framåt. Kontentan av detta är att ett statsindividualistiskt, värdenihilistiskt och hedonistiskt samhälle, där de vägledande idealen är ovillkorlig frihet från ansvar och omedelbar behovstillfredsställelse, kräver en omfattande stat. Resultatet kommer annars att bli katastrofalt. Vill man åstadkomma ett så fritt samhälle som möjligt, där medborgarna inte är statens slavar utan statens herrar, och den enskilde tillåts största möjliga frihet inom det ordnade samhällets ram, så krävs det därför vissa saker. Framförallt fordrar ett sådant samhälle en stark gemensam värdegrund. I klartext innebär det att staten måste ta på sig som sin uppgift att vara tydligt normerande i syfte att motverka nihilism och relativism. Det krävs vidare att staten främjar positiva, samhällsbevarande värderingar och att de naturliga gemenskaperna, t.ex. kärnfamiljen.

Den gemensamma grunden

Man kan således konstatera att liberalismen och konservatismen är i stånd att korsbefrukta varandra på ett för båda parter mycket gynnsamt sätt. Resultatet blir en skön helhet som under andra halvan av 1900-talet alltmer har framstått som högerns sigill, och som kan kallas för ”borgerliga värderingar”. Att liberalism och konservatism inte skulle gå att förena utan stora logiska luckor är en myt. Liberalkonservatismen är långt ifrån den oheliga allians eller tulipanaros som den ofta utmålas som, utan erbjuder en konsekvent och förnuftig syn på samhället och människan. Just denna konsekvens är liberalkonservatismens stora styrka.

Liberalismen och konservatismen har en bred gemensam bas och bygger på ett antal fasta, gemensamma övertygelser. Det är dessutom en värdegrund som sätter de båda ideologierna i skarp kontrast till socialismens världssyn. Liberalismen och konservatismen har till att börja med båda sin grund i den klassiska västerländska naturrätten, som i sin tur delvis har sin grund i kristendomen. De båda ideologierna delar därmed tron på att det finns en objektiv sanning, och därmed eviga värden, det vill säga motsatsen till relativism eller nihilism. Man har vidare en tro på att människan sina brister till trots har en fri vilja, och att med en fri vilja följer naturligtvis också ansvar för våra handlingar. Av detta följer att frihet och ansvar är oskiljaktiga ting, samt att personligt ansvar inte bara är någonting nödvändigt utan också någonting positivt. Ur övertygelsen att den enskilde genom sin fria vilja och det personliga ansvaret för sina handlingar är fri, följer att kollektivet inte utan vidare kan våldföra sig på den enskilde. Den enskilde har rättigheter att åberopa genom födslorätt även mot majoritetsviljan, av vilket följer att både liberalismen och konservatismen värderar negativa rättigheter högre än positiva dito.

Allt detta har liberalismen och konservatismen gemensamt, och allt detta skiljer både liberalismen och konservatismen. Skillnaden dem emellan kan nog uttryckas som så, att liberalismen drar dessa övertygelser till sin spets och gör dem till en utopi, medan konservatismen har en mera pragmatisk grundsyn och till sin natur är antiutopisk. Konservatismen erkänner, med den naturrättsliga värdegrunden i behåll, att människan är ofullkomlig medan individen för liberalismen är fullkomlig som hon är.

Vad är konservatism?

Liberalismen är liksom socialismen en utopisk ideologi. Den utgår från en önskebild och från abstrakta ideal som dras till sin spets. På vägen lägger sig dock verkligheten i vägen. Människan är väsenskild från djuren, men är trots detta inte enbart rationell och inte enbart god. Ett konservativt särdrag är att man erkänner denna människans dubbla natur. Av detta drar man sedan slutsatser, men man vidhåller likväl till skillnad från socialismen, övertygelsen att personlig frihet är någonting positivt. Skillnaden är den att när nyliberalismen vill skapa det totalt fria samhället så utgår den från en utopi som aldrig kommer att överensstämma med verkligheten. Det nyliberala samhället är i teorin helt fritt men kommer av nödvändighet att vara behäftat med stora brister. En nyliberal rycker antagligen på axlarna åt detta. Det gör dock inte konservatismen. Konservatismen erkänner behovet av att kunna bygga och upprätthålla ett fungerande och gott samhälle, och här ser jag den stora skillnaden mellan liberalism och konservatism: konservatismen har inget utopiskt anspråk.

Som vi har sett delar konservatismen i väsentliga avseenden liberalismens grundsyn, uppfattningen att människan är och bör vara fri, och jag vill dessutom mena att man strävar mot samma mål; det maximalt fria samhället. Detta låter säkerligen radikalt i många konservativa öron, men konservatismen anser samtidigt att det friaste möjliga samhället inte är ett samhälle helt utan normer och band. Det friaste möjliga samhället kan inte åstadkommas utan vissa ingrepp i människors mellanhavanden, bland annat för att det fria samhället kräver starka naturliga gemenskaper. I annat fall blir samhällsbygget omöjligt. Till skillnad från den utopiska liberalismen erkänner konservatismen att människan inte är en kontextlös varelse som inte kan existera i ett vakuum, frikopplad från sin kultur, sin historia, sin familj och andra betydelsefulla sammanhang. Människan är en social varelse och det är först i samspelet med andra människor som vi kan vara fullkomliga. Men är verkligen konservatismens mål det maximalt fria samhället? Här är jag medveten om att många konservativa inte skulle ge mig medhåll utan istället mena att konservatismens mål är det goda samhället. Men vad är egentligen det goda samhället? Kan man verkligen mena att det finns ett egenvärde i att bevara våra västerländska ideal, och att i allmänhet värna vad gångna generationer har byggt upp? Svaret måste bli nej. Det finns utan tvekan ett ovärderligt värde i detta, men värdet ligger naturligtvis i att det bygger och upprätthåller ett samhälle som ger den enskilde både trygghet och frihet.

Många vill säkert mena att skillnaderna mellan liberalism och konservatism är fler och mer djupgående än så. Även av andra skäl kan invändningar resas mot denna avgjort förenklade analysmodell. Faktum kvarstår dock att liberalismen och konservatismen i många väsentliga avseenden delar världs- och människosyn. Ofta ligger samma grundläggande värderingar till grund för radikalt annorlunda ställningstaganden, och lika ofta delar man problemformulering men skiljer sig i lösningsmodellen. Jag är övertygad om att de flesta skillnader mellan liberalism och konservatism till ingen liten del helt enkelt kan förklaras med att liberalismen är utopisk och konservatismen är antiutopisk och konservatismen därmed betraktar människan som ofullkomlig. Av detta följer att vi har behov av naturliga gemenskaper, trygghet och tradition. Det konservativa förhållningssättet till samhället är enligt mitt förmenande långt mer förnuftig. Det kan därmed sägas finnas åtminstone ett korn av sanning i påståendet att konservatism är pragmatisk liberalism. Man omfamnar samma grundsyn, men med ett pragmatiskt förhållningssätt. Jag är fullt medveten om att många konservativa inte alls skulle hålla med om detta, och anföra goda skäl för att så inte är fallet. Likväl menar jag att det ligger något i detta. Denna analys skall dock inte förstås som ett anspråk på att utgöra nyckeln till konservatismens väsen, utan endast ett perspektiv bland andra.

Vad är kapitalism?

Så kommer vi slutligen till själva frågan om vad detta har att säga om hur konservatismen bör förhålla sig till kapitalismen. Så här långt har diskussionen hållit sig till att behandla konservatismens förhållande till liberalismen på ett något mera generellt plan, men ännu inte direkt angripit frågan hur kapitalismen som isolerat fenomen bör bemötas från konservativt håll. Att konservatismen och liberalismen är nära besläktade och delar flera centrala värdemässiga grunder är nog en uppfattning som delas av många konservativa. De flesta konservativa vågar jag dessutom påstå är marknadsliberala och varma anhängare av marknadsekonomi. Trots detta är det många konservativa som inte utan stora reservationer vill sluta upp bakom kapitalismen. Det verkar med andra ord som om striden och kontroversen till stor del står kring själva ordet ”kapitalism”. Varför denna aversion mot ordet ”kapitalism”?

Kapitalism och marknadsekonomi är två begrepp med delvis olika innebörd som tar sikte på olika saker, låt vara att de ofta uppträder tillsammans. Faktum kvarstår dock att det är olika saker. Marknadsekonomi är motsatsen till planekonomi, dvs. en ekonomi där marknadsmekanismerna styr prissättning och produktion. Marknadsekonomi är med andra ord en följd av fri prissättning och fri konkurrens. Kapitalism å andra sidan handlar om ägarförhållanden. Kapitalism är inget mer och inget mindre än ett ekonomiskt system där enskilda tillåts äga och tjäna pengar på ägande. Kapitalismen är med andra ord en följd av den privata äganderätten. Så långt borde det inte vara någonting kontroversiellt, den privata äganderätten är om något ett konservativt kärnvärde. Många uppfattar dock kapitalismen, i motsats till marknadsekonomin, som per definition ”rå” och oreglerad. Man ser framför sig hedonism, kulturdöd och hänsynslös rovdrift. Konstigt nog talar ingen om ”rå” marknadsekonomi. Det finns inget som säger att kapitalism behöver vara oreglerad. Ingen konservativ, och knappt ens någon liberal, förespråkar totalt oreglerad kapitalism, liksom man inte förespråkar totalt oreglerad marknadsekonomi. Marknadsekonomi och kapitalism är båda utmärkta företeelser, men för att kunna bygga ett fungerande samhälle måste ibland andra värden tillgodoses. Kapitalism behöver således inte i sig själv vara mer extrem, mer ”rå” eller mer oreglerad än någonting annat. Att tillskriva kapitalismen som system allsköns elaka och hemska egenskaper är att falla i vänsterns och anti-globaliseringsrörelsens fälla.

Att kapitalism, liksom för den delen marknadsekonomi, de facto kan få negativa konsekvenser är väl ostridigt. De fria marknadskrafterna är förvisso inte alltid blida mot kulturarv och andra konservativa värden. Å andra sidan är det ostridigt att det också kan få negativa konsekvenser att låta människor röra sig fritt på gatorna. Friheten har alltid ett pris, och vilket pris är, som jag har försökt lyfta fram, avhängigt av vilka övriga värderingar som är förhärskande i samhället. Där lagar, regleringar och statlig kontroll inte finns måste det finnas starka civilsamhällen och personligt ansvar, annars går det åt pipan. Kapitalism i förening med osunda värderingar i övrigt kan vara en katastrofal kombination, men all frihet måste förenas med goda värderingar. Kapitalismens eventuella negativa konsekvenser kan med andra ord i mycket liten utsträckning lastas kapitalismen själv. Girighet och ansvarslöshet beror på sjuttio års nedbrytande av den västerländska moralkoden, och den nihilism som följt i dess spår, inte på den privata äganderätten.

Den kritik som riktas mot ordet kapitalism från konservativt håll härrör säkert till stor del från att ordet, som jag påpekade i inledningen, är intimt förknippad med den liberala ideologin. Kapitalism har, med all rätt, betraktas som liberalismens ekonomiska gren och därför betraktats som åtminstone delvis en främmande fågel av konservatismen. Det jag har försökt visa är dock att det är fåfängt att betrakta kapitalism som något unikt liberalt. Kapitalism, liksom marknadsekonomi och privat ägande, är en del av den breda gemensamma bas som liberalismen delar med konservatismen. För en modern konservatism, som har kunnat iaktta och dra lärdom av de 200 år som har passerat sedan Edmund Burke, borde den liberala ekonomiska politiken vara en så pass integral del av det konservativa idéarvet att det med rätta även kan beskrivas som konservativ ekonomisk politik.

En kritik som skulle kunna riktas mot ordet kapitalism är dock mot själva begreppet som sådant. Begreppet härrör från en marxistisk diskurs där ett samhälle definieras utifrån det ekonomiska produktionssystem som tillämpas. Detta kan aldrig vara den liberalkonservativa synen. Kapitalism är inget ”produktionssystem” i form av ett medvetet system för framställandet av varor och tjänster, utan det som kallas ”kapitalism” är helt enkelt resultatet av friheten att äga och arbeta. Precis som ateism är frånvaron av en trosuppfattning, inte ytterligare en trosuppfattning, är kapitalism frånvaron av ett av staten ordnat produktionssystem, inte ytterligare ett produktionssystem.

Den konservativa protesten

Avslutningsvis måste jag understryka att jag inte menar att vi konservativa snällt skall sitta still i båten och följa med den socialliberala malströmmen. Visst finns det ett värde i att vi konservativa höjer rösten och protesterar. Det är enormt viktigt att vi kan erbjuda en alternativ borgerlig bild vid sidan av en urvattnad socialliberalism eller en utopisk nyliberalism. En bild som dessutom är konsekvent och fast. Jag menar bara att vi aldrig får tappa fokus på vad och vilka värderingar (eller frånvaron därav) som är den verkliga fienden. Jag tror därför att vi måste vara försiktiga att utpeka liberalismen som en dödsfiende. Men även att skjuta in sig på kapitalismen är att göra den konservativa saken en björntjänst. Kapitalism är att äga och att äga är att ta ansvar, och det är inte de värderingar som vi borde bekämpa. Det må vara att kapitalismen kan ta sig destruktiva uttryck, men det beror i så fall på osunda värderingar i samhället i övrigt. Detta kan inte bekämpas genom att bekämpa kapitalismen, utan endast genom att propagera för personlig frihet och personligt ansvar.

Vidare skall det understrykas att den liberalism som är förhärskande i Sverige av idag har mindre gemensamt med den utopiskt frihetliga, naturrättsligt orienterade liberalism som jag har målat upp i föreliggande artikel än med marxismen och dess avläggarideologier. En ”liberalism” som kräver fler förbud, mer statligt förmynderi, könskvotering, straffskatter på alkohol och tobak, ”progressiv” kulturpolitik m.m. skall vi inte ha några som helst skrupler att angripa med alla till buds stående medel, för det är ingen verklig liberalism och ingen ideologi som vi delar någonting alls med. Dessa liberaler har närmare till socialismens relativism än den rakryggade liberalkonservativa tron på den fria viljan och den objektiva sanningen. Även om den sanna liberalismen även den kan vara som ett bråkigt lillasyskon till konservatismen, får vi inte glömma allt det som förenar oss. Vi får heller aldrig glömma, våra duster till trots, att vår gemensamma fiende är den relativistiska, värdenihilistiska vänstern.

Daniel Bergström