Den störtade Hosni Mubarak
Så har då Egyptens president Mubarak slutligen kastat in handduken, eller snarare verkar det som om armén kastat in den åt honom. Att proteststormarna i Kairo skulle leda till Mubaraks sorti stod nog ganska tidigt klart för de flesta. Den 82 årige presidenten klargjorde tidigt under den uppblossande krisen att han skulle avgå i höst, så frågan har snarast varit hur övergången till en ny regim skulle gå till.
I takt med att det blev uppenbart att folkmassorna inte skulle acceptera annat än omedelbar avgång, så kom ansvaret för att avgöra frågan allt mer att hamna hos den mäktiga och alltjämt respekterade armén. Militären, som inledningsvis förhållit sig tämligen passiva under krisen, kom slutligen att ställas inför ett akut val, antingen fortsatte man att stå vid sidan och lät folket störta Mubarak i en blodig revolution, eller så slöt man upp bakom Mubarak och slog ned upproret, eller så klev man själva in och tvingade Mubarak att lämna över makten. Av tre dåliga alternativ valde man det minst onda och övertog själva makten.
Vad som nu kommer att ske kan man bara spekulera i. Egypten har förvisso något av en tradition att syras av militären, så fortsatt militärstyre är knappast uteslutet. Å andra sidan är det uppenbart att det finns starkt folklig förväntan på parlamentariska reformer, och att militären knappast kan fortsätta att åtnjuta samma respekt om man inte ganska snart inleder reformer med sikte på en ny konstitution och allmänna och fria val. Min gissning är därför att vi inom ett år kommer att få se sådana val i Egypten.
Muslimska brödraskapet
Muslimska brödraskapets emblem
Ännu osäkrare torde frågan vara om vad dessa val leder till. Får man tro svenska experter i frågan så ser framtiden lovande ut. I centrum för spekulationerna står föga överraskande det muslimska brödraskapet, Egyptens i särklass starkaste och bäst organiserade oppositionsrörelse, och de två huvudsakliga frågor som ställs handlar dels om hur starkt stöd brödraskapet faktiskt har, dels om vilken slags politik man skulle kunna tänkas föra om man fick en ledande ställning efter ett val.
Svenska islam- och mellanösternexperter som Jan Hjärpe, Ann-Kristin Jonasson och Leif Stenberg tecknar i stort sett samma bild. Stödet för brödraskapet är inte alls så starkt som många befarar, menar man. Bedömningar av deras opinionsstöd tycks ligga runt 25-30%, och i vart fall knappast en egen majoritet. Det är närmast omöjligt att veta om detta är realistiskt eller ej. Onekligen finns en del som talar för att deras potentiella stöd är betydligt större.
I olika sakfrågor ligger egyptiernas åsikter nära brödraskapets. 49 % är positiva till Hamas, 20 % till al-Qaeda. Över 80 % anser att avfall från islam och otrohet bör straffas med döden. Betydligt fler betraktar sig som fundamentalister än som reformister. Även om inte brödraskapet ensamma når majoritet vore det således inte orealistiskt att tro att partier med åsikter liknande deras sammantaget kommer att få en mycket stark ställning. Värt att notera är också att i en politisk situation med en splittrad och svagt organiserad opposition så skulle ett 25 % -parti obevekligen få en mycket stark ställning, sannolikt i kraft av enda möjliga parti att hålla ihop en regering.
Vidare ser man med förtröstan på den politiska linje en brödraskapsledd regering skulle föra. Hjärpe menar att brödraskapet ungefär är att likna vid Kristdemokraterna, socialt engagerade och med en traditionalistisk familjepolitik. Förvisso medger Hjärpe att man förespråkar Sharialagar, men han menar att de har en väldigt snäll och positiv tolkning av dessa lagar.
Jonasson och Stenberg går inte riktigt så långt, men båda menar att brödraskapet dels kommer att visa sig pragmatiskt och kompromissvilligt, och att det är troligt att man med tiden driver in mot den politiska mitten. Stenberg avfärdar tanken på att brödraskapet skulle vilja utnyttja en stark position i en övergångsregering till att gripa makten och göra Egypten till en islamistisk stat.
Jaha ja, så brödraskapet är egentligen pragmatiska mittenpolitiker som bara vill ha snälla sharialagar och inte alls vill skapa en islamisk republik? Jamen då så. Då är det ju ingen fara…eller? Med all respekt för experternas sakkunskap på området vill jag nog ändå hissa en liten varningsflagga för att man låtit sig förblindas av sitt studieobjekt. Jag är helt med på att det sannolikt finns en tämligen stor spännvidd inom det politiska spektrum vi kallar islamism, och att långt ifrån alla brödraskapets sympatisörer önskar en totalitär teokrati. Att bortse från att dessa finns, att de sannolikt är ganska många, och att de i kraft av sin fanatiska övertygelse sannolikt kommer att kunna, med användande av alla till buds stående medel, manövrera ut sina mindre skrupelfria moderata rivaler, är en smula naivt.
Historiska exempel på totalitärt maktövertagande
Tittar vi historiskt på totalitära rörelsers väg till makten så ser vi regelmässigt starka välorganiserade massrörelser som dock långt ifrån haft folkflertalet bakom sig när de gripit tag om makten. I Sovjetunionen grep kommunistpartiet makten genom en kupp 1917. I de efterföljande valen samlade man bara knappt 25 % av väljarnas stöd, varefter man lät upplösa den valda församlingen och förbjuda all opposition.
Ayatollah Khomeinis totalitära regim hade sin rot i ett folkligt uppror
I Tyskland samlade 1932 Hitlers nazister som mest 37,4 % av rösterna, och tappade faktiskt några procentenheter i det sista valet innan Hitler utsågs till kansler. Sedan väl Hitler fått makten utmanövrerade han snart sina koalitionsbröder och krossade all opposition. Att kommunisterna erövrade makten i länder som Polen och Tjeckoslovakien beror naturligtvis ytterst på att röda armén erövrat dessa länder, men maktövertagandena följde ändå sin egen nationella logik.
I Polen säkrade kommunisterna, trots blygsamt folkligt stöd, makten under åren efter kriget genom att gradvis beskära de politiska friheterna. Högerpartierna förbjöds gradvis, medan socialisterna sögs upp och kuvades av kommunistpartiet. I Tjeckoslovakien fick kommunisterna 38 % av rösterna i valet 1946 och kunde därmed dominera den nationella samlingsregering som bildades. Kommunisterna såg till att deras folk besatte viktiga poster inom polis och krigsmakt, och 1948 kunde man så rensa ut de borgerliga vars öde blev exil, arbetsläger, eller avrättning.
Även efter den iranska revolutionen 1979 fanns det en kort period när en ganska bred koalition av islamister, sekulär vänster, och moderata krafter, som alla hade det gemensamt att de ville bli av med shahen, styrde Iran. Gradvis rensades Khomeinis rivaler undan och den totalitära teokratin kunde etableras.
Det finns således gott om exempel på att en auktoritär regim som störtas i en revolution efter en tids kaos kan ersättas av en totalitär regim. Det krävs inte att den rörelse som skall ta över måste ha ett överväldigande folkligt stöd, även om man i avsaknad av en ockupationsmakt att falla tillbaka på nog bör ha ett hyfsat opinionsstöd, en effektiv organisation, och gärna stöd av eller kontroll över militär och polis. Ett säkert tecken på att brödraskapet avser monopolisera makten att titta efter är om de i en samlingsregering söker få kontroll över inrikes- och försvarsministerierna.
Egyptens militär möjlig motkraft
Nu står endast armén mellan Egypten och avgrunden
Den egyptiska krigsmakten är annars den institution som inrymmer störst hopp om att kunna sätta käppar i hjulet för en islamisering av Egypten. Krigsmakten åtnjuter stor respekt hos befolkningen, och har så här långt under den nuvarande krisen spelat sina kort väl. Allt sedan fredsuppgörelsen med Israel för drygt 30 år sedan har de väpnade styrkorna i Egypten orienterats mot väst. Egypten har fått stora summor militärt bistånd från USA, dess utrustning är till stora delar västlig, och man har på olika sätt samarbetat med väst. Det torde finnas starka krafter inom krigsmakten som vill verka för att hålla de mera fundamentalistiska krafterna på mattan.
Jag vill nog därför inta en något mera pessimistisk hållning än våra vänner experterna. Jag skulle vilja säga att det finns en betydande risk att brödraskapet kommer att dominera egyptisk politik efter Mubarak, och att dess politik kommer att vara av tämligen radikalt islamistiskt snitt. Betydande risk är dock inte detsamma som oundviklighet. Det finns också en chans att moderata krafter, med armén i spetsen, förmår tygla brödraskapet, och att på sikt en verklig demokrati kan börja växa fram. Det sätt på vilket militären till slut klev in och tog ansvar för situationen innebär trots allt ett visst hopp om att vi kan få en ordnad övergång till ett nytt politiskt system i Egypten.
Omvärldens demokratiska patos
Slutligen vill jag fästa blicken på omvärldens reaktion på skeendena i Egypten, och vad de har att säga om vår inställning till demokrati. Med undantag av Israel, för vilka Mubarak i 30 år har varit en garant för fredsavtalet mellan Israel och Egypten, har praktiskt taget alla västländer uttryckt sympati för de folkliga protesterna, och betonat vikten av övergång till demokrati. Däremot har man överlag varit mycket försiktig med att öppet lägga sig i vad som faktiskt rimligen borde vara en angelägenhet för det egyptiska folket.
Denna inställning har irriterat en rad debattörer på vänsterkanten, nu senast sossarnas utrikespolitiska talesman, Urban Ahlin, som skäller på utrikesminister Bildt för att han varit så passiv. Innan vi drar allt för långtgående slutsatser om kamraternas demokratiska patos, kanske vi bör stanna till lite och sätta dessa utspel i ett sammanhang. De nu störtade regimerna i Tunisien och Egypten har ganska lång historia på nacken, 20-30 år. Ahlins parti har således haft många chanser att i regeringsställning agera mot dessa regimer. Har man gjort det? Nej, faktum är att maktpartierna i båda dessa länder kamperat ihop med Ahlins parti i socialistinternationalen och där utdelat ömsesidiga ryggdunkar.
Urban Ahlin (s) - selektiv vän av demokrati, konsekvent motståndare till USA
Bilden kompletteras ytterligare om man studerar hur dessa vänsterdebattörer ställt sig till liknande situationer i regionen. För inte så länge sedan led Iraks folk under en av historiens värsta massmördare, Saddam Hussein. Krävde sossarna att USA skulle ingripa då? Nej, tvärtom protesterade man högljutt när USA faktiskt gjorde det. För ett drygt år sedan var Iran i samma sits som Egypten nyligen var. Folket gick ut och demonstrerade och krävde demokrati. Detta slogs dock ned. Var fans då Ahlin? Krävde han amerikanskt ingripande? Manade han på Bildt att fördöma regimen i Teheran? Vad har han att säga när nu orosmolnen åter hopar sig för mullorna i Teheran?
Den snälla tolkningen är att det vänsterfolket nu ägnar sig åt är ren och skär opportunism. Egentligen struntar man fullständigt i Tunisien, Egypten och Iran. Vad man däremot bryr sig om är att försöka få regeringen att framstå i dålig dager. En mera elak, och dessvärre inte helt osannolik tolkning, är att skillnaderna i engagemang helt enkelt handlar om vad det är för en slags diktatur som hotas. Så länge diktaturen håller på ”fel” sida, d.v.s. USA, så måste den bort, men om den är antiamerikansk, så låter man den gärna hållas. Det måste trots allt kännas skönt att i alla fall några regimer delar den svenska vänsterns uppfattning om var USA bör stoppa upp sina utländska militärbaser.
Även publicerad på Esse Non Videri
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
”Nej, faktum är att maktpartierna i båda dessa länder kamperat ihop med Ahlins parti i socialistinternationalen och där utdelat ömsesidiga ryggdunkar.”
Faktum är att det inte endast är den ilskne kamraten Ohlys parti som har en solkig historia när det gäller ”diktatorkrameri”. Under långa tider såg socialdemokratiska regeingar till att genom frikostigt bistånd förstärka kommunistdiktauren på t.ex. Kuba. Och minns 70-talet med alla dess socialistiska galenskaper. Inte hördes väl då några socialdemokrater ropa på demokrati i Vietnam eller Angola? Alla kommer vi också ihåg Birgitta Dahls väl valda ord om den bestialiske diktatorn och kommunisten Pol Pot.
Nej när det gäller demokrati ur ett historiskt utrikespolitsik perspektiv har inde de socialdemokratiska kamraterna särskilt mycket att vara stolat över.
Till ”massmördaren” Husseins försvar var han den ende som höll någorlunda kontroll över mångkulturella Irak. Sett ur ett rent konsekvensetiskt perspektiv tycks ju USA:s operationer i Mellanöstern ha varit oerhört skadliga. Opiumsmugglingen från Afghanistan in till Europa har ökat tiofaldigt. Kristna förföljs i gamla Babylon. De flyr därför till Sverige och för med sig sin medeltidskultur. Reinfeldt stöd för denna organiserade smuggling är ju mycket konstigt ur ett sådant perspektiv. Det kan ju tyckas vara kontraproduktivt att göra sig av med en inavlad sekt för att sedan ersätta den med opiumsmugglare. Vad har vunnits? Kvinnorna i landet slipper bära burqa.
USA har tappat kontrollen över Mellanöstern eller så är revolutionerna ett orkestrerat skådespel på hög nivå. Med tanke på USA:s reaktion på händelserna är väl det senare mindre troligt. Västvänliga regimer faller således utöver Mellanöstern. Vad militären gör inom den närmaste tiden är kanske t.o.m. ointressant ur ett långsiktigt perspektiv. Slås revolutionen ned gynnas de krafter som skulle bekämpas. Utlyses fria val kommer islamistiska krafter att långsamt men säkert ta över makten.
Oskar,
”Till ”massmördaren” Husseins försvar var han den ende som höll någorlunda kontroll över mångkulturella Irak. ”
…och medlet var bl.a. en ofattbar grymhet där 100 000 tals människor mördades och där t.o.m. senapsgas användes för att utplåna delar av den egan befolkningen [t.ex. Halabja 1988]. Att utifrån detta perspektiv tala om ”försvar” förefaller utifrån mina utgångspunkter mycket märkligt.
Diktatorer som Hussein och hans gelikar kommer alltid förr eller senare att falla. Ibland räddas de genom ”naturlig avgång” men då faller istället deras efterträdare. Det räcker att se på vår egen världsdel för att konstatera detta, Sovjetkommunismen överlevde i dryga 70 år, öststatskommunismen i dryga 40 år, Franco-diktaturen i dryga 35 år.
Sedan är det helt klart så att ”revolutionen” inte är något bra medel för att åstadkomma förändring då förändringarna ofta blir för snabba och för stora vilket leder till en ohållbar situation som även slår sönder det som faktiskt fungerar.
I det här fallet tycker jag att vi förlitar oss på offentliga uppskattningar som uppger mellan 50 och 100 000 civila dödade under Saddams regim. ”hundratusentals” blir ju att överdramatisera historien. Huruvida diktaturer faller är väl sedan ointressant i sammanhanget. Mer klokt vore det att konstatera att regimer faller. Den socialistiska regimen föll i Sverige, den fascistiska regimen föll i Irak etc.
Se på förföljelserna av Iraks kristna, de beväpnade konflikterna mellan landets sekter. De sönderbombade husen. Den obefintliga ekonomiska aktiviteten. Flyktingarna, offren för den exploderande brottsligheten. Vad har blivit bättre? Irak har inte blivit bättre. Samma personer som menade att Hussein förtryckte vissa gruppers intressen är samma personer som idag utövar våld över t.ex. landets kristna. Sanningen är att mångkulturens Irak inte kan bli mycket bättre än under Husseins regim.
Apropå inledande stycke om att kasta in handduken har visst analytiker sagt att det bara var omvärldens stöd som hade kunnat rädda Mubarak, vilket nog leder till den slutsats som vissa gjort — bl a Mubarak själv (*) — att Barack Obamas brist på stöd och t o m uppmaning att Mubarak skulle gå var vad som fällde honom (i en situation där såklart 100000-tals demonstranter utövade tryck; dock inte helt säkert en majoritet av egyptierna, eller? Tror det var förhållande 60/40 om man de vill ha religiös eller ej).
Ett problem med bilden av att bara 30 procent stöder MB är dels att MB är den största politiska oppositionsgruppen och dels att nog ca 60 procent av befolkningen stöder tuffa sharialagar.
Den sista tolkningen, om att man håller på de som är emot USA, var magstark. 🙂 Tror nog mera på att man är opportunister och kritiserar de som ser ut att vara på fallrepet. I fallet Egypten var sagt Obama märkligt passiv och anti-Mubarak. (Kanske Obama någonstans ska kritiseras för liknande saker som Ubbe?)
Glömde fotnoten:
(*) http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/mubarak-slammed-u-s-in-phone-call-with-israeli-mk-before-resignation-1.342831
En utmärkt analys. Patrik Magnusson har en stor kunskap i ämnet. Jag är imponerad.
Jag tycker också att man skall vara försiktig.
Jag skrev något liknande den 2 februari 2011: Stöd den folkliga revolten i Egyptens kamp mot islamism .
Läs även Egypten utan Mubarak.
Oskar: ”I det här fallet tycker jag att vi förlitar oss på offentliga uppskattningar som uppger mellan 50 och 100 000 civila dödade under Saddams regim.”
Inte för att de exakta siffrorna kanske spelar så stor roll när det handlar om massmord i denna skala, men det skulle vara intressant att veta var du hittat dessa uppgifter.
Såvitt jag har kunnat utröna ligger siffran på mördade under Saddam någonstans mellan 400 000 och 800 000*, om man inte räknar in kriget mot Iran där ytterligare omkring 700 000 stupade.
*http://en.wikipedia.org/wiki/Human_rights_in_Saddam_Hussein’s_Iraq
Jag har svårt att se att man på något sätt kan ”försvara” en regim som denna, även om den skapade ”stabilitet”. Tidigare regimer i Irak förmådde i vart fall klara detta utan att dräpa stora delar av befolkningen på kuppen.
Därmed inte sagt att allt nu är bra i Irak. Precis som du tar upp finns det en rad bekymmersamma problem som den nya regimen inte förmått lösa. Med facit i hand är jag inte alls övertygad om att invasionen av Irak var den klokaste lösningen, i alla fall inte för västerlandet.
Att jag i min artikel tar upp bl.a. Irak är främst för att belysa den dubbla standard som vänsterns företrädare håller sig med. Vissa diktatorer vill man ta i med hårdhandskarna mot, andra lyfter man inte ett finger för att bekämpa.
Magnus A: ”Den sista tolkningen, om att man håller på de som är emot USA, var magstark.”
Ok, den var lite elak. Jag tror inte Urban Ahlin egentligen gillar Saddam Hussein eller Mahmoud Ahmedinejad, eller ens att han vore beredd att ta deras parti mot USA, men jag tycker att han får skylla sig lite själv när han genom sitt agerande öppnar för en sådan tolkning.
Hans vapenbröder i vänsterpartiet vill jag nog definitivt hävda sätter alla jordens avgrundsregimer före USA, och Ahlin har ju trots allt i en gemensam utrikespolitisk deklaration med dessa ”kamrater” krävt att USA skall avvckla alla sina utländska militärbaser.
Ahlin har också varit märkbart tyst om Iran. I den debattartikel jag refererar till ovan gör han utfall mot diverse olika regimer av tvivelaktig karaktär, men utelämnar nogsamt sådana som Iran, Nordkorea och Kuba. När protesterna i Iran gick höga sommaren 2009 så bestod Ahlins insats i att försvara ett studiebesök från den iranska regimen i Sveriges Riksdag som då gick av stapeln.
Då menade Ahlin: ”Vi socialdemokrater har alltid haft övertygelsen om att samtal och dialog ger mer resultat än isolering.”
Vill Ahlin slippa misstankar om att gulla med antiamerikanska diktatorer får han nog tala ur skägget lite, och skaffa sig nya vänner i Riksdagen.
Robert Tadjer:
Tack, ditt beröm värmde. 🙂
Oskar,
”I det här fallet tycker jag att vi förlitar oss på offentliga uppskattningar som uppger mellan 50 och 100 000 civila dödade under Saddams regim. ”hundratusentals” blir ju att överdramatisera historien.”
Din synism är för mig helt förfärande. Om det är 50-, 100- eller 500-tusen spelar i sammanhanget ingen som helst roll då det är ointressant att diskutera ”antalet grader i helvetet”. Att du diskuterar i termer av ”överdramatisera” i dessa sammanhang visar prov på en människosyn som jag hoppades att vi var förskonade ifrån i vårt land.
Helt klart är att Hussein är en av de värsta diktorskurkarna i vår samtid. Denne person förtjänar ingen som helst sympati utan bör betraktas som den massmördare han var. Att han höll ihop ”det mångkulturella Irak” med avrättningar, tortyr och anfall mot civilbefolkningen med senapsgas är inget som förtjänar något som helst beröm.
Allianspartisten: ”…och medlet var bl.a. en ofattbar grymhet där 100 000 tals människor mördades och där t.o.m. senapsgas användes för att utplåna delar av den egan befolkningen [t.ex. Halabja 1988]. ”
I avdelningen makabra detaljer kan konstateras att de flesta dödsoffren under Saddams gaskrig mot sin egen befolkning orsakades av den extremt dödliga nervgasen Sarin, som får senapsgas att närmast framstå som lördagsgodis i jämförelse. Även senapsgas användes under längre tid i återkommande angrepp på kurdiska områden, men med förhållandevis få offer.
Jag har inget minne av att några borgerliga politiker krävde militär intervention mot Saddam Husseins regim före Gulfkriget. Så länge regimen inte hotade västs intressen ansågs den väl ganska OK. Kriget mot Iran hade man väl tex inte mycket emot.
Något större intresse för förtrycket i tex Saudiarabien, Marocko eller Jordanien har jag heller inte sett mycket av från det hållet. Högerns passion för demokrati och mänskliga rättigheter tycks med andra ord vara ganska selektivt.
Jörgen Mattsson:
Delvis får jag nog medge att du har en poäng. Jag tror nog både vi högermän och vänsterns anhängare stundtals utvecklar viss enögdhet. Om vi undantar de mest extrema vänsteranhängarna tror jag nog vi alla är överens om grundprincipen att demokrati och mänskliga rättigheter är eftersträvansvärda.
Dessvärre befinner sig en stor del av världens länder i en sådan sits att de har mycket långt till detta ideal, och som historien upprepade gånger visat så är det oftare att en diktators fall resulterar i en ny diktatur, än i demokrati.
Även bland diktaturer finns det grader i helvetet. Vissa är relativt ”mjuka”, andra fruktansvärt bestialiska. Jordanien och Marocko uppfattar jag t.ex. som mindre despotiska regimer än t.ex. Saudiarabien och Iran. Om regimerna i de förra skulle falla är det långt ifrån säkert att vad som skulle komma istället skulle bli bättre.
Men sedan finns det ett annat uppenbart förhållande som gör att jag har lättare att leva med vissa diktaturer än vad du har, och att jag har lättare att vurma för vissa demokratikämpar än vad du sannolikt har. Det har som du antyder att göra med deras utrikespolitiska orientering.
Jag erkänner utan omsvep att jag har en klar bias till förmån för regimer som är västvänliga, som vill samarbeta med USA, NATO eller EU. För mig står de på den ”goda sidan”, även om de inte alltid själva är så ”goda”. Jag vill hävda att en motsatt bias finns hos vänsteranhängarna, även om de inte (men undantag för Ohly & co) riktigt vågar stå för det. Är man mot USA visas man helt enkelt större tolerans i dessa läger.
”Jag vill hävda att en motsatt bias finns hos vänsteranhängarna, även om de inte (men undantag för Ohly & co) riktigt vågar stå för det.”
Att kommunismens avgrundskrafter med den antidemokratiske och ilskne kamraten Ohly i spetsen och alla hans företrädare alltid sett USA som roten till allt ont här i världen finns, som sagt, ingen anledning att ifrågasätta.
När det däremot gäller de socialdemokratiska kamraterna så tror det skedde en ganska grundläggande omsvängning i samband med vänstervågen runt 1968 och Vietnam-kriget. Här var otvetydigt, även för socialdemokrater, socialim vikigare än demokrati med följden att ett oreserverat stöd gavs till diverse mer eller mindre obskyra socialistiska regimer (Kuba, Vietnam, Angola, Kambodja,…).
Dåvarande statsministern Palme besökte 1975 den kommunistiska diktaturen på Kuba:
”Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.
Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats. Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Viva Cuba independiente!”
Så talade en svensk statsminsiter under det ”röda sjuttiotalet” om ett land helt i avsaknad av mänskliga fri- och rättigheter. Man tar sig för pannan…
Inte heller efterträdaren Ingvar Carlsson hade en oreserverat kritisk syn på kommunismen. I en debattbok 1983 skriver han:
”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd. ”
Endast 6 år senare skulle det visa sig att den starka ekonomi som enligt Carlsson byggts upp inte hade någon substans och att det var just ekonomin och det planekonomiska systemets totala misslyckande som gjorde att öststatskommunisen kunde förpassas till historiens stinkande sophög.