Sagittarius om… Allan Hernelius

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger. Denna gång i form av ett porträtt av Allan Hernelius – konservativ högerman, politiker och tidningsman. Känd som en sylvass skribent och som ansvarig utgivare av Svenska Dagbladet. Som politiker var han Moderata Samlingspartiets man i grundlagsutredningen och förhandlingarna kring Torekovkompromissen – det sistnämnda fick han ganska stark, och berättigad – det måste erkännas, kritik för.  Men med tanke på nedanstående porträtt så har uppenbarligen Allan Hernelius åstadkommit en hel den som kan väga upp det – om vi ska lita på Gunnar Unger, och det gör vi ju.

Varför ska man då publicera ett femtiosex år gamalt porträtt av en, i vart fall utanför de högernostalgiska kretsarna, okänd människa? Av två skäl som vi ser det. För det första just för att det är en okänd människa som förtjänar att bli ihågkommen. För det andra för att Gunnar Unger, porträttets författare, var i den ställningen att han kunde skriva ett personligt porträtt. Där av blir det mycket mer livfullt och färgstarkt än om någon av Tradition & Fasons skribenter skulle göra det med tidningsartiklar, högerböcker och encyklopedier som källor.

Följande artikel här hämtad ur Porträtt och Pamflett (Hökerbergs, 1953).

Allan Hernelius

Bland sina många framstående egenskaper har Allan Hernelius en, som kanske varit honom till större nytta än någon annan. Det är förmågan att ta sig själv på orubbligt allvar.

Fördelen med denna avundsvärda förmåga är nämligen att den, rätt brukad, ofta suggererar omgivningen att göra detsamma. Denna psykologiska lag har Allan Hernelius kommit underfund med och han utnyttjar den virtuost. När han med gravitetiska steg och åtbörder skrider in i ett rum, slår sig ned vid konferensbordet, lägger pannan och hakkorna i djupa veck och högtidligt, eftertänksamt och myndigt framlägger sina åsikter får man gärna en känsla av att oraklet har talat

I am Sir Oracle and when I open my lips
Let no dog bark…

Som bekant finns det människor – inte minst bland politiker, diplomater och skådespelare – vilka redan genom sitt tonfall lyckas förläna även tämligen ordinära utsagor ett slags högre dignitet. Ett lågmält efterryck, en betydelsefull nickning, en ödesmättad paus, som tycks innehålla något outsagt av yppersta vikt, förvandlar plattityden till ett bon mot, en aforism, ett statsmannaord. Till denna gynnade kategori hör i högsta grad Allan Hernelius, Inte så att han särskilt ofta skulle uttala plattityder, visst inte – men han lyckas med överlägsen skicklighet verka som om han aldrig gjorde det.  Han är mannen att yttra: ”Det blir kokt torsk med senapssås till middag!” på ett sådant sätt att åhöraren känner sig ha i förtroende mottagit ett budskap av avgörande betydelse för mänsklighetens framtid.

Allan Hernelius (1911-1986)

Allan Hernelius förefaller kort sagt att vara född till äldre statsman. Redan hans joller måste ha låtit som en diktamen till statsrådsprotokollet. Man kan nästan inte föreställa sig honom som barn, knappast som ung. När han vid 12 års ålder började skolan var han redan praktiskt taget fullärd. Som gymnasist verkade han lektor, som student professor, som notarie häradshövding, som bitr. direktör generaldirektör och som administrativ huvudredaktör – nej, kanske ändå inte, men det är i så fall bara undantaget som bekräftar regeln.

Mot denna bakgrund tar sig hans snabba och hedrande karriär som något självfallet och på förhand utstakat. Vad kunde vara naturligare än att han som skärdjäkne blev kamraternas förtroendeman och i gymnasiet fungerade som ett slags vice rektor? Eller att samma situation uppredades på Stockholms Högskola, när han inskrivit sig där för att läsa juridik?

Han blev snabb följd ordförande först i Juridiska Föreningen, därefter i Högskolans studentkår och slutligen i Stockholms studentkårer och var säkerligen en av de skickligaste och mest representativa studentpolitiker som Stockholms Högskola frambragt. Hans auktoritet var obestridd och med häpen beundran iakttog man hans obesvärade, på en gång aktningsfulla och kollegiala sätt att umgås med prinsar, statsråd, överståthållare och professorer. Ingen av hans kamrater kunde tveka om att en lysande framtid väntade Allan Hernelius. Kanske tycktes det därför som något av en antiklimax, när han efter avslutad tingstjänstgöring uppslukades av Ombudsmanna-Sverige och dök upp som sekreterare och sedermera direktör i Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlarförbund.

Men det var bara en kortvarig etapp på väg mot höjderna. År 1943 blev han verkställande direktör i Sveriges Köpmannaförbund och redan två år sedan verkställande direktör i Svenska Tidningsutgivareförening. Efter fyra års energisk och framgångsrik verksamhet i den förenade svenska pressens tjänst antog han 1949 erbjudandet om att bli andre redaktör och ansvarig utgivare av Svenska Dagbladet.  Som merit kunde han förutom sin tjänstgöring i Tidningsutgivareföreningen åberopa att han redan i skolåldern medarbetat i Västgötabladet, varit lokalkorrespondent i Tidaholm för tre göteborgstidningar samt skrivit referat i Idrottsbladet under signaturen ”Passiv”.

Trots detta får han nog som journalist närmast betraktas som ett oskrivet blad. Man tar dock förmodligen inte miste om man utgår från att han flitigt medverkat på sin tidnings ledarspalt och dessutom haft aktiv del i tillkomsten av de uppmärksammade artikelserierna om medelklass- och skattefrågor, som på senare år publicerats i Svenska Dagbladet. Hernelius är nämligen alltsedan studenttiden livligt intresserad av politiska och sociala fröhållanden och har ofta varit på tal i politiska sammanhang. Senast var han föreslagen till högerborgarråd i Stockholm men nödgades med hänsyn till tjänst i Svenska Dagbladet avböja det hedersamma erbjudandet.

En av Hernelius mindre uppriktiga beundrare har en gång yttrat ungefär följande: ”Alla är överens om att Allan är en första rangens kapacitet, det är bara det att ingen tycks veta riktigt varför.” Den gåtan torde emellertid inte vara särskilt svår att lösa. Allan Hernelius har gjort sig känd som en god organisatör och en utomordentligt skicklig förhandlare.  Han är intelligent, klok och smidig. Han har förträffliga utförsgåvor; är visserligen ingen bländande stilist, men skriver klart och redigt och är en ypperlig talare. Han vet vad han vill, är ambitiös för att inte säga ärelysten, men har också förmåga att hålla sig i bakgrunden när det behövs. Han har taktisk blick och en utpräglat politisk näsa. Till detta kommer att han är en angenäm och underhållande sällskapsmänniska med naturlig fallenhet för representativa funktioner. Och så har han som sagt hela den pondus som följer av förmågan att ta sig själv på allvar.

Han skulle med andra ord passa utmärkt som riksdagsman[vilket han som sagt så småningom blev, reds. anm.], borgarråd, envoyé, statsråd eller landshövding.  Om han passar lika bra som chefredaktör för Svenska Dagbladet – vilket som bekant är en långt mera krävande uppgift – återstår att se.

För övrigt är det i vanvördigaste laget att kalla honom en pigg pojke [texten publicerat i avdelningen ”pigga pojkar”, reds. anm.]. Han bör redan räknas till de framstående farbröderna.

–Gunnar Unger

Redaktionen