– Även publicerad på Traditio et Renovatio.
Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.”
Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.
Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.
För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.
Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.
Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.
David Högberg
Tradition & Fason 
Vänsterns svek mot den uppväxande generationen är ett av deras allra värsta. Deras analys av problemen med hur dåligt unga mår och deras lösningar för tanken till att försöka släcka en eld genom att hälla bensin på den.
Jag tycker det här är en av de där frågorna som vänstern(inkl socialliberalerna) aldrig besvarar, utan ständigt undviker. Hur kan normernas nedbrytande någonsin ta bot på psykisk ohälsa?
Att det förefaller rätt paradoxalt att vi i takt med att normer monterats ner sett en lavinartad ökning av psykisk ohälsa, verkar vänstern över huvud taget inte reflektera över.
Och varför i hela världen skulle det faktum att det finns dåliga normer(utseendefixering, tidig sexual- och alkoholdebut, ovårdat språk etc) motivera ett krig mot normer som fenomen?! Dåliga normer ska botas med goda normer, inte med värdenihilism.
Men jag vill vara positiv. Vi var här före vänstern och vi kommer tvivelsutan vara kvar när vänstern försvunnit.
Patrik:
De kanske försöker skapa en moteld? 🙂
”Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.”
Åtminstone 40 års socialdemokratisk nedmontering av kraven i skolan är sannolikt en av de viktigare orsakerna till denna problematik.
En av brytpunkterna här var Lgr 69 där antalet betygstillfällen drogs ned för att bli efter årskurs 3, 6, 7 och därefter samtliga terminer i årskurserna 8 och 9. Vidare avskaffades betyget i uppförande och ordning. Vidare ersattes kristendomskunskap av religonskunskap. En linjeindelning som funnits i årkurs 9, och som innebar möjligheter för praktiskt begåvade elever, avskaffades.
Själv tillhör jag nog den sista årskullen som fick betyg i årskurs 2 och följaktligen också ett betyg i uppförande och ordning…men så blev jag ju också en gammal reaktionär stöt =)
”Själv tillhör jag nog den sista årskullen som fick betyg i årskurs 2 och följaktligen också ett betyg i uppförande och ordning…men så blev jag ju också en gammal reaktionär stöt =)”
Ett argument så gott som något för detta system 😉
…jag glömde tillägga att jag inte ens gått i förskola och än mindre erhållit förmånen att njuta professionell och pedagogisk omvårdnad i dagis…undra på att jag blivit som jag blivit 🙂
…för att fullborda denna beskrivning av min torftiga uppfostran (…i alla fall utifrån det socialistiska perspektivet) kan meddelas att jag gått i söndagskola och därpå genomgått konfirmationsundervisning i sann luthersk anda. Trots denna indoktrinering har jag dock ännu inte brutit ihop utan går fortfarande upprätt och har en god nattsömn.
Jag har också en positiv erfarenhet av betyg tidigt i skolan, en erfarenhet som jag nu ser frukten av när jag går min utbildning som högskoleingenjör vid KTH.
Grundskolan gick tydligen inte bra för mig, jag har själv inte mycket att komma ihåg om detta var sant eller falskt, lösningen som skolledningen hade i Nynäshamn var att skicka mig till särskola istället. Vilket mina föräldrar var våldsamt emot och som en följd flyttade familjen och jag gick till en annan skola i Täby, Kunskapsskolan. Men skolmiljön här var inte mycket bättre än den i Nynäshamn, akademisk disciplin och förväntningar på en fanns inte här heller. Mål fanns men inget incitament att göra det man skulle göra för att ta sig vidare. Ännu mindre att prestera högre än det redan lågt satta målet i kunskaper.
Det ända som funkade för mig blev att gå i skolan i USA, en skola där betyg var standard och jag och mina föräldrar kunde båda aktivt vara med och vara informerade av skolgången. Skolan hade också tydliga mål i kunskap och belönade både flit och initiativ. Den akademiska disciplinen var stark och kraven gjorde att man inte kunde falla efter utan påföljd. Att se sina betyg gradvis bli bättre och följa dom gjorde att man kunde göra aktiva val om och anpassa sig till nya utmaningar i skolgången. Krävde en viss kurs mer tid avsatt för studier fick man veta det ganska snabbt. Jag kunde ganska snabbt jobba ikapp de kunskaper jag inte hade fått från den Svenska skolan och vid 9an var jag i den översta kvartilen.
Sen blev det Internationella Baccalaureate programmet (bredd NV) vid gymnasiet och förberedande och högre utbildning som går galant. Och sossarna ville sätta mig i särskola, vilket säkert hade inte slutat där. Den katastrof detta hade blivit för min skolgång vill jag inte ens tänka på. Det tråkiga är att det måste finnas jätte många unga människor som på grund av jantelagen inte hade lika tur som jag hade och kunde byta land under sin skoltid, unga som fortfarande är låsta i att de inte kan prestera eller klara en utbildning. En skam utan motstycke för vänsterns flummiga skolpolitik.
Romaren: Vilken tragisk historia, ett riktigt underbetyg för svenskt utbildningsväsen. Tack för att du delar med dig av dina personliga erfarenheter.