Intellektuella fransmän, del 1 – Philippe Muray

PORTRÄTT | I detta första inlägg i en artikelserie om intellektuella fransmän presenteras journalisten och opinionsbildaren Philippe Muray, i stort sett okänd utanför Frankrike. Till viss del en fransk motsvarighet till Gunnar Unger, menar artikelförfattaren.

Den franske journalisten och författaren Philippe Muray var på väg mot samma öde som de flesta personer som någonsin skrivit i världshistorien. Avliden för inte alltför längre sedan, i sviterna av en lungcancer 2006. Men så hände något. En ambitiös skådespelare vid namn Fabrice Luchini tog sin an den märkliga uppgiften att bland verk av Nietzsche och Céline även läsa Philippe Murays verk och en stor del av Frankrike höjde på ögonbrynen. Detta räddade med lite tur en av det sena 1900-talet och tidiga 2000-talets mest intressanta och egensinniga skribenter och samhällskritiker från den totala glömskan.

Philippe Muray, född 1945 i Angers i nordvästfrankrike, utvecklade under sitt liv ett författarskap som skulle komma att täcka en stor blandning av ting. Han författade framförallt artiklar i en lång rad akademiska tidskrifter, ofta i sällskap med mer namnkunniga franska intellektuella som t.ex. Alain Finkielkraut. Tillsammans med denne och den dekadent-chicke kufen Michel Houellebecq har de kommit att kallas ”Nouveaux Reacs”; nyreaktionärerna. Ett epitet de med illa dold provokationslust gärna klistrar på sig själva, i ett land där detta ord ungefär väcker lika goda associationer som ”fascist” gör på våra breddgrader.

Deras socialkritik, Philippe Murays socialkritik, skulle kunna placeras i den kontinentala antimodernistfåran. En antimodernism som absolut inte skall kopplas samman med ”utvecklingskritiker” eller anarkoprimitivister, då kritiken närmast enbart är riktad mot vissa ideologiska, filosofiska och antropologiska strömmingar. Här handlar det alltså om att kritisera en ytlighetens ideologi; bestående av alienerade kommersialism, ultraindividualism och en rotlöshetens kultur. Vilka lösningar dessa tänkare erbjuder är mycket blandat. Somliga som Houellebecq vandrar närmast på den totala snusknihilismens rand medan Finkielkraut med ett järngrepp håller fast vid den nu tämligen åldrade franska republikanismen; en ultraelitistisk men också mer moderat variant av jakobinismen. Philippe Muray verkar tiga. Det vi bör söka hos dessa är således knappast lösningarna. Deras svar kan för den konservative många gånger ge ett tämligen socialistiskt intryck, ofta exklusivt franska och nästan alltid med en rejäl dos antiamerikanism inbakad i sig. Så vad kan då dessa herrar säga oss?

Philippe Murays kanske mest intressanta och användbara bidrag till den konservativa diskursen och retoriken är istället en mycket kreativ samling nyord; neologismer, vilka han ständigt återkommer till, ja nästan bygger upp en egen värld kring, för att illustrera vår egna. Många av dessa är trots sin franskhet mycket användbara även på våra bredgrader; då de till stor del skildrar och avslöjar samma allmänvästerländska självbedrägeri. På något sätt är det som att vandra runt i en underlig djurpark där Muray pekar ut och förklarar de märkliga varelserna i denna den intellektuella deformationens fauna för oss.

Vad sägs till exempel om artistokraten? Artisten/kostnären vars konst helt saknar estetiska ambitioner utan helt och hållet är politiskt motiverade ”statements” för att uppnå beställda eller självpåtagna syften. Ingen helt okänt fenomen i Sverige heller. En annan figur knappast någon av oss lär ha missat är rebellokraten. Det kan vara den långhårige rebellen som fått lite för mycket pengar och mäktiga vänner för att kombinationen skall kännas helt genuin. Det kan i det lilla vara den farlige rapparen som gör cykelreklam i svensk teve eller i det stora ministern som är så radikal och kontroversiell att hans faktiskt vågar visa upp sig på Stockholm Pride. Muren av frasradikalism uppbyggt runt det egna jaget för att vissa att det politiska innehållet, där bakom, egentligen bara består av tomhet.

Dessa två obehagliga figurer ägnar sig alltså åt vad Muray kallar ”Mutin de Panurge” en förvrängning av en metafor från den franske renässansförfattaren François Rabelais vilket på svenska skulle kunna översättas till ”myteri i fårskocken”. Här handlar det om provokationen, ja varför inte upproret, som är i helt i linje med sin samtids smakdomare och eliter och i grunden inte provocerar någon; och långtifrån de eliter man säger sig villa komma åt. En provokation som snarare är till för att befästa den sittande elitens idéer, smak och kamp mot ofta inbillade fiender. Känns fenomenet igen?

Alla dessa frasradikaler anser sig givetvis tillhöra den upplysta elit som monopoliserat allt vad godhet heter, denna rörelse i vilken Barack Obama, Che Guevara, Dalai Lama och Gandhi ingår, den grupp av människor man bara behöver ansluta sig till för att bli en av de ”goda”. Riktigt vad de står för är inte vidare intressant, att de olika personerna står för inbördes motstridiga idéer är inte intressant, det handlar om att ansluta sig till denna fantastiska, kloka, snälla, progressiva skara. Även för detta har Philip Muray ett namn, han kallar dem för ”L’empire de bien”; godhetens imperium. Dessa fantastiska människor som inte behöver analyseras eller kontextualiseras utan bara är ”goda”. Avslutningsvis pekar även Muray ut vilken typ av människor detta rör sig om, den nya människan. På biologiskt manér har hon även fått ett namn, hon heter ”Homo Festivus”; den totalt emanciperade individen som på radikalt manér kunnat lämna allt vad kultur, normer och historia bakom sig, ja lämnat hela ansvar- och vardagsbegreppet bakom sig för att istället leva sitt liv som om det vore en fest. Inte fest som hyllning till något, inte fest som belöning utan ständig fest som mänsklig rättighet.

Till skillnad från många andra franska intellektuella, vettiga som mindre vettiga, är Philippe Murays tillgänglighet utanför Frankrike fortfarande mycket begränsad. Inga av hans verk finns ännu översatta till engelska, än mindre till något av de andra europeiska språken. Inte ens på wikipedia hade han tills för lite sedan fått någon artikel på något annat än sitt originalspråk samt piedmontesiska; vilket undertecknad med sin knackiga engelska nu försökt råda bot på.

Hans figurer är dock så allmängiltiga att borgerligt sinnade oberoende av språktillhörighet borde kunna känns igen sig i dem.Att denna mycket intressante skribent tenderar att bli tämligen okänd även på våra breddgrader efter sin död må vara ett faktum, men i Frankrike kommer han nu kanske hålla i sig. Som en stridbar konservativ, eller antimodernist som Muray själv antagligen skulle sagt, går han till viss del att jämföra med t.ex. Sveriges Gunnar Unger. En livshistoria om en missförstådd journalist, i livslång kamp mot starka ideologiska vindar vilka samtiden förblindats av, och det är ytterst få förunnat att se vart de leder; nämligen ingenstans.

Hugo Fiévet