Mer makt till de folkvalda

Jag vill ha mer sunt förnuft och mänsklighet i politiken. Jag vill att de politiker vi väljer också ska vara våra företrädare. Därför är det viktigt att varje vald politiker har uppgiften att använda sitt sunda förnuft, sina känslor och kunskaper när han eller hon fattar beslut i våra, väljarnas, namn.

Vad är det då som står i vägen för detta? Varför är det inte så idag? Det finns inget enkelt svar. Det är många faktorer i kombination som hindrar ett verkligt folkstyre.

Politiken idag är toppstyrd och detaljerad. Ju fler detaljer vi ser i partiernas program desto mindre utrymme finns för sunt förnuft, politiska diskussioner/debatter och gemensamma lösningar.

Redan innan frågorna kommer upp till en symbolisk debatt i våra valda församlingar är partierna och deras företrädare helt låsta eftersom man har internbeslutat hur varje fråga ska lösas ner till detaljnivå.

Detaljismen är demokratins och folkstyrets fiende. Ju fler detaljer och ju längre ner i de beslutande nivåerna som det finns fastlagda partiplaner desto starkare bli toppstyrningen och tjänstemännens kontolluppgifter.

I detta sammanhang kan man ju också plocka in subsidiaritetsprincipen om att alla beslut ska fattas på så ”låg” nivå och så nära de berörda som möjligt. En princip som ofta diskuterades och hyllades i de första EU-valen vi som svenskar deltog i. Och om jag inte minns helt fel åtminstone allianspartierna anslöt sig till.

Partierna ganska lika

Det finns ingen enskild politiker som kan, eller kan ta till sig, hela sitt partis partiprogram – knappt ens på det egna området. Därför finns det politiskt tillsatta tjänstemän som ska bistå och hjälpa till. Detta är en god tanke. Men alltför ofta har dessa tjänstemän en dubbel agenda, en dubbel lojalitet som de mer eller mindre tvingas in i. Dels ska de vara lojala med ”sina” riksdagsledamöter. Men de har också en lojalitet uppåt som de inte så sällan påminns om. Tjänstemännen är anställda av partiledningar, gruppledningar etc. och tvingas i sina tjänsteutövningar alltför ofta agera poliser vars uppgift är att se till att de valda representanterna för Sveriges folk håller sig till de beslutade detaljerna och inte avviker när förslag, reservationer och kompromisser sätts samman. Partiernas pressavdelningar får mer uppgiften att stoppa ledamöternas kontakter med media än att fungera som den hjälpande hand de förväntas vara.

De politiska partiernas inre strukturer ser också ganska lika ut. Problemen med demokratin och inflytande underifrån är skrämmande lika. Detta trots att hela den organisatoriska apparaten finns där för en synnerligen levande och kreativ demokrati.

Ska vi kunna få människor som är villiga att satsa på politiken, dela med sig av sina erfarenheter och komma fram till beslut som är medborgarna till nytta måste dessa få ett handlingsutrymme, en möjlighet att utnyttja den egna kraften och förmågan. Dagens politiker håller på att förlora den egna initiativkraften, förmågan att självständigt komma fram till politiska lösningar eftersom det redan är beslutat hur de ska tänka och resonera ner i minsta beståndsdel av samhällsbyggandet.

Valet ska ha betydelse

Vad spelar det för roll vilken politiker jag väljer, när han eller hon är låst av detaljerade planer och andras godtycke på bekostnad av den egna förmågan? Planer och program som media ofta använder emot den förtroendevalde när han eller hon avviker från det skrivna ordet.

Partiprogram måste vara enkla och övergripande. Inte minst för att människor ska kunna se skillnaderna, kunna bedöma alternativen utan att först behöva gå en högskolekurs i jämförande partikunskap. Men framför allt – för att det ska göra en skillnad beroende på vem jag väljer att låta mig företrädas av. Den som väljes måste få ta det förtroende med sig som väljarna gett in i de beslutande kamrarna. Och där fritt kunna använda sin egen intelligens, förmåga och omdöme.

Allmänna Valmansförbundet 1919

Så här såg partiprogrammet ut som Allmänna Valmansförbundet antog på sin stämma den 2 december 1919.

”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern är reformvänlig. Den erkänner, att det svenska samhället har mycket att lära, mycket att förbättra. Erforderliga reformer böra ske för folket och genom folket. Känslan av ansvar och samhörighet med riket, med fosterlandet skall därigenom stärkas. Reformerna böra syfta till hela folkets bästa. Den svenska högern är ett folkligt parti.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

1. Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning för fredens bevarande. Samförstånd i Norden.

2. Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.

3. Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.

4. Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.

5. Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.

6. Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.

7. Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.

8. Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.

9. Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.

10. Sparsamhet med statens och kommunernas medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.

11. Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.

12. Fördjupad folkbildning. Skolväsendets ändamålsenliga utveckling under hänsynstagande till de ekonomiska betingelserna. Främjande av praktisk yrkesutbildning.

13. Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.”

Med inte speciellt många tidsanpassningar och justeringar skulle ett politiskt parti som vill ge makten till de förtroendevalda kunna gå till val idag på ovanstående program.

På många plan saknar jag ”Den svenska högern”…

Rolf K Nilsson