Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.
Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.
Storebror vet bäst
Bl.a. skriver artikelförfattarna:
” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”
Och
”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”
I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.
Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?
Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:
”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”
Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.
Planekonomins välsignelser
Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.
Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver
Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.
Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.
De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.
Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:
”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”
”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”
Sic!
Farväl till landsbygden
I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land
”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”
Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.
Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:
”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”
Före...och efter - om politrukerna får bestämma
När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.
Subventioner?
Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.
Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.
-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?
Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.
Varför detta hat mot bilen?
Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.
Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.
Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?
Patrik Magnusson
Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri
Tradition & Fason 
Bakom den refererade artikeln tycks det dölja sig en ”forskningsgrupp”, med namn SAMOT (http://www.samot.kau.se/index.html) vid Karlstads universitet. Vad vi ser är alltså ännu ett exempel på statsfininsierad opinonsbildning. Den refererade artikeln finns att tillgå under ”News” på SAMOTS hemsida och tre av fem undertecknare stoltserar med att tillhöra denna ”forskningsgrupp”.
Här är det vi skattebetalare som välvilligt finansierar hatpropaganda mot bilismen. ”Forskningsgruppens” syfte tycks vara att sprida kollektivtrafikens lov. En gåta är att ”MO” i SAMOT för ”market orientated” medan allt annat luktar planekonomi.
Vidare gör man sken av att ha ”Industriella partners” men en närmare granskning visar att det i detta fall är frågan om diverse offentliga kollektivtrafikbolag som exempelvis Storstockholms lokaltrafik, Göteborgs spårvägar och Värmlandstrafik.
”Forskningen” verkar ha en tydlig inriktning mot privatbilism. Först bland forskningsrapporterna nämns ”En analys av åtgärdsprogram genomförda i Sverige för att minska privatbilismen”. Vidare, om endast någon vecka kommer en doktorsgrad att förlänas för försvaret av en avhandling med namnet ”Car Users’ Switching to Public Transport for the Work Commute”.
Jag har inget emot att den akademiska världen forskar om trafik i alla dess former men här är det tydligt, att dömma av den refererade artikeln, gått alldeles galet. Det krav på saklighet och opartiskhet som måste ställas på all akademisk forskning är knappast uppfyllt.
Det hela är nog också ett exempel på den bristande kvalitetskontroll som finns när det gäller forskning. En av flera orsaker till detta tror jag är ”snuttifieringen” av akademin som gör att universitet och högskolar skall sättas upp på varje ort med självaktning. Att söndra högskola och universitet på detta sätt får många konsekvenser varav SAMOTS hatpropagande dessvärre endast är ett av många exempel.
”Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista?”
——————————————-
Det är den fria rörligheten man vill åt. Allt resande skall ske kollektivt.
Som i det militära. Enskild promenad till matsalen var inte tillåten. Förflyttning dit skulle ske på ett led, kompanivis.
Rune
Jag misstänker att en hel del liberala reflexer aktiveras automatiskt när bilism kritiseras. Har det att göra med att konservativt identifierade debattörer har en bakgrund i MUF? Men kan det inte finnas ett mera rent konservativt synsätt? Vore jag konservativ skulle jag förhålla mig skeptisk till bilismens avigsidor och inte i första hand utgå ifrån liberal individualism. Vad har bilismen gjort med våra städer till exempel? Är det inte en överdriven framstegstro (radikalism) som låtit bilvägar breda ut sig över städer och kulturlandskap? Och Colosseum, som avbildas så vackert i logotypen till T&F, vittrar inte detta antika byggnadsverk ned i marken på grund av föroreningar från bland annat bilismen?
Erik Rune,
Intressant invändning. Kan det vara så att det är mer liberalt än konservativt att värna privatbilismen? Jag vågar mig inte på ett tvärsäkert svar. Jag är fullt medveten om att jag har en del liberala drag bland de övervägande konservativa, så kanske är det dessa som gör sig påminda. Sedan är det ju också så att liberaler och konservativa ibland kommer till samma slutsatser, om än från skilda utgångspunkter.
När det gäller biltrafik kontra kollektivtrafik tror jag faktiskt att liberaler och konservativa i mångt och mycket hamnar i samma båt. Liberalen ser ju främst till individens frihet, och då passar ju bilen bra in. Vi konservativa är inte heller ointresserade av individens frihet, även om vi inte på samma sätt placerar den i ensamt majestät bland viktiga värden, och vi tenderar också att balansera friheten mot ansvar.
Det som framförallt talar för bilen ur ett konservativt perspektiv tror jag dock är förkärleken för det organiskt framväxta, och det som i praktiken visar sig fungera. Kollektivtrafik är nästan per definition storskaliga centralt planerade utopiska system, som tenderar att strula. Sådant attraherar sällan konservativa.
Bilen hjälper också den konservative att klara andra prioriteringar. Tid för familjen är t.ex. en hjärtefråga för många konservativa. För de allra flesta skulle kollektivt åkande till och från arbetsplatser, skolor och fritidsaktiviteter ta betydligt längre tid än med bil. På vissa platser är dock förhållandena de omvända. Jag tänker t.ex. på de större städernas innerstäder.
Där kan ett kollektivtrafiksystem skapa ett finmaskigt nät med så täta turer samtidigt som vägnätet proppas igen av bilköer. Då kan en prioritering av kollektivtrafik faktiskt vara rationell.
En egen täppa att ansvara för, vare sig det är i en villaförort, eller på landsbygden, hör också till många konservativas ideal, i alla fall under perioder av livet. Detta är miljöer som lämpar sig ganska illa för kollektivtrafik, eller om man vänder på det, där bilen behövs. Storskaliga miljonprogramområden med dess anonymitet, estetiska haveri, och efterföljande sociala problematik är däremot inget konservativt ideal. En politik som styr människor från harmoniska, organiskt framväxta boendemiljöer mot storskaliga ghetton lockar inte.
Vad som återstår är då den generella framstegsfientligheten som en del förknippar konservatismen med. Denna karikatyr får man dock ta med en nypa salt. Teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt, och expanderad infrastruktur är inget ont per se. Det hör till en balanserad och naturlig utveckling. Det man som konservativ kan ifrågasätta är när utveckling sker till för högt pris i termer av andra värden, t.ex. natur- eller kulturmiljöer, och när utvecklingen sker på att för storskaligt och verklighetsfrämmande vis. Här kan det finnas fog för kritik av vissa aspekter av bilism, men då handlar det mer om hur det i praktiken tillämpas än fenomenets existens i stort.
Eller så är det att bilismen kommer vara död 2030 o döende fram till dess….
En konservativ borde i så fall förespråka en ordnad avveckling av bilismen för att undvika en kraschlandning i det bilfria samhället.
”En konservativ borde i så fall förespråka en ordnad avveckling av bilismen för att undvika en kraschlandning i det bilfria samhället.”
Jo, så kanske man kan säga. Nu tror jag förvisso att domedagsprofetiorna om oljesamhällets sammanbrott är överdrivna, men det vore orealistiskt att bortse från att vi sannolikt kommer att få se en utveckling där oljeproduktionen gradvis minskar och att bensin därför kommer att bli allt dyrare.
Detta är dock något som marknadsmekanismerna kommer att pressa fram utan att politikerna behöver lägga sig i med nya skatter. I och med detta kommer teknisk utveckling syftande till att finna bensinsnålare motorer och alternativa energikällor att bli mera lönsam och därmed accelerera.
I ett medellångt perspektiv tror jag vi kommer att få se en utveckling där kollektivtrafiken mer och mer tränger ut privatbilismen i de större städernas centralorter, där den typiska bilen kommer att vara mindre och bränslesnålare, och i många fall drivas på annat än bensin, men där den fortfarande har en central roll på landsbygden, på mindre orter och i de större städernas utkanter.
Det är inte osannolikt att trenden mot centralisering av samhällelig service och handel kommer att bytas i sin motsats. I takt med att transporter blir dyrare blir det åter mera lönsamt att erbjuda tjänster lokalt i mindre skala. Användning av bredbandsteknik för att minska behovet av resande i tjänsten och öka möjligheterna att arbeta hemifrån istället för att pendla är också en möjlighet.
I ett lite längre perspektiv är det ännu svårare att spå vad som komma skall. Kanske räddar tekniken oss igen så som den gjort så många gånger tidigare, kanske inte. Kanske hinner vår allt sämre konkurrensförmåga och oförmåga att vidmakthålla vårt kunskapssamhälle ikapp oss innan eventuella råvarubrister satt käppar i hjulen på allvar.
Detta är mina spekulationer om vad jag tror kommer att hända, och på det stora hela uppfattar jag inte detta ( i de delar som går överblicka) som så dramatiskt eller särskilt negativt. Exakt hur det blir vet dock ingen. Som jag ser det behöver dock inte särskilt mycket göras politiskt för att denna utveckling skall inträffa. Visst kan man försöka styra lite på vägen för att undvika alltför häftiga gupp eller stup, men på det stora hela är det nog bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det.
Att i stort försöka hejda denna utveckling är lika utsiktslöst som det vore vårdslöst och onödigt att försöka elda på den. Däremot kommer det som alltid att bli en dragkamp mellan olika intressen och ideologier om vilka utgångspunkter som skall styra hur man försöker parera och vad som skall prioriteras.
Man kan som DDR-forskarna gottas och glädja sig åt utsikten att oljan kan ta slut och i den se chansen att skapa de stora planekonomiska system man vurmar för, och en gång för alla krossa ett ”besvärligt” decentraliserat trafiksystem. Eller så kan man se detta decentraliserade system som något värdefullt som man så långt möjligt vill försöka bevara till sin natur om än inte nödvändigtvis till sina former när förutsättingarna ändras. Med dessa båda olika perspektiv kommer man att förespråka olika lösningar.
”En konservativ borde i så fall förespråka en ordnad avveckling av bilismen för att undvika en kraschlandning i det bilfria samhället.”
Att tro på en ”ordnad avveckling av bilismen” är för mig en utopi och därför ”okonservativ”. Bilar är ett naturlig steg i de system som människor genom årtusendana utvecklat för att förflytta sig. En gång började det med hjulet och primitiva vagnar, vagnar som sedan utvecklades för att någongång för ungefär 125 år sedan förses med motorer. Härefter har utvecklingen fortsatt men den är knappast slut med den bil vi har idag.
Ser vi på utvecklingen av bilen som sådan är den ett mycket bra exempel på organisk utveckling. I små steg, utan revlotionära ”paradigmskiften”, har bilen förbättrats till den bilkonstruktion vi har idag. I början av bilens utveckling stod självklart driftsäkerhet och prestanda högt på konstruktörernas lista. Komfort är också något som stänigt förbättrats. Samma sak gäller säkerhet där framstegen sett över en lång tidsperiod är stora. Utsläppsproblematiken (…om vi i detta inte innefattar koldioxidproblematiken) är också ett område där utvecklingen gått långt, dagens bilar är faktiskt ganska rena av sig.
Nu pågår för fullt nästa steg i bilens utveckling. Fokus är nu att hitta nya drivsätt och att effektivisera de drivsätt som finns redan idag. Vi har idag bensinsnålamotorer som ingen för 25 år sedan ens vågat drömma om. Flera av oss kör idag bilar som drivs med gas och själv är min strävan att alltid tanka biogas. Batteritekniken tar betydelsefulla steg framåt och elbilar, även för längre sträckor, är inom det möjligas ram. För tunga fordon pågår en utveckling där det inte är omöjligt att vätgas kommer att bli ett viktigt drivmedel.
I ovanstående perspektiv framstår alltså en ”ordnad avveckling” som en utopi och ett brott mot en naturlig utveckling av tekniken att färdas. Att försöka bryta denna typ av naturlig utveckling är, utifrån det konservativa förhållningssätt som är min refernsram, omöjligt.