Det gläder mig mycket att höra att Sverige och Finland gemensamt i år officiellt hedrar 200-årsminnet av det viktiga märkesåret 1809, då Sverige och Finland splittrades. Firandet inleddes den 15 januari med en invigningsceremoni i riksdagen med kung Carl XVI Gustaf och Finlands president Tarja Halonen, båda statsministrarna och en mängd andra höga företrädare för Sverige och Finland på plats i den svenska riksdagen till toner av finlandssvenske tonsättaren Jean Sibelius. Fantastiskt!
Jag har ju tidigare klagat på att man inte högtidlighållit vare sig Sveriges 1000-årsjubiléum som enat, kristet kungadöme eller 350-årsminnet av freden i Roskilde då stora delar av det som är dagens Sverige blev vårt (läs här). Äntligen! Och appropå ”äntligen” så höll Svenska Akademiens avgående ständige sekreterare Horace Engdahl ett formidabelt bra och direkt gripande tal om vad 1809 egentligen betydde för Sverige och hur vi måste förstå händelserna detta år som mer än någonting annat har format den tid vi idag lever i. Talet är inte alltför långt (knappt 5 A4-sidor) och jag rekommenderar mycket varmt att läsa hela.
För somliga är 200 år en otroligt lång tid. För mig är det den tid då min farfars farfars far Johan Henrik Söderbaum var 23 år och nyligen avslutat sina studier i Uppsala, och det känns inte heller så avlägset när flera av mina jämnåriga vänner har träffat sin mormors mormor… Men det var helt klart en mycket annorlunda tid då, som innebar ett radikalt uppbrott med den gamla svenska självbilden och de första stegen togs mot den nya.
Vad var det då som hände 1809? Året innan gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, vilket började som ett krig med Danmark och slutade som ett krig med Ryssland i vilket vi alltså tvingades avträda den östra rikshalvan. När kriget var över 1814 lyckades Sverige visserligen förhandla till sig Norge från Danmark, men det var endast genom hårda förhandlingar där kungens eget medverkande krävdes för att undgå att Sveriges gräns skulle gå vid Umeå med Ryssland norr om älven. ”Vinsten” av Norge uppvägde inte förlusten av Finland som hade varit en del av Sverige sedan medeltiden, på ett mycket mera direkt sätt än Norge hade varit av Danmark – Norge hade ändå varit ett självständigt kungarike innan det blev danskt, men det som sedermera blev Finland var de svenska landskapen öster om Östersjön och varken Finland eller Sverige fanns innan dessa landskap gick samman i ett kungarike.
1809 stod det alltså klart att Sveriges tid som stormakt var över, även om minnet hölls levande i nästan 100 år till (fram till 1905) i och med personalunionen med Norge. Detta ledde för det första till uppror i Sverige, och att Gustav IV Adolf avsattes samma år. Så småningom utmynnade hanterandet av tronföljdsfrågan, för det andra, i att Karl XIV Johan blev ny kung av Sverige – den förste av dynastin Bernadotte, som alltjämt är regerande svenskt kungahus. Brytningen med enväldet krävde, för det tredje, en ny författning. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till det illröda 1970-talet, då den slutligen tvingades bort av socialdemokraterna och ersattes med den nya RF 1974 som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den drevs igenom. Och så kanske något av det viktigaste! För det fjärde var debatten kring antagandet av RF 1809 startskottet för KONSERVATISMENS intåg på allvar i det svenska samhällslivet, både i folkdjupet med stolthet över ”fornstora dagar” och som intellektuell idéströmning.
År 2009 är under alla omständigheter ett år att känna GEMENSKAP, både med det förflutna och inte minst med vårt numera fria brödrafolk finländarna i Öster. Det känns jätteroligt att Riksbanken t.o.m. släpper en specialgjord enkrona i anledning av märkesåret, med en baksida föreställande en stiliserad bild av havet, horisonten och himlen som symbol för Östersjön och kringgärdad av en text skaldad av den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg:
- ”Den underbara sagan om ett land på andra sidan av hafvet”.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Visst är det trevligt att svensk historia för en gångs skull uppmärksammas. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att förekomsten av firande är intimt förknippat med förhållandet att Sverige år 1809 led ett förkrossande nederlag.
Att sedan utgången av kriget sannolikt på lång sikt blev lyckosamt för både Sverige och Finland är en annan sak. Det är inte detta som gör att 1809 kan uppmärksammas, utan just att det var ett nederlag.
I det självutplånande Sverige känns det mycket mer sannolikt att slag som Poltava, Nördlingen och Sveaborg firas än Narva (någon som kommer ihåg firandet vid 300-årsjubiléet år 2000?), Breitenfeldt och Fraustadt.
Nåja, nog gnällt. Hoppas på många intressanta aktiviteter för att högtidlighålla detta år, och särskilt på möjligheter att ytterligare fördjupa realtionerna med vårt broderfolk på andra sidan Bottenhavet. För den militärhistoriskt intresserade kan nämnas att det i sommar lär skall iscensättas en rekonstruktion av slaget vid Ratan, det sista som utkämpats på svensk mark.
Varför högtidlighålla en förlust?