Ett Konservativt Europa

Såhär i EP-valstider kan det ju vara på sin plats att fundera lite på EU, och vad man skall ha det till. Jag tillhör sannolikt de mest EU-vänliga bland dem som betecknar sig som konservativa. Det kan därför vara på sin plats att påminna om T&F:s grundläggande förutsättning. Det jag skriver här är mina egna uppfattningar. Andra skribenter har sannolikt en annan, och i de flesta fall mera skeptisk, uppfattning.

EMU
En av de stora frågorna kring Sveriges förhållande till EU handlar om vi skall behålla våra kronor och kontrollen över penningpolitiken, eller om vi skall gå med i det monetära samarbetet och införa den gemensamma europeiska valutan, Euro. Jag upphör aldrig att förvånas över den passion med vilken många omfamnar eller avfärdar den europeiska valutan.

Euro - Gärna i min ficka

Det finns ingen självklarhet i om för- eller nackdelar överväger, och sedan den förra borgerliga regeringen sanerade de sjuka svenska statsfinanserna och införde den mera ansvarsfulla ekonomiska politik som i stort bestått sedan dess, torde skillnaderna mellan medlemskap och utanförskap ha minskat.

Sammantaget tror jag dock vi har mer att vinna på att införa Euron än att låta bli. Inte minst i turbulenta ekonomiska tider som dessa visar det sig att en liten valuta som kronan är sårbar. Sannolikt vinner ekonomin på att ha samma valuta som resten av Europa, i form av ökad handel och tillväxt. Förvisso förlorar vi möjligheten att devalvera oss ur ekonomiska krislägen som vi gjorde på 70- och 80-talen, men den förlusten ser jag inte som så stor. Devalveringarna angrep bara symptomen på en illa skött ekonomi.

Lissabonfördraget
Den andra stora frågan just nu är Lissabonfördraget. Inte heller här tycker jag att det är alldeles självklart om det är bra eller dåligt, eller snarare så innehåller det både bra och dåligt. Mycket av innehållet i fördraget kommer jag att behandla nedan, så jag skall inte föregripa detta med alltför långtgående diskussioner här.

Jag nöjer mig med att konstatera att om vi skulle ha folkomröstat om fördraget skulle jag med viss tvekan ha röstat ja. Med detta vill jag inte säga att fördraget är perfekt, eller att jag är säker på att jag inte kommer att ångra detta i framtiden, men jag tror det är nödvändigt för att EU skall kunna fungera effektivt framöver.

Utvidgning

EU - Får gärna växa, men inte för fort

En annan inte helt oviktig fråga rör synen på utvidgning. Frågan har främst kommit att fokusera på Turkiets vara eller icke vara i unionen, men rör egentligen fler länder som av geografiska skäl borde kunna komma ifråga, och som även torde ha intresse av att bli medlemmar, främst länderna i det forna Jugoslavien.

I princip anser jag att samtliga dessa borde kunna bli medlemmar i unionen, men först när respektive land är moget att ta det steget. För det krävs enligt min mening både en stabil demokratisk tradition, och en tillräckligt utvecklad ekonomi för att passa in i EU:s strukturer. Detta innebär att jag egentligen tycker att utvidgningen har gått för fort.

Länder som Rumänien och Bulgarien borde ha fått stå på tillväxt ett bra tag till, och även övriga östblocksländer är klara gränsfall. Estland, Lettland, och Litauen tycker jag däremot att det var befogat att omedelbart släppa in, med tanke på att deras självständiga status annars kunnat komma i farozonen.

Samtidigt inser jag att just ekonomi och demokrati också kan vara starka argument för en utvidgning. Så länge kandidatlandet verkligen vill bli medlem har de också starka incitament för att förbättra sina brister på dessa områden.

Den bästa lösningen som jag ser det vore att införa ett slags B-medlemskap, där länder som vill bli medlemmar, men inte uppfyller villkoren, kan erbjudas frihandelsavtal och annat utbyte som syftar till att ge landet draghjälp att så småningom uppfylla villkoren, och då få fullt medlemskap. På så sätt bibehåller man incitamenten, och hjälper kandidatländerna, utan att för den skull behöva sänka ribban för fullt medlemskap.

Smalare men vassare

En klassisk stridsfråga när det gäller EU är huruvida mer makt bör flyttas till unionen, eller om dess makt tvärtom borde minska. Jag tycker att den stridslinjen är felaktigt dragen. För mig handlar det inte om antingen – eller, utan om både – och. EU behöver bli smalare, men vassare. EU skall ägna sig åt färre frågor än idag, men de som de hanterar måste de kunna göra effektivt. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, brottsbekämpning, flyktingfrågor och miljöfrågor anser jag att unionen bör få utökade befogenheter, så att den kan tala med en röst mot omvärlden, och att problem som till sin natur är gränsöverskridande kan lösas gemensamt.

I övrigt är jag skeptisk att utöka EU:s inflytande, och vill snarare att beslutsfattandet decentraliseras. Som det nu är petar unionen i allt för mycket detaljer som de inte begriper och inte har med att göra. Av den anledningen tror jag inte att det vore helt lyckat att ge Europaparlamentet större inflytande. Vi vet från hemmaplan bara allt för väl hur mycket vansinniga och kostsamma projekt som politiker i sin välvilja kläcker när de får chansen. Mardrömmen vore om man skulle få för sig att bygga ut EU till någon slags gigantisk socialstat.

Subsidiaritet – gäller även på nationell nivå

Tanken att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå, så nära människorna som möjligt, det som kallas subsidiaritet, är en princip väl värd att försvara. Det jag ovan sagt om vikten att flytta många beslut från unionen ligger i linje med detta. Men subsidiaritet handlar inte bara om maktfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater. Det handlar lika mycket om relationen mellan staten och dess medborgare. Likväl som EU inte skall besluta i frågor som nationalstaten bättre hanterar själv, likväl skall inte staten besluta i frågor som medborgaren, enskilt eller tillsammans med andra i olika frivilliga sammanslutningar, kan bättre sköta själv.

Där finns oändligt mycket att göra i ett land som Sverige, där staten praktiskt taget lägger sig i allting. Kanske skulle det vara möjligt att använda EU som hävstång för att tvinga staterna att återlämna en hel del inflytande till sina medborgare. Problemet är väl att svenska politiker inte är så intresserade av detta, och politiker från andra länder, som inte omyndigförklarat sina medborgare, knappast torde ha fantasi nog att föreställa sig att behovet finns.

Utrikes- och säkerhetspolitik

Multinationella Eurocorps - Embryot till en Europaarmé?

Detta område är ett som jag tror att EU med fördel skulle kunna sköta i betydligt större utsträckning än idag. Det säger jag inte bara för att jag är djupt missnöjd med min egen regerings resultat i frågan, utan för att det i sig är en logisk utveckling. Europas säkerhet är odelbar. Redan idag vore det otänkbart att ett EU-land skulle angripas utan att det skulle betraktas som ett angrepp på hela unionen.

Genom att tala med en röst kan EU bli en viktig aktör i den internationella politiken. Unionen skulle kunna agera som jämbördig partner till USA, spela en viktig roll som fredsmäklare, och vi skulle slippa se Ryssland spela ut de olika europeiska länderna mot varandra med energin som trumfkort.

Samverkan inom försvarsområdet skulle göra det möjligt för Europa att behålla sådana förmågor som enskilda länder inte längre förmår, och att få ”mera pang för pengarna”. Vi skulle kunna hålla ett starkt europeiskt försvar, och en gemensam europeisk förmåga att utveckla och producera militär utrustning, utan att plågas av de stora overheadkostnader som de små serier ett litet enskilt land kan producera resulterar i.

Brottsbekämpning

Samarbete krävs för att bekämpa brottslighet

Brottslingarna respekterar inga gränser. Under senare år har kriminaliteten blivit allt mer internationell. Ett ökat samarbete för att bekämpa detta plågoris verkar därför rimligt. Sedan tror jag i och för sig att nyckelordet i detta fall är samarbete, inte samgående.

Under överskådlig tid tror jag inte att det vore lämpligt att ersätta våra nationella polisstyrkor med en gemensam europeisk, eller ens låta en sådan komplettera den nationella polisen. EU-ländernas samhällen och rättssystem torde vara alltför olika för att det skulle kunna fungera väl.

 

Flyktingar

Flyktingfrågor är också ett bra exempel på sådant som rimligen sköts på Europeisk snarare än nationell nivå. Eftersom vi har fri rörlighet för människor inom unionen så blir det i praktiken omöjligt för ett land att på sikt föra en flyktingpolitik som är avsevärt mer restriktiv eller liberal än andra länder.

Det förefaller också rimligt att de europeiska länderna hjälps åt att ge en fristad till dem som behöver, så att inte vissa länder får bära en oproportionellt stor börda, utan att varje EU-land tar sin del av ansvaret för de människor vi gemensamt beslutar att vi klarar att hjälpa.

Jordbruksstödet

Franska bönder protesterar

En av de allra största posterna i EU:s budget är jordbruksstödet. Detta är en jättebyråkrati som knappast levererar något produktivt resultat. Här finns all anledning att kräva reformer. På sikt borde detta stöd helt avskaffas, eller åtminstone skäras ned till det minimum som krävs för att kontinenten skall kunna garantera förmågan att kunna föda sin befolkning även om möjligheten till livsmedelsimport allvarligt minskar av någon anledning.

Däremot måste vi nog inse att dessa stöd spelar en stor roll för många människor i vissa EU-länder. Att avskaffa detta stöd måste få ta viss tid. Det handlar både om att ge de människor som idag är beroende av dem rimlig tid att ställa om sig, och att överhuvudtaget kunna få tillräckligt stöd för politiken.

Miljöfrågor
Även miljöfrågor är till sin natur internationella. Luftföroreningar stannar inte vid nationsgränser. Att man sedan kan ifrågasätta visheten i en del av de åtgärder för att värna vår natur som föreslås både i Sverige och i EU är en annan sak.

Det gäller för alla frågor att varken ett beslutsfattande på nationell eller europeisk nivå garanterar kloka beslut. Oavsett nivå måste politiken fyllas med innehåll.

Låt integrationen ta den tid folket behöver

Sammanfattningsvis är jag i grunden positiv till den europeiska integrationen och till EU. Det finns dock en reservation. Inget av det jag önskat mig ovan går att genomföra utan att en betydande del av folket står bakom det.

Försöker man forcera utvecklingen, såsom jag upplever att många politiker gör idag, så kommer det oundvikligen att föda en reaktion. Mycket av det motstånd som vuxit fram t.ex. mot konstitutionen är sannolikt en effekt av detta. Folk hinner inte med, och i panik sätter man hälarna i backen. Detta är en i grunden ganska sund reaktion.

Den europeiska integrationen är en genomgripande förändring, fullt jämförbar med skapandet av det romerska imperiet, eller nationalstatens framväxt. Dessa processer tog hundratals år. Med det perspektivet tror jag att vi som är europavänner måste beväpna oss med större tålamod. Den europeiska integrationen måste få ta tid. Den måste få växa fram i den takt och den riktning som är motiverad med hänsyn till samhällets utveckling, inte konstrueras som ett utopiskt politikerprojekt.

Patrik Magnusson