Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt?

I en debattartikel i SvD lyfter kristdemokraterna Ebba Busch och Christian Carlsson en angelägen fråga. Är det rimligt att vid rekrytering särbehandla vissa sökande på grund av kön? Svaret borde rimligen vara nej. Ändå är det precis vad man avser göra vid försvarsmaktens rekrytering. I syfte att få in mer kvinnor i Försvarsmakten tänker man sig tydligen införa lägre antagningskrav för kvinnor.

Mitt Beslut i stort: Inledningsvis sänker vi kraven, därefter kvoterar vi, och slutligen får jag hämta ut min genusmedalj av 1:a graden.

Jag tillhör de som tidigare applåderade beslut om att öppna upp fler yrken för kvinnor, bl.a. inom försvarsmakten. Självklart skall man inte hindras från att utöva ett yrke bara för att man är kvinna (eller man). Detta handlar både om individens rätt att så långt möjligt få chans att förverkliga sina ambitioner, men också om de olika arbetsgivarnas möjlighet att få de allra bäst lämpade personerna i sina organisationer genom att maximera urvalet.

Dock har jag alltid i denna inställning haft den reservationen att en sådan reform som att öppna upp nya yrken för kvinnor aldrig får leda till att man i syfte att nå vissa procentmål vad gäller de rekryterades sammansättning börjar tumma på de krav man ställer på de anställda, eller att man gör urvalet efter andra kriterier än vem som faktiskt är bäst lämpad för det. I så fall har man förfelat hela reformen. I så fall ersätter man en orättvisa med en annan, och per definition så förfelar man ambitionen att de bäst lämpade skall anlitas. Är det den vägen vi skall gå hade det varit bättre att behålla den gamla orättvisan. Då hade vi åtminstone haft bättre soldater.

Tyvärr inskränker sig inte detta problem bara till försvarsmakten (även om jag nog vill se det som det mest allvarliga exemplet). Andra yrken där god fysik är centralt, såsom polis och räddningstjänst, har också tendenser att tumma på antagningskrav i syfte att rekrytera fler kvinnor och att få pluspoäng hos statsfeminismens överstepräster.

Den fråga vi måste ställa oss är varför vi har ett försvar. Är det för att försvara landet, eller för att genomdriva genusideologiska utopier? Om det är det senare är vi på rätt spår. Är det däremot det förstnämnda är vi ute och cyklar. Inte så att jag vill förorda att t.ex. försvarsmakten åter utestänger kvinnor. Däremot skall de krav som ställs vara utformade utifrån den uppgift man förväntas lösa, och den skall självklart vara densamma för alla, oavsett etnicitet, kön, eller andra irrelevanta bakgrundskaraktäristika.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson

14 Responses to “Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt?”


  1. 1 svensson februari 14, 2011 kl. 16:04

    Kvinnor i försvaret är en het potatis, så gott som omöjlig att diskutera. Trots att alla vet att kraven sänkts orimligt för att ”få kvinnorna ombord” är det ingen militär som erkänner problemen. Inte ens på forumet SoldF där man kan diskutera anonymt vidgår FM-anställda att det skulle vara ett problem.

    Nej allt är så bra så. Förr hade vi högre fysiska krav men då var ju soldaterna så obegåvade. Nu har vi smarta kvinnor, nu löser vi uppgifterna mycket bättre… Men fyskrav är trots det centralt: man måste som soldat ha överkapacitet att bära saker, t ex att bära en sårad längre än 1 km. Det finns inte alltid helikopter/tg/pbv att frakta den sårade.

    Om detta och mycket annat skrev jag i denna tråd på min blogg. Många intressanta länkar, bland annat till försvarsbloggarna Civilingengören och Morgonsur.

  2. 2 Staffan Andersson februari 14, 2011 kl. 18:53

    ”Självklart skall man inte hindras från att utöva ett yrke bara för att man är kvinna (eller man).”

    Jag håller med om detta i 999 fall av 1000. Vad beträffar stridande soldater är jag tveksam.

    Det går inte att komma undan att synen på kvinnan och mannens plikter gentemot kvinnan har ändrats genom kvinnoemancipationen. Den manliga höviskheten gentemot kvinnan är i stor utsträckning ett förlorat ideal. Trots detta är jag alltså inte mot kvinnoemancipationen som sådan, men om vi utsträcker den till att gälla det yrke där det gäller liv och död så ställs flera frågot på sin spets. I försvaret ska de båda könen behandlas lika. Men är t. ex. en officer lika benägen att ställa en kvinnlig soldats liv i fara som en manlig soldats? Ska en officer behövas ställas inför den frågan? Vore jag officer skulle jag vilja slippa den frågan.

    ”Detta handlar både om individens rätt att så långt möjligt få chans att förverkliga sina ambitioner, .. ”

    Nej, försvaret är inte till för någons ”självförverkligande” utan för samhället.

    F.ö. är det väl bara en tidsfråga innan försvaret anställer genuspedagoger och skickar ned dem till Absurdistan.

  3. 3 Patrik Magnusson februari 14, 2011 kl. 21:02

    ”F.ö. är det väl bara en tidsfråga innan försvaret anställer genuspedagoger och skickar ned dem till Absurdistan.”

    Det vore förvisso en välgärning. Anställ allihop, och skicka iväg dem – med enkel biljett.😉

  4. 4 Tanja Bergkvist februari 14, 2011 kl. 21:45

    Tack för att ni uppmärksammade mig på denna artikel!

    Så här skriver chefingenjören: http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/01/antagningstester.html

    Från artikel i hd: http://hd.se/skane/2011/01/19/kvinnorna-faller-bort-i-till-nya/

    – Eftersom vi använder positiv särbehandling har alla kvinnor som fått godkänt på testerna kommit in, säger Lars Hammarlund.

    Antagningskraven har förändrats jämfört med under värnpliktstiden.

    – De fysiska kraven har sänkts medan värdegrundskraven har höjts, säger han.

    Höjda ”värdegrundskrav” och sänkta fyskrav alltså!

  5. 5 Carolina februari 15, 2011 kl. 10:35

    Staffan Andersson – JA! Äntligen någon som säger ungefär det jag alltid försöker säga och som få verkar vilja ta till sig. Rent mänskligt går det inte att ha män och kvinnor stridande sida vid sida, eftersom man inte vet vilka effekter det får! Det kan gå jättebra, svenskar är kanske redan så hjärntvättade i genustjafset att ingen bryr sig om vem som är man och vem som är kvinna, eller så går det åt helvete! Det fungerar bra när det är övning, men när det blir allvar kan det hända helt fel grejer. Problemet är att man inte vet, så varför chansa?

    Inget får påverka det fokus man måste ha i strid. Att ha en nära vän i sin besättning eller enhet är en helt annan sak – inte som att vara kär i eller kåt på någon. Det är ju både män och kvinnor som kan få dessa känslor.

    Många, kanske de flesta, kan hantera sådana känslor, men vissa kan det inte.

    Försvarsmakten är och kan inte vara en vanlig arbetsplats. Människor är människor – folk blir kära i varandra, någon blir olyckligt kär i någon, några ligger med varandra efter en krogkväll eller när tillfälle ges och så är man obekväm med det efteråt. Några gifter sig och så kan de inte vara på samma fartyg och så måste försvaret anpassa sig till det. Sedan ska man strida ihop, dela värnpliktshytter och krångla till det – det är liksom inte som att mötas i fikarummet mitt i kontorslandskapet.

    Kvinnor kan vara mycket väl vara lämpade vad gäller hjärnkapacitet, många gånger mer lämpade än en större grupp män. Men fysiskt är de sällan det och båda komponenterna måste till, både på land, i luft och till sjöss.

    Försvarsmakten måste vara enkönad och heterosexuell – val av kön känns rätt naturligt…

    Försvarsmakten ligger väldigt farligt till vad gäller deras kära värdegrund. Jag har tilltro till människan, att hon kan ha en åsikt men inte behöver handla efter den. Det har inte försvarsmakten. Alltså kan jag inte som anställd i försvaret ens argumentera för den fakta jag tar upp ovan, även om jag inte på något sätt behandlar kvinnor annorlunda eller riktar kritiken till dem personligen. Det fungerade kanske på 1980-talet, då hade man lite mer stake i försvarsledningen och kunde utreda anklagelser och se nyktert på resultaten. Men nu tror jag inte det går. Det säger ju mer om försvarsledningen än de anställda.

    Försvarsmakten ska väl följa lagen i övrigt? Trakasserier av något slag ska inte vara tillåtna. Hur svårt ska det vara? Att officerare som läser till kapten ska behöva ägna flera föreläsningar och skrivuppgifter åt att diskutera hantering av sexuella trakasserier är ju patetiskt. Det är väl vuxna människor det handlar om?

    Försvaret har inte tid med den typen av frågor. Det finns inte utrymme för att hålla undan känslor, anklaga någon för sexuella trakasserier, eller anpassa placering av manskap efter vilka relationer de har haft till varandra.

    En värdegrund, liksom mobbningstjafs i grundskolan som Tanja Bergkvist berättade om, blir alltid i slutändan en läpparnas bekännelse för de flesta. Mänskliga tillkortakommanden måste ibland accepteras och sedan hanteras på ett helt annat sätt.

    Den svenska försvarsmakten är något av det mest patetiska vi har. Det är inte mycket som krävs, svarar jag på den hårdkokta reklamen som föregått försvarets omvandling från försvar till lekplats. Den reklamen visar tydligt att man inte vet vad man sysslar med. Mer än någonsin försöker man attrahera stridisarnas äventyrslust och självförverkligande även om man försöker dölja det bakom ett humanhycklande världssamvete.

  6. 6 Populisten februari 16, 2011 kl. 11:23

    Frågan är väl inte begränsad till försvarsmakten? Har inte samma diskussion funnits för båda brandmän och poliser?

  7. 7 FredrikN februari 16, 2011 kl. 19:56

    Kvinnor hör inte hemma i krigsmakten (i stridande förband). Ej heller inom polis och brandkår. Man kan tro vad man vill om att kvinnor är som män, men det är de inte. Tyvärr för genuspedagogerna har de helt enkelt fel, det är hela saken.

  8. 8 Populisten februari 16, 2011 kl. 20:18

    @FredrikN
    Ofentligt utslungade åsikter som dina, vilka allt för enkelt kan stämplas som simpel manschauvinism, skadar tyvärr möjligheterna att vinna debatten mot tramsfeministerna allvarligt. I stridande förband kan man möjligen argumentera för åsikten men att en kvinna som uppfyller objektivt satta fysikkrav för polis- eller brandmansyrket inte skulle vara lämplig för uppgiften övergår mitt förstånd.

  9. 9 Staffan Andersson februari 16, 2011 kl. 22:38

    FredrikN,

    I princip skulle man med samma argument kunna utsträcka ett kvinnligt yrkesförbud till fler yrken där livet kan stå på spel. Mina tveksamheter gäller dock främst soldater ”i frontlinjen”. Försvarsintresserade kvinnor kan göra mycket annat inom försvaret. Jag är för att dessa kvinnor för sin egen säkerhet och för att inte ligga andra till last får vapenutbildning. (Av samma skäl är jag emot att fältpräster ska kunna välja att vara ”vapenfria”, de får inte ligga soldaterna till last!) Vad polisyrket beträffar finns flera uppgifter i kontakten med allmänheten där det är viktigt med kvinnor. Det är knappast på liv och död varje dag. I soldatyrket är detta att ”döda eller dö” trots allt något mycket mer centralt för yrket och jag kan inte se att det skulle var ett civilisatoriskt framsteg att ge kvinnor rätten att bli kanonmat. I brandmansyrket är det svårare att se vad kvinnor specifikt kan bidra med, det spelar ju faktiskt inte någon roll om det är en man eller än kvinna som släcker elden. Men jag har inte funderat närmare på detta exempel. Spontant känns det märkligt både med kvinnor som brandmän och med ett förbud där emot.

    Caroline,
    Trevligt att du uppskattade min kommentar. Jag håller dock inte med dig om att soldater måste vara heterosexuella. Starka band som kan leda till särbehandling kan förresten uppstå utan några som helst sexuella känslor. (Om det nu var det som var problemet.) Jag ser det i så fall som en farhåga av rätt teoretisk art. Vi måste, som i alla yrken, utgå från att folk är professionella. Dessutom vore det knappast acceptabelt att fråga ut blivande soldater om deras sexuella läggning. Alternativet vore det tidigare amerikanska systemet ”don’t ask, don’t tell” men det var aldrig särskilt lyckat från någons synpunkt. Till råga på allt vill jag se värnpliktsförsvarets återkomst och då vore något sådant komplett omöjligt.

  10. 10 Carolina februari 17, 2011 kl. 11:44

    Staffan Andersson: Fast det är ju inte av teoretisk art – alldeles för många är inte professionella redan nu, och då har Sverige som modernt försvar ännu inte varit i riktiga situationer på det stora hela (jag bortser från Afghanistan, flottan och flyget har ju inte deltagit där och så omfattande har inte striderna varit ändå). Värnpliktiga, kadetter, officerare till och med, kan inte skilja på kollega och kön. Det ska fjäskas och särbehandlas och vissa kan helt enkelt inte låta bli att behandla kvinnor som kvinnor, håller upp dörrar för den ena men inte för den andre, för att ta ett riktigt banalt exempel, och vissa kvinnor kan inte låta bli att bete sig som kvinnor… Det fungerar inte när det är allvar. Att man har en bäste vän i sitt förband eller i sin besättning är en helt annan sak.

    Sen har vi alla dessa kvinnor och homosexuella som ska spela på sin minoritetssituation så fort saker inte går deras väg, sprida anklagelser och ringa DO och ÖB… finns det tid för sådant tjafs när man ska försvara sin nation alternativt rädda världen?

    De flesta är professionella men alldeles för många är det inte.

    Du säger: ”Men är t. ex. en officer lika benägen att ställa en kvinnlig soldats liv i fara som en manlig soldats? Ska en officer behövas ställas inför den frågan? Vore jag officer skulle jag vilja slippa den frågan.”

    Precis, det är ju en grund av det jag säger, det ena har med det andra att göra.

    Don’t ask, don’t tell vore väl alldeles utmärkt som alternativ i så fall – i ett enkönat försvar. Om de homosexuella verkligen höll käften vill säga. Att det ska tas bort nu är väl mest för att Obama är en sådan fin människa, som ska ställa allt i politiskt korrekt ordning.


  1. 1 Försvarsrekrytering – olyckligt genusexperiment « Christian Carlsson (kd) Trackback vid februari 14, 2011 kl. 13:08
  2. 2 En armé av genusfjollor « Basses Hörna Trackback vid februari 14, 2011 kl. 14:19
  3. 3 Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt? « Esse Non Videri Trackback vid februari 14, 2011 kl. 15:38
  4. 4 Sveriges försvar går samma väg som brandkåren « GenusLeaks Trackback vid februari 15, 2011 kl. 14:33

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar