Svenska diktaturkramare på ny kryssning

Så var det då åter dags för diktaturens kreatur att samla sig till ett utfall mot mellanösterns enda etablerade och stabila demokrati. Än en gång avseglar en flottilj för att utkämpa propagandakrig mot Israel och för att öppna upp Gaza för vapensmuggling, så att de islamistiska fanatikerna i Hamas skall få tillfälle att fullfölja det folkmord på det judiska folket som deras själsfränder misslyckades med för 66 år sedan.

Leninpristagaren Mattias Gardell är en av organisatörerna bakom konvojen

Som vanligt sluter vänsterns kulturelit upp bakom detta projekt, t.ex. genom detta upprop i SvD. Där återfinns de vanliga syndarna, men också en del personer som borde veta bättre, som borde hålla sig för goda både för det sällskap de hamnat i, och det politiska mål, Israels utplånande, de faktiskt ställer sig bakom.

Ok, jag kan redan se invändningarna framför mig: Konvojen är ju en humanitär insats för att hjälpa Gazas lidande befolkning genom att frakta dit mat och mediciner som de så desperat behöver, alternativt att konvojen är en manifestation i syfte att bryta Israels olagliga blockad av Gaza, och att bara Israel slutar göra livet surt för palestinierna så kommer fred och försoning som ett brev på posten att kunna avnjutas av både israeler och palestinier.

Om man bara slutar envisas med att låta sådana trivialiteter som fakta komma i vägen så kan ju dessa invändningar låta bestickande. Men låt mig ändå som den griniga gamla konservativa gubbe jag är göra precis tvärtom. Låt mig istället för att, som så populärt är idag, blint springa i den politiskt korrekta masshysterins spår, vara så besvärlig att jag ägnar mig åt lite självständigt faktabaserat tänkande.

Hjälper Ship to Gaza befolkningen i Gaza?

Stämmer det verkligen att Ship to Gaza syftar till att hjälpa nödlidande i Gaza? Detta är egentligen två frågor, Lider folket i Gaza verkligen nöd, och om så är fallet kan konvojen avhjälpa denna nöd? Det är naturligtvis en definitionsfråga vilka förhållanden som kan räknas som nöd eller ej. Jag tänker inte ens försöka förneka att livet i Gaza måste vara ett helvete, men då kanske inte så mycket beroende på materiell nöd som på det politiska förtryck som råder där, utövat inte av Israel som många kanske tror, utan av de Hamaskontrollerade palestinska myndigheterna i Gaza.

Tittar man på vanliga indikatorer på levnadsstandard som spädbarnsdödlighet och medellivslängd så utmärker sig inte Gaza speciellt. Visst, inte når man upp till den nivå som åtnjuts i Västeuropa eller Israel, men man ligger långt över många länder i tredje världen, och bättre till än regionala grannar som Turkiet och Egypten. Den så kallade blockaden hindrar inte heller att tusentals Gazabor årligen får avancerad vård i Israel, eller att tusentals ton förnödenheter, allt ifrån mat till mediciner, kommer till Gaza landvägen via Israel.

Humanitär hjälp eller mediejippo?

Att påstå att det finns en verklig nöd för Ship to Gaza att lindra med sin last vore således en överdrift. Tittar man lite på den förra konvojen inser man också att även om sådan nöd verkligen funnits, så hade konvojen knappast varit till hjälp. Fartygen var så fullastade med aktivister att man endast fick plats med 10 000 ton förnödenheter, ungefär motsvarande en veckas import från Israel. Mycket av varorna i lasten var dessutom i undermåligt skick. Precis som denna gång erbjöds fartygen av Israel att lossa sin last i Israelisk hamn för vidare befordran till Gaza (minus eventuella kontraband som vapen naturligtvis), något konvojens organisatörer inte var intresserade av. Nu hamnade lasten ändå i Israel sedan konvojen bordats, men ingen hörde av sig och var intresserade att hämta lasten när israelerna efter inspektion släppte den för vidare transport till Gaza.

Fakta talar således för att vad än Ship to Gaza var/är så inte handlar det om en humanitär insats. Många av arrangörerna erkänner också öppet att det inte handlar om detta, utan om en politisk manifestation, en aktion för att piska upp en opinion mot Israel och tvinga dem att häva blockaden mot Gaza. Låt oss därför slippa alla patetiska försök att låtsas som om aktivisterna bakom konvojen är neutrala i konflikten och drivna endast av humanitära skäl. De tar klar och tydlig ställning mot Israel och för dess motståndare i Gaza, Hamas.

Varför Blockad? Varför inte?

Hur är det då med blockaden? Om nu konvojen syftar till att bryta en illegal blockad, är inte det ett legitimt syfte som motiverar denna typ av aktioner? Rent juridiskt råder delade meningar om huruvida blockaden är legitim eller ej. Förutom rent partiska tolkningar tycks uppfattningen om blockadens legitimitet bero på hur man ser på Gazas ställning. Om man betraktar Gaza som ett självständigt land som är i krig med Israel så är Israel i sin fulla rätt att utöva blockad.

Om man däremot betraktar Gaza som en del av Israel, eller som ockuperat av Israel, så kan blockaden betraktas som illegitim, eftersom de internationella regler som legitimerar blockad endast gäller internationella konflikter. Ironiskt nog borde detta innebära att Israel betraktar Gaza som självständigt, medan Hamas anhängare ser Gaza som en del av Israel. Vem har då rätt? Problemet är att båda, eller ingen om man så vill, har rätt.

Formellt är Gaza inte en självständig stat, utan ockuperat av Israel. I praktiken fungerar dock Gaza som en självständig stat, och det islamistiska Hamas som dess regering. Israel har helt utrymt Gaza och utövar ingen militär kontroll på marken. Däremot kontrollerar Israel luftrummet över Gaza och som sagt dess kustlinje.

Om vi lämnar juridiken bakom oss och tittar på faktiska motiv och konsekvenser av blockaden klarnar bilden i mina ögon. Varför upprätthåller Israel blockaden? Varför vill Hamas och dess lydiga redskap i den globala vänstern bryta den? Vad skulle hända om blockaden upphörde?

Israelisk skolbuss träffad av missil från Gaza

Israels syfte med blockaden är i huvudsak att förhindra införsel till Gaza av vapen, såsom raketer, som sedan kan användas av militanta palestinier, med Hamas goda minne, för att beskjuta civila Israeler. Sedan 2001 har över 8000 raketer avfyrats från Gaza mot Israel. Till en början handlade det om ett fåtal attacker, men sedan Israel evakuerat Gaza 2005 ökade attackerna lavinartat. Under 2008 började Hamas och andra milisgrupper smuggla in raketer via Egypten. Dessa nya raketer hade längre räckvidd och beskjutningarna ökade nu till en intensitet om över 100 om dagen. Totalt dödades 28 israeler och hundratals skadades.

Det var i syfte att stoppa dessa raketattacker som Israel angrep Gaza årsskiften 2008-2009, och det är för att hindra att än fler raketer förs in med fartyg som Israel vägrar släppa genom fartyg till Gaza. Att hotet om smuggling är reellt visar en incident i mars detta år, då Israel bordade ett fartyg på väg från Syrien till Egypten. Detta visade sig innehålla iranska missiler på väg till Gaza och Hamas. På grund av den israeliska blockaden tvingas Hamas smuggla in sina vapen via den besvärliga rutten över Alexandria och Sinai och via tunnlar in i Gaza.

Varför vill då Hamas och dess allierade bryta blockaden? Naturligtvis finns ett stort symbol- och propagandavärde i att uppnå detta. För Hamas finns också det rent inrikespolitiska motivet att desarmera en källa till folkligt missnöje. Palestinierna är inte dummare än att många av dem inser att det är Hamas oförsonliga politik som är grunden för den blockad som obestridligen gör livet i Gaza bistrare än vad det hade behövt vara.

Rent praktiskt handlar det främst om att öppna upp Gaza för införsel av fler och mera avancerade vapen att terrorisera israelerna med. Rutten via Egypten och tunnlarna är besvärlig och farlig. Med fartyg direkt till Gaza skulle en störtflod av vapen från Iran kunna tas in, istället för dagens rännil.

Om önskemålet bara hade varit att frakta in civila förnödenheter hade inte blockaden varit något större problem. Det hade bara varit att låta varorna föras in via Israel, som ju tillåter denna typ av varor. Vapen, däremot, går inte föra in på detta vis. För det måste blockaden brytas. Människans förmåga till naivitet och självbedrägeri är enorm så jag skall låta vara osagt om alla de som undertecknat uppropet till förmån för Ship to Gaza inser detta, men den bistra sanningen är att de lånar sina namn till stöd för fler raketattacker på oskyldiga civila israeler.

Hamas mål och Israels dilemma

Men är det då inte så att det är Israels aggressiva beteende, deras förtryck av palestinierna, som föder allt detta hat mot Israel? Om Israel lade mer fokus på olivkvisten än på svärdet skulle väl Hamas och palestinierna bli mera välvilligt inställda och sluta med sina raketattacker och självmordsbombare? Kanske skulle en slopad blockad kunna bana väg för fred?

Jag måste här deklarera att jag inte alltid tycker att Israel agerar på det klokaste sätt. Ibland får man intrycket att de överreagerar, att alla år av terrorism och arabisk hatpropaganda till sist fått Israelerna ur balans. Sedan färgas såklart den bilden av ett allt mera kompakt antiisraeliskt medieklimat.

Det problem som Israelerna har, och som alltför få i västvärlden tycks inse, är att israeliska eftergifter och fredsinviter inte alls självklart besvaras med samma mynt. Hamas har mycket tydligt gjort klart att de inte kan acceptera något annat slutmål än att Israel utplånas. Att förhandla med en motpart som har din utplåning som sitt sista medlingsbud är inte helt lätt.

Det är detta som är Israels dilemma. Genom sin korta historia har Israel gång efter annan visat att de är villiga att förhandla, att de kan tänka sig att byta jord mot fred. Precis som i alla andra länder finns i Israel både duvor och hökar, och de allra flesta finner man där emellan. Säkerligen skulle det gå att få politiskt stöd i Israel för en politik som innebar att Gaza och huvuddelen av Västbanken blir till en palestinsk stat, under förutsättning att denna palestinska stat respekterar Israels sätt att existera, och låter bli att försöka döda israeliska civila så fort man får tillfälle. Ibland har denna strategi funkat, t.ex. med Egypten, ibland inte, som fallet för det mesta varit med palestinierna. Utrymningen av Gaza 2005 var ett led i ett försök att gradvis ge palestinierna självbestämmande med sikte på en framtida självständig stat och på fred. Resultatet? Militanta palestinier utnyttjade IDF:s reträtt till att trappa upp angreppen på civila mål i Israel. Otack är världens lön.

En demokrati är dessvärre handikappad i mediekriget mot en motståndare som är beredd att hänsynslöst offra sin civilbefolkning

Därmed är Israel i den föga avundsvärda situationen att man kan välja att sätta hårt mot hårt, såsom man gjorde i Gaza 2008-09 och mot den förra aktivistkonvojen mot Gaza, men då till priset att bli stämplad som skurk i världsopinionens ögon, eller man kan göra eftergifter och då till priset att dessa eftergifter av fienden utnyttjas till att åstadkomma än mer skada på Israel. Eftergifter föder också krav på än fler eftergifter och så står man åter inför samma val. Hårt mot hårt, eller fler eftergifter.

Inget tyder ännu på att det finns någon punkt där Hamas till sist skulle vara nöjd med eftergifterna, inte förrän sista juden klättrat upp till Masada och hoppat. Med dessa förutsättningar är det inte så konstigt att Israel drar sig för eftergifter, utan hellre slår tillbaka. Bättre att ta strid under gynnsamma förutsättningar, än när man genom eftergifter tryckts tillbaka mot väggen.

Därmed är israelerna fast i en hårdför politik som i det långa loppet inte heller är hållbar. Palestinierna har med tiden blivit allt skickligare att manipulera världsopinionen, och de får god hjälp av västerländska media och andra ur vänstereliten som villigt sprider deras budskap, liksom av ett FN som domineras av diktaturstater i tredje världen som mycket lättare identifierar sig med terrorgrupper som Hamas, än med demokratin Israel.

Därmed tycks det som om konflikten är dömt att fortsätta i evighet, eller åtminstone till dess att Israel utplånats, eller att Hamas modererats eller avlägsnats från makten. För oss som inte ser det förstnämnda som en rimlig lösning är det uppenbart att om fred skall kunna uppnås så ligger bollen i huvudsak hos palestinierna (därmed inte sagt att det inte finns något Israel skulle kunna bidra med också). Det är från Hamas eller hos befolkningen i Gaza som en förändring måste komma om vi skall kunna börja den långa vandringen mot en konstruktiv lösning.

Skulle beskjutningarna från Gaza mot Israel upphöra, skulle myndigheterna i Gaza (vare sig de leds av Hamas eller någon annan) tydligt deklarera att även Israel har rätt att existera, så skulle grunden för en blockad av Gaza försvinna. Opinionen i Israel, som ju är en demokrati, skulle se till att blockaden gradvis lättades och på sikt upphörde. Då är vi på rätt väg.

Ship to Gaza sätter dock ingen press på palestinierna att inleda denna förändring. Tvärtom syftar den till att stödja den nuvarande regimen i Gaza i dess oförsonliga hållning, att få bort blockaden utan att Hamas skall tvingas till nödvändig moderering av sin politik. Därmed är detta jippo inte ett stöd för vare sig fred eller den humanitära situationen i Gaza. Det är ett stöd för fortsatt konflikt, och i praktiken en liten bricka i det spel som nödvändiggör den blockad man säger sig vilja bryta.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

32 Responses to “Svenska diktaturkramare på ny kryssning”


  1. 1 johnny segal juli 4, 2011 kl. 12:08

    STORT TACK för denna fina artikel.
    mvh
    johnny

  2. 2 Förbipasserande juli 4, 2011 kl. 15:14

    Det här var det bästa jag läst i ämnet på mycket länge. Det är verkligen synd att det inte kommer en större läskrets tiill del.

  3. 3 Patrik Magnusson juli 4, 2011 kl. 16:07

    Johnny segal & Förbipasserande:

    Tack för era vänliga ord. Sedan en liten ”förmaning”: Underskatta inte läskretsens storlek på T&F. En populär artikel brukar kunna nå upp i över 1000 unika läsare.😉

    Men tipsa för all del alla ni känner om T&F i allmänhet och min artikel i synnerhet, och länka gärna hit. Nya läsare är alltid välkomna.

  4. 4 Van juli 4, 2011 kl. 17:35

    Mycket bra artikel. Via dagspressen har jag, som inte är särskilt insatt i konflikten, fått intrycket att Gazaborna lever under svällt, obefintligt sjukvård och att Israel medvetet gör livet så surt som möjligt för dem.

    Men är inte roten till konflikten att Israel vägrar återgå till de gränser som fans år 1948? Att Israeler inte låter palestinska flyktingar i tex. Libanon återvända? Att det inte kan bli någon varaktig fred tills detta sker?

  5. 5 Allianspartisten juli 4, 2011 kl. 19:51

    Mycket upplysande ord som varje godtrogen vänstersympatisör borde läsa och djupt begrunda.

    ”Där återfinns de vanliga syndarna, men också en del personer som borde veta bättre, som borde hålla sig för goda både för det sällskap de hamnat i, och det politiska mål, Israels utplånande, de faktiskt ställer sig bakom.”

    Ytterst är detta bara ännu ett exempel på att vänsterns hat mot USA och Israel alltid går före omtanken om demokratin.

    Det finns ingen som helst tvekan om att Hamas är nära knutet till såväl mullornas odemokratiska styre i Iran, där människor avrättas efter summariska rättegångar, som till den förfärliga våldsregimen i Syrien som nu helt öppet ägnar sig åt systematiska massmord på oppositionella. För detta blundar vänsteretablisemanget i sitt hat.

    Det är väl en sak att ”de vanliga syndarna” där givetvis företrädare för kommunistpartiet, som i grunden är och ända sedan bildandet 1917 varit djupt antidemokratiskt, finns bland undertecknarna, där också den oförbätterlige stalinisten Sven Wollter återfinns.

    Mer beklämmande att där även finns företrädare för såväl socialdemokraterna och miljöpartiet som borde vårda sitt rykte som demokratiska partier på ett bättre sätt.

    Allra mest beklämmande är att en av vår kyrkas aktiva biskopar, i sällskap med en före detta ärkebiskop, finns bland undertecknarna. Som medlem av Svenska Kyrkan finner jag detta helt oacceptabelt! Dessa borde verkligen veta bättre.

  6. 6 Patrik Magnusson juli 4, 2011 kl. 22:20

    van: ”Men är inte roten till konflikten att Israel vägrar återgå till de gränser som fans år 1948?”
    Det är nog att förenkla att peka ut någon enskild faktor som rot till konflikten. När det gäller 1948 års gränser får nog de helt ses överspelade av historiens vindar. Dessa gränser har i praktiken aldrig existerat annat än på teoretiska delningskartor. Innan staten Israel ens hade tagit praktisk kontroll över de områden som utpekats som deras, så anfölls de av arabstaterna.

    Resultatet av detta försvarskrig blev att Israel kom att kontrollera ett större område än de ursprungligen tilldelats (i princip det som brukar kallas 1967 års gränser). Eftersom arabstaterna vägrade att sluta fred förblev dessa områden ockuperade av Israel, medan återstoden av det som skulle ha blivit en palestinsk stat ockuperades av Egypten och Jordanien, ett förhållande som för övrigt väckte föga irritation hos palestinierna och världsopinionen.

    När Israel till sist lyckades få en fredsöverenskommelse med Egypten 1979 och Jordanien 1994 så reglerades gränserna dem emellan, vilket bl.a. innebar att Israel återlämnade en del landområden. Även gränsen mellan Libanon och Israel får anses reglerad genom en insats av FN år 2000. Det som återstår att reglera, förutom Israels korta gräns mot Syrien, är då var gränsen mellan Israel och en nybildad palestinsk stat skall gå. Detta bör rimligen lösas genom förhandlingar där 1967 års gränser får betraktas som en ytterlighet och dagens situation är den andra ytterligheten.

    Israel har i förhandlingar varit berett att avstå 100 % av Gaza och 95 % av västbanken till en palestinsk stat. De återstående procenten har motiverats av stora judiska befolkningscentra och vissa strategiska hänsyn. Ett Israel som inte ständigt hotas av sina grannar skulle säkert kunna kompromissa ytterligare. Problemet är att motparten, i alla fall Hamas och dess allierade, inte godkänner vare sig 1967 års eller 1948 års gränser. För dem finns bara Israels totala försvinnande från kartan. Skall man leta en enda orsak till konflikten ligger denna nära till hands.

    ”Att Israeler inte låter palestinska flyktingar i tex. Libanon återvända?”

    Flyktingfrågan är naturligtvis en stötesten. När arabstaterna förlorade kriget mot Israel 1948-49 flydde många araber från Palestina till angränsande arabstater. Detta var inte något som berodde på en medveten fördrivning från israelisk sida, utan skedde till följd av en kombination av skrämselpropaganda och påtryckningar från de arabiska ledarnas sida. En del stannade dock kvar och de och deras ättlingar åtnjuter nu fulla medborgerliga rättigheter i Israel. Några har faktiskt tillåtits återvända, men de flesta lever alltså som flyktingar i Libanon, Jordanien och andra arabstater.

    Grovt förenklat kan man säga att Israel och palestiniernas oenighet kring dessa flyktingar gäller vilka förutsättningar som skall gälla innan ett återvändande kan bli aktuellt. Israel vill ha ett erkännande för sin rätt att existera, en fredsöverenskommelse och ett slut på terrorn, innan de låter människor som skulle kunna utgöra femtekolonnare återvända. Palestinierna vill ha rätt att återvända först, innan de är beredda att diskutera fred och slut på terrorn.

    Att ett massivt återflöde av palestinier till Israel skulle utgöra ett kraftfullt vapen för att bringa staten Israel på fall är något som man från arabisk sida knappt bryr sig om att förneka. Det är inte utan att man förstår israelernas tvekan. Jag har också ärligt talat lite svårt att se att rättigheten att återvända skulle vara särskilt stark för personer som valde att lämna landet för över 60 år sedan, och än mindre de betydligt fler som fötts sedan dess i flyktingläger i grannländerna och aldrig satt sin fot i Palestina. Det blir lite som om alla ättlingar till de finnar som fördrevs från Östkarelen 1944, eller ättlingarna till de tyskar som fördrevs från Polen och Tjeckoslovakien 1945 skulle kräva att få återvända.

    Till skillnad från palestiniernas arabiska ”bröder” har dock finnar och tyskar tagit om hand om dessa fördrivna människor och hjälpt dem att finna sig till rätta och gå vidare med sina liv istället för att sätta dem i flyktingläger i avvaktan på att förlorade områden skall återerövras. En annan stor grupp som fördrivits och effektivt omhändertagits är alla de judar som efter 1948 tvingades lämna sina hem i olika arabstater. Dessa var uppskattningsvis dubbelt så många som de araber som samtidigt flydde från Palestina, men få känner ens till deras öde.

  7. 7 idiotsakert juli 5, 2011 kl. 16:36

    Strålande sansat och nyanserat. Tack.

  8. 8 Anna juli 5, 2011 kl. 17:54

    Tack för denna artikel, svensk media är ett skämt när de gäller att sprida korrekt information om situationen.

  9. 9 Erik juli 6, 2011 kl. 12:48

    Efter att själv ha arbetat för biståndsorganisationer i mellanöstern i flera år (däribland Gaza 2 månader), tycker jag artikeln generellt sett är befriande nyanserad. Det är förstås ytterst tveksamt vad som skall betraktas som ”fakta/information” i det tragiska exemplet Israel-Palestina konflikten när man betänker den historiska kontextens inverkan på nutidens agerande, såsom exempelvis sionisternas aggressiva expansionspolitik från 1940-talet och framåt eller arabstaternas oförsonliga hållning. Men stort tack för att du lyft fram aspekter i debatten som alltför sällan diskuteras i Sverige (förmodligen främst för att etablissemangets oratorer räds PK-bilan!).

  10. 10 van son juli 6, 2011 kl. 13:24

    Patrik Magnusson: Tack för dina svar, som tar upp information och synsätt på konflikten som man vanligtvis inte läser annanstans.

    Jag har läst en del artiklar av dig här på TF. Det finns något djupt sympatisk med ditt sätt att skriva. Du är balanserad och nyanserad, men inte mjäkig. Det är tydligt vad du står i sakfrågorna men ändå varken provocerande eller enkelspårig.

  11. 11 Henrik juli 6, 2011 kl. 16:38

    Till viss del har Magnusson en poäng. Men det finns ju förklarliga själ till att terrororganisationer som Hamas grundas och får ett brett folkligt stöd, då Israels expansion i området sedan staten grundades har varit minst sagt brutal. Statens territorium har utökats samtidigt som Palestinas territorium har minskat. Hat föder hat och därför har religiös nationalism uppstått på båda sidor, något som motverkar fred och frihet i området.

  12. 12 Patrik Magnusson juli 6, 2011 kl. 22:13

    Henrik,

    Naturligtvis finns det förklarliga skäl till att terrororganisationer som Hamas grundas, men jag skulle inte säga att de i första hand är de som du antyder. Visst finns det i varje konflikt en dynamik som gör att vissa individer på varje sida radikaliseras, och då särskilt på den sida som upplever sig som förlorare, men att just denna konflikt skulle ha varit brutalare än andra, eller att Israel av parterna i den skulle ha varit särskilt brutala håller helt enkelt inte i ljuset av fakta.

    Israel och arabstaterna har utkämpat en serie krig sedan 1948. I samtliga fall var det aggressiva aktioner från arabsidan som utlöste fientligheterna (även om det förekommit att Israel slagit till först i preventivt syfte när de bedömt ett arabanfall som oundvikligt – såsom 1967). Krig är alltid brutalt. Det handlar om att med våld betvinga en motståndare. Det finns en rad lagar som reglerar hur krig får föras, i syfte att minimera denna brutalitet och risken att icke stridande drabbas. Såvitt jag kan bedöma har IDF alltid gjort sig unikt stora ansträngningar för att undvika denna typ av civila offer. Därmed inte sagt att man alltid lyckats till 100 %. Det är omöjligt.

    Under de senaste decenniernas strider mot militanta terrorgrupper har israelerna allt för ofta haft att göra med motståndare som, förutom att de själva inte är reguljära uniformerade trupper, utan civila med vapen, gärna utnyttjar sin egen civilbefolkning som mänskliga sköldar. Om man grupperar sina trupper mitt bland civila, i skydd av sjukhus, skolor eller moskéer, så tvingar man motståndaren att antingen avstå från bekämpning, eller att löpa större risk för vådabekämpning när man skjuter tillbaka.

    Att strida i skydd av icke-kombattanter på detta vis är förbjudet just för att det skapar denna omöjliga situation, och ansvaret för att oskyldiga blir lidande ligger i detta läge på den som gömmer sig bakom dem, inte den som skjuter. Men det struntar förstås Hamas i. Dessa situationer är nämligen guld värda för dem. Det skapar den bild av israelerna som brutala som man behöver för att piska upp hat bland den egna befolkningen, och för att dupera världsopinionen.

    Att Hamas har så pass stort stöd som man faktiskt har beror på en rad faktorer, varav den viktigaste sannolikt är att barn från späd ålder indoktrineras till ett fanatiskt hat mot judar. En annan faktor är just den att man med terrorattacker och hänsynslöst offrande av sin egenbefolkning tvingar fram militära motåtgärder från Israels sida, vilka man kan använda för att stärka bilden av Israel som fienden. Ytterligare en faktor, ofta förbisedd av såväl Hamas beundrare som dess motståndare, är det sociala arbete man utfört bland en befolkning som inte alltid haft det så lätt.

    En stor del av de resurser som kommer till Hamas från Iran, Saudiarabien, och privata donatorer, går till skolor, sjukvård, barnhem, soppkök och annan social omsorg. Detta ger Hamas en betydligt större legitimitet hos befolkningen än Fatah, som var genomkorrumperat, samtidigt som alla de kontakter med befolkningen som Hamas olika sociala institutioner innebär, utgör utmärkta tillfällen för ideologisk fostran.

    Som jag skrev i artikeln och som jag gärna betonar igen, så vore det naivt att påstå att Israel alltid gör allting rätt, och att inte de också med en klok politik skulle kunna bidra till en fredsprocess. Jag kan t.ex. se en fara i att israelerna tar Hamas oförsonliga hållning som ursäkt för att inte lägga ned tillräcklig möda på att försöka förhandla med de palestinier som faktiskt skulle vara beredda att göra det, och att man ibland frestas att trycka till palestinierna lite hårdare än vad som rent säkerhetsmässigt vore nödvändigt, som tack för alla självmordsbombare och Gradraketer.

    Det gäller dock att hålla perspektivet klart för sig. Israel är demokratin som försvarar sin civilbefolkning och ibland gör ett och annat misstag eller övertramp, Hamas är terrorgruppen som medvetet gör civila till sina måltavlor och sina sköldar, som strävar mot en totalitär teokrati. Israel är parten som ständigt söker kompromisser och är berett till eftergifter. Hamas är parten som söker den andres utplåning. Det går helt enkelt inte applicera någon kålsuparteori på dessa båda parter, och det går definitivt inte som Ship to Gazas tillskyndare ensidigt peka ut Israel som boven i dramat.

  13. 13 Oskar juli 7, 2011 kl. 13:50

    Att stödja Israel är inte värt besväret.

  14. 14 Henrik juli 7, 2011 kl. 17:18

    Magnusson,

    Självklart känner jag till allt det där, som du så bra redogör för. För det första ställer jag mig inte på någon av parternas sida, och för det andra är det viktigt att ha insikt i orsaken till i konflikten. Detta är något du missar i din analys. Ett tydligt exempel på orsaken är det postkoloniala arvet som området har. Området var ett brittiskt protektorat till efter andra världskriget då det sedan styckades upp där en del tillföll det judiska folket där de sedan grundade staten Israel. Detta var ju oerhört osmidigt gjort eftersom det redan bodde människor där med av annan härkomst en judisk, så kallade palestinier. Hur skulle du själv regera om någon plötsligt beslutade att anlägga en tomt mitt på din tomt?? Eller hur tror du fransmännen skulle reagera om engelsmännen plötsligt upprättade en stat mitt i Frankrike? Klart det blir en konflikt, när gränser dras utan eftertanke, titta bara på Afrika. Detta frambringar ett ”ni och dem”, vilket oftast grundas i etnicitet. Något som staterna Israel och Palestina hela tiden återskapar och därmed uppstår ett ihållande förakt mot varandra, då de tror detta är den bästa lösningen att säkra statens fortsatta existens, istället för att samarbeta med varandra. Har man detta i åtanke när man analysera Israel Palestina konflikten, får man också större insikt i varför parterna gör som de gör…Dock är det fortfarande inte godtagbart att ta till våld,

  15. 15 idiotsäkert - noomi berlinger-stahl juli 7, 2011 kl. 18:35

    @Henrik. Med risk för att låta predikande så delades det brittiska mandatområdet av FN. Den delningen, dvs. kompromisslösningen, accepterades av den judiska befolkningen, men inte av Arabligans medlemmar. Senare gränsändringar, eller som någon här kallade det, sionisternas agressiva expansionspolitik, förorsakades alla av arabländernas krigsförklaringar mot Israel, 1948, 1967, 1973. Om man startar krig har man inte privilegiet att ångra sig senare.

    Sen kan man inte heller bortse från tre flyktingfrågor. Delningen av Palestina i en judisk och en arabisk del skulle delvis lösa frågan om vad som skulle hända med de judiska flyktingarna i Europa efter andra världskriget. Man behöver ju inte förklara varför överlevande judar inte kunde eller ville flytta tillbaka till Polen resp. Tyskland etc. Man kan beklaga sig över att så skedde, men det ändrar inte dagens verklighet.
    I.o.m att staten Israel grundades uppstod ytterligare två flyktingbefolkningar, araber som bott i Palestina och antingen valde eller tvingades lämna sina hem, samt en ungefär lika stor grupp av judar från arabländer som flydde sin alltmer fientliga omgivning. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn till dessa ca. 600.000 araber kallas ännu idag flyktingar och lever på UNWRAs allmosor i permanenta flyktingläger runt om i Mellanöstern. 700.000 judar från arabisktalande länder kom till Israel och blev, israeler.
    Israeliska regeringar, inklusive högerregeringar, har gång på gång visat att de är villiga att hitta en lösning. Sinai återlämnades till Egypten, trupperna drogs tillbaka från ett fientligt Libanon, alla judiska bosättningar flyttades från Gaza.
    Jag har bott i Israel i över trettio år. Fredsviljan, och kompromissviljan, genomsyrar samhället. Visst finns det avvikande åsikter, men de är marginella.
    Men istället för att uppmuntra kompromissviljan på den palestinska sidan piskar europeiska aktivister upp stämningarna med sin infantila flottilla. För att få fred måste vi inse att detta inte är en ekvation där den ena sidans väl är den andra sidans ve. Inget kunde vara bättre för Israel än ett välmående Palestina. Vi behöver samarbete, inte krigshets. Men för att det ska hända måste palestinierna och arabvärlden acceptera att Israel finns, istället för att koncentrera all sin energi på att bli av med oss. Diskussionen om vem som var här först är meningslös, vi är här nu, och de är här nu. Vad gör vi nu?

  16. 16 Patrik Magnusson juli 7, 2011 kl. 20:18

    Henrik:
    ”Självklart känner jag till allt det där, som du så bra redogör för”

    Åh, förlåt min föreläsande ton. Gammal yrkesskada. Som lärare får man lätt lite abstinensbesvär så här års.😉

    ”Detta är något du missar i din analys. Ett tydligt exempel på orsaken är det postkoloniala arvet som området har”

    Det finns naturligtvis en lång historia (i detta område för oss simpla nordbor en ofattbart lång historia) att falla tillbaka på för att förklara, eller ursäkta, det som sker idag. För att inte riskera att falla i fällan att formulera mig i avhandlingsformat nöjer jag mig med att konstatera att ”postkolonialt arv” hör till begrepp som jag har viss aversion mot. Ja, kolonialmakter har förvisso inte alltid gjort allting rätt, men det finns inget som är så bekvämt för allsköns kleptokrater, diktatorer och andliga ledare i tredje världen, som att skylla sina egna tillkortakommanden på ”postkolonialt arv”.

    Både judar och araber har starka historiska band till området, och ingendera av parterna fick direkt något serverat på silverfat när FN beslutade att de skulle få bilda varsin stat. Intressantare än de förutsättningar man fått i historiens giv är dock vad man gör med dessa förutsättningar. Israelerna accepterade förutsättningarna och byggde upp en välmående demokrati, araberna gjorde det inte. De riktade sin energi på att förstöra och ta ifrån israelerna vad de byggt upp, istället för att skapa något eget.

    ”Hur skulle du själv regera om någon plötsligt beslutade att anlägga en tomt mitt på din tomt??”

    Åh, jag skulle naturligtvis bli mycket förgrymmad. Problemet med denna typ av analogier är att de behöver vara korrekta för att vara meningsfulla. Fråga istället vad jag skulle säga om någon anlade en tomt på den ovårdade allmänningen bredvid min tomt, eller erbjöd sig köpa en del av min tomt till ett pris en bra bit över marknadsvärdet, just när jag är som bäst behov av pengar, eller går i tankar på att flytta in till staden. Det skulle jag knappast kunna klaga på.

    Möjligen skulle min svenska avundsjuka få mig att gnissla tänder om det visar sig att min nye granne odlade upp den förfallna markplätten som jag aldrig brydde mig om och som han köpte av mig, och sedan tjänade storkovan på markens avkastning. Kanske skulle jag då muttra något om orättvisan att min granne tagit min mark ifrån mig och kräva straffskatter på framgångsrika bönder att delas ut till jordlösa stackare som mig. Om jag varit socialist vill säga.

    Ju djupare man gräver ned sig i detaljerna kring hur det faktiskt gick till när invandrade judar blev jordägare i Palestina och hur staten Israel bildades, desto starkare tycker jag israelernas historiska anspråk ter sig. Som Noomi Berlinger-Stahl påpekar bör man dock inte snöa in för mycket på vad som varit. Den intressanta frågan är hur vi utifrån de förutsättningar vi har att jobba med idag kan skapa en lösning som är hållbar och som gör båda parter till vinnare.

    De som skulle ha mest att vinna på en sådan approach är palestinierna. Samtidigt är det de som är mest ovilliga att acceptera en sådan lösning. De har alltsedan 1948 och fram till denna dag varit mera intresserade att göra israelerna till förlorare, än att själva bli vinnare. Första nödvändiga steget mot framgång är därför att få fler palestinier att acceptera tanken på att ett utfall där både judar och araber blir vinnare är önskvärt. Det tragiska med Ship to Gaza är att det går precis i motsatt riktning. Det syftar till att stärka de krafter hos palestinierna som inte är intresserade av win –win, utan av win – die.

  17. 17 Allianspartisten juli 7, 2011 kl. 20:39

    ”Diskussionen om vem som var här först är meningslös, vi är här nu, och de är här nu.”

    Exakt, historien har ingen ”kalibreringspunkt” som utgör en exakt sanning om vilka gränser som är de rätta och vem som exakt skall finnas innanför olika gränser.

  18. 18 Allianspartisten juli 7, 2011 kl. 21:09

    ”Ett tydligt exempel på orsaken är det postkoloniala arvet som området har.”

    Att tala om postkolonialt arv i Palestina är inte relevant då Palestina vare sig var någon koloni eller något protektorat i ”kolonialistisk mening”. Strikt sett tillhörde inte Palestina Storbrittanien på samma sätt som övriga kolonier. Storbrittanien hade ett mandat givet av Nationernas Förbund att förvalta Palestina och Transjordanien efter första världskriget. Orsaken var att Osmanska imperiet, till vilket Palestina hört sedan tidigt 1500-tal, föll sönder.

    Redan i Balfourdeklarationen 1917 hade Storbrittanien, Frankrike med flera stater enats om att skapa ett ”nationellt hem” för det judiska folket. I deklarationen sägs:

    ”His Majesty´s Government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use there best endeavours to facilitate the achievement of this object. It being clearly understood that nothing shall be done which may prejuudice the civil and the religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine or the rights or political status enjoyed by Jews in any other country”

    Frågan har alltså väldigt lite att göra med en europeiska kolonialsimen.

  19. 19 Henrik juli 9, 2011 kl. 11:59

    @ noomi berlinger-stahl; @Peter Magnusson

    Ja jag vet att FN det var som ledde utvecklandet av den Judiska staten Israel, där särskilt Storbritannien och Frankrike var ledande. Men då jag förmodar att de som väljer att delta i denna diskussion känner till historien, så väljer jag att inte redogöra in i minsta detalj för den backomliggande historien, utan mer för viktiga punkter, som jag tycker fallit bort i diskussionen. Dock är det oerhört viktigt att känna till den bakomliggande historien för att förstå världen idag, då dagens samhälle bygger på gårdagens samhälle. Självklart håller jag med om att vi ska leva i nuet, men får att kunna göra det så måste vi vara medvetna om ”dået”, hur ska vi annars kunna skilja på då och nu? Vilket är oerhört viktigt för att kunna göra en godtagbar analys av en situation som denna. Som Noomi Berlinger-Stahl påpekar bör man dock inte snöa in för mycket på vad som varit. För att kommentera citatet ”Den intressanta frågan är hur vi utifrån de förutsättningar vi har att jobba med idag kan skapa en lösning som är hållbar och som gör båda parter till vinnare”. Det dock som tidigare sagt väldigt viktigt att ta hänsyn till det som varit, då det har skapat dagens förutsättningar. Gör man inte detta är det lätt att göra om samma misstag igen och därmed inte komma till en hållbar lösning. Dock var det som ni nämner inte försvarbart av de omkringliggande arabiska staterna att starta krig när Israel utropades, och lika lite försvarbart är det av Israel att sedan utvidga gränserna, vilket för mig känns oerhört dumdristigt då detta inte direkt skapar en bättre relation. Och visst skulle båda parterna tjäna på en lösning, och att säga inte minst sagt Palestina känns för mig lite oklart. Israel skulle tjäna minst lika mycket på detta, då de skulle kunna nedrusta sitt försvar i avsevärd mening, då det kostar åtskilliga miljarder dollar per år. Exporten skulle säkerligen också öka av olika jordbruksprodukter som tyvärr idag bojkottas av många, då de kommer från just Israel. Det skulle även dra upp säkra kurserna för många börsnoterade bolag, vilket alla börsjudar som sponsar Israel skulle tjäna på.

    @Allianspartisten

    Du verkade inte riktigt instämma om att området har ett postkolonialt arv. Hur tänkte du då? Området ha ju varit ockuperat av olika maktimperier under tusentals år ex. romarriket, arabiska riket, olika europeiska stater under korstågen, osmanska riket och sedan efter andra världskriget under Storbritannien. Känns för mig som ett ganska postkolonialt arv……

  20. 20 Patrik Magnusson juli 9, 2011 kl. 13:36

    Henrik

    ”och lika lite försvarbart är det av Israel att sedan utvidga gränserna”

    Fast om man nu som du vill skall beakta de historiska förloppen (och där har du bitvis rätt – man kan inte, och bör inte, helt bortse från historien) så finns det en betydande skillnad mellan arabsidans försök att utvidga gränserna och Israels faktiska utvidgning. Israels utvidgning (1948-49 och 1967) skedde som ett resultat av försvarskrig. Sedan väl arabsidan gripit till vapen kan jag inte se det annat än rimligt att Israel utkämpar det krig som tvingats på dem med alla till buds stående medel.

    Genom sin skicklighet på slagfältet kom israelerna att besätta områden utanför sina gränser innan motståndarna insåg att slaget var förlorat och gick med på vapenvila. I detta läge kunde naturligtvis Israel ha retirerat till sina ursprungliga gränser i avvaktan på att bli angripna igen.

    Att man inte gjort detta har två viktiga skäl. För det första visar en titt på kartan att Israel är ett väldigt smalt land. Det saknar helt strategiskt djup. Blir landet anfallet behövs inte mycket till motgångar för att fienden skall kunna dela det mitt itu och nå Medelhavskusten intill Israels största stad. I ett läge där Israels grannar är vänligt inställda spelar detta ingen roll, men så länge dessa grannar önskar utplåna Israel ger man inte gärna upp en strategisk fördel om man kan undvika det.

    För det andra har land alltid utgjort ett viktigt förhandlingskort. Israel har konsekvent följt en strategi av att lämna ifrån sig land i utbyte mot erkännande och fred. Problemet har varit att arabsidan inte varit villiga att betala priset för att få tillbaka de landområden deras egna vårdslösa politik kostat dem, nämligen att erkänna Israels rätt till existens, och utlova fred. Så snart det funnit en chans att byta bort land mot fred har Israel nappat.

    ” Det skulle även dra upp säkra kurserna för många börsnoterade bolag, vilket alla börsjudar (sic!) som sponsrar Israel skulle tjäna på.”

    Woops, där trillade visst fernissan av. Det är märkligt hur det om man diskuterar tillräckligt länge med en israelhatare nästan alltid flyter upp denna typ av föreställningar om en judisk världskonspiration, om judar som kroknästa krämare, vilka med dolda trådar styr världsekonomin och håller Israel under armarna. Var har du läst detta? Sion vises protokoll? Röd Press? Någon annan antisemitisk publikation?

  21. 21 Allianspartisten juli 9, 2011 kl. 14:29

    Henrik,
    ”Du verkade inte riktigt instämma om att området har ett postkolonialt arv. Hur tänkte du då? ”

    Om man överhuvudtaget skall diskutera i termer av ”postkolonialism”, något som är en diskussion i sig, måste man först definiera detta begrepp. Låt oss ta den definition som Wikipedia ger som utgångspunkt:

    ”Med postkolonialism eller postkolonial teori åsyftas vanligen studiet av den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter för olika delar av världen. Fokus ligger på att förklara samhällsproblem i samtiden som en konsekvens av den europeiska expansionen efter 1492.”

    Med denna definition hamnar romarriket, arabiska riket, osmanska riket och korståg vid sidan av postkolonialism vilket jag också tycker är riktigt eftersom dessa ”imperier” har många andra drivkrafter.

    Utifrån den striktare definitionen av postkolonialism har knappast Palestina varit kolonialiserat. Palestina var inte heller efter första världskriget någon koloni utan ett internationellt terriotorium som, av Nationernas Förbund, anförtrotts Storbrittanien att förvalta. Redan när Storbrittaninen fick mandatet fanns genom Balfourdeklarationen 1917 klara tankar på att skapa en judisk stat varför mandatet mer är att se som en interimslösning då man redan vid denna tidpunkt insåg komplexiteten i den judisk – palestinska frågan.

    Jag tycker du mer specifikt måste utveckla vad du menar med postkolonialt arv i Palestina och vilka effekter av detta du ser.

  22. 22 Henrik juli 12, 2011 kl. 8:36

    @allianspartisten, att använda Wikipedia som källa känns som ganska dumt, jag föredrar statsvetenskapligt lexikon lr liknande och visst syftar man oftast till européernas expansion efter 1492. Men kolonialisering är en erövring av en bit land, vilket Palestina området utsatts för, återupprepade gånger genom historien.

    @Magnusson tillskillnad från dig kan jag se denna konflikt ur båda sidors perspektiv och därför göra en mer rättfärdigande analys. För mig är det glasklart att Israel sponsrars militärt och rent ekonomisk av olika parter. Dock föraktar jag inte någon av sidorna, utan anser att ingen gör rätt och gör mer legitima handlingar en den andra….

  23. 23 Patrik Magnusson juli 12, 2011 kl. 10:51

    Henrik: ” tillskillnad från dig kan jag se denna konflikt ur båda sidors perspektiv och därför göra en mer rättfärdigande analys”

    Föga förvånande anser jag självfallet att min analys är mera riktig än din. Att se saker ur olika perspektiv är naturligtvis viktigt, och jag tror mig faktiskt – oavsett vad du tror – ha ganska bra koll på de palestinska perspektiven. Därifrån till att moraliskt likställa dessa perspektiv är dock i mina ögon steget långt.

    Under andra världskriget stod nazisternas världsbild och krigsmål mot de allierades. Jag vill nog påstå att jag tämligen väl satt mig in i bådas. För den skull anser jag inte att den mest lyckade utgången av det kriget hade varit en kompromiss mellan dessa båda synsätt och målsättningar, utan att det faktiskt var bättre som skedde, också för tyskarna.

    Under kalla kriget stod demokratierna mot kommunismen. Jag vet att det i Sverige blev närmast en religion att betrakta dessa båda system som lika goda kålsupare, och Sverige som den perfekta kompromissen dem emellan både i kraft av vår s.k. alliansfrihet och vår planekonomiskt influerade marknadsekonomi. Så har jag aldrig sett det. I en kamp mellan godhet och ondska är det inte hedrande att stå neutral.

    På samma sätt betraktar jag det som självklart att ta Israels sida mot Hamas, demokratins mot Islamismens. Detta är inte samma sak som att ta ställning mot palestinierna. Tvärtom. Hamas är en förtryckarorganisation, vars främsta offer faktiskt är det palestinska folket. Hamas är också ett effektivt hinder för en fredlig lösning med Israel, en lösning som skulle bana väg för en palestinsk stat som kan blomstra, sida vid sida med Israel.

    Hur man än vänder och vrider på historiska fakta och perspektiv så är det ändå slutmålet som är det viktiga. Vilken lösning på denna fråga är det man vill se, och hur kommer man dit? Ship to Gaza och Hamas leder raka vägen bort från det mål jag anser rimligt, en israelisk och en palestinsk stat, som båda lever i fred med varandra och fokuserar sin energi på att bygga upp välmående samhällen för sina medborgare.

  24. 24 Allianspartisten juli 12, 2011 kl. 12:14

    ”@allianspartisten, att använda Wikipedia som källa känns som ganska dumt, jag föredrar statsvetenskapligt lexikon lr liknande och visst syftar man oftast till européernas expansion efter 1492. Men kolonialisering är en erövring av en bit land, vilket Palestina området utsatts för, återupprepade gånger genom historien. ”

    Man kan ha synpunkter på wikipedia men i detta fall är det nog min åsikt att definitionen är vederhäftig och att den speglar detta forskningsområde, som utifrån mitt perspektiv, allt för ofta studerats genom marxistiska glasögon. Om du nu har en bättre definition ur från ett ”statsvetenskapligt lexikon” står det dig givetvis fritt att använda denna. Lite märkligt är det dock att du inte gör detta utan istället väljer att enbart ”klanka ned” på wikipedia.

    Dessutom har du enligt mitt förmenade en märklig definition av begreppet kolonisation . Ordet som sådant kommer från latinets ”colere” som betyder ”bebo”. Det har alltså inte primärt att göra med våldsam erövring av nytt land utan handlar om bosättning på ny områden, bebodda eller obebodda.

    Med din definition av kolonisation som ”erövning av en bit land” blir ju hela Europa (…och förmodligen även större delen av den resterande världen) ett gigantiskt postkolonialt problem eftersom en stor andel av nu befintliga nationsgränser satts just genom ”erövring av land” i väpnade konflikter. Din definition är därför alldels för generell och blir i detta perspektv omöjlig att basera en analys på.

    Fortfarande saknar jag din analys av vad vari i konkret det ”postkoloniala problemet” består i vad gäller Israel och Palestina.

  25. 25 Henrik juli 12, 2011 kl. 17:36

    @ Magnusson

    ”Så har jag aldrig sett det. I en kamp mellan godhet och ondska är det inte hedrande att stå neutralt”.

    Godhet och ondska låter i mina ögon som ett religiöst perspektiv på situationen. Religion är enligt mig så långt verkligheten man kan komma, då det inte finns någon forskning som visar att det finns någon ondska eller godhet. Dock kan man ha ett mer filosofiskt förhållningssätt till dessa enligt mig något luddiga begrepp och genom det analysera vad som är godhet och ondska. Då skulle kanske godhet vara fred och ondska krig. Men båda parter för krig och dödar, vilket gör båda onda. Men enligt vissa kan man föra krig för fred, frågan är då om det är en god handling (det väljer jag inte att definiera här)? Dock kan vi snabbt analysera och ta till dödsstraffet som ett exempel. Jag anser tex att det inte är legitimt att döda en person för att den har dödat en annan. Man kan därför inte lära någon att det är fel att döda genom att döda själv. Därför är dödsstraffet inte försvarbart. Jag kan även föreställa mig att det finns ett omvänt perspektiv inom många stater i Arabvärlden där det är USA och Israel som är de onda. Godhet och ondska målar även upp ett ”ni” och ”dem”-scenario, vilket inte lämpar sig för att lösa konflikter. Man ska arbeta gemensamt från båda håll för att lösa konflikter, vilket blir svårt om man kategoriserar i ont och gott. Fortfarande har jag förståelse för aktionen Ship to Gaza eftersom det är så många i Gaza som inte tillhör de som stödjer Hamas och därför förtjänar hjälp. Men visst föredrar jag politiska lösningar framför subventioner, dock verkar en sådan i nuläget inte vara på gång.

    @Allianspartisten

    Får ursäkta mig jag har tyvärr inte den boken tillhands för tillfället så jag kan inte bifoga den definitionen. Och absolut så är större delen av världens stater ett resultat av kolonisering. Vilket också är en av orsakerna till många konflikter som exempelvis gränstvister mellan olika etniska grupper. Vilket vi kan skåda i bland annat Israel Palestinakonflikten.

    Den marxistiska skolan väljer oftast att se internationella relationer genom ett centrum-//semiperifer-i//periferiperspektiv där resurserna flyttas från periferin till semiperiferin där resurserna raffineras och förädlas för att sedan föras till centrum där de nyttjas och de stora vinsterna görs. Periferin har heller inte chans att bli Centrum då de som äger produktionsmedlen (kapitalister) bor i Centrum och därmed bromsar utvecklingen i dessa länder. Vilket postkolonialism kan kopplas till. Personligen utan att vara marxist tycker jag detta perspektiv har en hel del poänger, dock är det som alla andra skolor och perspektiv långt ifrån fullständigt för att ge en sann bild av verkligheten. Det saknar till exempel liberalistiska skolans nyckelbegrepp interdependens, vilket menas med att stater är faktiskt beroende av varandra för att kunna fortsätta existera, vilket tydligt går att urskilja i handelsmönster och så vidare. Även den realistiska skolan har en del poänger exempelvis att staten är egocentrisk och agerar utifrån statens intressen för att överleva, som vi även de kan se i Palestina och Israelkonflikten. Realisterna har även ett annat begrepp som kallas terrorbalans, vilket gör att om två stater är ungefär lika starka så kommer det leda till fred (exempel som under kalla kriget) då båda parter är rädda för att förgöra sig själva om det startar ett krig. Israel är dock än Palestina då de har USA. Därför kan Israel fritt fram bete sig hur de vill och blir därför något av en Hegemon i mellanöstern området.

    Tänk att vi då ser dessa olika skolor i färger, och vi är konstnärer som har i uppdrag att måla en tavla med motivet av en regnbåge. Om vi då har denna uppgift ska måla en välgjord regnbåge blir det väldigt svårt att göra det utan att använda olika färger. Liknande det blir väldigt svårt att bara se en situation i det här fallet en internationell relation ur endast ett perspektiv, man måste därför använda alla olika perspektiv och skolor för att ge en bättre bild av verkligheten.

  26. 26 Patrik Magnusson juli 12, 2011 kl. 19:46

    Henrik:

    Ok, godhet och ondska kanske inte är de mest praktiska begrepp att använda, eftersom de är så värdeladdade. Min poäng kvarstår dock. När två sidor träter är det inte alltid så att båda bär lika stor skuld, eller att en rimlig kompromiss innebär att man går halva vägen var. Vad skulle halva vägen innebära när den ena sidans position är att den andre skall utplånas? Att bara hälften utplånas? Och vad gör man om den blodtörstiga parten inte ens accepterar detta, utan kräver alla sina 100%?

    Eftersom du fört oss in på det kriminalpolitiska fältet kan jag ju arbeta vidare på det. Låt säga att vi har en situation där en rånare överfaller en bankir i syfte att stjäla hans plånbok. Bankiren vägrar dock lämna den ifrån sig, varför rånaren börjar vifta med sin kniv. Slagsmål utbryter under det att rånaren försöker sticka kniven i bankiren och ta hans plånbok, medan bankiren försöker värja sig från hugg och slag och avväpna rånaren för att hindra denne från att döda honom.

    Finns det verkligen inte i denna situation någon som helst moralisk distinktion mellan de två slagskämparna enligt ditt sätt att se det? Vad skulle bankiren göra för att få status som en oskyldig part i dina ögon? Skulle det räcka med att ge bort halva innehållet i plånboken? Alltihop? Låt säga att bankiren ger bort allt, men rånaren försöker ändå sticka kniven i honom (som hämnd för någon gammal oförrätt det kapitalistiska systemet utsatt honom för t.ex.). Har han då rätt att bruka våld för att hindra rånaren att dräpa honom, eller gör det då automatiskt honom till en lika god kålsupare som rånaren?

    ” Fortfarande har jag förståelse för aktionen Ship to Gaza eftersom det är så många i Gaza som inte tillhör de som stödjer Hamas och därför förtjänar hjälp”

    Här tror jag vi har kärnan i vår skilda uppfattning i frågan. Jag håller med om att en stor del av Gazaborna inte stödjer Hamas, och att dessa förtjänar ett bättre öde än dagens. Det är när det gäller kopplingen till Ship to Gaza som våra vägar skiljs. Fartygen handlar inte om humanitär hjälp – det erkänner till och med dess organisatörer. Ville man bara skicka förnödenheter dit så går det alldeles utmärkt att göra via Ashdod i Israel. Men nu handlar det alltså om ett politiskt jippo i syfte att bryta den blockad som gör det besvärligt för Hamas att importera raketer att terrorisera civila israeler med.

    Ship to Gaza hjälper Hamas att stärka sitt grepp om makten i Gaza, och det stödjer dem i deras oförsonliga hållning mot Israel. På så sätt är den inte till hjälp för folket i Gaza, utan tvärtom en riktig björntjänst., en aktion som syftar till att skada Israel snarare än att hjälpa palestinierna, och som bara kommer att leda till att kasta mera bränsle på konflikten. Därför fördömer jag StG å det bestämdaste.

  27. 27 Henrik juli 12, 2011 kl. 21:48

    @Magnusson

    Dock tycker jag inte man kan använda sig av liknelsen med bankiren och rånaren. Jag förstår var du vill komma med men den fungerar inte. Stater är nämligen inte enskilda personer (i alla fall inte dessa stater) utan en politisk organisation som besitter makten över ett territorium. Det finns alltid en del av befolkningen inom en stat som inte instämmer med statens värderingar.

    Självklart förstår jag att Israel vill ha en säkerhetsställt militärt läge eftersom de löper risk för att bli utsatta för diverse angrepp. Dock så måste Israel förstå att de samtidigt löper en ännu större risk för att utsättas för angrepp desto mer de utvidgar sina gränser samt sätter upp barriärer. Varor som till exempel cement, metaller och bränslen får inte föras in i Gaza. Därmed kan inte ens skolor eller sjukhus byggas eller repareras inne i Gaza. Israel hävdar dock att dessa materiell skulle användas till att bygga bunkrar och bomber.

    Så för att försöka koppla detta till din liknelse med bankiren och rånaren. Hade jag som bankir ofta löpt stor risk för att bli utsatt för våldsbrott, hade jag insett att det finns många människor som står utanför samhället och har det svårt att integreras och därmed känner detta utanförskap samt kanske lider av bristen på pengar. Jag hade istället då använt mina pengar till att driva politiska kampanjer för att social välfärd skulle implementeras inom staten. Välfärd minskar brott då helt enkelt alla människor i samhället får en chans att bli bankirer och inte bara dem som har privilegiet att ärva pengar eller dylikt. Dock väljer många länder som till exempel USA att istället för att satsa på välfärd anställa fler poliser samt införa hårdare straff i tron om att detta ska minska kriminaliteten. Och som du säkert vet finns det starka bevis på att endast använda denna metod inte fungerar för att sänka kriminaliteten. Precis som i USA väljer Israel att lägga sina pengar på att utöka sitt försvar samt kontrollera gränserna och införa olika typer av sanktioner. Vilket leder till ett ökat hat från Gaza- befolkningen, som då lägger sin röst på Hamas. Skulle dock deras förutsättningar förbättras skulle de kanske välja något annat alternativ. Utan folkets röst har Hamas inte någon legitimitet och därmed mindre makt och kan uteslutas från parlamentet. Så i framtiden får vi får hoppas på ett stabilare Palestina utan islamistiska rörelser i regeringen, vilket sätter stopp för förhandlingarna med Israel. Dock är detta ju ren spelteori och ett stort dilemma vilken stat vågar ta första alternativet Israel eller Palestina? Eller så skyller vi allt på George W Bush som lät Hamas ställa upp i det palestinska parlamentsvalet år trotts motstånd från dels PLO och Israel 2007?

  28. 28 Allianspartisten juli 12, 2011 kl. 23:17

    ”Får ursäkta mig jag har tyvärr inte den boken tillhands för tillfället så jag kan inte bifoga den definitionen.”

    Ja, det var ju tråkigt. Även om du inte har ”boken tillhands” skulle det vara intressant om du kunde ge titeln på den.

    ”Och absolut så är större delen av världens stater ett resultat av kolonisering”.

    Ja, de nu härskande teorierna säger ju att mänskligheten uppstod i Afrika och därifrån genom folkvandringar kom att ”kolonialisera” större deln av vår planet. Nu talar vi dock om mycket långa tidsperspektiv och kommer fjärran ifrån den gängse definitionen av postkolonialism.

    Ser vi på Europa och de senaste 1000 åren är knappast de statsbildningar som utvecklats under denna tidsperiod något resultat av ”kolonialism” eftersom Europa var ”kolonialiserat” långt innan. I Europa har under denna period olika imperier och stormakter genom krig och konflikter regelbundet ”ritat om” den politiska kartan.

    När det sedan gäller huvudfrågan, postkolonialism som orsak till den palestinska konflikten ser jag fortfarande inte vart du vill komma.

    Om vi nu börjar med det marxistiska ”utsugnings-perspektiv” du beskriver är detta knappast applicerbart på Palestinafrågan. Här kan vi inte i någon större omfattning tala om en mer betydande kedja av ”raffinering av resurer” som huvudsyftet för det brittiska mandatet. Om vi tänjer på definitionen av postkolonialism, för att även innefattar effekterna av det osmanska rikets expansion, tror jag inte den marxistiska teorin har särskilt mycket att ge i detta fall.

    Sedan blandar du in begreppet ”interpendens” (…många fina ord här🙂 )

    ”interdependens, vilket menas med att stater är faktiskt beroende av varandra för att kunna fortsätta existera, vilket tydligt går att urskilja i handelsmönster och så vidare.”

    Visst, men vad har detta med postkolonialism att göra? Interpendens gäller väl alla stater oavsett om de har en kolonial historia eller inte.

    Vidare:

    ”Även den realistiska skolan har en del poänger exempelvis att staten är egocentrisk och agerar utifrån statens intressen för att överleva, som vi även de kan se i Palestina och Israelkonflikten. ”

    Åter, vad har detta med postkolonialism att göra? Och vad har ”terrorbalans” med postkolonialism att göra?

    Jag väntar forfarande på din analys av varför postkolonialismen är en orsak till Palestinakonflikten.

  29. 29 Patrik Magnusson juli 12, 2011 kl. 23:48

    Henrik: ”Dock tycker jag inte man kan använda sig av liknelsen med bankiren och rånaren.”

    Nej, det är förstås alltid vanskligt att dra paralleller mellan individer och stater. Här vill jag dock hänvisa till det mest uppenbara exemplet på statsnivå, nazityskland. Även om Hitlers motståndare minsann inte gjorde allt rätt och, även om vi lämnar sovjetunionen därhän, till och med gjorde sig skyldiga till en hel del rätt brutala handlingar, så kommer man inte ifrån att det var den allierade sidan som förde det mera rättfärdiga kriget, och att det tyska folket aldrig hade fått vare sig fred eller frihet med mindre än att naziregimen besegrades i grunden.

    ” Dock så måste Israel förstå att de samtidigt löper en ännu större risk för att utsättas för angrepp desto mer de utvidgar sina gränser samt sätter upp barriärer.”

    Nja, problemet är ju att det inte verkar spela så stor roll vad Israel gör. De angrips ju ändå. Tittar man på exemplet Gaza så var ju reträtten därifrån det sämsta Israel kunde göra för sin egen säkerhets skull. Det var ju då raketangreppen eskalerade. Däremot verkar ju inmarschen i Gaza och den efterföljande blockaden, samt barriären mot Västbanken ha fungerat ganska bra för att reducera attackerna mot Israel. Sedan inser jag också att det inte är en långsiktig lösning på problemet, utan en tillfällig lösning. Som jag påpekat till leda så har det ju också varit Israels linje att byta land mot fred, om bara motparten är villig att byta vill säga.

    ” Varor som till exempel cement, metaller och bränslen får inte föras in i Gaza.”

    Nja, detta är väl inte riktigt sant. Det har varit stopp för införsel av t.ex. bränsle och byggmaterial, men dessa har lättats upp. Dock vill Israel t.ex. ha viss kontroll över hur byggmaterial används eftersom man fruktar att det skall användas till att bygga upp Hamas militära infrastruktur. Detta har medfört att införseln vida understiger behoven. Detta är ett exempel där jag tycker att Israel mycket väl kunde vara mera generösa. Visst finns risken att en del införda byggmaterial missbrukas, men det borde vara ett billigt pris för lite välbehövlig goodwill.

    ” Så i framtiden får vi får hoppas på ett stabilare Palestina utan islamistiska rörelser i regeringen, vilket sätter stopp för förhandlingarna med Israel”

    Här är vi i alla fall överens 

    ” Dock är detta ju ren spelteori och ett stort dilemma vilken stat vågar ta första alternativet Israel eller Palestina?”

    Visst är det så. Någon måste vara villig att ta det första steget. Sedan måste såklart den andre ta nästa steg när det första väl är taget. Det är ju här det har stupat. Israel har ju gång på gång visat sig villiga att ta det första steget. Ibland har palestinierna svarat, ibland inte. Problemet har dock varit att det alltid funnits krafter, ibland hos israelerna, oftast hos palestinierna, som inte accepterat de eftergifter den egna sidan gjort, och sett till att kasta grus i maskineriet. Resultatet har ofta blivit att Israels eftergifter eller hjälp kommit att utnyttjas av militanta Palestinier till att angripa Israel. Ett exempel är ju den akutvård som Israel förser Gazaborna med i Israel. Denna har vid ett flertal tillfällen utnyttjas av terrorister för att komma åt att utföra sina dåd inne i Israel.

    Nåväl, jag antar att ingen av oss torde lyckas övertyga den andre om förträffligheten i ens argument. Det har i alla händelser varit intressant att debattera med dig. Nu är jag rädd att debatten kommer att ebba ut från min sida, då jag åker iväg på semester utom räckhåll för min dator.

    Allt gott! / Patrik

  30. 30 Henrik juli 13, 2011 kl. 21:12

    @ Allianspartisten

    Du verkar missförstå mig men visst jag kan också vara otydlig. Jag valde att redogöra för de olika idéologiska skolorna och hur man kan utifrån dem se Israel Palestinakonflikten. I huvudsak är det den marxistiska skolan som fokuserar på postkolonialism också kallad neokolonialism som en av faktorerna till att beskriva internationella relationer (alltså inte liberalism och realism, dock valde jag att ta med dessa skolor i analysen i mitt tidigare meddelande för att även ge dessa skolors perspektiv på situationen, dock ska de inte blandas ihop med marxism och postkolonialism). Det jag menar är att Palestinaområdet har varit ockuperat av många olika stater genom årens lopp. Vilket är en bidragande orsak till att Israeler och Palestinier väljer att bråka om området idag (blanda alltså inte in centrum periferidelen, redogjorde bara för den som ett exempel på hur det postkolonialsim kan få en inverkan på en stats utveckling exempelvis många stater i afrika) . Området har alltså koloniserats/bebotts/erövrats (kalla det vad du vill du kanske har ett bättre ord?) av olika parter hit och dit genom historien och detta har fött fram konflikten idag. Då både Israeler likväl som Palestinier ser sin fulla rätt till att göra anspråk på området, därför blir det en konflikt. Därför har området ett slags postkolonialt arv. Är det tydligare nu?

    Här är boktipset

    http://www.bokus.com/bok/9789127076891/statsvetenskapligt-lexikon/

    @Magnusson

    Tack själv för en intressant debatt, kritik är nyttigt och nödvändigt för att utvecklas, vilket vi båda säkerligen har gjort!

    Ha en trevlig semester!

  31. 31 Allianspartisten juli 14, 2011 kl. 13:48

    Henrik,
    ”Du verkar missförstå mig men visst jag kan också vara otydlig.”

    Ja, diskussionen gällde ju postkolonialism och inget annat varför jag väl må vara förlåten för denna ”fadäs”.

    Dock är det fortsatt så att postkolonialism, för mig, står för något helt annat än det vi beskådar i Israel-Palestina konflikten.

    För mig handlar postkolonialism om effekterna, positiva och negativa, av europeiska staters kolonialisering av andra världsdelar med början i spansk och portugisk kolonialisation i Syd- och Mellanamerika under 1500-talet, följt av engelsmäns, fransmäns och nederländares (…och även några svenskar) intresse för Nordamerika under 1600-talet, en period då samma makter började intressera sig för Indien, som blev det brittiska imperiets ”krona”, och Sydostasien. Slutfasen av denna kolonialism blev uppdelningen av Afrika, som fullbordades under slutet av 1800-talet och där gränser drogs upp med linjal och ritstift.

    Mellanöstern, med Palestina som behärskats av det osmanska riket sedan 1517, var ingen direkt del i den europeiska kolonialismen som skisseras ovan. Visst fanns det kopplingar och visst var Suezkanalen av stor, både strategisk och ekonomisk, betydelse men någon kolonialism i gängse mening var det inte frågan om. Även om Storbrittanien hade strategiska intressen i området genom säkrandet av vägen till Indien och senare oljan är det inte i detta som Israel-Palestina konflikten ha sin grund eller förklaring.


  1. 1 Läs även denna text | Kim Milrell.se Trackback vid juli 5, 2011 kl. 19:56

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar