GÄSTKRÖNIKA: Torbjörn Aronson

HARALD HJÄRNE – DOLDIS OCH HÖGERPATRIARK

Harald Hjärne (1848-1922)

PORTRÄTT | Harald Hjärne var universalgeni och professor i historia i Uppsala. Genom sitt historiska och politiska tänkande och genom sina många lärjungar påverkade han politik, kyrka och samhällsliv i Sverige på ett kraftfullt sätt under 1900-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd. Hjärne påverkade sina lärjungar bland annat genom sitt försvar av kristendomen som historisk drivkraft, genom sin anglosachsiska orientering, och genom en realistisk syn på Sveriges historia och utrikespolitik. Som riksdagsman företrädde han en socialkonservativ hållning.

Harald Hjärne (1848-1922) verkade som professor i historia i Uppsala från början av 1880-talet (extra ordinarie professor 1882) fram till sin död. Genom nya undervisningsformer och sin stora lärdom fick han en mängd lärjungar inom olika vetenskapsområden. Fr.o.m. 1890 deltog Hjärne kontinuerligt i den politiska debatten. Han hävdade sambandet mellan allmän värnplikt och allmän rösträtt, uttryckt i slagordet försvar och reformer. Efter att ett par gånger ha varit uppställd som liberal riksdagsmannakandidat invaldes han 1902 i Andra kammaren huvudsakligen på högerns röster. Hans första riksdagsmannatid avlutades 1908, då han under större delen av tiden varit medlem av högerfraktionen Nationella framstegspartiet. Sin kanske viktigaste insats gjorde han under unionskrisen 1905. Under åren 1909-1918 fortsatte Harald Hjärne som riksdagman i Första kammaren men spelade inte någon framträdande roll under denna tid. Hjärne var under hela sitt liv försvarsvän och deltog med iver i 1914 års stora försvarsstrid. Till kravet på Ålands förening med Sverige ställde han sig ogillande med hänsyn till vikten för Sverige att stötta det fria Finland.

Hjärnes karriär som historiker är mer spektakulär än den som politiker, även om det hela tiden fanns ett intimt ideologiskt samband dem emellan. Hans nytänkande i aktuella historievetenskapliga frågor ledde fram till en smärre revolution med följd att en rad nya avhandlingar kom att skrivas om viktiga perioder i Sveriges nyare historia. Det gällde bl.a. Karl XII och hans tid. Hjärne ville betrakta Karl XII från en allmän europeisk synpunkt och rekommenderade ett mångsidigare källmaterial än någon gjort tidigare. Själv tillämpade han detta i en undersökning av Karl XII:s politik 1697-1703 samt i en del mindre uppsatser. Det nya synsättet inspirerade ny forskning om karolinernas tidevarv i allmänhet och Karl XII:s i synnerhet.

En följd blev bildandet av Karolinska Förbundet 1910. Nyforskningen om Karl XII fick också politiska konsekvenser, genom att den kom att utgöra en inspirationskälla för den svenska nationalismen under årtiondet före första världskrigets utbrott. Försvarsstriden 1911-1914 och borggårdskrisen 1914 kan sägas utgöra en kulmen för svensk nationalism och där spelade Hjärnes politiska argumentation liksom hans forskningsprogram en roll. Karl XII blev en symbol för ett försvarsberett Sverige. I vissa officerskretsar kom det dock att utvecklas en kult kring Karl XII som symbol för en stark nationalistisk ledare, vilket Hjärne tog avstånd ifrån och fann sekteristiskt och främmande för en historievetenskaplig bedömning.

Nathan Söderblom (1866-1931)

Hjärnes anglosachsiska inriktning yttrade sig bland annat i att han stödde det brittiska imperiet i utrikespolitiska frågor, t.ex. under Boerkriget, och sympatiserade med det konservativa partiet och Anglikanska kyrkan i Storbritannien. Hjärne försvarade även kristendomens historiska betydelse i debatter med tidiga svenska ateister, vilket fick en avgörande roll för Nathan Söderbloms (1866-1931) och Einar Billings (1871-1939) utveckling som teologer och kyrkomän. En explicit förutsättning för bådas teologier blev nämligen tron på Guds uppenbarelse i historien. Söderblom var en trogen lärjunge till Hjärne och dennes anglosachsiska orientering påverkade genom honom för Svenska kyrkans internationella förbindelser och högkyrklighetens uppkomst i Sverige. Nathan Söderblom, som var ärkebiskop 1914-31, blev drivande i Svenska kyrkans närmande till Anglikanska kyrkan vilket ledde till nattvardsgemenskap mellan de båda kyrkorna år 1922. Söderbloms svärson Yngve Brilioth (1891-1959), som blev ärkebiskop 1950-1958, var en av Harald Hjärnes sista doktorander och fortsatte på samma anglikanska spår som sin svärfar. Samuel Gabrielsson, som var en av den svenska högkyrklighetens pionjärer, fick avgörande impulser genom att han av Hjärne och Söderblom uppmuntrades att utveckla kontakter med Anglikanska kyrkan.

Två viktiga lärjungar inom samhällsvetenskap och politik var Eli Heckscher (1879-1952) och Gösta Bagge (1882-1951). Heckscher blev professor i nationalekonomi (1909-29) och ekonomisk historia (1929-45) vid Handelshögskolan i Stockholm. Bagge blev professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Socialinstitutet i Stockholm (1921-51) och partiledare för Högern 1935-44. Heckscher och Bagge var parhästar och mötte Hjärnes idéer under studierna i Uppsala i början av seklet. Tillsammans startade de 1911 Svensk Tidskrift, vilken sedermera blev högerns och moderaternas idétidskrift. Även Heckscher och Bagge tog till sig Hjärnes anglosachsiska orientering. Tories, särskilt de socialkonservativa strömningarna i Benjamin Disraelis efterföljd, blev idealet. Bagge etablerade tidigt kontakter med amerikansk samhällsvetenskap och fick Rockefellerstiftelsen i New York att stödja svensk nationalekonomisk forskning.

Genom lärjungar som Nathan Söderblom, Yngve Brilioth, Samuel Gabrielsson, Eli Heckscher och Gösta Bagge påverkade Harald Hjärne svenskt samhälls- och kyrkoliv på ett starkt och långsiktigt sätt. Han företrädde en anglofil och socialkonservativ hållning och beredde vägen för många svenska kontakter västerut under 1900-talet. Det påverkade högern och moderaterna, Svenska kyrkan och högkyrkligheten men också svensk samhällsvetenskap. Någon heltäckande biografi över hans liv finns ännu inte skriven.

Torbjörn Aronson är forskare, författare, debattör och kristdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala. Han disputerade 1990 för filosofie doktorsexamen vid Lunds Universitet med avhandlingen Konservatism och Demokrati – en rekonstruktion av fem högerledares styrelsedoktriner. 2008 disputerade han även för teologie doktorsexamen i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Särskilt nämnvärda böcker han publicerat är Gösta Bagges politiska tänkande (1993), Till det borgerligas försvar (1996) och För kung och fosterland. Svensk Tidskrifts nationalistiska opinionsbildning 1911-1914 (2000)