GÄSTKRÖNIKA: Dick Erixon

NEOKONSERVATISMEN – DEN MINST DÅLIGA STRATEGIN I EN GLOBALISERAD VÄRLD

Den moderna världens olika civilisationer, enligt vedertagen uppfattning.

I det globaliserade 2000-talet erbjuder neokonservatismen en politisk strategi för hur globala problem ska bemötas. Vapnen heter frihet, rättsstat och demokrati. Att det är den amerikanska revolutionen som inspirerar de neokonservativa råder det ingen tvekan om. Väl att märka var Edmund Burke emot den franska revolutionen, men hade förståelse för den amerikanska. Om detta skriver Dick Erixon.

Mitt intresse för det neokonservativa perspektivet har vuxit fram ur insikten att inga andra röster lika klart förmått analysera det nya globala tidevarv vi trätt in i. För mig är neokonservatismen ingen ideologi, utan en värdegrundad argumentation som ger vägledning i de många nya frågeställningar som vi i västvärlden ställs inför när andra civilisationer kommer allt närmare oss genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Just därför att det inte är en ideologi med detaljerade politiska kravlistor i partiprogram utan grundar sig på amerikansk frihetstradition sedan 1776, kan perspektivet kallas konservativt. Ambitionen är inte att skapa färdiga samhällen runtom i världen, utan endast kräva att några grundläggande, ja, universella, värden respekteras: att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att i frihet sträva efter lycka. Här gör neokonservativa ingen skillnad på amerikaner, européer eller irakier och afghaner. Och just därför är neokonservatismen så utmanande.

Civilisationer på kollisionskurs

Neokonservatismen bryter med gängse jargong i internationell politik – för såväl liberaler, socialister som traditionellt konservativa. Fram till George W Bush har realpolitik dominerat synen på världen. Man har i diplomati, akademi och politik betraktat varje regeringschef som legitim, oavsett om denna företräder ett samhälle med frihet, rättsstat och demokrati eller om denne företräder en regim som förföljer och förtrycker sina medborgare. Fram till dess neokonservativa värderingar fick betydelse har stabilitet – ur det egna landets perspektiv – varit avgörande. För alla från Henry Kissinger till Gerhard Schröder.

Artikelförfattaren har gjort sig känd som en av Sveriges mest trogna försvarare av George W. Bush. En president som också mycket intimt förknippas med neokonservatismen.

Låt mig ta ett exempel. Den prisbelönte kolumnisten i brittiska The Guardian, Jonathan Freedland, skrev 2004 i debatten mot Irakkriget att Saddam Hussein förvisso var ett monster, men ett som var bakbundet och isolerat i sin grotta. Men vad glömmer Freedland? Jo, att i den ”grottan” levde 25 miljoner irakier i skräck för någon som de definitivt inte upplevde som bakbunden, utan fullt kapabel att mörda vem som helst, när som helst.

Den intressanta frågan är: Varför utelämnar neokonservatismens kritiker alltid från sin världsbild de människor som lider under förtryck? Dödade irakier började räknas först efter invasionen 2003. Att Saddam mördade många fler bortser man helt ifrån. I sanning en märklig människosyn.

Förklaringen är att neokonservatismens kritiker såväl politiskt som strategiskt lever kvar i tiden före globaliseringen slagit igenom. Freedland syftade i sin formulering om Saddam och monstret på det som amerikanske presidenten John Quincy Adams sa 1821, att USA ska vara starkt, ”men inte gå utrikes i jakten på monster att förgöra”. Men det är en himmelsvid skillnad att säga detta i nådens år 1821 – då kommunikationerna var så långsamma att utbytet över gränserna var begränsat – och att säga samma sak på 2000-talet då världsdelarna nära nog kommit varandra närmare än vad de amerikanska delstaterna hade gjort då.

Attackerna den 11 september 2001 hade inte skett om inte världen genom globaliseringen blivit så mycket mindre. Attacken var riktad mot vårt sätt att leva. Mot friheten, upplysningen och individens rätt att fatta egna beslut. Skälet till att islamister ansåg sig tvungna att anfall var att västvärldens värderingar kommit dem inpå bara kroppen. Inte genom amerikanska soldater, utan i form av musik, filmer och kultur som konsumerades av andra muslimer. Det ansågs att väst, bara genom att finnas och göra sin lockande kreativitet och produktivitet tillgänglig, var ett dödligt hot mot den rättrogne muslimen.

I denna mening, och bland fundamentalisterna, är vi alltså i ett civilisationernas krig. Och det är denna 2000-talets konfliktlinje som neokonservatismen behandlar och har en strategi för hur den ska bemötas. Vapnen heter frihet, rättsstat och demokrati.

De som påstår att neokonservativa vill tvinga på alla andra den amerikanska samhällsmodellen har fel. Skillnaderna i skattetryck och politiska system är betydande mellan USA och Europa. Men ur det neokonservativa perspektivet finns det ingen mening med att fokusera på dessa skillnader. Varje nation fattar sina egna beslut, så länge man omfattar värderingarna frihet, rättsstat och demokrati.

Det är alltså ingen färdig modell neokonservatismen strävar efter. Inget nationsbyggande. Utan respekt för vissa grundläggande värden. Och dessa värden är knutna till människan som varelse. Hon besitter dessa universella värden. Det är hennes rätt att leva och utvecklas som ska värnas.

Människors mognad och växt

Därför tycker jag det är märkligt att Claes Ryn i sin gästkrönika här på T&F dömer ut neokonservatismen. Jag har tidigare hört honom engagerat tala om att det för mänskligheten finns en global samhörighet i sättet att tänka, över alla civilisationsgränser, under förutsättning att man strävar efter att nå de högsta och renaste moraliska lärandet. Ryn har talat om strävan efter en högre civilisatorisk mänsklighet, sökandet efter “det högre jaget”. Han är övertygad om att mänsklig utveckling enbart kan ske genom inre växt och mognad i vardagen, inte genom politiska projekt.

I mycket av detta instämmer jag. Och det ligger i linje med den neokonservativa analysen. Vad det handlar om är att ge allt fler människor på denna jord friheten att kunna växa och mogna. Om människor lever under förtryck, om de förföljs och lever i skräck över att själva eller någon i familjen ska bli fängslade och avrättade, är klimatet för att kunna utveckla sina förmågor beskurna. Om det är förbjudet att läsa och förkovra sig är möjligheten att fördjupa sina insikter obefintliga. Hur ska man kunna söka det högre jaget om man är orolig för att den strävan i sig ska leda till att man råkar illa ut? För inte tror väl Claes Ryn att Saddam Hussein eller kommunistpartiet i Kina vet alla svaren och kan vägleda människorna på denna väg?

För att det högre lärandet ska kunna förverkligas krävs alltså att människor är fria att tänka. Och det är detta som är neokonservatismens mål. Inte nationsbyggande. Inga specifika politiska projekt. Enbart förutsättningar för människor att stäva efter lycka – i den amerikanska frihetliga traditionen sedan 1776. Men i varje land utefter uttolkningar som är förankrade i den egna kulturen och historien.

Neokonservativa hökar som Paul Wolfowitz har alltid understrukit att strävan efter frihet ingalunda är detsamma som att kopiera den amerikanska modellen. Och Wolfowitz har visat det i handling. Han har i olika positioner inom Reagan-administrationen varit medansvarig för demokratiseringen av Chile, Sydkorea, Filipinerna och Indonesien i slutet av 1980-talet. Länder som gått från diktatur till frihet och demokrati på olika sätt och utifrån respektive nations egna förutsättningar. Inget av dessa länder har blivit USA:s kolonier i något sorts strävan efter amerikanskt världsherravälde, så som neokonservatismens kritiker brukar hävda. Till skillnad från Europa har USA aldrig haft koloniala ambitioner.

I Edmund Burkes anda

Det blir fel när Claes Ryn försöker föra neokonservativa tillsammans med franska revolutionens jakobiner. Tvärtom grundar sig neokonservatismen på den amerikanska revolutionen, som handlade om att medborgarna befriade sig från en orättfärdig statsmakt. Den franska resulterade ju i att en tyrannisk statsmakt ersattes av en annan.

Bill Kristol, framstående neokonservativ opinionsbildare i USA och son till neokonservatismens portalgestalt Irving Kristol.

Att det är den amerikanska revolutionen som inspirerar de neokonservativa råder det ingen tvekan om. I den artikel av Bill Kristol och David Brooks som Claes Ryn hänvisar till, skriver man om Edmund Burke. Denne konservative gigant var emot den franska revolutionen, men hade förståelse för den amerikanska.

Det artikelförfattarna syftar på när de skriver om en ny era för amerikansk storhet är inte den militära makten, utan den samhälleliga gemenskap som Amerika historiskt präglats av. ”Burke menade att medborgarnas engagemang i deras lokalsamhällen var beroende av att de var förenade med högre och större syften, sådant som nationen”, skriver man. Kristol och Brooks talar alltså – i konservativ tradition – om kittet i samhället, om gemenskaper som är större än familjen, inte om en större statsapparat.

Ett sätt att väcka denna stolthet är att hjälpa människor runt om i världen som ännu inte fått del av de friheter som krävs för att tänka fritt, växa och mogna i vardagen. Och att hjälpa frihet och demokrati på traven, är samtidigt något som ligger i linje med självbevarelsedriften. Genom att mota bort tyranner kan också hotet från terrorismen minska.

Animositeten en fråga om personkemi

Nej, jag tror att traditionellt konservativa blivit misstänksamma mot neokonservativa av andra skäl än rationella. Neokonservativa uppför sig inte som andra konservativa. De är otåliga, aktivistiska och agiterande, snarare än lågmälda, resonerande och försiktiga. Traditionellt konservativa utgår från den egna kulturmiljön, medan neokonservativa är internationalister. Denna mer ”aggressiva” debattstil innebär en krock i personkemi och vanor i startpunkt för betraktelse av liv och samhälle. Detta tror jag är grunden för animositeten från traditionellt konservativas sida gentemot neokonservativa.

Claes Ryn och andra talar om att neokonservativa inte vuxit fram ur deras led, utan ofta är avfällingar från vänster och flera av de tongivande rösterna är judar. Jag tror inte att Claes Ryn och andra förnekar dessa människor att vara konservativa, men man känner helt enkelt inte igen sig i det språkbruk och den stil som neokonservativa har. Men nog tycker jag det är dags för kritikerna att ta den neokonservativa analysen för vad den är, ”face value”, och fokusera på argumentens innehåll, snarare än kroppsspråk, nivå på intensiteten och personkemi.

När världen kommer allt närmare inpå oss, då blir det särskilt viktigt att ha sina värderingar närvarande i sitt medvetande. Flera gånger visar historien på hur olika civilisationer som kommit på kollisionskurs med varandra till följd av att man på grund av kommunikationernas utveckling inte längre kan ignorera varandra, har hamnat i ett värderingarnas krig.

Bara den ena civilisationens grundläggande värden kan överleva på längre sikt. Vi såg ett sådant civilisationernas krig i det amerikanska inbördeskriget. Syd och Nord kunde inte längre blunda och låtsas att den andre inte fanns. Dessa icke-kompatibla livsstilar, en med slaveri och en utan, kunde inte längre leva sida vid sida. Den ena var tvungen att ge efter för den andre.

Som jag ser det innebär globaliseringen att den västerländska civilisationen och dess värderingar hamnar på kollisionskurs med de totalitära, främst den islamistiska. Frågan är vilka värderingar som ska styra när globaliseringen omöjliggör att de kan leva sida vid sida.

Jag tycker både liberaler och traditionellt konservativa blundar för framtidens utmaningar. Den neokonservativa debatten har inte alla svaren, och dess ambitioner har sannerligen inte visat sig vara enkla att förverkliga. Men jag menar att det neokonservativa perspektivet ställer de rätta frågorna, och förbereder oss inför viktiga avgöranden.

Dick Erixon är författare, skribent och en av Sveriges mest inflytelserika politiska bloggare. Han har tidigare varit bl.a. ledarskribent i Finanstidningen, aktiv inom Centerpartiet och vid Timbro, där han bl.a. gav ut ”Svaghetens moral” (1999). En komplett bibliografi finns här.