Intervju: Claes G. Ryn om Ted Kennedy

senator-ted-kennedy

Ted Kennedy (1932-2009), en av den amerikanska vänsterns stora frontfigurer. Vad betydde han egentligen för USA? T&F:s Staffan Andersson har intervjuat Claes Ryn i jakt på svaret.

INTERVJU | Med anledning av senator Ted Kennedys död har T&F:s medarbetare Staffan Andersson intervjuat Claes G. Ryn, professor i statskunskap vid The Catholic University of America, Washington D.C. En tidigare intervju med Claes Ryn finns här. En presentation av Claes Ryn finns här.

Staffan Andersson: Hur skulle du vilja sammanfatta Ted Kennedys betydelse för amerikansk politik?

Claes Ryn: Edward Kennedy blev en av den amerikanska senatens mest effektiva och inflytelserika medlemmar. Han initierade eller präglade ett stort antal viktiga federala lagar och reformprogram, som hade att göra med t.ex. medborgarrätt, sjukvård och socialhjälp. Ted Kennedy förkroppsligade mer än någon amerikansk politiker före President Obama det ”liberala” USA, d.v.s. den politiskt gångbara vänster som sedan Franklin Roosevelt velat göra om U.S.A. till en centraliserad välfärdsstat av socialdemokratisk typ. På grund av detta och därför att han var en Kennedy idoliserades han i de av liberaler helt dominerade stora amerikanska medierna liksom i de europeiska medierna. Om Edward Kennedy hade varit en konservativ republikan och kommit från en annan familj, skulle hans många och ibland allvarliga personl iga felsteg– Chappaquiddick är bara ett exempel –ha satt stopp för hans politiska karriär. Men Ted kunde som en Kennedy och en liberal räkna med stor tolerans inom de likasinnade medierna och bland sina politiska allierade. Han blev för amerikaner med liberal inriktning en sorts ikon, själva symbolen för det liberala Amerika. Detta förklarar den enorma uppmärksamhet, som de amerikanska medierna ägnade honom efter hans död. Vördnaden och lovorden flödade på ett ibland nästan komiskt sätt. Historikerna kommer att med gillande eller ogillande se Kennedy som en centralgestalt i undergrävandet av det begränsade, federala och allmänt decentraliserade styresskick, som grundlagsfäderna avsåg.

Staffan Andersson: När du säger att Kennedy undergrävt det begränsade och decentraliserade styrelseskicket, betyder det inte också att han indirekt haft ett inflytande på republikansk politik, att han har underlättat för de neokonservativa? Hur har Kennedy påverkat den republikanska agendan?

Ted Kennedys betydelse har varit stor, inte minst när det gäller maktförskjutningen från de enskilda delstaterna till den federala nivån, menar Claes Ryn.

Claes Ryn: Som liberal politisk ledare, uppburen av de stora medierna och deras intellektuella allierade inom den akademiska vänstern, bidrog Kennedy starkt till den förhärskande trenden inom amerikansk politik, som inneburit, att det traditionella republikanska motståndet mot federal maktanhopning kraftigt försvagats. Angelägenheter som tidigare hanterats av delstaterna, lokala myndigheter eller de enskilda medborgarna har flyttats till Washington. Många republikaner, t.ex. Barry Goldwater i presidentvalet 1964, protesterade, men partiet som helhet har i takt med den allmänna politiska utvecklingen och för att inte helt förlora sitt rykte i medierna glidit med åt samma håll. Antag att någon republikan i dag skulle inta ungefär samma ståndpunkt som Dwight Eisenhower när han ställde upp som president kandidat. Eisenhower ansågs på den tiden vara mera liberal än hans huvudkonkurrent inom det republikanska partiet, senatorn Robert Taft från Ohio. Eisenhower betraktades som en s.k. ”moderate.” Men Eisenhower ville beskära Roosevelts New Deal. Denna bestod av reformer som i jämförelse med en senare tids amerikanska reformprogram, t.ex. Lyndon Johnsons ”Great Society”, ter sig tämligen obetydliga. Eisenhower ansåg New Deal till stor del bryta mot den amerikanska konstitutionen, som föreskrev en begränsad ”federal” roll och ett decentraliserat styrelseskick. Men den amerikanska centralmakten har sedan sextiotalet, främst genom det demokratiska partiets initiativ, expanderat med stormsteg. En som i dag skulle hävda Eisenhowers linje, d.v.s. vara emot praktiskt taget hela den expansion av den ”federala” makten som drevs fram med hjälp av personer som Ted Kennedy, skulle av media och politiska motståndare avfärdas som en ren extremist.

De ledande neokonservativa, som i stor utsträckning har sina rötter i det demokratiska partiet, har något fjärmat sig från detta parti, främst därför att de vill ha en mera hökaktig utrikespolitik, särskilt i Mellanöstern. De har kunnat liera sig med republikanerna, om än med vissa olustkänslor på grund av partiets traditioner, därför att många republikaner i linje med förskjutningen åt det liberala hållet inom amerikansk inrikespolitik ställer sig mera positiva till den stora staten. En stark ”federal” stat med en omfattande roll inom socialpolitik, utbildning, etc. och särskilt stora militära resurser är just vad de neokonservativa önskar. Det för neokonservatismen allra mest karakteristiska, tanken att USA är kallat att, med militärmakt om så behövs, befrämja vad George W. Bush kallade ”den globala demokratiska revol utionen” har förstås mera att göra med vänsterutopism än med traditionell amerikansk konservatism. Många av de mest namnkunniga neokonservativa var som bekant tidigare trotskister och har tagit med sig många vänsteråsikter in i det republikanska partiet. Världen bör frälsas, menar de, göras om i enlighet med neokonservativa begrepp. Neokonservatismen är en ideologiskt laddad form av ”progressiv” amerikansk liberalism. De neokonservativa har lyckats mobilisera många republikanska gamla kalla krigare, som kände sig litet vilsna efter det att Sovjetunionen fallit ihop. Många kalla krigare hade kvar ett psykologiskt behov av att känna sig bekämpa en stor och farlig FIENDE, en fara som berättigade till kraftfull maktutövning.

De neokonservativa försåg dessa kalla krigare med en ny stor och farlig fiende: Terrorismen. De lanserade med avsevärd framgång en märklig idé, att det skulle vara konservativt att i utrikespolitiken vara allmänt hökaktig och vilja tillgripa militär makt snarare än fredliga metoder. Detta lät dock plausibelt i en del republikanska öron eftersom flertalet republikaner, ja, även många demokrater under det kalla krigets nödläge ansåg det nödvändigt att hålla en fast linje mot kommunismen. Dessa hökaktiga reflexer satt kvar hos många trots det helt förändrade världsläget, och dessa reflexer utnyttjades till fullo av de neokonservativa. De neokonservativa gillade inte Ted Kennedy eftersom han ansågs vilja gå väl långt i utbyggandet av den ”federala” välfärdsstaten men framför allt därför att han inte var med på de ne okonservativa noterna i utrikespolitiken. Hans motstånd mot kriget i Irak gjorde honom avskydd.

Som effektiv politiker och liberal idol gjorde Kennedy likafullt mycket för att flytta mittfåran i amerikansk politik år vänster, vilket med tiden gjorde det lättare för de neokonservativa att sälja sin politik. Han hjälpte till att skapa den politiska och mediala miljö i vilken historiskt och filosofiskt okunniga personer kan få för sig att de neokonservativa representerar amerikansk konservativ tradition snarare än en sorts vänsterståndpunkt. De framstår rent ytligt som en sorts konservativa eftersom det finns en mera radikal vänster som de bekämpar. Tag Per Ahlmark, en svensk neokonservativ, som exempel. Han tillhörde liksom sin lärare Herbert Tingsten vänstern, särskilt i moraliska och kulturella frågor, detta trots att båda var anti-kommunister. Även flertalet svenska socialdemokrater var dock klart anti-kommunistiska. På grund av den politiska debattens förskjutning kom emellertid Ahlmark och Tingsten med tiden att för idéhistoriskt obevandrade framstå som en sorts högermän. Flertalet amerikanska neokonservativa står långt, långt till vänster om den ”moderate” republikanen Eisenhower eller den Barry Goldwater som skrev The Conscience of a Conservative. Det skulle kunna göras gällande, att de t.o.m. står rejält till vänster om Ted Kennedys bror, John F. Kennedy.

Staffan Andersson: Det sägs ibland att ”amerikanarna har ingen kungafamilj men de har Kennedyfamiljen”. Hur ska man förstå det enorma intresset i USA för Kennedyklanen?

Claes Ryn: Amerikanarna har trots eller kanske på grund av sin anti-monarkistiska tradition ett stort behov av personer som kan tyckas högt höjda över vanliga människor, personer som man nästan förbehållslöst kan beundra och fantisera om. Den kändiskultur som brett ut sig i hela västvärlden har i USA starkt bidragit till att göra vissa politiker och deras familjer till en sorts kungligheter. Att just Kennedyfamiljen fått en speciell status förklaras, som jag redan nämnt, till stor del av att dess politiker, i synnerhet Robert och Ted, betraktats som rättänkande av de stora medierna. Morden på JFK och Robert har förstås spelat en viktig roll. Men framför allt är det mediernas inflytande, som förklarar Kennedymyten . De har spelat med i förgyllningen av en familj, som har ett minst sagt skumt förflutet och många bestående, mycket tvivelaktiga drag. Att medierna varit villiga att gå så långt i haussandet av denna familj säger en del om en grundläggande och växande skevhet i det medialt inspirerade amerikanska fantasilivet. Hur många känner till att klanens grundare, Joseph Kennedy, Teds pappa, var en del av den irländska maffian i USA, som konkurrerade med den italienska och judiska maffian bl.a. när det gällde att förse amerikanarna med alkoholhaltiga drycker under förbudstiden. JFK vann det demokratiska partiets nominering 1960 med hjälp av pappans kontakter inom den organiserade brottsligheten. Familjen fortsatte att ha nära kontakter med kriminella element, delvis i Hollywood. Var det bara en tillfällighet, att JFK hade en älskarinna gemensam med maffiabossen Sam Giancana? Men medierna föll till föga för JFK:s charm och politiska hållning. Kennedyfamiljen har i största allmänhet visat en f allenhet för ansvarslöshet och skumrask, och Ted Kennedy var härvidlag inget undantag. Men vad betydde detta i jämförelse med all det politiskt goda som Kennedys ansågs representera? De stora medierna valde att i stort sett överse med det tvivelaktiga och bidrog i hög grad till Kennedymyten. Detta säger mycket om det liberala Amerikas hälsotillstånd. Samma sorts idolisering kännetecknar för övrigt mediernas sätt att behandla Obama.

Staffan Andersson och Redaktionen

About these ads

23 Responses to “Intervju: Claes G. Ryn om Ted Kennedy”


  1. 1 Patrik N. september 16, 2009 kl. 11:10

    Tack för en intressant artikel/intervju. Mer av sådant här! Mer intervjuer och repotage. Tror ni skulle tjäna på det.

  2. 2 Neo Con september 16, 2009 kl. 16:24

    Jag förstår inte denna hets mot oss neokonservativa. Massa påståenden gripna ur luften. Det är fegt och lögnaktigt.

  3. 3 S. O. Pettersson september 16, 2009 kl. 17:59

    Jag förstår inte denna hets mot oss neokonservativa. Massa påståenden gripna ur luften. Det är fegt och lögnaktigt.

    Kan du konkretisera din kritik? Att anklaga personer för att ljuga ställer mycket höga krav på bevisföring. En mer försiktig och ödmjuk kritik är generellt sett att föredra, i alla fall om man önskar övertyga någon.

    Du får också tänka på att en intervju är begränsad till sitt format; Ryn har utförligt belagt sin kritik i åtskilliga böcker och artiklar. Att man inte gillar nekonservatismen (”hets” är ett mycket starkt ord) kan ha sin orsak i att man själv är klassiskt konservativ — att det däremellan finns en skillnad måste väl den som begagnar prefixet ”neo” också inse.

    ”Böcker och tidningar”
    Underlig formulering. ”Böcker och artiklar” skall det vara.

  4. 4 Tvilling september 16, 2009 kl. 20:23

    … De stora medierna valde att i stort sett överse med det tvivelaktiga och bidrog i hög grad till Kennedymyten. Detta säger mycket om det liberala Amerikas hälsotillstånd. Samma sorts idolisering kännetecknar för övrigt mediernas sätt att behandla Obama.

    En enda verklig intervju innan presidentvalet var allt Barack Obama behövde utstå; intervjuaren var Bill O’Reilly på Fox News. Efter valet har Obama noga undvikit Fox, och har följaktligen inget att frukta. Inget att vara rädd för vare sig från tryckta medier och tv-bolag, förutom Fox News då.

    Att sedan det stora delar av det amerikanska folket är tämligen frustrerade av nuvarande politiska policys hos den mest vänsterorienterade liberalen som någonsin intagit Vita Huset, är en annan sak.
    Denna andra sak, får måhända en manifestation i nästa års fyllnadsval till kongressen.
    Vi får se.

    Mvh

  5. 5 Joakim Förars september 16, 2009 kl. 20:46

    De neokonservativa försåg dessa kalla krigare med en ny stor och farlig fiende: Terrorismen.

    Terrorismen är en ny stor och farlig fiende som det inte behövts några nykonservativa för att upptäcka. Också traditionellt konservativa inser vilken fara den utgör och att det inte går att använda silkesvantarna i kampen mot den.

  6. 6 Staffan Andersson september 16, 2009 kl. 21:44

    Joakim Förars:
    Sovjetunionen och världskommunismen var dock en fiende av ett helt annat slag än terrorismen. Bl.a. för att stater normalt inte står för den utan organisationer. Konventionella krig kan inte besegra den. Terrorismen måste bekämpas med en kombination av utrikespolitiska åtgärder och rättssamhällets möjligheter. Militära insatser kan användas men endast mot tydligt avgränsade terrorfästen. Krigen i Irak och Afganistan uppfyller inte dessa krav.

  7. 7 Staffan Andersson september 16, 2009 kl. 21:53

    Att silkesvantar inte fungerar betyder inte att hårdhandskar gör det. Terrorismen är en svårbesegrad fiende, det måste vi förstå om vi inte ska ställa till det ännu värre.

  8. 8 Jonas september 16, 2009 kl. 22:46

    Kanske snart såpass starka vindar att Amerika som förebild får lämna mer och mer plats åt europeiska högern.. Tyskland är trevligt exempelvis=)

    Tackvare Neocons är vi en bit på vägen dit iallafall..

    Mvh

  9. 9 Jonas september 16, 2009 kl. 22:56

    Fel av mig,jag postade till fel artikel av bara farten..

    Ska givetvis vara i artikeln högervindar eller vänstervindar?

    Mvh

  10. 10 gautic01 september 18, 2009 kl. 12:57

    I Staffan Anderssons intervju med Claes om Ted Kennedy ges denne tillfälle att fortsätta sin kampanj mot de neokonservativa.

    Det kan vara riktigt att många neokonservativa i början kom från det demokratiska partiet. Så är det inte längre. För att USA skall kunna föra en trovärdig internationell politik för frihet och demokrati är det nödvändigt att landet har en stark försvarsmakt. Claes rekommenderar tydligen en reträtt för väst och har till synes inte något alternativ, såvida detta inte är den gamla, nu obrukbara isolationismen.

    Att kampen för frihet och demokrati i världen skulle vara något slags vänsterutopism är givetvis felaktigt. Den neokonservativa utrikespolitiken står nära Theodore Roosevelts republikanism inte Wilsons demokratiska mission, som för övrigt misslyckades.

    Sedan kommer den gamla vanliga vänsterfrasen att neokonservatism är en slags progressiv liberalism. I verkligheten är den neokonservativa falangen en viktig del av den amerikanska konservativa rörelsen. Claes paleokonservatism delas av ett litet antal konservativa på yttersta högerkanten. Det är viktigt att komma ihåg detta när man bedömer Claes position.

    Ur idémässig synpunkt är det radikala Islam samma typ av fiende som nazism och kommunism. Man behöver i USA och Europa inte söka efter någon fiende. Fienden har redan angripit år 2001 och för ett krig för att krossa USA och väst. Än så länge är det fanatiska extremister som för den väpnade kampen men även bolsevikerna var till en början en liten grupp fanatiker, som ansåg att det var legitimt att erövra makten med våld. Claes förringar terrorhotet och framstår där som mer vänsteraktig än han påstår de neokonservativa är.

    Republikanerna och de konservativa har alltid varit försvarsvänliga. Deras tankar på detta område är inte några ”märkliga idéer”. Terrorn och det radikala Islam utgör ett väl så allvarligt hot mot väst som bolsjevikerna i Moskva, som oftast från 1945 till 1991 var rationella i sitt handlande. Det nya hotet kommer från irrationella islamister, som för en ny typ av assymmetrisk krigföring mot väst.

    I verkligheten synes Claes i sitt motstånd mot västs försvarskrig i Mellanöstern inte stå så långt från den Ted Kennedy han kritiserar.

    Det är trist att en högerytterkantstänkare som Claes ges så stort utrymme på denna blogg.

    Med konservaiva hälsningar

    Bertil Häggman

  11. 11 S. O. Pettersson september 18, 2009 kl. 23:16

    Häggman, det förefaller som om någon form av personlig motsättning ligger bakom dina angrepp mot Ryn; vad som hänt efter att ni tillsammans skrev en bok vet jag inte, men det känns som att din kritik inte i alla delar blir konstruktiv och saklig.

    Ditt ständiga påpekande, att Ryn inte tillhör mittfåran inom den amerikanska ”konservatismen” förstår jag inte alls poängen med. Har han påstått något annat själv? På vilket sätt är detta ett argument överhuvudtaget?

    Att försöka framställa Ryn som något slags extremist missar målet. Om vi inte låter rummet och tidens provinsialism begränsa oss, så är det väl tvärtom så, att Ryn företräder en mer klassiskt konservativ linje?

    Jag respektar din åsikt, även om jag inte delar den. Men jag tycker det blir lite märkligt, att du ogillar att Ryn bereds utrymme överhuvudtaget. Det väsentliga är rimligen inte vilka åsikter en person har, utan med vilken intellektuell skärpa denne formulerar dem. Ryns texter borde kunna ge varje tänkande människor något, oavsett åsikt. Ger det dig inte mer att läsa Ryn, än att läsa någon medelmåttig neokonservativ tänkare, vars idéer redan omfattas av den amerikanska politiska eliten?

  12. 12 S. O. Pettersson september 19, 2009 kl. 0:11

    Mycket slarv i ovanstående inlägg, tyvärr. Det skall vara ”människa” inte ”människor”, ”respekterar” inte ”respektar” o.s.v.

    En möjlighet att redigera sina inlägg efter publicering skulle vara uppskattad.

  13. 13 Patrik Magnusson september 19, 2009 kl. 7:35

    Är det bara jag som finner den hätska stämningen mellan neocons och paleocons ganska tröttsam. Båda sidor (ovan exemplifierade av Ryn och Häggman) ägnar oerhörd möda åt att argumentera varför deras hållning är den enda sanna konservatismen och den andres en extrem avvikelse. Självdistansen och viljan till dialog är minimal.

    Jag tycker det vore välgörande om man istället för att banka på varandra, kunde diskutera sakfrågor och gemensamt försöka förstå varandras utgångspunkter och slutsatser. För mig är nämligen ingen av de båda kontrahenternas linje den enda sanna konservatismen, eller ens dess mittfåra. De representerar varsin ytterlighet inom vissa områden, och är nog inte så oense inom andra.

    Vad gäller utrikespolitiken, det område som oftast brukar orsaka bataljer, så anser jag till exempel att de neokonservativa ofta har en mera smakfull ideologisk kompass, så till vida att man tydligare värnar de västerländska demokratiska värderingar än vad de paleokonservativa gör, men att man samtidigt när det kommer till praktisk politik tenderar att vara allt för aktivistiska, och allt som oftast låter ideologiska glasögon skymma sikten så att man missar verkligheten, och låter önsketänkande styra sitt handlande. Här kan man lära av varandra.

    Sedan undrar man ju om det inte ligger något i S.O. Pettersons antagande att när det gäller just herrarna Ryn och Häggman så finns det någon slags personlig motsättning som förgiftar debattklimatet.

  14. 14 gautic01 september 19, 2009 kl. 11:29

    De som tror att det finns någon personlig animositet i fråga om Claes från min sida misstar sig. Han är en trevlig person som tyvärr ägnar allt för mycket tid åt att försöka splittra den konservativa rörelsen i Amerika. Hans angrepp på de neokonservativa i USA liknar mycket angreppen från vänstern. Själv tror jag att dessa angrepp till stor del beror på okunskap från Claes sida om utrikespolitik och geopolitik.

    Man hade hoppats att Claes efter valet av Obama år 2008 i större utsträckning skulle ägna sig åt att kritisera den gemensamma motståndaren: demokraterna och Obamadministrationen i den del den för en oacceptabel utrikespolitik. Så har tyvärr inte blivit fallet utan Claes fortsätter den i min uppfattning felaktiga kritiken mot de neokonservativa.

    Till ytterligare information om betydelsefulla neokonservativa tänkare och deras syn på amerikansk politik ber jag att nedan få publicera ett bidrag jag i dag publicerat på min blogg ”Världsinbördeskriget”.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

    IRVING KRISTOL HAS PASSED AWAY AT 89

    september 19, 2009 av gautic01

    On September 18 Irving Kristol passed away as reported by Fox News. He was the father of William Kristol, the editor of The Weekly Standard. The elder Kristol started out as a Trotskyist in the 1930s but brake with the left and in the 1970s began supporting the Republican Party. In the 1980s was joined by Jeane Kirkpatrick and William Bennett as well as Norman Podhoretz, a prolific writer on foreign policy.

    Irving Kristol is largely looked upon as one of the major contributors to the change of American political culture. In 2002 Kristol was awarded the Presidential Medal of Freedom by President George W. Bush. He was praised by the president as “a wide-ranging thinker whose writings helped transform America’s political landscape”. By then neo-conservatism had pretty much been absorbed into a larger, more comprehensive conservatism. Besides neo-conservatism is a doubtful term first used by socialist Michael Harrington in a 1973 article.

    The widely publishing of essays and reviews made Kristol senior a leading voice of the neo-conservative faction of the American conservative movement. His role as fellow at the American Enterprise Institute was important and also his role as university educator. N the 1950s he headed the important anti-communist review Encounter. During World War II he fought as a member of the U.S. armed infantry in Europe.

    In the fall of 1965 the first issue was published of the quarterly journal The Public Interest. The founders were Irving Kristol and Daniel Bell. The rationale for the new journal was to help readers when the discuss public policy to know a little better what they talk about – and preferably in time to make such knowledge effective. The key word was “effective”. For many decades it provided high quality analysis and provided material for those politically in the center to become more comfortable with conservative political and social philosophy.

    Most writers in The Public Interest seemed to agree on the fact that increased public subsidies and ever greater government intervention did not truly solved problems. It for instance did little to improve the lot of the poor.

    Also cultural forces were largely unresponsive to educational and governmental efforts to reform the system. A healthy and expanding economy would do more to reduce inequalities than governmental intervention.

    Leftist intellectuals were the main culprits in the repeated failures of reform. Such intellectuals prefer illusions to reality.

    The Public Interest stopped publication in 2005. This year there is a successor quarterly being published, National Affairs.

    The editor in chief, Yuval Levin, wrote in the first issue that National Affairs was a successor to The Public Interest:

    National Affairs, Inc., is now home to our effort (and the complete archives of The Public Interest are available for the first time on our website, http://www.nationalaffairs.com). We have been the beneficiaries of their guidance and help, too, though they bear no blame for our shortcomings. And we can only hope to be truly their successors in the merit, the quality, and the significance of the work we do, if with some different emphases for a different time.

    The Weekly Standard has introduced the new journal and recommended it:

    The first issue of National Affairs is available. It begins from confidence and pride in America, from a sense that our challenge is to build on our strengths to address our weaknesses, and from the conviction that chief among those strengths are our democratic capitalism, our ideals of liberty and equality under the law, and our roots in the longstanding traditions of the West.

    The first issue has 180 pages with essays by William Schambra and Wilfred McClay explore the historical and philosophical underpinnings of Obama’s technocratic liberalism-and its deficiencies. Other contributors are James C. Capretta (on ”The New Middle Class Contract”), Luigi Zingales (on ”Capitalism After the Crisis”), and Ron Haskins (”Getting Ahead in America.

    No doubt the important work of Irving Kristol will partly be continued in National Affairs.

  15. 15 gautic01 september 19, 2009 kl. 16:40

    Då det är tänkbart att nya angrepp från Claes på neoonservatismen och dess tänkare är möjliga på denna blogg ber jag att få återge ett bidrag jag publicerat på min blogg ”Världsinbördeskriget” den 19 september 2009. Det bygger på ett bidrag av Irving Kristol i The Weekly Standard år 2003.

    Med vänliga hälsningar

    Bertil Häggman

    WHAT IS NEOCONSERVATISM?
    By gautic01

    In 2003 The Weekly Standard (Volume 008, Issue 47) published an article by the father of neoconservatism, Irving Kristol. There is indeed no better way to describe the ideas of this faction of the American Conservative movement than to refer to Kristol.

    Six years ago neoconservatism had been absorbed into the mainstream of American conservatism. It is not a “movement” as the critics describe it. Rather it can be described as a “persuasion” that manifests itself over time. The historical task and political purpose was to convert the Republican party and American conservatism in general. It was to convert the believers into accept a conservative politics that was suited to govern a modern democracy. This new conservatism was distinctly American. Thus many European conservatives have been sceptical of it.

    No doubt conservatism in the United States is more healthy than in Europe and more politically effective. Neoconservatives are forward-looking, not nostalgic. The general tone is cheerful, not dyspeptic. Two of the heroes are Theodore Roosevelt and Ronald Reagan.

    The influence of neoconservatism has reached beyond the traditional and financial base and has made political conservatism more acceptable to a majority of American voters. The policy of cutting taxrates was not a neoconservative invention but it provided a focus on economic growth. Only with the prospect of economic growth in which everyone prospers can guarantee a stable democracy. Earlier democracy was a fight between “haves” and “have-nots” which caused a destructive class struggle. With economic growth modern democracies could gain legitimacy and durability. The focus on economic growth, however, can result in the necessity to sometimes shoulder budgetary deficits. A property-owning and tax-paying population will be less vulnerable to egalitarian illusions and demagogic appeals.

    In the matter of the role of the state neoconservative do not like a concentration of services in a welfare state and are happy to study alternative ways to deliver those services. However, they do not feel the alarm of anxiety over the growth of the state. It is seen as natural, even inevitable. All does not have to be based on the belief of man versus state. People prefer strong governments to weak but have no liking to overly intrusive government. Thus neoconservatives feel more at home in America today than traditional conservatives. They do find much to be critical of but they find more intellectual guidance in the democratic wisdom of for instance Tocqueville than in Tory nostalgia of for instance Russell Kirk.

    At the same time they feel very much worried about the decline of the democratic culture in America, the vulgarity which unites them with the traditional conservatives. Thus one should not be surprised at the common views of neoconservatives and religious traditionalists.

    “They are united on issues concerning the quality of education, the relations of church and state, the regulation of pornography, and the like, all of which they regard as proper candidates for the government’s attention. And since the Republican party now has a substantial base among the religious, this gives neocons a certain influence and even power. Because religious conservatism is so feeble in Europe, the neoconservative potential there is correspondingly weak.”

    Finally, of course, there is foreign policy. Here there are no set beliefs, only attitudes which are based on historical experience. Favorite texts are classical such as Thucydides on the Peloponnesian War thanks to great extent to professors Leo Strauss and Donald Kagan. Views can be summarized as

    Patriotism is a natural and healthy sentiment. It should be encouraged both by private and public institutions. It is a powerful sentiment because America is a nation of immigrants.

    World government is a terrible idea. It can lead to world tyranny. International institution that can lead to world government should be regarded with the deepest suspicion.

    Statesmen should have the ability to distinguish friends from enemies. This sounds easy but the Cold War demonstrated that it is not. The number of intellectuals in the Western world that could not count the Soviet Union as an enemy was absolutely astonishing.

    Finally, for a great nation, “national interest” is not a geographical term except for fairly prosaic matters like trade and environmental regulation. Smaller nations might feel that the national interest begins and ends at its borders. Foreign policy is almost always defensive. Larger nations have more extensive interests.

    “…large nations, whose identity is ideological, like the Soviet Union of yesteryear and the United States of today, inevitably have ideological interests in addition to more material concerns. Barring extraordinary events, the United States will always feel obliged to defend, if possible, a democratic nation under attack from nondemocratic forces, external or internal. That is why it was in our national interest to come to the defense of France and Britain in World War II. That is why we feel it necessary to defend Israel today, when its survival is threatened. No complicated geopolitical calculations of national interest are necessary.”

    “…the incredible military superiority of the United States vis-à-vis the nations of the rest of the world” has not been planned. “The superiority was planned by no one, and even today there are many Americans who are in denial. To a large extent, it all happened as a result of our bad luck. During the 50 years after World War II, while Europe was at peace and the Soviet Union largely relied on surrogates to do its fighting, the United States was involved in a whole series of wars: the Korean War, the Vietnam War, the Gulf War, the Kosovo conflict, the Afghan War, and the Iraq War. The result was that our military spending expanded more or less in line with our economic growth, while Europe’s democracies cut back their military spending in favor of social welfare programs. The Soviet Union spent profusely but wastefully, so that its military collapsed along with its economy.

    Suddenly the United States emerged as uniquely powerful. The ”magic” of compound interest over half a century had its effect on our military budget, as did the cumulative scientific and technological research of our armed forces. With power come responsibilities, whether sought or not, whether welcome or not.”

    Comment

    The above presentation of the basic “persuasion” of neoconservatives was published in 2003. In 2004 President George W. Bush was reelected. The following four years neoconservatives were blamed by leftists and paleoconservatives both for all problems that occurred. As a result democrats with a leftist agenda for the United States were elected and captured both the Presidency and the Congress. This does not mean that neoconservatives are “defeated”. From the Cold War they are used to opposition and the Conservative movement and the Republican Party are preparing for a comeback.

  16. 16 Patrik Magnusson september 19, 2009 kl. 17:43

    Bertil,

    Tack för din presentation av neokonservatismen i form av ovanstående två inlägg. Även om jag inte helt instämmer i dem (och jag är säker på att andra skribenter och läsare har än mer att invända), så är det precis den typen av sakliga beskrivningar som jag tror behövs.

    Jag är säker på att vi kommer att få se mer av kritik från Ryn och andra mot neokonservatismen, likväl som vi kommer att få se kritik mot dessa kritiker från neokonservatismens försvarare. Det är sunt. Det är så vi utvecklar våra idéer. Låt oss bara hoppas att debatten blir konstruktiv och att vi inte tappar perspektivet på vem som är vän och vem som är fiende.

    Fienden heter varken Irving Kristol eller Claes Ryn. De heter Kim Jong Il, Usama bin Laden, Mona Sahlin och Barack Obama (med viss klasskillnad inom den senare gruppen må medges)

  17. 17 gautic01 september 20, 2009 kl. 10:30

    Bäste Patrick:

    Tack för Ditt inlägg. Det är en sansad bedömning och Du har i många avseenden rätt. Den politiske fienden finns både som det radikala Islam men också bland kvarvarande kommunistdiktaturer och nya diktatorsämnen som Chavez i Venezuela. Inte minst är fienden socialister i väst (som sådan kan man åtminstone vad gäller inrikespolitiken räkna Obama). Själv intar jag en defensiv position då det gäller splittrare som Claes. Jag har stor respekt för burkeansk konservatism och undviker i det längsta intern kritik. Har alltid sett det som viktigt med en enad konservativ front i USA. Detta redan från tidigt 1960-tal då jag var engagerad i att informera i Sverige om den växande styrkan inom amerikansk konservatism. Arbetade aktivt bland annat för publicering av Barry Goldwaters ”The Conscience of a Conservative” (som på svenska har titeln ”Konservatismens ansvar” (den svenska versionen kan lånas på bibliotek). Men när Claes, i mitt tycke helt omotiverat, angriper neokonservatismen i en intervju som skall handla om Ted Kennedy, ser jag inte någon annan utväg än att kritisera honom. I fortsättningen skall jag försöka använda metoden att upplysa om neokonservatismen och minimera min kritik av hans person. Det är dock svårt att glömma att han sedan 2003 på sitt lilla sätt bidragit till att Obama blev amerikansk president 2008. Det kan knappast ses på annat sätt än som en medveten försvagning av den konservativa rörelsen i Amerika. Genom sin kritik fann han många ivriga lyssnare i Sverige under sina föredrag i hemlandet. Vidare eldade han på en växande antiamerikanism i Sverige. Man kan inte bortse från att Claes tillhör en mindre paleokonservativ riktning inom den konservativa rörelsen och inte talar för den senare i sin helhet i sina Sverigeföredrag och artiklar publicerade här.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  18. 18 essenonvideri september 20, 2009 kl. 10:55

    Ok Bertil,

    Lite utanför ämnet måste jag tillägga att det är glädjande att du läser och ibland kommenterar T & F. Det var nämligen just en av dina böcker (Den kommunistiska förintelsen : den internationella kommunismens offer sedan 1917 ), som var en av de allra första som, en gång i mitten av 80-talet, fick upp mina ögon för hur djupt omänskligt det kommunistiska systemet var. Man kan således säga att du är en av de inspiratörer som gör att jag idag betraktar mig som konservativ.

    Allt gott! / Patrik Magnusson

  19. 19 gautic01 september 20, 2009 kl. 12:23

    Bäste Patrick:

    Tack för Dina rader. Det gläder mig att Du läst min i Uppsala publicerade lilla skrift från 1980-talet. Den utkom naturligtvis rent allmänt för tidigt men man får väl betrakta den som en liten föraning om vad som komma skulle: den sovjetiska kommunismens kollaps och en lång rad böcker, som byggde bland annat på sovjetiska arkiv, och som kunde presentera en mer detaljerad bild av den kommunistiska förintelsen. Man kan bara hoppas på en Nuernbergrättegång mot överlevande kommunistiska bödlar men den måste komma inom en nära framtid. Snart är de döda och bortom mänsklig rättvisa.

    Din läsning av skriften bekräftar min åsikt att det inte räcker att presentera konsevativa idéer utan man måste också skildra den kommunistiska fiendens metoder, taktik och strategi.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman


  1. 1 GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn « Tradition & Fason Trackback vid oktober 6, 2009 kl. 21:36
  2. 2 click here for info Trackback vid juni 26, 2014 kl. 11:19
  3. 3 moving companies Trackback vid juli 23, 2014 kl. 4:25
  4. 4 locksmiths Trackback vid augusti 19, 2014 kl. 4:02

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 812,529 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 126 andra följare