Intervju: Claes G. Ryn om Ted Kennedy

Ted Kennedy (1932-2009), en av den amerikanska vänsterns stora frontfigurer. Vad betydde han egentligen för USA? T&F:s Staffan Andersson har intervjuat Claes Ryn i jakt på svaret.

INTERVJU | Med anledning av senator Ted Kennedys död har T&F:s medarbetare Staffan Andersson intervjuat Claes G. Ryn, professor i statskunskap vid The Catholic University of America, Washington D.C. En tidigare intervju med Claes Ryn finns här. En presentation av Claes Ryn finns här.

Staffan Andersson: Hur skulle du vilja sammanfatta Ted Kennedys betydelse för amerikansk politik?

Claes Ryn: Edward Kennedy blev en av den amerikanska senatens mest effektiva och inflytelserika medlemmar. Han initierade eller präglade ett stort antal viktiga federala lagar och reformprogram, som hade att göra med t.ex. medborgarrätt, sjukvård och socialhjälp. Ted Kennedy förkroppsligade mer än någon amerikansk politiker före President Obama det ”liberala” USA, d.v.s. den politiskt gångbara vänster som sedan Franklin Roosevelt velat göra om U.S.A. till en centraliserad välfärdsstat av socialdemokratisk typ. På grund av detta och därför att han var en Kennedy idoliserades han i de av liberaler helt dominerade stora amerikanska medierna liksom i de europeiska medierna. Om Edward Kennedy hade varit en konservativ republikan och kommit från en annan familj, skulle hans många och ibland allvarliga personl iga felsteg– Chappaquiddick är bara ett exempel –ha satt stopp för hans politiska karriär. Men Ted kunde som en Kennedy och en liberal räkna med stor tolerans inom de likasinnade medierna och bland sina politiska allierade. Han blev för amerikaner med liberal inriktning en sorts ikon, själva symbolen för det liberala Amerika. Detta förklarar den enorma uppmärksamhet, som de amerikanska medierna ägnade honom efter hans död. Vördnaden och lovorden flödade på ett ibland nästan komiskt sätt. Historikerna kommer att med gillande eller ogillande se Kennedy som en centralgestalt i undergrävandet av det begränsade, federala och allmänt decentraliserade styresskick, som grundlagsfäderna avsåg.

Staffan Andersson: När du säger att Kennedy undergrävt det begränsade och decentraliserade styrelseskicket, betyder det inte också att han indirekt haft ett inflytande på republikansk politik, att han har underlättat för de neokonservativa? Hur har Kennedy påverkat den republikanska agendan?

Ted Kennedys betydelse har varit stor, inte minst när det gäller maktförskjutningen från de enskilda delstaterna till den federala nivån, menar Claes Ryn.

Claes Ryn: Som liberal politisk ledare, uppburen av de stora medierna och deras intellektuella allierade inom den akademiska vänstern, bidrog Kennedy starkt till den förhärskande trenden inom amerikansk politik, som inneburit, att det traditionella republikanska motståndet mot federal maktanhopning kraftigt försvagats. Angelägenheter som tidigare hanterats av delstaterna, lokala myndigheter eller de enskilda medborgarna har flyttats till Washington. Många republikaner, t.ex. Barry Goldwater i presidentvalet 1964, protesterade, men partiet som helhet har i takt med den allmänna politiska utvecklingen och för att inte helt förlora sitt rykte i medierna glidit med åt samma håll. Antag att någon republikan i dag skulle inta ungefär samma ståndpunkt som Dwight Eisenhower när han ställde upp som president kandidat. Eisenhower ansågs på den tiden vara mera liberal än hans huvudkonkurrent inom det republikanska partiet, senatorn Robert Taft från Ohio. Eisenhower betraktades som en s.k. ”moderate.” Men Eisenhower ville beskära Roosevelts New Deal. Denna bestod av reformer som i jämförelse med en senare tids amerikanska reformprogram, t.ex. Lyndon Johnsons ”Great Society”, ter sig tämligen obetydliga. Eisenhower ansåg New Deal till stor del bryta mot den amerikanska konstitutionen, som föreskrev en begränsad ”federal” roll och ett decentraliserat styrelseskick. Men den amerikanska centralmakten har sedan sextiotalet, främst genom det demokratiska partiets initiativ, expanderat med stormsteg. En som i dag skulle hävda Eisenhowers linje, d.v.s. vara emot praktiskt taget hela den expansion av den ”federala” makten som drevs fram med hjälp av personer som Ted Kennedy, skulle av media och politiska motståndare avfärdas som en ren extremist.

De ledande neokonservativa, som i stor utsträckning har sina rötter i det demokratiska partiet, har något fjärmat sig från detta parti, främst därför att de vill ha en mera hökaktig utrikespolitik, särskilt i Mellanöstern. De har kunnat liera sig med republikanerna, om än med vissa olustkänslor på grund av partiets traditioner, därför att många republikaner i linje med förskjutningen åt det liberala hållet inom amerikansk inrikespolitik ställer sig mera positiva till den stora staten. En stark ”federal” stat med en omfattande roll inom socialpolitik, utbildning, etc. och särskilt stora militära resurser är just vad de neokonservativa önskar. Det för neokonservatismen allra mest karakteristiska, tanken att USA är kallat att, med militärmakt om så behövs, befrämja vad George W. Bush kallade ”den globala demokratiska revol utionen” har förstås mera att göra med vänsterutopism än med traditionell amerikansk konservatism. Många av de mest namnkunniga neokonservativa var som bekant tidigare trotskister och har tagit med sig många vänsteråsikter in i det republikanska partiet. Världen bör frälsas, menar de, göras om i enlighet med neokonservativa begrepp. Neokonservatismen är en ideologiskt laddad form av ”progressiv” amerikansk liberalism. De neokonservativa har lyckats mobilisera många republikanska gamla kalla krigare, som kände sig litet vilsna efter det att Sovjetunionen fallit ihop. Många kalla krigare hade kvar ett psykologiskt behov av att känna sig bekämpa en stor och farlig FIENDE, en fara som berättigade till kraftfull maktutövning.

De neokonservativa försåg dessa kalla krigare med en ny stor och farlig fiende: Terrorismen. De lanserade med avsevärd framgång en märklig idé, att det skulle vara konservativt att i utrikespolitiken vara allmänt hökaktig och vilja tillgripa militär makt snarare än fredliga metoder. Detta lät dock plausibelt i en del republikanska öron eftersom flertalet republikaner, ja, även många demokrater under det kalla krigets nödläge ansåg det nödvändigt att hålla en fast linje mot kommunismen. Dessa hökaktiga reflexer satt kvar hos många trots det helt förändrade världsläget, och dessa reflexer utnyttjades till fullo av de neokonservativa. De neokonservativa gillade inte Ted Kennedy eftersom han ansågs vilja gå väl långt i utbyggandet av den ”federala” välfärdsstaten men framför allt därför att han inte var med på de ne okonservativa noterna i utrikespolitiken. Hans motstånd mot kriget i Irak gjorde honom avskydd.

Som effektiv politiker och liberal idol gjorde Kennedy likafullt mycket för att flytta mittfåran i amerikansk politik år vänster, vilket med tiden gjorde det lättare för de neokonservativa att sälja sin politik. Han hjälpte till att skapa den politiska och mediala miljö i vilken historiskt och filosofiskt okunniga personer kan få för sig att de neokonservativa representerar amerikansk konservativ tradition snarare än en sorts vänsterståndpunkt. De framstår rent ytligt som en sorts konservativa eftersom det finns en mera radikal vänster som de bekämpar. Tag Per Ahlmark, en svensk neokonservativ, som exempel. Han tillhörde liksom sin lärare Herbert Tingsten vänstern, särskilt i moraliska och kulturella frågor, detta trots att båda var anti-kommunister. Även flertalet svenska socialdemokrater var dock klart anti-kommunistiska. På grund av den politiska debattens förskjutning kom emellertid Ahlmark och Tingsten med tiden att för idéhistoriskt obevandrade framstå som en sorts högermän. Flertalet amerikanska neokonservativa står långt, långt till vänster om den ”moderate” republikanen Eisenhower eller den Barry Goldwater som skrev The Conscience of a Conservative. Det skulle kunna göras gällande, att de t.o.m. står rejält till vänster om Ted Kennedys bror, John F. Kennedy.

Staffan Andersson: Det sägs ibland att ”amerikanarna har ingen kungafamilj men de har Kennedyfamiljen”. Hur ska man förstå det enorma intresset i USA för Kennedyklanen?

Claes Ryn: Amerikanarna har trots eller kanske på grund av sin anti-monarkistiska tradition ett stort behov av personer som kan tyckas högt höjda över vanliga människor, personer som man nästan förbehållslöst kan beundra och fantisera om. Den kändiskultur som brett ut sig i hela västvärlden har i USA starkt bidragit till att göra vissa politiker och deras familjer till en sorts kungligheter. Att just Kennedyfamiljen fått en speciell status förklaras, som jag redan nämnt, till stor del av att dess politiker, i synnerhet Robert och Ted, betraktats som rättänkande av de stora medierna. Morden på JFK och Robert har förstås spelat en viktig roll. Men framför allt är det mediernas inflytande, som förklarar Kennedymyten . De har spelat med i förgyllningen av en familj, som har ett minst sagt skumt förflutet och många bestående, mycket tvivelaktiga drag. Att medierna varit villiga att gå så långt i haussandet av denna familj säger en del om en grundläggande och växande skevhet i det medialt inspirerade amerikanska fantasilivet. Hur många känner till att klanens grundare, Joseph Kennedy, Teds pappa, var en del av den irländska maffian i USA, som konkurrerade med den italienska och judiska maffian bl.a. när det gällde att förse amerikanarna med alkoholhaltiga drycker under förbudstiden. JFK vann det demokratiska partiets nominering 1960 med hjälp av pappans kontakter inom den organiserade brottsligheten. Familjen fortsatte att ha nära kontakter med kriminella element, delvis i Hollywood. Var det bara en tillfällighet, att JFK hade en älskarinna gemensam med maffiabossen Sam Giancana? Men medierna föll till föga för JFK:s charm och politiska hållning. Kennedyfamiljen har i största allmänhet visat en f allenhet för ansvarslöshet och skumrask, och Ted Kennedy var härvidlag inget undantag. Men vad betydde detta i jämförelse med all det politiskt goda som Kennedys ansågs representera? De stora medierna valde att i stort sett överse med det tvivelaktiga och bidrog i hög grad till Kennedymyten. Detta säger mycket om det liberala Amerikas hälsotillstånd. Samma sorts idolisering kännetecknar för övrigt mediernas sätt att behandla Obama.

Staffan Andersson och Redaktionen