POLITISKT MOTARBETANDE AV FAMILJELIVET
Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.
Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.
Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.
Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.
I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).
Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.
Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).
Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.
Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.
Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.
Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.
Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!
Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.
Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.
Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (www.barnensratt.se).
Tradition & Fason 
Tack för en välskriven och intressant artikel. Historien om hur det barnpassningsindustriella komplexet skapades av politikerna är en som alla bör känna till, liksom vilka enorma kostnader vårt samhälle betalar för det.
”..lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.”
Håller med men hur skall du lyckas informera ”folket” utan hjälp av massmedia? Skall du starta en egen ”aftonbladet” eller ”expressen”? Sen har vi problemet med att ”folket” inte vill bli informerade. Hur tacklar du det?
Anders
Den sociala ingenjörskonst, som ovanstående mycket tänkvärda artikel visar, har nästan alltid egenskapen att lösningen av ett problem skapar flera nya. När man försöker angripa dessa problem skapas nya lösningar, ofta än mer komplexa, som skapar nya problem och så fortsätter det i vårt stora ekorrhjul av social ingenjörskonst.
Ett grundläggande tankefel i den sociala ingenjörskonsten är att man vägrar se samhällets mångfald och därför alltid försöker skapa generella lösningar, som man förutsätter skall fungera överallt och i alla situationer. När denna generalistiska sociala ingenjörskonst, ibland driven med de vällovligaste av syften, möter verklighetens mångfacetterade mosaik händer det som vi alla kunnt beskåda och som så illustrativt beskrivs i ovanstående artikel.
Att komma ur detta ekorrhjul är givetvis inte enkelt och kan inte ske tvärt. Dock måste strävan vara att förenkla och att söka sig till enkla lösningar befriade från komplexa regelverk.
Anders:
En bra start är att skriva en artikel på en sajt som följs av en mångfald politiker och journalister från både sympatiserande och icke-sympatiserande läger. 😉
”Håller med men hur skall du lyckas informera ”folket” utan hjälp av massmedia? Skall du starta en egen ”aftonbladet” eller ”expressen”? ”
Tss, vi har ju Tradition & Fason 😉
”Sen har vi problemet med att ”folket” inte vill bli informerade.”
Nja, där håller jag inte riktigt med. Kultureliten vill inte att folket skall bli informerade, och visst är folk i allmänhet indoktrinerade i feministiska trossatser, men generellt tror jag nog ”folket” vill höra sanningen om någon bara erbjuder den.
Det finns en faktor i detta som nästan alltid ignoreras trots att det är roten till det onda, i båda systemen faktiskt: den progressiva beskattningen.
Med platt skatt uppkommer inga av dessa effekter och det blir ointressant om individen eller det gifta paret är skattesubjekt. Därmed kan man heller inte använda skattesystemet för att styra familjerna i en eller annan riktning vilket är bra i sig. Vi ska ha skattesystemet för att få in pengar till våra gemensamma utgifter, inte för att föra familjepolitik.
För mig är detta faktiskt det allra tyngsta argumentet för ett system med platt skatt.
”Vi ska ha skattesystemet för att få in pengar till våra gemensamma utgifter, inte för att föra familjepolitik.”
Exakt!
”Vi ska ha skattesystemet för att få in pengar till våra gemensamma utgifter, inte för att föra familjepolitik.”
Socialdemokraterna gav såsmåningom i praktiken upp planerna på en socialistisk planekonomi, även om skrivningarna i partiprogrammet levde kvar mycket länge likväl som vurmandet av begreppet ”balandekonomi”. Istället blev det främsta socialistiska verktyget den starkt progressiva skattepolitiken. Med denna geniala idé socialiserades medborgarnas inkomster istället för näringslivet. Med socialiserade inkomster som bas låg sedan vägen öppen för att med social ingenjörskonst och diverse pekpinnar styra medborgarnas liv in i minsta detalj. Familjepolitiken är dessvärre endast ett av många exempel på detta fenomen.
Att sedan den progressiva skattepoliken, i dess mest exterma tappning (…vi har fortfarande värnskatt), kollapsade är en annan historia. Skadan var redan skedd genom att de mastodontiska systemen för social ingenjörskonst redan var etablerade.
Den mest rimliga och enklaste skattemodellen är utan tvivel en rak skatt innefattande någon form av grundavdrag så att de med verkligt låga inkomster, där skatt skulle äventyra försörjningsförmågan, helt befrias från skatt.
@Allianspartisten
Sjukan med att gilla progressiva skatteskalor finns inte bara hos socialisterna. Progressiv skatt infördes som en extra skatt 1902 (Borgerlig regering) i Sverige för att permanentas 1910 (Högerregering). Jag vill inte vara näsvis, men vi måste ha klart för oss att smittan finns långt in i borgerligheten.
Platt skatt med högt grundavdrag (minst 50.000/år) är jag helt enig med. Man borde samtidigt avskaffa den obligatoriska källskatteindrivningen vilket jag ser som ett rätt oerhört ingrepp i äganderätten.
Populisten,
Jag ser inte att vi på något sätt är oeniga i sak. Att borgerliga regeringar införde progressiv skatt i början av förra seklet behöver ju inte innebära att detta var rätt beslut då ju även ”den-vise-kan-fela”. Dock var nog inte grundtanken att de extra medel som denna skatt gav skulle användas till att, på ett ”politiskt korrekt” sätt, detaljstyra medborgarnas liv. Detta senare är ett socialistiskt påfund som blev allt absurdare under 60- och 70-tal.
Håller med dig om nivån av grundavdrag, det måste vara högt. Med ett högt grundavdrag faller, som jag ser det, skälet för progressiv beskattning.
Allianspartisten,
Visst är vi eniga! Jag vill bara inskärpa vikten av att inte vika en tum från principen. Det är så enkelt att börja tänka att det väl ingen fara att göra skatten bara lite, lite progressiv för den goda sakens skull (även en konservativt sett god sak). Men mycket eller lite så är det fel eftersom det egentligen underkänner arbetsgivarnas lönesättning.
Jag kan tänka mig ett enda skäl för progressiv beskattning: som en rent tillfälligt krisskatt. Tänk Grekland nu eller Sverige för 20 år sedan.
”Jag kan tänka mig ett enda skäl för progressiv beskattning: som en rent tillfälligt krisskatt. Tänk Grekland nu eller Sverige för 20 år sedan.”
Jo, jag kan hålla med. Samtidigt är det nästan kusligt med vilken exakthet man kan förutspå vad som blir av sådana ”tillfälliga” krisskatter. Tänk värnskatten.
”[D]et nästan kusligt med vilken exakthet man kan förutspå vad som blir av sådana ”tillfälliga” krisskatter.”
Ja man behöver ju inte direkt ha Saidas gåva för den förutsägelsen. Är vi inne på 17e året av tillfällig skatt nu? Dessvärre hade vi väl ändå inte mycket till alternativ.
Tack alla insiktsfulla som kommenterat min artikel! Ni har fördjupat min insikt om det problem som min artikel försökte sätta fokus på!
Någon undrade hur jag ska lyckas avslöja det ruttna politiska & mediala spel som pågår.
Svar: Jag känner mig inte ensam; jag har ju min förening (www.barnensratt.se) med hundratals medlemmar, Tradition & Fason samt alla er kommentatorer på min sida!
En annan skjuter in sig på de problem som progressiv inkomstbeskattning skapar, men missar då att så länge som vi har kvar individuell inkomstbeskattning även för familjer som vill förbli familjer, kommer en eninkomstfamilj, p g a grundavdragen, alltid att betala mer i skatt än en tvåinkomstido gör, vid samma sammanlagda inkomst.
En tredje poängterar vikten av att folk inte avtvingas skatt innan de uppnått existensminimum. Det åpekandet ställer jag mig bakom till 110%!
En fjärde vill avskaffa källskattindrivningen. Återigen är jag med å noterna till 110%!
Borde inte alla ni kommentatorer bli medlemmar i ”min” förening, Barnens Rätt? Vi – i föreningen – behöver all den tyngd vi kan samla när vi konfronterar våra förtroendevalda om det jävelskap de skapat åt oss svenska föräldrar & åt våra barn!