Stor debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige

Det pågår för närvarande och sedan tre veckor tillbaka (!) en debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige. Det började med Erik Wallrups artikel i SvD den 8/2 om att den svenska konservatismen har det dåligt ställt med tänkare. Men fastän han t.o.m. nämner bloggandet så ser han inte att någonting skulle ha hänt på senare år i detta avseende. Det har det, det vet vi här på Tradition & Fason.

Vi vet också, vilket här sägs i polemik mot märkliga synpunkter som framkommit i den här debatten, att pengar spelar stor roll i sammanhanget. Även om ett knippe entusiaster och idealister kan bedriva rykande färsk och aktuell konservativ idébildning och opinionsbildning ideellt så som vi gör här på T&F, eller för den delen den seminarie- och konferensverksamhet som Konservativt Forum ägnar sig åt, så är det ingenting emot vad som skulle hända om det tillsköts pengar någonstans ifrån till en konservativ tankesmedja. Man kommer helt enkelt inte ifrån betydelsen av pengaflöde till idébildning, och i det avseendet står sig konservatismen i Sverige slätt i jämförelse med socialismen och liberalismen. Men kanske är ett genombrott på väg inom en överskådlig framtid?

I en uppföljarartikel i SvD den 18/2 skriver Magnus Eriksson att ”De intellektuella i borgerligheten borde också vara tydligare med att nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem.” Helt apropå detta, så har en handfull av T&F:s skribenter nyligen fullbordat arbetet med en antologi om konservatismens förhållande till kapitalismen, där detta belyses och ges flera olika perspektiv på. Det är en debattbok som motsvarar de allra bästa artiklarna vi skriver här på T&F, men det är jättesvårt att hitta något förlag som vill ge ut den. Den som följer oss får dock se hur det blir med den saken till slut.

Axess-redaktören Johan Lundberg, som förefaller vara den som uppmärksamheten framför allt riktas mot i debatten, skriver på Axess-bloggen den 21/2 att: ”Frågan är kort sagt hur man ska hitta en framkomlig väg mellan högeridologiernas Skylla och Karybdis. Det är detta som debatten om en tänkande höger borde handla om – i stället för att argumentera mot mer eller mindre bisarra beläten som inte existerar i verkligheten.”

I begynnelsen var konservatismen högern. Efter Andra världskriget med det växande socialistiska hotet blev det allt viktigare för de konservativa att samarbeta med liberalerna, inte minst för det fria näringslivets skull. Sedan det samarbetet inleddes har liberalerna konstant huggit de konservativa i ryggen. Medan de konservativa har varit kompromissvilliga har liberalerna varit kompromisslösa. Det är detta som föranlett att konservatismen i Sverige blivit så svag och baktalad från det att Högerpartiet blev till Moderaterna för 40-talet år sedan. Det som nu pågår – och behövs – är konservativ renodling för att stärka konservatismen i Sverige. Av det skälet välkomnar jag varmt den pågående debatten om behovet av fler konservativa tänkare! En idémässig renodling och återaktualisering av konservatismen hindrar givetvis inte att politiker alltid har en tendens att kompromissa politiska idéer till ideologisk luddighet eller t.o.m. oigenkännlighet – men, och det ska understrykas, idépolitik och praktisk politik är två helt olika saker. Och det som behövs i dagens svenska samhällsdebatt är i allra högsta grad att visa var det konservativa skåpet ska stå i förhållande till liberalismen och socialismen.

Lennart Berntsson skriver i en SvD-artikel 23/2 att konservativa idéer idag återfinns inom vänstern. Och visst har han åtminstone delvis rätt. När konservatismen trängts undan från arenan trots sin effektiva kritik mot både socialismen och liberalismen, så hamnar inte helt onaturligt dess anti-liberala tänkande på den socialistiska sidan och dess anti-socialistiska tänkande på den liberala sidan. Den uppgift vi konservativa har idag, är att visa vad som faktiskt är konservativt tänkande – och inte liberalt eller socialistiskt. Det är också en viktig anledning till att undvika sammanblandning med liberalismen som visat sig vara en så svekfull samarbetspartner i många decennier.

Skeptiker i den pågående debatten har lyft fram tänkare som Oswald Spengler, Ernst Jünger och Martin Heidegger som representanter för en konservatism som de hellre ser än t.ex. Roger Scruton. Men medan Scruton verkligen är en konservativ filosof, är det tveksamt om Spengler var det även om hans tänkande kring civilisationer varit betydelsefull för konservativ idébildning. Jünger var anarkist med såvitt jag kan se absolut ingen konservativ idégrund. Och tillsammans med Heidegger och Carl Schmitt formar ju Jünger den tämligen obskyra tyska ”revolutionära konservatismen”. Många belästa konservativa håller nog med mig om att även om den idéinriktningen kan vara intressant att ta del av så har den inte så mycket att tillföra en seriös modern konservatism.

Jag skulle för min del hellre föreslå en närmare förkovran i Russell Kirk (läs detta porträtt), Wilhelm Röpke (läs detta porträtt) och Samuel P. Huntington bland de mer moderna konservativa tänkarna. Och visst är det så att ingen är riktigt konservativ om man inte utgår från Edmund Burkes idéarv (det finns en utmärkt relativt nyutkommen bok om Burke av T&F-medarbetaren Carl Johan Ljungberg, recenserad här). I Sverige bör faktiskt Fredrik Haage nämnas, författare till boken ”Nycklar till modern konservatism” (Timbro, 2000). Och ifråga om 2000-talets konservatism kan även rekommenderas antologin ”Och sedan?” (Hjalmarsson & Högberg, 2003) av Per Dahl m.fl. Framför allt borde vi i Sverige försöka bekanta oss närmare med Harald Hjärne (läs detta porträtt).

Här kliver Johan Lundberg in igen i debatten (23/2) och hävdar att upplysningsidealen nog är att betrakta som konservativt tankegods idag. Eftersom modernt konservativt tänkande är vad som framför allt efterlyses i debatten, nöjer jag mig här med att hänvisa till min egen artikel på det för all del i sammanhanget väldigt viktiga temat om konservatismens förhållande till upplysningens och den franska revolutionens idéer.

På Neobloggen 23/2 ger sig Mattias Svensson in i debatten med att han ibland känner sig näraliggande det konservativa tänkandet, och han skriver att konservativa partier ofta är de mest frihetliga. Med det sagt, konstaterar han att hans främsta reservation mot konservatismen är ”att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande”.

Nja. Vad det här handlar om är såklart vilka ideal man har, och hur man förhåller sig till dessa. Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet. Medan liberalismen anser att den enskilda människan är perfekt som hon är, oavsett sammanhang, och eftersträvar individens totala självförverkligande. Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar. Även om det ur konservativ synvinkel ofta ser ut precis som att liberalerna strävar i den riktningen vad gäller mänsklig karaktär, tillsammans med miljövänstern som verkar föredra att vi bor i grottor och äter gräs och rå fisk. Civilisationsprocessen står alltid mot minsta motståndets lag och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Konservatismen står alltid på civilisationsprocessens sida. Det innebär inte att vi förkastar ”det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande”, men väl att vi alltid vill framhålla det djupare och förfinade framför det ytliga och fördummande. Och till skillnad från liberalerna ser vi med klarare ögon på det faktum att människan inte enbart kan ägna sig åt det som är skönt, roligt och nöjsamt – om hon ska kunna ta ansvar i tillvaron, något som konservativa alltid betonar betydelsen av.

Svensson skriver vidare ”Att underskatta betydelsen av, och lockelsen i, enkla nöjen och att de kan användas för att ge oss djupa insikter likväl som för förströelse och lek är en lika bortskämt hemmablind företeelse som tillväxtkritiker i bekväma Södermalmslägenheter.” Häri tror jag ett grundläggande missförstånd ligger. Nöjen som de direkt kulturellt betingade, och att på alla vis se till att göra mesta möjliga av vad man har, är ju både enklare och mer konservativt än att bara jaga tillfredsställelse genom materiella och ytliga utsvävningar samt konsumism och självförhävelse.

I en replik ger också Axess Johan Lundberg 23/2 de relevanta argumenten ifråga om att populärkulturen trots sin lägre kvalitetshalt gentemot finkultur, likväl har ett existensberättigande.

Senaste inlägget i debatten står PJ Anders Linder för i söndagskrönikan i dagens SvD. Han sammanfattar debatten och ger en del intressanta förslag för inriktningen av en modern konservatism. När han i avrundningen vill lyfta fram en svensk förebild bland konservativa tänkare är ”den första han kommer att tänka på” Gösta Bohman. Och det är väl vackert så – men fler förslag hade väl ändå den gode PJ kunnat prestera, i synnerhet som Bohman var moderatledare och som sådan opinionsbildare snarare än idébildare.

Det är i vilket fall under alla omständigheter bra att fler och fler runtom i det svenska medialandskapet börjar intressera sig för den konservativa idébildningen i allmänhet och dess tillstånd i Sverige i synnerhet. Avslutningsvis vill jag varmt rekommendera informationsportalen Konservatism.se – för både lättbegriplig begreppsutredning, fördjupning och personporträtt på svenska.

Följande inlägg i debatten har jag hittills hittat på nätet (dess fortsättning kommenterad här):

SvD 8/2: Några förslag för en tänkande höger
Axess-bloggen 8/2: Intellektuell kortslutning?
SvD 13/2: Högeridéer missförstås avsiktligt
SvD-bloggen 17/2: Krokodiltårarna flödar på DN Kultur
Axess-bloggen 17/2: Lite väl grälsjukt gubbsur ton på DN?
SvD 18/2: Högern har fel filosofer
Axess-bloggen 21/2: Den tänkande högerns dilemman
Dick Erixon 21/2: Debatt om debatten: tänkande höger
Axess-bloggen 22/2: Konservatism, liberalism och upplysning
SvD 23/2: Höger i röd kostym
Axess-bloggen 23/2: Upplysningstiden som (konservativt) ideal?
Axess-bloggen 23/2: Liberaler och felande länkar
Axess-bloggen 23/2: Upplysningens och konservatismens dialektik
Neobloggen 23/2: Konservativa och den felande länken
Dick Erixon 23/2: Idédebatt på icke-socialistiska sidan
SvD 25/2: Filosofi har inte med saken att göra
Axess-bloggen 27/2: Konservatismen, liberalismen och framtiden
SvD 28/2: Den upplysta konservatismen

Jakob E:son Söderbaum