Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen?

KULTUR | I ett utslag av företagsekonomisk nit har regeringen beslutat att inte förlänga det skatteundantag som Svenska kyrkan har åtnjutit i tio år. Men något nytt påfund är inte skatteundantaget. De så kallade prästlönetillgångarna; skog, jord och kapital som stiften äger och vars avkastning betalar prästlönerna, har av hävd varit skattefria i närmare tusen år. När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 fick man ett tioårigt undantag från att skatta för dessa tillgångar. Nu klämtar dock klockan för det medeltida kyrkofrälset. Det blir inget nytt undantag, har vår snusförnuftiga finansminister förklarat, vilket innebär att nästa års deklaration blir cirka 150 miljoner kronor dyrare för kyrkan.

Det enda man kan konstatera är att saker sällan är så enkla som de verkar. Att Svenska kyrkan, ett samfund som alla andra, ska betala skatt som alla andra är väl kanske inte en så konstig tanke. Men samtidigt åläggs Svenska kyrkan av staten att vårda och bevara sina mer än 3 400 kyrkor, varav flertalet är mycket gamla. För detta får man mycket riktigt också en peng från staten, i år var det 460 miljoner kronor. Dessvärre ser det inte ut som om anslagen för kulturvård blir större nästa år. Var de 150 miljoner som saknas ska tas ifrån verkar vara kyrkans problem. Tyvärr har vi att vänta att kyrkor stängs och rivs, församlingar läggs ned eller flyttar till mindre, billigare, mer lättskötta och oerhört mer färglösa lokaler. Länsantikvarie Thomas Rombergs invändning att det minsann var värre förr, då man kunde få stenar i huvudet, känns inte helt övertygande.

Ingen institution är en så viktig bärare av vårt kulturarv som kyrkan. Riksantikvarieämbetet menar att våra kyrkobyggnader utgör vårt största gemensamma kulturarv. Det rör sig dessutom om byggnader som i många fall kräver särskild vård och tillsyn. Allt detta påkallar naturligtvis extra hänsyn. Svenska kyrkan är inte ett samfund bland andra, därtill är den alldeles för sammanvävd med vårt lands historia. Dessutom torde kulturvårdsanslagen ha bestämts med kyrkans skattefrihet i åtanke. Denna manöver är i praktiken inget annat än att minska anslagen för kulturvård.

Det är inte bara kyrkan som har känt av denna märkliga doktrin. Även många myndigheter har utsatts av ett förfelat företagsekonomiskt tänkande från statligt håll. Våra museer måste sedan några år betala marknadshyror för sina lokaler, trots att lokalerna ägs och förvaltas av staten genom Statens Fastighetsverk. Man kan ju lätt tänka sig vad det innebär för museer som Moderna Museet och Livrustkammaren med lokaler på Skeppsholmen och i Kungliga Slottet, där de också har sin naturliga plats. Inte heller här har man höjt anslagen. En annan myndighet som sitter i samma märkliga sits är Försvarsmakten, som får betala höga hyror till Fortifikationsverket för sina vackra och central belägna sekelskiftesgarnisoner, uppförda av och för Krigsmakten. Landets universitet drivs ut i universitetsstädernas utkanter av stigande marknadshyror, som betalas till statliga Akademiska Hus.

Att statliga myndigheter, ska lägga stora delar av sin budget, som kommer ur statskassan, på att betala hyror till statliga fastighetsförvaltningsbolag vars intäkter går till – statskassan, är en cirkus av onödiga transaktionskostnader. En rundgång som man gärna kunde plåna ut med ett drag av pennan. Lika märkligt är det, egentligen, när staten skickar över 460 miljoner till Svenska kyrkan och med vändande post inkasserar 150 miljoner från desamma. När Ebba Grön i Staten och Kapitalet sjunger om att ”den ena handen vet precis vad den andra gör” var det inte det här de menade.

Marknadsekonomi är gott, nyttigt och bra på alla sätt, men att staten ska pressa sig själv, eller statligt finansierat verksamhet, på pengar är löjligt. Petar man i ena ändan rasar nämligen något i andra. Det åligger staten enligt lag att finansiera vården av vårt kyrkliga arv, vilket är bra. Det är med andra ord ett åtagande man borde ta på allvar. För visst vore det tråkigt om julmässan i Karlsdal i framtiden hölls på ABF?

Daniel Bergström

Märkesdagar att minnas

Har Gustav Adolfsfirandet verkligen en plats i ett modernt Sverige?

Visst kan fackeltåg och fanborgar till Gustav II Adolfs åminnelse framstå som otidensligt, en relik från en annan tid. Men det är just därför som firandet är värdefullt för 2000-talets Sverige. Liksom alla traditioner och historiska märkesdagar fyller den rollen att påminna oss om historien och att vi lever mitt i den. Men inte bara högtidstagar som 6 november kan stämma till eftertanke, utan även årsdagen av oktoberrevolutionen kan ge oss en viktig påminnelse om historien.

Igår, den 6 november, var det Gustav Adolfsdagen, vilken vi firar för att högtidlighålla minnet att Gustav II Adolfs (eller för de renläriga, Gustav Adolf den stores) död i slaget vid Lützen 1632. För inte allt för länge sedan var det alltjämt en sanning att även om man inte visste något annat om svensk historia, så kände i alla fall alla svenskar till vad som hände den 6 november 1632. Antagligen stämmer inte ens detta på långt när nuförtiden. Att en majoritet av alla svenskar som har gått ut gymnasiet kan säga vilket datum slaget vid Lützen ägde rum hör till det förgångna.

På samma sätt kunde man till för några år sedan säga att även om Gustav Adolfsdagen inte firades med någon vidare intensitet så var det i alla fall en förevändning att äta bakelser, men inte ens det stämmer särskilt väl längre. Det borde numera inte vara en allt för stor del av Sveriges befolkning som mumsar Gustav Adolfsbakelse den 6 november. Att firandet av dagen är så ljumt är tråkigt, eftersom dagen erbjuder ett utmärkt tillfälle att minnas och reflektera över vår historia. Vi svenskar kan behöva känna oss som en del i historien som en motvikt till vår nu-centrerade tid. Trots det ljumma firandet överlag så högtidlighölls dock 377-årsminnet av slaget vid Lützen på en rad håll i Sverige, bland annat Göteborg, Sundsvall och Uppsala, som alla är städer som har en grundmurad tradition av Gustav Adolfsfirande. Att firandet i Uppsala var mycket stämningsfullt och lyckat kan intygas.

Gustav Adolfsdagen som nationell högtid är naturligtvis inte oifrågasatt (eller, måste man erkänna, helt oproblematisk). Oavsett vad man tycker om det så kan det inte förnekas att det inte riktigt ligger i tidsandan att hedra en krigar- och hjältekonung med fackeltåg och kransnedläggning. Huruvida det i så fall beror på att det är fel på tidsandan eller Gustav Adolsfirandet kan man däremot låta vara osagt. Ett exempel på angrepp från vänsterhåll mot 6 november-traditionen är att Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala, har utlyst 6 november till Tagedagen för att hedra minnet av Tage Erlander. Logiken bygger på att om man kan fira Gustav Adolfs frikostiga donation till universitetet (vilken finansierade universitetets verksamhet i 300 år) så kan man väl lika gärna fira den massiva utbyggnad som universitetet fick tack vare Tage Erlander. Att Tage använde skattemedel och Gustav Adolf sin privata förmögenhet är bara en anledning till att jämförelsen haltar, den är även i övrigt historielös och endast avsedd att provocera. I övrigt har vi dock klarat oss från allt för högljudda krav på dagens avskaffande. Den största anledningen till att kontroversen inte har blivit större är sannolikt att firandet i så hög grad har fallit i glömska och blivit, för de radikala, en märklig men harmlös relik.

Faktum är dock att det även (eller kanske framförallt) i vår tid finns all anledning att fira minnet av Gustav II Adolf. För det första är det inte i första hand Gustav Adolfs krigiska bragder som firas, utan hans oskattbara civila gärning för det moderna Sverige; länsväsendet och ämbetsverken samt en mängd nygrundade städer. För det andra är det en anakronism att säga att det är fel att fira minnet av en militarist och imperialist. Gustav Adolf var inte mer krigisk eller brutal än sina samtida likar. Motståndet mot Gustav Adolfsfirandet handlar därför snarast om att inte vilja kännas vid sin historia. Vår historia är en ofrånkomlig och omistlig del av vår nutid. Gustav Adolfsfirandets otidsenliga och 1800-talsmässiga drag kränker eller skadar inte någon, men hjälper oss att minnas och vårda vår historia, just på grund av att de så uppenbart härstammar från en annan tid. De fyller, precis som det ”otidsenliga” jul- eller påskfirandet, traditionens roll i vårt flytande samhälle. Att Gustav Adolfsbakelsen i år även fyllde 100 år var ju naturligtvis inte mindre anledning att fira.

Den 7 november - en allvarsam minnesdag.

Vissa som inte tycker att den 6 november är något att fira firar tyvärr idag, den 7 november, istället. Den 7 november 1917, för 92 år sedan således, ägde oktoberrevolutionen rum. Namnet är därmed missvisande. Att oktoberrevolutionen ägde rum i november beror som bekant på att Ryssland fram till 1918 räknade tiden efter den julianska kalendern. Oktoberrevolutionen är dessutom ett felaktigt namn såtillvida att det inte alls rörde sig om en revolution, utan i realiteten en statskupp, dessutom en statskupp centrerad till regeringskvarteren i Moskva varför ”ryska revolutionen” blir en ännu mer missvisande term. Det fanns inga uppretade, uthungrade massor med i händelseförloppet den 7 november 1917 utan bara ett antal ränksmidande yrkesrevolutionärer.

Inte heller var oktoberrevolutionen ödesbestämd. Hade kuppen misslyckats skulle Ryssland väl ha kunnat lotsas till att bli en normal västlig demokrati under Aleksandr Kerenskij och den demokratiska, borgerliga regering som regerade sedan februarirevolutionen. Nu blev det inte så och resultatet blev att inte bara Rysslands och de omgivande, ockuperade staternas folk utan hela världen utsattes för omätliga lidanden och umbäranden. Inte ens idag, 92 år efteråt, har Östeuropa och de sovjetiska delarna av Asien återhämtat sig från den långa natt som kommuniststyret innebar. Desto tråkigare att det faktiskt finns människor som känner sig föranledda att fira detta sorgliga datum.

Men detta är förvisso en dag som förtjänar att uppmärksammas och minnas, om än inte högtidlighållas. Tillsammans med tjugoårsminnet av Berlinmurens och östblockets fall påminner det oss om frihetens och demokratins bräcklighet och de auktoritära systemens potential till makt över människan. Dagen kan även stämma till eftertanke gällande hur oberäkneliga och till synes obetydliga händelser som kan ändra ödets förlopp när historien spelar tärning. Då torde en viss ödmjukhet och tacksamhet över att vi i vårt land trots allt har fått leva i frihet i 500 år och fred i snart 200 år infinna sig. Och så leds plötsligt tanken tillbaka till en stunds tyst tacksamhet och reflektion över historiens fladdrande gång vid den nötta skriften på ett Gustav Adolfsmonumet anno 2009.

Daniel Bergström

Tankar om helgon

Det finns ett flertal svenska helgon. Av dessa är naturligtvis Heliga Birgitta(1303-1373) den mest kända.

KULTUR | Allhelgonahelgen kallas denna helg. Egentligen består den ju av två dagar, Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Viktigt att hålla isär, för många avlidna vi minns denna helg var inte några helgon, i varje fall inte i ordets normala mera specialiserade betydelse. En del var kan hända motsatsen. ”Ett helgon är en människa som visar att Gud lever”, lyder ett berömt yttrande från ärkebiskop Nathan Söderblom. Han prövade aldrig några helgon. Det gör inte Svenska kyrkan. Ganska skönt tycker jag, med tanke på hur det ser ut i Svenska kyrkan.

Protestantiska helgonkalendrar finns dock, bl.a. i USA utgivna av Evangelical Lutheran Church in America (ECLA) och den konservativa Missourisynoden. Från Sverige finns i ECLA:s kalender Erik den helige, biskop Henrik, heliga Birgitta, Olaus Petri och Laurentius Petri, liksom Nathan Söderblom och förvånande nog Dag Hammarskjöld. Mannen som översatte Bibeln till finska, biskopen av Åbo, Mikael Agricola, finns med hos ECLA. Från Norge finns väckelsepredikanten Hans Nielsen Hauge och biskop Eivind Berggrav. Danskarna har ECLA N.F.S. Grundtvig samt kanske något förvånande, Sören Kierkegaard (båda ECLA).

En vanlig uppfattning är att de reformatoriska samfunden ”avskaffat” helgonen. Det stämmer inte. Däremot har man inga prövningar av nya helgon (inga ”officiella” helgon). Firningsdagarna är betydligt färre. Reformatorerna vände sig också emot stora delar av helgonkulten i den romerska kyrkan då man ansåg att den kommit att skymma Jesus. Man hänvisade till Första Timotheosbrevet 2:5, ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”. Anrop av helgonen förekommer idag åter i en del protestantiska sammanhang.

I Nya testamentet används ”de heliga” för att beteckna de troende i kyrkan. Från början betecknade alltså helgonen, de kristna. Helig betyder avskild. Avskilda för livet i Kristus blir en kristen i dopet. Dopet är en kallelse att leva ett helgat liv, ett helgonlikt liv. I den kallelsen finns gott om förebilder, i ortodoxa, romersk-katolska och ortodoxa traditioner. Svenska kyrkans kollektbön lyder på Alla helgons dag att Gud omger sig ”med helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”.

Staffan Andersson

Politikerna kladdar med kulturen

Kommer ni ihåg när man blandade alla färger i bildsalen under lågstadieåren? Ju mer desto bättre, desto färggladare, desto mer kreativt. Blandningen gick inte så bra – när lågstadieeleven bekymmerslöst kladdar ihop olika vackra färger blir de till slut en brun sörja. Kreativt? Färglatt? Färgbejakande? Nyansrikt? Knappast. De olika färgerna bildar till slut en antifärg – brunt.

I Sverige har politikerna kladdat på ordentligt med kulturpaletten. I en del fall har det blivit färgsprakande målningar. Ofta har det blivit brunt. I Rosengård har det bevisligen blivit brunt. Det har bildats en anti-kultur när det blandats på ett oansvarigt och förhastat sätt. Vissa delar av Sverige, något enskilt område eller så, har säkert blivit så färgsprakande som politikerna ville. Ett kulturellt konstverk skulle man kanske kunna kalla det. Men när brandmän inte längre vill rycka ut utan att bli beskyddade av polisen, när samhällstjänare attackeras i sin gärning, då råder det ingen tvekan: någonstans blev det fel. Någonstans blev det brunt. Någonstans råder en anti-kultur, en allmän fientlighet och ett sjukt våldsdyrkande. Den senaste tiden har det rått kravallstämning i Gottsunda, Rosengård och Husby. Där har det uppenbarligen blivit fel.

Politiker har sällan visat särskilt stor respekt för kultur. Om det inte handlar om sån där förnäm kultur som kan beskådas på Moderna Museet förstås. Men folkkultur, nationskultur om man så vill, det ignoreras fullständigt. Häll maximalt av alla färger på en duk – massor av färg ska det vara, gärna så att det flyter sådär vackert och inte hinner torka. Det är en hänsynslös linje. Anti-kulturell. Anti-human om man så vill. Kulturen blir multikultur. Multikulturen blir anti-kultur.

Man kan inte behandla kultur och identitet hur man vill. Kulturen är starkare än partiprogram och multikulturella teorier, och vad som nu pågår är egentligen inget nytt. Det har hänt i Frankrike, det har hänt i Tyskland och det pågår i England. Så går det när politikerna kladdar med kulturen.

Andreas Braw

Bratt-kulturens efterlängtade död

’Greven’, en ofrälse men tvättäkta brattkung och överlevande relik från Stureplans storhetstid.

ANALYS | Efter prinsessan Madeleines förlovning spår Expressen bratt-kulturens snara död. Är det önsketänkande, att en hel subkultur som alla rödingar i det svenska socialdemokratifierade betongväldet hatar, är så intimt sammankopplad med en person att när hon lämnar scenen så faller den samman som ett korthus?

Till en början kunde det vara bra att kika på vad bratt-kulturen egentligen är och handlar om. Ordet ”brat” är engelska och betyder talande nog slyngel/ohängd barnunge. Arketypen av en bratt är en ung kille med lite längre, bakåtkammat hår (”backslick”, eller allra helst ”fläskkotlett” vilket är samma sak fast med mycket mera kemikalier i) som klär sig i högprofilerade kläder, har en översittarattityd, vet mycket om vad som är inne just nu och som är mycket ute på lokal där han gärna beter sig lite förnedrande mot tjejer. Kläderna ska vara dyra märkeskläder som andra blir imponerade av, och han går bara till inneställen – och det måste synas att han slösar med pengar.

Det finns förstås en kvinnlig motsvarighet, men eftersom unga tjejer med smak för det exklusiva och behov att framhäva sig själva knappast är en 2000-talsgrej så känns bratt-kulturen betydligt mer som ett modernt mandomsideal – för två olika huvudkategorier av unga killar. Den första, som är den förväntade, finns det en förälder – helst pappa – i bakgrunden som har mycket pengar och som alltid ställer sin plånbok till sina barns fria förfogande. Den andra är de som jobbar på ICA eller annat ”vanligt kneg” på dagen, och sätter sprätt på alla sina pengar på fritiden i den här typen av sällskap.

Bratt-livsstilen handlar sålunda om yttre högt materiellt välstånd, och brattsen som sådana är förhävda livsnjutare som framför allt tycker om att umgås med varandra så att det syns för utomstående att de är i sällskap med varandra och helst inte så många andra. I sociologisk bemärkelse är det ett utpräglat nyrikt beteende. D.v.s. extremt ytligt, självförhärligande och medvetet provokativt mot dem som inte är som de – som de senaste 10 åren har blivit huvudtrenden i Sverige. Så till den grad att både medlemmar av den egentliga överklassen (som per definition står över andra och inte har något behov av att framhäva detta) och lägre medelklassen (som i denna livsstil inte har råd med mer än det synliga) har kommit att ryckas med.

Det är i och för sig mycket spännande att detta blivit en förhärskande trend just i Sverige, det socialdemkratiskt genomsyrade, jämlika och konforma Jante-Sverige där ingen får tro att man är förmer än någon annan. Men bratt-kulturen är också ett tecken på en stor trötthet hos folket över allt detta. Den är ett ungdomsuppror mot Jante och konformism. Ett intressant tecken i sammanhanget är att man kan sammanfatta bratt-attityden med att ”du måste vara någonting, annars är du ingenting”. Pengar och börd har i bratt-kulturen åter fått en stor fanclub – från att ha varit dåligt ansedda sedan det illröda 1970-talet – men (eller och!) detta på ett annat sätt än det var längre tillbaks i tiden.

Prinsessan Madeleine och hennes trolovade Jonas Bergström civilklädda – också de ikoner på Stureplan, nu före detta.

Men faktum är att bratt-kulturen bättre än någonting annat illustrerar det problem som den konservative ekonomen Wilhelm Röpke (1899-1966) såg i massamhällets uppkomst och utveckling. Nämligen proletariseringen av borgerligheten snarare än förborgerligandet av proletariatet. Uppåtsträvarna anpassar sig inte till de inrotade högre idealen, de är överhuvudtaget trötta på att anpassa sig till medelmåttighet – och det är snarare detta än det aristokratiska och i egentlig bemärkelse överklassmässiga som de förhåller sig till. Brattsen vill höja sig över massan genom det ytliga överflödet, inte genom vad som en gång i tiden kallades för andens adlande. De tar därmed med sig massans beteende in i de finare salongerna, inbjudna av en överklass som liksom i alla tider har hållit de uppåtsträvare nära som vet att ha respekt för dem. Ur samhällsutvecklingsperspektiv är det tyvärr en fullständigt logisk utveckling inom ett samhälle där pengar är den enda allmänt kända indikatorn på status.

Så – tillbaka då till frågan om det är realistiskt att bratt-kulturen nu är på utdöende i och med prinsessan Madeleines förlovning. Nej, jag tror inte det. Tror man det så tittar man nog alltför enögt på det faktum att Stureplan i Stockholm var betydligt mera inne för tio år sedan än vad det är idag, och att den glamour det sätter på en subkultur att en medlem av kungafamiljen sällar sig till den skulle ha någon slags bäring på deltagarnas fortsatta intresse för varandra. Märkväl att modet har förändrats under perioden från slitna jeans för 5,000 kr till det mer välvårdade hållet. Det är en attitydförändring bland svenska ungdomar (och då menar jag ingenting annat än att bratt-kulturen också är en snäv del av dem) som snarare fångat prinsessan Madeleine under en period än tvärtom. Denna attityd

Artikelförfattaren på studiebesök i alla bratts drömstad St Tropez säsongen 2009, en liten fransk strandstad vars nergångenhet står i förvånande kontrast till lyxjakterna som flockas i hamnen.

genomgår självklart också en utveckling. Men den mest påtagliga är att den medfört ett intresse hos den breda allmänheten för detaljkunskap om exklusivare konsumtionssaker som t.ex. vin, champagne, choklad, cigarrer och bättre mat. Alla pratar om sådant nuförtiden. Och det är när man vinner allmänhetens acceptans och personliga intressen som man blir en långvarig härskare.

Däremot kunde man verkligen hoppas att prinsessan Madeleines förlovning och lämnande av bratt-scenen medför att de allra värsta avarterna inom genren – det uppenbart dåliga föredömet – förlorar sin legitimitet. Man kunde också hoppas att folk slutar att gå med i Moderata Ungdomsförbundet bara för att få del av den påstådda överklasstämpeln och tar med sig mängder av idéer in till detta traditionstyngda förbund, idéer som inte har någonting alls med höger att göra.

Jakob E:son Söderbaum

Mickelsmäss och den svenska matkulturen

Svenska primörer.

Den svenska husmanskosten är världsunik. Fläsk med löksås, rotmos, rårakor, raggmunkar, falukorv, strömming, kokta rödbetor… och mycket salta smaker, men även t.ex. timjan, pepparrot, lingon och bara det att löken här är stark medan den i större delen av världen i övrigt inte smakar någonting! Vi borde vara stolta över och vårda vår svenska matkultur. Faktum är att intresset på senare år för svensk husmanskost har ökat märkbart bland folket och nu i år har även jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) beslutat göra en jättesatsning på svensk matkultur (läs gärna min NWT-ledare om saken).

Jag har i åratal på flera sätt drivit frågan att vi borde återinföra firandet av Mickelsmäss, vilken fram till 1970-talet firades första söndagen i oktober. I det gamla Sverige var Mickelsmäss framför allt en skördefest. Det var dagen då den varma sommaren firades ut och den färgglada hösten firades in, och Mickelsmäss räknades som den största högtiden på året efter Julafton. Nu när de svenska primörerna kommer och är som godast i oktober, vore det inte alldeles perfekt att då återuppliva firandet av Mickelsmäss som en folkhögtid – så att vi tillsammans kan njuta av det allra bästa den traditionella svenska matkulturen kan erbjuda? Förutom det goda för smaklökarna är det ett utmärkt sätt dels att få en känsla för vårt stolta svenska kulturarv, och betydelsen av att ha en levande landsbygd.

I Tyskland har man en Oktoberfest, en veritabel folkfest där man går man ur huse i traditionella tyska kläder (lederhosen, tyrolerhatt m.m.), dricker öl och äter korv och tar del av mycket av det som skördetiden bjuder på. Tysklands Oktoberfest är så välkänd i Sverige att det på senare år t.o.m. börjat firas svenska Oktoberfester med öl och korv här och var, om än i ganska begränsad skala. Annars har vi ju också blivit allt bättre på att fira den amerikanska högtiden Halloween, med orangea pumpor, skräck, bus eller godis. Att vi i Sverige traditionellt firar Allhelgonahelgen mera allvarligt sedan hundratals år är ett ämne jag inte ska förskräcka mig över mer just nu – men lika mycket som detta så väl illustrerar vårt stora behov av folkliga högtider, tydliggör det också det märkliga i att vi inte står upp för våra egna traditioner!

Låt mig ge lite mera perspektiv på Mickelsmäss, för att också förmedla en känsla av hur det skulle kunna te sig idag. Jämför med att Julaftonsfirandet anknyter till både Jesu födelse, S:t Nicolaus och gammal svensk folktro. I det gamla Sverige inleddes Mickelsmäss med att djuren fördes hem från fäbodarna till bygdens ladugårdar och stall under lantligt festliga former. Vallflickor tutade i lurar och korna pryddes med brokiga band. Vid högtidens utgång bytte man från lättare sommarkläder till de varmare och mörkare vinterkläderna. Mickelsmäss var också den unga kärlekens högtid. Det var den dag då bygdens flickor och pojkar återförenades efter att under en hel sommar ha varit ifrån varandra – flickorna var ju ute på s.k. fäbodvall och pojkarna hjälpte till på åkern.

Om inte politikerna vill ta initiativ till att återinföra firandet av Mickelsmäss, så får vi väl göra det själva! Imorgon är första söndagen i oktober. Gå till Din lokale grönsakshandlare, saluhall eller ICA-butik, och köp ett ”Mickelsmässbord” (jfr Julbord) bestående av ett antal primörer, och så lite fläsk och lite fisk som kanske inte är precis vad man brukar äta på påsk, midsommar och julafton. Fokusera i sammansättningen av Mickelsmässbordet just på de färska grönsakerna, eftersom det är särskilt de som är så fina just nu. Drick öl och nubbe till. Klä Ditt hem färgglatt, och varför inte brokiga band kring bordet och kanske lägga fram en näverlur som traditionellt inslag. Och hitta för all del på ett eget sätt att anknyta till ung kärlek…! Hjärtformad sockerkaka och dans (om man har ett större sällskap) är ju bara två modesta idéer i sammanhanget.

Länge leve traditionerna, festerna och folkligheten!

Jakob E:son Söderbaum

Kultur måste få kritiseras

Kulturhuset i Stockholm. Symbolen framför andra för den nutida och vänsterstyrda kulturdebatten.

KULTUR | KD-ledaren Göran Hägglund sticker ut hakan rejält när han går till angrepp mot det han identifierat som en klart vänsterpräglad kulturelit. I sin debattartikel i DN (var annars?) skräder han inte orden. Och – reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det politiskt korrekta kulturetablissemanget har rest sig som en man med en tanke och ett mål: att förlöjliga och fördumma Göran Hägglund så mycket som möjligt inför den allmänna opinionen.

På Aftonbladet Kultur den 23 september går Martin Aagård till häftig attack mot Hägglund med alla de nu kända argumenten i debatten. I Svenska Dagbladet den 24 september är det regissören med mera Andreas Boonstra som uttrycker sin upprördhet. Detta är bara två exempel, som i sig är mycket intressanta – och roande. Roande därför att det är intressant att notera hur många som anser sig trampade på tårna när ”kultureliten” nämns och kritiseras.

Det var mycket upplysande att lyssna på radions P1 den 18 september där Göran Hägglund medverkade tillsammans med bland andra journalisten, författaren, debattören Göran Rosenberg som när det gäller den journalistiska yttrandefriheten oftast har ganska tänkvärda uppfattningar att förmedla. Men här fanns ingen förståelse för de åsikter Göran Hägglund gett uttryck för – Tvärtom. Så fick man inte, kunde man bara inte, diskutera kultur. Den fria debatten är helig, allas rätt att uttrycka åsikter och göra det ska försvaras – men uppenbarligen inte kritik av kulturföreteelser.

Göran Rosenberg var sur, patriarkalisk och agerade sannerligen inte som den objektive journalist han gärna vill framstå. I radioprogrammet Ring P1 har programledaren Täppas Fogelberg gjort sig lustig över Göran Hägglunds konstsmak som innebär att han tycker om konst som man ser vad den föreställer. Och så får man inte säga. Det är fult, det är reaktionärt och rent av – bruna åsikter, som han ger uttryck för.

I en demokrati, med yttrandefrihet får allt diskuteras. Allt. Och då innebär det att inget område eller ingen verksamhet ställs utanför. Allt måste kunna ifrågasättas, så även kulturen. Det hade varit till gagn för debatten om de som nu spyr ut sitt förakt för Göran Hägglund hade lyssnat på vad det är han säger och läst vad det är han skriver. Angreppen grundar sig till största delen på sådant som man tror Göran Hägglund tycker, sådant man i sin fördomsfullhet förutsätter att han står bakom.

Göran Hägglund i det närmaste vädjar att det han anser vara kultur för honom, och med all sannolikhet en bred allmänhet, ska accepteras och inte råka ut för den politiskt korrekta kulturvänsterns bannbullor. Debatten visar hur liten denna tolerans är och hur föraktfullt kritiker avfärdas. Den kulturdebatt som nu blossat upp står på en låg nivå och politiskt mycket tveksam grund när man utan att tveka anklagar Göran Hägglund för att ha nazistiska idéer därför att han uppskattar konst som man kan se vad den föreställer. Denna konstsmak delar, faktiskt, Göran Hägglund med en mycket stor del av svenska folket som samtidigt förolämpas av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Kultur är bra. Kultur är nödvändigt. Men kulturen – som utmanar, ifrågasätter, hånar, hyllar, upplyser, stimulerar och inspirerar – har inget frikort från att själv kritiseras och ifrågasättas. Det måste stå fritt från alla att tycka, och uttrycka detta, att vissa kulturföreteelser är bra, att andra är undermåliga, ja till och med att det inte är kultur.

Kan kulturutövare, kulturtyckare och kulturkonsumenter inte acceptera detta har de heller inte fattat vad kultur egentligen är.

Rolf K Nilsson

Rätten att diskriminera

DEBATT | I SVTs Agenda debatterades i söndags bland annat om förskollärare ska ha rätt att bära niqab eller burka.  Det folkpartistiska skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, försvarade det nuvarande förbudet mot detta med att en så pass heltäckande klädsel stör undervisningen och samspelet med barn. Mimikens betydelse är viktig, framhävdes vidare av skolborgarrådet.

Den muslimska kvinnan som skolborgarrådet träffade i studion och som håller på att utbilda sig till barnskötare ansåg däremot att reglerna är *trumvirvel* diskriminerande. Ja, visst är det diskriminerande. Det är en särbehandling av en person för att denna bär en religöst motiverad klädsel.   En fullständigt berättigad diskriminering dock. Kunde inte riktigt låta bli att tänka på den klassiska sketchen med Robert Gustavsson från grogg.

För mig känns det rätt självklart att det finns situationer där det både är rätt och borde vara tillåtet att diskriminera.  Barnskötare är ju bara ett av oändligt många jobb och situationer där en uppdragsgivare borde ha rätt att förvänta sig att dess arbetstagare visar ansiktet.

Min motvilja mot den massiva antidiskrimineringskampanj som pågått de senaste åren är tudelad.  Det handlar för det första om majoritetssamhällets normhegemoni som något naturligt och sunt. Vi skakar hand med varandra. Vi visar ansiktet.  Det är så vi gör i Sverige. I västerlandet. Det är naturligtvis fritt fram att ställa sig utanför denna samhällsordning.  Men då kan man rimligtvis inte heller förvänta sig att bli behandlade som alla andra. Då har man förverkat sin rätt att skrika ”jag diskrimineras!”.

För det andra handlar det om makt och kontroll. Nu rörde sig ju just den här frågan om en kommunal anställning. Då är det kommunen, ”det offentliga”, som har ansvaret. Däremot finns det ju motsvarande fall där privata aktörer drabbas av statens politiskt korrekta överhet.  Ett aktuellt fall innefattar en muslimsk man som inte blev anställd hos ett byggvaruhus bland annat för att han tyckte det var en kalasbra idé att falla i bön vid företagets utgångskassor. Diskrimineringsombudsmannen har nu lyckats klämma ut 30 000 i skadestånd i en förlikningsprocess med det stackars byggvaruhuset.  Frågan är inte om det var rätt eller tillrådligt av företaget att göra som de gjorde. Frågan är vad farbror staten har med saken att göra? Det känns självklart att det borde vara företaget och inte statens ansvar att besluta kring anställningar och övriga avtal. Men denna självklarhet bryts om företaget anses ha agerat diskriminerande mot ett antal lagskyddade minoriteter(varför just dessa är viktigare än andra grupper i samhället är dock oklart). Det är en orimlig tingens ordning.  Diskrimineringslagstiftningen är i sig en paradoxal och en mot civilsamhället fientlig institution som omgående borde avskaffas.

Läs mer om diskrimineringsraseriets galna följder i Merit Wagers newsmill-artikel.

Dag Elfström

Det ogudaktiga kyrkovalet

DEBATT | Tänk dig att ett parti tog över hela kyrkan. Den socialdemokratiska kyrkan. Eller den moderata kyrkan. En kyrka som styrs av socialistiska eller liberala idéer snarare än religion och religiös expertis. Är det verkligen en kyrka? Eller är det ett politiskt organ?

Eller tänk så här istället. En kyrka som styrs av ett kyrkomöte, motsvarande riksdagen, och som bestämmer vad som får sägas i predikstolen. Skillnaden så långt förefaller kanske inte mycket större än Katolska kyrkan, som styrs av påven och Vatikanen, vilka har makt över vad prästerna säger i predikstolen. Att vara katolsk präst är såtillvida ett ganska förbestämt koncept som man får göra sitt bästa om man vill passa in i, det är varken prästerna själva eller Katolska kyrkans medlemmar som bestämmer hur den katolske prästen ska vara.

Skillnaden blir dock påtaglig just när det handlar om politiska partier som bestämmer vad som får sägas och inte sägas i predikstolen, snarare än religiös expertis som bygger vidare på en 2000-årig tradition. Saken blir inte heller bättre av att det endast är 11,8% av de röstberättigade i Kyrkovalet som nu i årets kyrkoval har röstat fram den politiska sammansättningen av Svenska Kyrkans högsta beslutande organ Kyrkomötet. Den demokratiska representativiteten kan i så måtto sannerligen ifrågasättas!

Den ”demokratiska folkkyrkan” som sådan kan också ifrågasättas, på bägge punkter. Varför ska inte de som är teologiskt skolade bestämma ordningen, snarare än den majoritet som möjligen har genomgått konfirmationen men inte besöker kyrkan mer än någon gång årligen därutöver? Och hur kan en folkkyrka överhuvudtaget vara rätt, en kyrka som inte utgår från den kristna traditionen utan just relationerna med staten? En kyrka som inte står över politiken kan knappast vara en kyrka som närmar sig Guds vilja mer än den för tillfället regerande politiska viljan. En sådan kyrka är mera politisk än vad den är kristen.

Svenska staten, genom Sveriges riksdag, borde i religionsfrihetens namn till slut fullborda den skilsmässa mellan staten och Svenska Kyrkan som påbörjades år 2000. Rimligen borde man också rulla tillbaka ordningen till tiden innan politiken kopplade sitt järngrepp om kyrkan. Därför att en socialdemokratiskt styrd kyrka – som vi har i Sverige i och med Svenska Kyrkans politisering – är inte en kristet styrd kyrka. En svårighet i detta avseende är förvisso i så fall vilken tidpunkt man borde återgå till, och det kan de lärde tvista länge om. Rör det sig om någon viss reform under 1900-talet? Eller ännu tidigare?

För egen del betraktar jag Reformationen som ”rätt tidpunkt att gå tillbaka till”. Jag är i och för sig inte emot Reformationen, att den ägde rum på 1500-talet eller för den delen allt som den kom att medföra historiskt. Det vill jag understryka. Men ur kristen synpunkt – och min historiska förståelse – har jag så att säga tappat tron på protestantismen. I och med Andra vatikankonciliet har nämligen Katolska kyrkan gått den sista av Reformationens initiativtagare Martin Luthers (1483-1546) huvudsakliga kritik till mötes.

Frågan är i alla fall vilken legitimitet som Svenska Kyrkan har kvar i kristendomens namn? Dess troende medlemmar borde kanske ta sig en allvarlig funderare nu i samband med Kyrkovalet på huruvida de tror mer på Svenska Kyrkans utveckling än på Gud.

Jakob E:son Söderbaum (katolsk konvertit)

Riksmötets öppnande – as it should be

Idag hölls så riksmötets öppnande i riksdagens plenisal(läs mer här, här, här). Visst är det intressant att se Mona Sahlin tvingas sjunga kungssången, men det är ändå svårt att inte drömma sig tillbaka till den ordningen som gällde före 1974. Då hette nämligen samma tillställning ”riksdagens högtidliga öppnande”. Det hölls i slottets rikssal. Det var pampigt på riktigt. Karolinska drabanter. Trontal. Underdånighet inför Konungamakten. Då var det också högtidskläder som gällde(frack), nu bemödar sig inte ens alla de manliga ledamöterna att täcka halsen (miljöpartiets Peter Eriksson bar varken slips eller fluga och hade två knappar uppknäppta på sin skjorta). Och Lars Ohly bar tydligen jeans, så såg inte de första parlamentariska kommunisterna ut i Sverige (bild).

SVTs öppna arkiv har lagt upp Riksdagens högtidliga öppnande när det hölls för sista gången, hösten 1974(se det här). Även 1961 års högtidliga öppnande finns att tillgå(här).

Det är lite skillnad mot hur det ser ut idag, när vissa ledamöter ibland vägrat stå upp när Konungen anländer i protest mot monarkin (Birgitta Ohlsson har bland annat idkat denna protest). Även om jag inte såg några sådana tendenser idag.

Dag Elfström