Moderat adjö till konservatismen

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram (se även SvD:s kommentar). Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest  högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogrammaet kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

Rolf K Nilsson

Sossarna vill stärka greppet om fackrörelsen

Ylva Thörn

Jag blev glatt överraskad när jag såg den framgångsrike liberale bloggarkollegan Johan Ingerö dyka upp som vikarierande ledarskribent på SvD. Hans ledare har därefter visat sig alltid vara läsvärda. I dagens SvD skriver han om Ylva Thörns (S) förslag att en biträdande partisekreterare bör tillsättas inom Socialdemokraterna i syfte att fördjupa samarbetet med TCO och Saco.

Ingerö tecknar en bra bild av de senaste årens intima organisatoriska relationer mellan S och LO (för ytterligare perspektiv läs denna artikel). Han biter ifrån, och skrockar ett par gånger över att det inte verkar spela någon roll vad TCO och Saco själva tycker.

Men faktum är att socialdemokratin har sin egen inre logik, som går ut på att man ska ta sig in i och helst ta över alla delar av samhället. Närmast innan detta förslag om facklig partisekreterare läste jag att socialdemokraternas evige försvarare i religionsfrågor Ulf Bjereld anklagade Moderaterna för att abdikera från kyrkopolitiken när dessa beslöt sig för att inte ställa upp i kommande kyrkoval (läs mer här om det ogudaktiga kyrkovalet). Enligt Bjerelds utsago är det viktigt att politikerna engagerar sig i civilsamhället – d.v.s. tar över det istället för att låter det vara just ett civilsamhälle.

Förslagets maktmöjligheter

I det senaste fallet med den biträdande partisekreteraren för fackliga frågor tror jag därför att det handlar om att socialdemokratin vill ta ett samlat grepp om fackrörelsen. Resultatet kan såvitt jag förstår bli två olika. Det första alternativet är att TCO och Saco väljer att ingå i löpande förhandlingar med den nya S-partisekreteraren, i syfte att visa att man inte är partipolitiskt bundna till borgerligheten. Följden av det blir att socialdemokratin ökar sin kontroll över TCO och Saco, från nära noll till att få en kontinuerlig dialog och dessutom vara ensamt parti om att kunna centralstyra sina politiska relationer med dessa fackförbund. Det andra alternativet är att TCO och Saco inte vill ha med denna nya S-partisekreterare att göra. Följden av det blir förstås att socialdemokratin kan skälla ut TCO och Saco för att inte vara partipolitiskt neutrala (att LO absolut inte är partipolitiskt neutralt spelar ingen roll i socialdemokratiska ögon), vilket i sin tur leder till att fackrörelsen totalt sett framstår som alltmer partipolitiskt uppdelat.

Ifråga om alternativ två skulle den nya S-partisekreteraren bli en kampanjfunktion för socialdemokraterna som ohämmat kan ösa klasskampsretorik ur den marxistiska ungdomskällan. Det vore ett sätt för partiet att profilera upp sig rejält utan att S-hövdingen Håkan Juholt själv behöver stå för den moraliska upprustningen bland kärnväljarna utan istället kan inrikta sig mer på att bredda partiet med en mera statsmannamässig retorik (om han klarar av det är en annan fråga, men åtminstone från Göran Perssons tid och framåt har S hållit sig med externa PR-byråer och charmkurser, oaktat att man kontinuerligt har skällt på M för att göra detta). Omvänt skulle det första alternativet innebära en mera undanskymd tillvaro vid förhandlingsborden för sagde nye partisekreterare. Frågan är därför om det inte i själva verket är det andra alternativet som socialdemokratin nu hoppas på.

Klassisk socialdemokrati i modern förpackning

Av precis dessa skäl spelar det heller ingen roll vad TCO och Saco själva tycker om att en särskild partisekreterarfunktion inrättas inom S ”för deras skull”. Och om fackfrågorna kommer upp på den rikspolitiska agendan på ett sätt där det inte är S utan borgerligheten som står i skamvrån, så vrider det inte bara ett vapen ur händerna på Alliansen (som än så länge trots kritik aldrig har använt det vapnet). Det skulle dessutom kunna innebära att alltfler går med i ett fack igen för att engagera sig i dessa frågor, och fackrörelsen i stort får därmed en ny vår istället för att som idag sakta men säkert krympa och förlora den makt som genom LO bl.a. sägs garantera uppemot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Fromma förhoppningar alltså inom S-partistyrelsen, men även klurigt makttänkande i den högre skolan.

Denna idé luktar omisskännligt av klassisk socialdemokrati anpassad till 2000-talets realpolitiska förutsättningar. Just därför lär den nog bli av. För hugade läsare som vill förkovra sig ytterligare i hur socialdemokratin tänker i sådana här banor, hur man tidigare har gått tillväga för att ta över olika samhällssektorer och närmare om vilka de socialdemokratiskt dominerade samhällssektorerna i dagens Sverige är, vill jag rekommendera min bok Betongväldet (Empron 2007).

Jakob E:son Söderbaum

Annie Lööf – En svensk järnlady?

Annie Lööf (c) - en svensk järnlady?

ANALYS| Det tycks som om ledarstriden i Centern är avgjord. Ny partiledare blir med all säkerhet den 28 år unga smålänningen Annie Lööf. Därmed kan det vara på sin plats att fundera lite på hur hon kommer att bli som partiledare? Vilken ideologisk väg kommer hon att leda in centerpartiet på, och skall hon lyckas vända den nedåtgående trenden för ett av de fyra riksdagspartier som valsar runt kring 4%-spärren?

Hon beskriver sig själv som:

”Jag är en grön, liberal smålänning med en innerlig tro på den enskilda människan, företagsamheten och miljön”

Vilket får betrakta som en ganska intetsägande och okontroversiell beskrivning för en borgerlig politiker. Liberaler är ju snart sagt alla nuförtiden, och vem är mot miljön? Fokus på den enskilda människan och företagsamheten är däremot lite mer av en profil. Det pekar mer mot en nyliberal än en socialliberal läggning, vilket får anses som en lite udda och frisk fläkt i alliansen.

Annars har hon tidigare gjort sig känd för att ha Margaret Thatcher som förebild, förespråka hårda tag mot fackföreningarnas makt, och som anhängare till monarkin. Dessa senare inslag är dock en profil som hon slipat av något sedan det stod klart att hon var en av de ledande kandidaterna till partiledarposten. Lite fegt kan man tycka, men samtidigt begripligt i den såpade stångens värld som toppolitiken är.

Bakom den lagom-fasad som nu visas upp tror jag inte det råder något tvivel om att Lööf är klart högerorienterad. Hon har en utpräglat marknadsvänlig profil av nyliberalt snitt, men också vissa drag som man snarare förknippar med konservatism – jag tänker då på rojalismen, omsorgen om landsbygden och om miljön, samt hennes motstånd mot allehanda kvoteringar. Hon är dessutom något så ovanligt som en centerpartistisk NATO-förespråkare.

Men jag tror ändå att vi skall ha klart för oss att Lööf först och främst är en glasklar liberal, inte konservativ, vilket t.ex. avspeglar sig i hennes liberala hållning i HBT- och invandringsfrågor. Förvisso är detta politiska frågor där det inte går ha mer än en åsikt och överleva politiskt, men jag tror inte det råder något tvivel om hennes ärlighet i dessa frågor. Tyvärr.

Med Lööf vid rodret torde Centern fortsätta ännu längre in på den väg som Maud Olofsson stakat ut. Sitt namn till trots torde partiet befästa sin position som det mest högerorienterade svenska partiet (höger i ekonomiskt avseende förstås). Det blir fortsatt mera Stureplan än landsbygd i profilen. Var detta kan tänkas leda för Centern återstår att se.

Lite kan det bli en kapplöpning mellan landsbygdsväljarna som ser sig om efter något annat, vad nu det skulle vara, och de mera nyliberalt sinnade moderaterna som rimligen borde känna sig betydligt mera hemma hos Lööf än hos Reinfeldt. Min gissning är att Centern kommer att gå plus på det bytet. Storstadsväljarna är fler än landsbygdsväljarna och mera rörliga. Här kommer också Lööfs personliga kvaliteter att spela in. Hur hon lyckas att som person attrahera väljare kommer inte att vara helt obetydligt.

Där tror jag hon har ett mycket bra läge. Hon är ung, karismatisk och inte minst intelligent och välutbildad. Hon har en alldeles färsk jur.kand. examen och toppbetyg från gymnasiet. Det kanske inte smäller så högt i dagens svenska samhälle, men i min bok är det definitivt respektingivande.

Samtidigt kan alla dessa fina kvalitéer i vissa avseenden bli en belastning. Sverige är som bekant jantelagens förlovade land, och med sin ungdom, teoretiska skolning, och politiska kometkarriär finns alltid en risk att hon i vissa grupper, inte minst bland Centerns gamla kärnväljare, kommer att betraktas med viss misstänksamhet, som en politisk broiler utan rejäl förankring i den svenska myllan.

Sammantaget är min bedömning att Lööf är det bästa val Centern kunde ha gjort. De får en skicklig ledare, som jag tror kommer att ha förmåga att locka till sig nya väljare, utan att tappa allt för många gamla. Hon har också i sin politiska profil en rad intressanta och ur min synvinkel positiva drag. Allt är förvisso inte klockrent, men för att vara en svensk politiker får jag nog ändå säga att jag är mycket positivt överraskad.

Patrik Magnusson (Som aldrig röstat på Centern…Än)

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Statsministern och masken

I sitt kanske sista tal som partiledare, i Gnesta, valde Lars Ohly att bl.a. annat kritisera Fredrik Reinfeldt för sitt bristande engagemang i samband med massakern i Norge. Vid sidan av det ganska uppenbara faktumet att Ohly är synnerligen olämplig att tala om massakrer och dess motiv, med tanke på hans ambivalenta relation till Sovjetunionen och fortsatt reservationslösa stöd för allskönes vänsterdespoter, kan vi inte fly från tesen i hans argumentation. Karln har rätt.

Fredrik Reinfeltds mer osynliga ledarstil än sin företrädare, den allestädes närvarande Göran Persson, är förknippade med uppenbara brister. Att en borgerlig politiker varken leker superpappa, är tjänixen med hela folket eller tror sig sitta inne med lösningen på just dina privata problem är givetvis i sin ordning. Men någonstans i denna diskretion har det personliga brustit. Reinfeldts reaktioner, både i ord och uppförande i samband med terrorattacken i Stockholm och massakern i Norge är anmärkningsvärda. Ja de är faktiskt när de kommer från en statsminister – stötande.

Att kalla ett terrordåd i det egna landets huvudstad, misslyckat visserligen, för ”oönskat” kan aldrig vara lagom. Försiktiga kondoleanser kan aldrig bli tillräckligt när ett brödrafolk utsatts för det värsta övergreppet sedan Andra Världskriget. Kontrasten mot hur andra statschefer har hanterat liknande situationer är minst sagt bjärt. Vi behöver inte ens nämna Jens Stoltenberg. Rösten, minspelet, gesterna; i allt framgår budskapet. Eller bara tänka på George W. Bush uppträdande under 9/11 eller vid begravningarna för amerikanska soldater i Irak. Inte ens den tämligen strame Bush kunde hålla tårarna tillbaka.

Vad försöker jag säga med detta? Den hårdkokte pr-konsulten skulle kunna peka på de uppenbara fördelarna med att visa känslor och sin sorg offentligt; men här handlar det om något mycket mer grundläggande. De politiskt sakkunniga skulle kunna varna för farorna med otydlighet i fördömandet av internationell eller inhemsk terror; men det är inte i första hand detta som stör. Det handlar om att visa ett känslomässigt deltagande. Att visa att statsmannen inte är en känslokall byråkrat, en inskränkt person utan intresse för personliga öden utanför regeringskansliet. Skall det vara så svårt att ta av sig masken?

Det kan påpekas hur många gånger som helst att emotionellt engagemang inte manar hem döda eller kan användas som valuta i ett återställningsarbete. Men statsmannaskap är inte synonymt med sakpolitik. Skall en statschef ge minsta uttryck av att vara såsom en fader för sina landsmän; måste detta korrelera med det personliga beteendet. Om grannen på gatans barn blev massakrerade av en vettvilling – vem skulle kalla erbjudan om lite hjälp att se till att det inte händer igen samt några korta statements från den egna balkongen för tillräckligt?

För den som har ambitioner att bli en fadersgestalt, och visst har Reinfeldt möjligheter att bli den första högerpatriarken sedan Arvid Lindmans dagar, krävs mer. Trots välskötta finanser och gott anseende i Europa kan man inte komma hela vägen om man bortser från det allra viktigaste. Den gamla psalmen ”blott en dag” säger det mer poetiskt än vad undertecknad kan uttrycka. Vad som behövs om någon skall kunna bli som en fader, är någon ”som bär för mig en faders hjärta”. Det börjar bli dags för Fredrik Reinfeldt att ta av sig masken.

Hugo Fiévet

Tack och adjö, din gamle Bolsjevik!

Lars Ohly - den siste svenske kommunistledaren?

Så kommer då det besked vi länge väntat på. Kommunisten Lars Ohly har blivit utrensad (förlåt, meddelat sin avgång skall det ju stå) som ledare för Vänsterpartiet. Ohly, som under sin karriär aldrig hymlat om sina kommunistiska sympatier, har fört sitt parti till två nederlag. Han har säkerligen haft ett starkt stöd bland partiets mera klarröda anhängare, men lyckades aldrig vinna förtroendet hos de mera allmänt vänsterinriktade väljare för vilka inte Sovjetunionen utgjorde skapelsens krona.

Han har också utgjort ett mycket trovärdigt vänsterspöke i den borgerliga arsenalen, och får nog anses ha en inte obetydlig del i att osäkra väljare i mitten tenderade att föredra alliansen framför sossarna. Det är inte utan viss saknad vi därför avtackar en av alliansens mest framgångsrika valarbetare.

Nu återstår att se vilken väg Sveriges mest vänstervridna riksdagsparti väljer. Tre kandidater spås kämpa om partiledarplatsen (eller platserna?), Hans Linde, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Samtliga dessa tre står naturligtvis för en vänsterinriktad politik där avundsjuka och regleringar trumfar frihet och utveckling, och där diktaturer och terrorister får sympatier medan demokratier kritiseras. Samtidigt är det mig veterligen ingen av de tre som på samma uttalade sätt som Ohly offentligt stoltserar med att vara kommunist. På det sättet kommer skiftet på den röda tronen att bli något av en demokratisk sanering.

Jag kan för lite om de tre kandidaterna för att med någon säkerhet våga uttala mig om vilken som skulle vara bäst för Vänsterpartiet och, mera intressant, bäst för borgerligheten, och vem som har störst chans. Jag har tidigare tippat Sjöstedt som är en karismatisk och skicklig politiker. Under hans ledning tror jag (v) skulle kunna förnyas och göra rekordval. Han har egentligen bara en nackdel att leva med. Han är man. En obetydlig belastning kan tyckas, men vi skall komma ihåg att det är ett feministiskt parti han tillhör, och ett feministiskt parti som just haft en manlig partiledare.

Det för oss till Ulla Andersson, som idag för partiets talan i ekonomiska frågor. Hon är den enda kvinnan bland de heta kandidaterna, och torde därmed ha ett klart försprång från start. Hennes problem är att hon är ganska okänd, minst sagt färglös, och anses för förknippad med Ohly. Hade det inte varit för den där könsaspekten så hade jag nog räknat bort henne, men…

Hans Linde till sist är den yngsta kandidaten, och partiets utrikespolitiska talesman. Som sådan har han gått i bräschen för sådana tokigheter som Ship to Gaza och krav på stängning av amerikanska baser runt jorden. Jag tror han har större utsikter att tilltala Vänsterpartiets kärnväljare än Sjöstedt som verkar lite för odogmatisk, men samtidigt mindre chans att nå ut till nya väljare på vänster planhalva.

Hans Linde (v) - Har goda chanser att bli ny partiledare

Skall jag våga mig på en gissning (oj, vad jag kommer att få äta upp detta) så får vi ett dubbelkommando a là Miljöpartiet med Linde och Andersson som partiordföranden. Eftersom det av feministiska skäl måste bli en kvinna som partiledare, medan de två starkaste kandidaterna är män, så vore den delade posten ett smidigt sätt att komma ur knipan, förutom att det som princip är ideologiskt rätt. Det kan också bli Sjöstedt i par med Andersson, men att jag väljer att satsa på Linde beror på att han troligtvis har starkare ställning i partiet och större chans att nå acceptans även hos garderobskommunisterna.

Spelar det då någon roll för borgerligheten vem som blir vald? Jo, kanske. Min gissning är att oavsett vem som blir ny vänsterledare så kommer partiet att ta ett litet kliv in mot mitten, och samtidigt bryta sin nedåtgående trend. Linde har goda chanser att göra (v) till ett 8-10% parti, Sjöstedt skulle med lite tur kunna nå 12-14%. Eftersom praktiskt taget alla dessa vinster torde ske på sossarnas och miljöpartisterna bekostnad är det i sig inte något som alliansen behöver bry sig om.

Det som däremot kan få betydelse är hur vänsterpartiets omdaning påverkar mittenväljarnas vilja att rösta på sossarna. 2010 flydde mittenväljarna de rödgröna för att de fruktade Sahlins oansvarighet och Ohlys mörkröda inflytande. Frågan är hur de reagerar på en rödgrön koalition där vänsterpartiet förvisso är betydligt större, men samtidigt mindre radikalt? Jag är rädd att det kommer att te sig mindre avskräckande än när Ohly höll i vänsteråran. Stämmer den teorin är Sjöstedt farligare än Linde.

På sitt sätt kanske det vore bra om alliansen fick lite vassare motstånd. Just nu fruktar jag att de har det så bekvämt att de slumrat till. Varför anstränga sig när de rödgröna själva skrämmer väljarna i alliansens famn? Den tiden kanske nu är förbi, och i så fall bättre nu än tätt inpå valet. Än finns nämligen tid att vakna, vässa sin politik, och vaska fram de ledare som kan leverera resultat 2014. Nästa val kommer att vinnas av den som förmår presentera den mest trovärdiga och mest entusiasmerande visionen för hur ett gott svenskt samhälle skall se ut, inte av den som gör minst misstag, inte ens av den som kan uppvisa finast historiska resultat.

Men det är inte utan att jag kommer att sakna den gamle Bolsjeviken. Tack och adjö Ohly.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

De oantastliga

Socialdemokratin går kräftgång och precis som sin föregångare utsätts Juholt för hård granskning. Vänsterpartiets ofta irrelevanta detaljlösningar lika så. När det kommer till Miljöpartiet är det dock tyst. Mycket tyst. Blotta ordet miljö har blivit ett alibi som skyddar mot den mesta granskning. Inte ens filosofen Roger Scruton verkade ta tillfället i akt att tvåla till Maria Wetterstrand under deras möte på Engelsbergsseminariet för några veckor sedan. Borgerligt sinnade måste stå upp mot vänsterekologismen, sluta flirta med Miljöpartiet och börja utveckla en egen trovärdig miljöpolitik.

I grunden har Miljöpartiet två problem. Miljöpolitiken är det ena. All övrig politik det andra. Låt oss ta avstamp i ideologin, då partiet precis som hela den ekologiska rörelsen, ideologiskt står på mycket osäker grund. Den mossigare filosofiska termen ”ekologism” används inte i miljöpartiets partiprogram, vilket istället är titulerat ”grön ideologi – ett krav på handling”, vilket låter fräsigare. Vad innehåller då denna ideologi?

Partiprogrammet fastslår att solidaritet med djur, natur, kommande generationer, ja, varenda levande varelse är grunden. Dessa givetvis lovvärda men mycket luddiga målsättningar kan givetvis innebära vad som helst. För en utomstående finns det all anledning att höja på ögonbrynen. För det första för att det används till absurda filosofiska slutsatser. Partiprogrammet fastslår exempelvis att i ett gott samhälle har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden. Att våra nyttodjur och till viss del även vi själva står på denna meny måste bli en bitter upptäckt. Det andra problemet är det realpolitiska. De politiska ståndpunkter partiet härleder ur sitt fundament hänger mycket illa ihop med de ideologiska punkter de härleds ur. En närmare titt på partiet visar tydligt en miljöpolitik grundad på extrema lösningar, kontraproduktiva förslag och segrar uttagna i förskott.

Låt oss börja med partiets ekonomiska politik. Partiet profilerar sig gärna som småföretagarvänligt, men för den som tagit sig tiden att läsa partiprogrammet blir frågorna snart många. Med medgrundare som t.ex. Per Gahrtons bakgrund hade en sådan glidning kanske varit naturlig redan från början, men partiets ekonomiska politik är tydlig marknadsfientlig. Partiet är emot tillväxt! Borgerlig floskel, säger någon, inte ens vänsterpartiet är emot tillväxt! Faktum är dock att Miljöpartiet här är helt unikt i svensk politik. Redan i första avsnittet i partiprogrammet hyllas vad man kallar ”kretsloppsekonomi”. Vägledda av detta konstaterar man att vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.

Hur detta ekonomiska system skulle fungera är oklart och en googling på temat bjuder mest på mysiga citat från indianhövdingar eller spekulation om utopier. Man kan undra varför miljöpartiet så ivrigt förespråkar entreprenörskap och småföretagande när risken är överhängande att dessa just genererar tillväxt? Entreprenörskap tillför något nytt till marknaden; kretslopp betyder att inget nytt kan tillföras. Men bara entreprenörskapet är grönt, säger någon. Vad detta fina begrepp är vet dock ingen, och att staten antagligen förväntas skjuta till enorma medel i ”satsningar” får vara osagt. Varför gör man så här? Kanske känns retoriken ny och fräsch? Kanske är den ett tillfälle att pola med borgarna? Antagligen skall vi vara glada att Sveriges riksdags tredje största parti inte tar hårdare på sitt partiprogram.

Energipolitiken sedan. Här hävdar miljöpartiet att man leds av försiktighetsprincipen, vilket ju låter trevligt. Slutsatserna partiet drar av detta är dock djupt orimliga. Till skillnad från Alliansen som vill testa alla energilösningar vill Miljöpartiet redan idag upprätta sitt ”försiktiga” uranfria utopia. Man vill omedelbart bränna alla broar till kärnkraften och enbart förlita sig på förnyelsebara källor. Att de i denna fråga befinner sig på månen är tydligt. Varför det är mer miljötänk att täcka hela vårt land med rätt anskrämliga snurrande master och lägga halva Norrland under vatten, än att aktivt utveckla och förnya några få kärnkraftsanläggningar, är oklart. Försörjningsfrågan är man uppenbart inte heller intresserad av och en eskalering av elpriserna om kärnkraften lades ned skulle komma som ett brev på posten. Att importen av energi tillverkad genom t.ex. kol förbränning i Tyskland kan väl knappat vara en bättre lösning? För den som lever i 2000-talets Sverige är det tydligt; en ansvarstagade energipolitisk cocktail måste innehålla kärnkraft.

Slutligen, natur- och djurskyddspolitiken. Miljöpartiet talar sig både i sitt partiprogram men också i retoriken varma om både decentralisering och lokalanknytning. I partiprogrammet talas om direktdemokrati och egenproduktion. Märkligt är att dessa principer enbart gäller när det kommer till andra frågeställningar än just miljöfrågorna. Helt främmande är man t.ex. inför Roger Scrutons tankar om att appellera till medborgarna kärleken till hembygden och lokalbefolkningens naturliga instinkt att skydda sin närmiljö. På frågan om vem som är mest lämpad att bestämma om det skall finnas varg i Norrlands skogar är Miljöpartiets svar enkelt. Det är de kloka beslutfattarna i Stockholms uppgift! Samma sak gäller politiken kring strandskyddet där tomtägaren inte ses som kapabel att sköta sin egen gräsmatta. I frågan om säljakten är linjen samma. Och slutligen; vad skall göras med alla landsortsbor som ofelbart kommer att protestera när deras skog och mark fylls med vindkraftverk och täcks med artificiella vattenkraftssjöar?

Dessa tre nog så viktiga politikområden visar tydligt på partiets positioneringar. En ekonomisk politik tvärs emot det egna fundamentet, eller ännu värre, ett väl inlindat förakt mot marknadsekonomin. Detta toppat med en energipolitik som skulle få katastrofala konsekvenser för landets elkonsumenter. Och slutligen en vurm för centralisering och beslutsfattande över huvudet på dem som berörs av miljöfrågorna. Listan på varför borgerligt flirtande med Miljöpartiet är vansinne kan göras längre. Säkerligen finns många borgerligt sinnade även i detta hägn men detta kan aldrig tas som intäkt för partiet som helhet. Nu behövs andra tag. Det är dags för svensk borgerlighet att än mer profilera en fungerande, effektiv och lokalbefolkningsvänlig miljöpolitik!

Hugo Fiévet

Det förvirrade och värdelösa KD

Kristdemokraterna ter sig idag som ett ganska osympatiskt parti med kontroversiella åsikter. KD:s riksting (alltså partistämma) har nu i helgen beslutat sig vara för tvångssterilisering – av personer som genomgår könsbyte. Dessutom är ju KD emot homoäktenskap, emot homoadoptioner, de ogillar Pride-paraden, och innerst inne är de emot abort. Underlivsfrågor är överhuvudtaget en grundläggande del av KD:s profil. Alltså den egentliga profilen, till skillnad från den mysprofil som partiet själva vill sätta med företrädare i slipovers som på lite lagom nedtonat frireligiöst manér vill tala om barn och ungdomar med väljarna. I övrigt vill KD förbjuda snus, förbjuda dagis, tillåta religiösa friskolor där evolutionsläran ifrågasätts, tvinga vanliga medborgare att som en del av vardagslivet vara beredda att närsomhelst utsätta sig själva för gatuvåld… Dessutom är det mycket partitoppen säger som de inte sedan står för, t.ex. att man inte är något förbudsparti, att bensinskatten skulle sänkas och att fastighetsskatten skulle avskaffas om KD kom till makten. Rösta på KD för att de är snälla och goa att hålla i handen när mörkret tätnar? Host host, jag tror jag fick halsfluss…

Denna bild av KD är ganska utbredd, och omfattas såväl av den större andelen journalister, alla mer eller mindre socialliberalt lagda och för den delen de väljare som lättare tar till sig av etablissemangets syn på avvikarna än av avvikarnas egen argumentation. Och beskrivningen är inte heller felaktig, även om den är tillspetsad. Jag har själv varit med i partiet, men sedermera sällat mig till dem som lämnat i protest. Ett av KD:s många problem är att man har självbilden att man är ett snällt och mysigt parti, långt ifrån Vänsterpartiets dundrande demagoger och Moderaternas kalla individualister. KD är livrädda för att uppfattas som kontroversiella, när man ju vill vara ”ett parti för alla” på samma sätt som den kristna läran menar sig vara till för alla människor. Därför – framför allt därför – vill KD:s partitopp sedan Göran Hägglund tog över ordförandeklubban släta över de sidor av partiet som sticker ut och sticker i ögonen på andra, och efter den gångna helgen täcka över allt det där kontroversiella med att KD fr.o.m. nu alltså vill vara ett parti för barn och ungdomar. Detta är, milt uttryckt, verkligen inte alls de ”nya friska tag” som partiet är i så skriande behov av. Både omgivningen och partimedlemmarna själva lär uppfatta detta som ”business as usual”.

Att ha eller inte ha en idégrund

Ett annat problem i KD:s sätt att fungera låter sig väl illustreras i detta att man trots allt nu vid 2011 års riksting har fastslagit att personer som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras. Partiet lyckas följaktligen inte undgå att anta kontroversiella ståndpunkter, hur okontroversiella och hyggliga man än vill framstå i alla andras (särskilt de som aldrig för sitt liv skulle rösta på KD) ögon. Men även om man skulle lyckas släta över detta på något vis, på samma sätt som partitoppen gör allt den kan för att släta över allt som kan verka kontroversiellt med partiet, så är det därigenom bara sjukdomens symptom man behandlar. Den stora sjukdomen, som partiet saknar insikt om, är att partiet sedan ett bra tag tillbaka totalt saknar en ideologisk grund för sin sakpolitik. Det är otroligt, och pendlar mellan komedi och tragik, när man hör KD:s företrädare upprepa det eviga mantrat om att de är det enda ”värdeorienterade” partiet i Riksdagen.

Det är just här som skon klämmer allra mest för KD. I ljuset av att all annan form av tvångssterilisering är avskaffad ter ju sig KD:s ståndpunkt onekligen hemsk, och partiet hamnar nu i en situation där de lär dra på sig nedgörande kritik för lång tid framöver. Saken är dock den när det gäller politik att i ljuset av en tydligare ideologisk grund hade det sannolikt varit en annan sak. Då hade denna ståndpunkt nämligen varit en del av ett mycket större åsiktspaket där just detta hade kunnat framstå som en både logisk och framför allt argumenterbar ståndpunkt. Så är nu absolut inte fallet, och ståndpunkten om tvångssterilisering av personer som genomgår könsbyte blir därmed ytterligare en spik i foten för KD istället för att frågan intar den mycket lilla plats i en större helhet som den egentligen är berättigad. För på samma sätt som ett eventuellt burka-förbud (Folkpartiet har drivit denna fråga) berör få individer, berör tvångssterilisering av personer som bytt kön förmodligen inte ens alla inom det fåtal som genomgår könsbyte. Ett manligt könsorgan kan ju t.ex. knappast göras om till att likna ett kvinnligt utan att det går ut över spermaproduktionen.

Det ideologiska inbördeskriget

KD har under flera år befunnit sig i ett ideologiskt inbördeskrig till följd av det principprogram partiet antog 2001, där dörren öppnades på vid gavel för konservatismen. Under detta inbördeskrig har konservatismens motståndare inom partiet t.o.m. föreslagit att principprogrammet görs om i grunden för att till slut bli av med de hemska konservativa som vill göra KD till någonting mycket större än att enbart vara representanter för vissa frireligiösa grupper. Risken är ju faktiskt uppenbar att man inte blir ett parti för alla om man tar ställning för en av de tre huvudideologierna liberalism, konservatism eller liberalism. Risken är ju också stor att man uppfattas som ännu mer kontroversiell om man tar ställning för konservatismen när det svenska etablissemanget är framför allt liberalt och socialistiskt. Med anledning av detta har också andra grupper i partiet dragit mycket åt det rödgröna hållet och en del åt det liberala hållet, och med dessas större popularitet hos media har det inte varit svårt för dem att ge en både splittrad och förvirrande bild av KD.

Det är i precis ett sådant läge som de små men desto kontroversiellare frågorna tar större plats – och galna idéer som t.ex. att KD ska vara med i Pride (utspelet här, förklaring till det galna med det här) framstår som ett självklart steg att ta eftersom i stort sett ingen människa eller organisation klarar av att driva ståndpunkter som de inte kan backa upp med en bra och logisk argumentation. Saken är den att alla de ståndpunkter som särskiljer KD från andra partier och ger dem ett existensberättigande i debatten och för den delen riksdagen, kommer att gå samma väg till mötes. Utanför politikens mittfåra måste man ha en klar ideologi om man ska kunna överleva – man måste kunna sätta sin egen bild av verkligheten för att kunna verka någorlunda oberoende av hur etablissemanget sätter sin verklighetsbild. Och redan namnet ”kristdemokraterna” gör det omöjligt för detta parti att någonsin kunna inta en plats hos det egentliga etablissemanget i ett så sekulariserat och sexualiserat land som Sverige.

Trängande behov av ny partiledning

KD är sannerligen inte ”riksdagens enda värdeorienterade parti”. Vänsterpartiet kan möjligen göra anspråk på denna beteckning, och det är för all del inget bra betyg på svensk borgerlighet. Om man skådar den bistra verkligheten i vitögat så är sanningen snarare den att KD är ett värdelöst parti i riksdagen. Deras enda funktion efter 2006 har varit att garantera att Alliansen vinner valen. Efter helgens riksting ser jag ingenting som skulle tyda på att nuvarande KD-ledning, som än en gång har återvalts, besitter förmågan att få upp partiet på banan igen. De har suttit alldeles för länge, och de har uppenbarligen sedan länge gett allt de har. KD-ledningen måste bytas ut vid partiets extrainsatta riksting om ett halvår. Om 28-årige Gustaf Fridolin platsar som nytt språkrör för Miljöpartiet borde den 28-årige och minst lika kvalificerade Charlie Weimers platsa i KD:s absoluta topp.

Genom Weimers lika idémässigt välutvecklade som faktamässigt välunderbyggda glasögon skulle KD dels sätta färg på den annars väldigt gråa svenska samhällsdebatten. Dels sätta mer färg på det egna partiet genom att våga stå upp för principer och sakfrågor som en stor mängd (men förvisso inte alla) väljare sympatiserar med och som få politiker idag företräder. Att ha Weimers i KD:s partitopp skulle ovedersägligen skapa ett mycket större intresse för KD både inom media och hos väljarkåren. Weimers har just avgått som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, och att inte föreslå honom inför partiets extra riksting om ett halvår vore tjänstefel. KDU:s medlemstidning har det talande namnet Ny Framtid – en ny framtid är precis vad KD nu behöver.

Jakob E:son Söderbaum

Den mustaschprydde mytomanen

När Mona Sahlin avgick jublade många. Mona var, som hon själv uttryckte det, slarvig. Hon var slarvig med många saker, och ibland också med sanningen. Ja, det fanns säkert tillfällen då hon medvetet ljög också. Men även om det är lätt att göra sig lustig över Mona, så spelade hon oftast med öppna kort. Hon hade åtminstone en ambition att tala sanning, även om det inte alltid blev så. Mona Sahlin var, trots sina fel och brister, i grunden hederlig.

Detsamma kan man dock inte säga om hennes efterträdare. Håkan Juholt, tidigare mest känd som ”han med mustaschen”, har gjort en magnifik entré som partiledare. Inte nog med att han ersatt Mona Sahlins ganska torra retorik med sin egen skojfriska svada. Han har dessutom ersatt Sahlins förhållandevis ärliga grundinställning med ett koncept som går ut på att säga precis vad som helst för att få uppmärksamhet och rubriker.

Insatsen i Libyen har varit Juholts huvudvärk ett bra tag nu. Och Juholt är en mästare i självmedicinering. Medicinen? Att ljuga. Lögnerna har varit många. Det svamlades om att Juholt hade varit i kontakt med ledande NATO-länder som bad honom ordna en ny marin insats. Sannolikt en lögn. Att han brevväxlade med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och därigenom fick information som regeringen inte har tillgång till – FN:s ledning skulle alltså förhandla med oppositionen. Sannolikt en lögn. Juholt påstod att de svenska planen skulle döda drogade barnsoldater. En lögn. Juholt har inte ens försökt att vara ärligt, utan nystar ständigt in sig i ett virrvarr av lögner, halvsanningar och, naturligtvis, hans fantastiska felsägningar. Det är som om det vore ett vanebeteende. Det är inte slarv – det är tydligen sådan han är.

Utöver Libyen har Juholt även förvandlat sin egen person till en måltavla. Han påstår att han fick 800 svar på en kontaktannons. Andra medelålders, gråhåriga, mustaschprydda män från Oskarshamn utan vare sig atletiska färdigheter eller förmögenhet kan förmodligen intyga att det är omöjligt. Ja, media har blivit så tjusad av att hacka på Juholt att de till och med hackar på hans billiga piratkopierade Hugo Boss-bälte. Avsättningsmedia är återigen ute på jakt. Men den mustachprydde mytomanen blir inte avsatt förrän han förlorar ett val.

Tills dess får vi som vanligt nöja oss med att konstatera: Det var bättre förr. Till och med sossarna var bättre förr.

Andreas Braw

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson

Konservatismen inom arbetarrörelsen

Olof Palme gillade Fidel Castro. 'Nuff said?

På T&F har Torbjörn Kvist tidigare skrivit om det. På Newsmill har Stig Björn Ljunggren skrivit om det. Och nu har även ledarskribenten i Göteborgs-Posten Gert Gelotte skrivit om det. Alltså den konservatism och de konservativa ideal som finns på vissa håll inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Ämnet är mycket aktuellt, både utifrån det faktum att konservatismen många gånger helt felaktigt anses vara ”de besuttnas ideologi” – och utifrån det faktum att konservatismen i många betydande avseenden har medverkat till socialdemokratins politiska framgångar i Sverige. Idéerna om välfärdsstaten, folkhemmet och även den goda svenska arbetsmoralen (”plikten framför allt”) är sprungna ur konservatismen som idéströmning respektive samhällsåskådning – och detta är företeelser som de flesta ändå vet har tjänat socialdemokratin väl.

Problemet är att de flesta inte kopplar ihop detta med konservatismen, utan kopplar ihop helt andra saker med konservatismen.

Det gör även Gert Gelotte. Nu, liksom så många gånger tidigare (jag tänker särskilt på hans flera gånger framföra uppfattning att de som kallar sig konservativa inom Kristdemokraterna är de som vill tillbaka till det gamla KDS), snubblar han på målet med en för all del både aktuell och intressant ansats till ledare om konservatismen och socialdemokratin. Gelotte bygger dessvärre hela sitt resonemang på att Palmes rötter i överklassen, med bördsaristokratins historia av att vara dem som tar hand om underklassen, visar på kopplingarna mellan socialdemokratin och konservatismen. D.v.s. de gamla slottsherrarna har lätt att identifiera sig med Staten.

På något sätt lyckas Gelotte få med relevanta idéhistoriska fakta som detta med att konservatismen givit upphov till både välfärdsstat och folkhem. Denna i sig korrekta iakttagelse hänger ihop med det behandlade ämnet såtillvida att idén om välfärdssamhället bygger på det sjuk- och pensionssystem som utvecklats i de gamla svenska bruksamhällena. Men det är precis här som Gelotte snubblar på målet. För det är ju inte bördsaristokratins eventuella nedärvda paternalism och maktsträvan som är kärnan i konservatismen, utan en strävan att åstadkomma ett samhällsystem tillräckligt balanserat för att vara både frihetligt och utan risk för revolutioner.

Det lär ha funnits en och annan förutom brukspatron själv i brukssamhällena som uppskattade att inte behöva jobba när hälsan inte medgav det. Och på samma sätt finns det konservativa inom alla samhällsskikt. (Även om detta ingalunda är hela konservatismen, men jag tillåter mig just nu att hålla mig till samma del av analysen som Gelotte.) Likaså finns det ideologiskt omedvetna och ointresserade inom alla samhällsskikt. Palme var förvisso inte en av dessa.

För egen del tror jag att Palme gick med i Socialdemokraterna inte så mycket av vare sig konservativa eller paternalistiska skäl, som för att han ville ha personlig makt. Och efter att sossarna hade regerat oavbrutet i 40 års tid lär ingen realistiskt lagd människa ha sett någon väg till makt genom de borgerliga partierna. Med tanke på Palmes extremt okonservativa politik tror i alla fall jag att man kan avfärda idén om att han gick in i socialdemokratin för att förverkliga en konservativ åskådning.

Både konservatismen och den tidiga socialdemokratin förordade att var och en ska kunna klara sig av egen kraft och inte vara beroende av någon annan, vare sig det handlar om slottsherren eller Staten. Palme var den som bröt denna viktiga koppling mellan konservatismen och socialdemokratin och införde bidragslinjen. D.v.s. ju fler bidragsberoende desto fler väljare kommer att rösta på det parti som utlovar mest bidrag, och det partiet kommer alltid att vara Socialdemokraterna. Med detta påbörjade Palme – väl att märka – också förstörandet av den svenska välfärdsstaten. Det bakomliggande skälet var att sossarna insåg att Sverige som då var trea i välståndsligan höll på att bli alltför rikt för att kunna behålla sina väljare utan en radikal politisk förändring.

Bidragslinjen innebär trots allt inte att hålla de beroende medborgarna under armarna när de behöver och försöka göra så många medborgare som möjligt självständiga. Den innebär att antalet beroende medborgare utökas maximalt. Som konservatismens lärofader Edmund Burke skriver i portalverket Reflektioner om franska revolutionen: ”Att driva oberoende människor att leva på allmosor, är i sig självt en stor grymhet.”

Det ter sig lätt förvånande att år 2011 behöva påpeka för någon som följt svensk samhällsdebatt ett tag att Olof Palme, oaktat hans rika bakgrund, inte var konservativ för fem öre.

Fler artiklar på temat konservatismen inom arbetarrörelsen:

–Arbetarkonservatism i Sverige
–Mer S-folk med konservativa åsikter
–Ta tillvara potentialen i den socialdemokratiska konservatismen
–Tage Lindbom: Muslim, socialdemokrat och oerhört konservativ
–Blåkragade konservativa – konservatismens kärnväljare i USA

Jakob E:son Söderbaum