Folkpartiet – på gott och på ont

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

En mardrömsstudie i matematik

Om man som jag kombinerar en sjuklig böjelse för statistik med ett lika ohälsosamt intresse för politik, är det lätt hänt att man börjar laborera med alla de siffror i form av opinionsundersökningar som ständigt sköljer in över oss. Därifrån är steget inte långt till att börja spekulera i vilka resultat som skulle kunna vara möjliga i det val som nu är mindre än ett år bort, och vad de skulle kunna få för politiska konsekvenser.

Så skulle det kunna gå 2010

Ovan ser ni ett tänkbart resultat. Det är helt fiktivt, men bygger på verkliga opinionsundersökningar från hösten som bara ytterst marginellt friserats till vad jag skulle kalla ett ultimat mardrömsresultat (ja, att Lars Ohly skulle få egen majoritet är förvisso en oändligt större mardröm, men om vi håller oss till hyfsat realistiska resultat…)

 Entusiastiska Sverigedemokrater, och deras lika entusiastiska belackare, noterar säkert att jag med 3,5% av valmanskåren placerat detta parti utanför Riksdagen. Det är en utsikt som med tanke på opinionsläget nog får betraktas som lite av önsketänkande. Min gissning är att partiet faktiskt tar sig in med sisådär 4-5% av väljarna bakom sig. Min pedagogiska poäng, där dynamiken mellan de två blocken är den väsentliga, underlättas dock om jag gör detta antagande.

 I mitt resultat ser vi en liten uppryckning för alliansen jämfört med dagens opinionsläge. De fyra partierna samlar gemensamt 50,0% av rösterna, medan det utmanande vänsterblocket får 45,5%, inte så långt från 2006 års resultat således. Reinfeldt kan dock glädja sig med att denna gång faktiskt ha en majoritet av väljarna bakom sig. En glädje som dock blir kortvarig. Den varar faktiskt inte längre än till den traditionella fördelningen av riksdagsplatser är avklarad.

Valets grymma matematik

Som ovanstående diagram visar så torde skrattet på den moderata valvakan fastna i halsen, samtidigt som deppade kommunister och sossar plötsligt finner anledning att jubla och genast börja drömma om stora skattehöjningar. Eftersom varken centern eller kris(t)demokraterna lyckas kravla sig över 4%-spärren, så vänds ett svidande nederlag i en betryggande parlamentarisk majoritet för de röda.

 Ok, detta kanske inte är så sannolikt. När det väl kommer till val brukar de mindre partierna göra bättre ifrån sig. Strålkastaren, och därmed sympatierna, fördelas i valtider jämnare, och inslag av stödröstning brukar rädda de som ligger illa till. Men det är heller inte en orimlighet. För de båda borgerliga förlorarna i denna svarta saga har jag bara justerat centern med några decimaler jämfört med dagens opinionsläge. Hägglunds siffror har jag inte ens behövt frisera, och egentligen räcker det ju att ett alliansparti åker ur för att fortsatt alliansregering skall vara en omöjlig ekvation.

 Vad vill jag säga med detta då? Ja, t.o.m. den som inte är den allra ljusaste fyren i hamnen torde nog redan ha räknat ut vart jag vill komma. Det börjar vara hög tid för allianspartierna att sjösätta en valallians. Det mest uppenbara argumentet för detta har ni i mina färgglada grafer ovan. Med en valallians minimeras risken för att en seger i valmanskåren skall förbytas i nederlag i Riksdagen.

Så ska valsedeln se ut

Det finns dock andra argument också. Aldrig någonsin har de fyra partierna som utgör dagens regering stått så nära varandra politiskt. Faktum är att det finns betydligt större sprickor inom respektive alliansparti, än mellan partierna. När Centern var landsbygdens parti, Kristdemokraterna värnade kristna värderingar och Moderaterna stod upp för försvar och radikala skattesänkningar, då hade dessa partier ett existensberättigande. Men när de nu alla blivit folkpartister i Bengt Westerbergs anda (ja, utom möjligen batongliberalerna i Folkpartiet då) finns det egentligen ingen anledning att upprätthålla gamla partigränser.

 Ett enat alliansparti skulle också ha alla förutsättningar att ha en vital och levande intern debatt. Istället för fyra partipiskor, skulle vi få en uppsjö av nätverk i olika frågor, och individer som står för sin åsikt. Väljarna skulle få möjlighet att med sina personröster påverka inriktningen på alliansens politik. Så, gör slag i saken. Nu. Innan ett mardrömsresultat ändå tvingar fram den lösningen, till priset av fyra år med Ohly som finansminister.

Patrik Magnusson

Till byaskolans försvar

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

Socialdemokratisk undervisning

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

”Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan”
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

Socialdemokratins vänstersväng

ANALYS | Socialdemokraternas pågående kongress har väl knappast gått någon förbi. I varje fall inte SVT som sänder kongressen direktsänt på svt2, tillskillnad från moderaternas stämma som fick nöja sig med det mer anonyma SVT24 (läs mer hos Dick Erixon). ”Jobben” står det med stora bokstäver bredvid den socialdemokratiska rosen som dekorerar kongresslokalerna. Och visst är det de frågorna Mona Sahlin prioriterar i sin retoriska framställning när hon på onsdagen höll sitt kongresstal.

Fackpamparna skrev igår på SvD brännpunkt om att Socialdemokraterna vandrar för långt åt höger. En tydlig vänstersväng skulle vitalisera partiet, menar de. Kritiken är inte ny. Mona Sahlin målades redan innan hon hade tillträtt som partiordförande ut som ett högerspöke i partiet.  Och visst finns det vissa sådana tendenser. Hon försvarar vårdföretags rätt att ta ut vinster. Och nyläggningen av den socialdemokratiska utbildningspolitiken pekar åt samma håll. Inte heller en fullständig återgång till skattesatserna före 2006 har utlovats.  Sahlin går t om så långt så att hon kallar den gamla förmögenhetsskatten för problematisk och rent av felaktig.

Men ur en annan aspekt har Socialdemokraterna under Sahlin tagit ett tydligt steg åt vänster. Regeringen Persson kan man säga mycket om. Men Persson lyckades stoppa många framstötningar från den socialpolitiska radikalismen i partiet. Bara det att han lyckades hålla äktenskapsfrågan borta från bordet under sina 12 år som statsminister är faktiskt imponerande. Lika så när Persson totalt avvisade långtgångna krav på kvoterad föräldraförsäkring. Med Mona är det annorlunda. När TT intervjuade henne här om dagen så jämförde hon en icke-kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Hon kommer att gå till val på att beröva föräldrarna rätten att själva disponera sin föräldraledighet. I äktenskapsfrågan målade hon ut kristdemokraternas kompromissförlag om en giftemålsbalk som något som i det närmaste borde föranleda Hägglund att skaka galler för hets mot folkgrupp. Och det är inte allt. Nu är det feminism, kulturradikalism och multikulti för hela slanten. Tillåt mig att tvivla på om dessa frågor är förankrade hos LO-kollektivet i allmänhet och byggarbetaren med jätteprillan under läppen i synnerhet.

Fler kloka röstar om S-kongressen: SvD, SvD2,  Baromtern, SMP, BT.

Dag Elfström

Orangegrön röra?

Hotet från Åkesson (SD)...

Det alltmer uppenbara hotet om SD som vågmästare i Riksdagen efter nästa val har fått statsminister Reinfeldt att sträcka ut en hand till Miljöpartiet. Om det parlamentariska läget efter valet ser ut så att alliansen behöver aktivt stöd från Åkesson & Co, d.v.s. om inget block har majoritet, men de rödgröna är större än de orangea, så vill Reinfeldt i första hand samarbeta med mp, och om det inte går så avgår han hellre än ta stöd från SD.

Nu torde detta handla mer om politiska markeringar, att framstå som trovärdig i avståndstagandet till SD, än verkliga förhandlingsinviter, och miljöpartiet tycks i alla händelser rätt kallsinniga, men det torde ändå vara intressant att spekulera i vad som sker om valresultatet blir, låt säga, rödgröna 47%, orangea 45%, gulblåa 5%, eller för den delen om rollerna mellan blocken är omvända, en problematik som av olika skäl inte är lika uppmärksammad.

Mp som vågmästare istället för Sd?

Den negativa parlamentarismens princip ger den sittande regeringen företräde att sitta kvar i ett sådant oklart läge som kan bli aktuellt, i och med att regeringen inte behöver stöd av en majoritet, den behöver endast tolereras av majoriteten. Detta innebär att Reinfeldt kan sitta kvar om inte de rödgröna får egen majoritet och SD inte gör gemensam sak med Sahlin och fäller regeringen.

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

När sedan den politiska vardagen tar vid har det dock betydelse vilket av blocken som är störst. Det större blocket kan nu få genom sin politik så länge SD stödjer den eller lägger ned sina röster. Det mindre blocket behöver dock aktivt stöd från SD för att få genom sin politik. Det är här Miljöpartiet kommer in i bilden. Om alliansen blir mindre än de rödgröna skulle Reinfeldt ändå kunna sitta kvar, men blir då beroende av att något parti, SD eller något av de rödgröna, stödjer regeringens förslag. Eftersom Reinfeldt vägrar söka stöd hos SD återstår således något av de rödgröna, och valet har alltså fallit på mp.

Just nu verkar ju detta inte som en vinnare, givet mp:s svala mottagande. Efter valet, om problemet är ett faktum, torde saken komma i en annan dager. Då har mp lite att förlora på ett samarbete med de orangea. Som vågmästare torde de kunna få genom en hel del av sin politik, inte minst som Reinfeldt numera framstår som en fullfjädrad klimatalarmist av egen kraft. Sannolikt är detta det mest sannolika alternativet, men knappast önskvärt. För oss som redan är missnöjda med den urvattnade inriktning alliansens politik tagit, torde inte ett betydande miljöpartiinflytande göra saken bättre.

Storkoalition med s?

Vilka alternativ till detta kan man då tänka sig? Ett samarbete med Ohly lär man kunna utesluta. Då återstår Sahlin. Det finns ett och annat som skulle kunna tala för en sådan lösning. Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas. För båda finns också vinster att göra i att framstå som ansvarstagande, att ”uppoffra” sig för att frälsa landet från den bruna faran.

Ändå verkar inte det särskilt sannolikt. Just att de båda parterna är så lika innebär paradoxalt nog problem. Ju mer lika de blir, desto större tycks behovet vara av att utmåla sig som olika. Att i det läget inleda samarbete är i det perspektivet kontraproduktivt. Att sossarna skulle bli den mindre parten i ett sådant samarbete är också problematiskt. Det finns inget i det partiets historia som förbereder dem mentalt för att spela andra fiol.

Man måste också betrakta de inre förhållandena inom s. Sahlin har definitivt sina fel och brister. Med bästa vilja i världen kan man dock inte anklaga henne för at tillhöra partiets vänsterflygel. Det finns många på den flanken som gärna skulle se Sahlin falla, och ett samarbete med ”högern” skulle definitivt ge dem ammunition. Av den anledningen enbart är det tveksamt att Sahlin vågar sträcka ut handen till Reinfeldt.

Ett vänsteralternativ

Det finns dock ytterligare ett alternativ som inte kan uteslutas. Alla analyser tycks utgå från att alternativen handlar om vem Reinfeldt skall samarbeta med. Att SD skulle släppa fram en alliansregering tas som givet. Men är det givet? Partiets nyligen avhållna landsdagar visar ju tydligt dess vänsterprofil i ekonomiska och välfärdsfrågor, och i den enda fråga partiet egentligen bryr sig, invandringen, är ju de båda huvudalternativen ur SD:s horisont samma skrot och korn.

I ett läge där de rödgröna är större än de orangea skulle man kunna tänka sig att Sahlin bildar regering med Åkessons passiva godkännande, och sedan för en traditionell vänsterpolitik, vilket SD knappast torde motsätta sig, medan man i t.ex. invandringsfrågor kan påräkna säkert stöd från alliansen.

Det som talar mot detta är naturligtvis att man lika hårt som Reinfeldt bundit sig vid att inte samarbeta med SD, och att man fruktar att ett sådant handlande skulle kosta för mycket PR-mässigt. Mot detta står en stark lockelse att återkomma till maktens köttgrytor, och i praktiken med hoppande majoriteter få genom praktiskt taget allt man önskar.

Lösningens svagaste länk torde vara miljöpartiet som ju inte egentligen är särskilt tända på den folkhemssocialism som S och SD båda företräder. Även om S och V skulle vara beredda att regera med passivt stöd av Åkesson, är det inte säkert att miljöpartiet är det. Till skillnad från sina röda kollegor har de också ett guldläge att spela ut röda och orangea mot varandra och agera verklig vågmästare. Vi är så åter till den orangegröna röran.

Majoritet för alliansen trots allt?

Det alternativ som trots allt, vid sidan av den orangegröna, verkar mest sannolikt är att Reinfeldt kan sitta kvar stödd på en alliansmajoritet. Just nu kanske det verkar optimistiskt givet opinionsläget, men det finns två faktorer som ändå talar för det.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

För det första kommer valrörelsen att sätta strålkastarna på regeringsalternativen och statsministerkandidaterna. Hur man än vänder och vrider på saken framstår ju Reinfeldt som en vida mer kapabel ledare än Sahlin. Det tycker ju många sossar också. Likaså framstår alliansen som ett samspelt lag, medan de rödgröna spretar åt alla håll. När det kommer till kritan tror jag det fäller avgörandet för många mittenväljare.

För det andra måste man nog fundera på var de väljare kommer som eventuellt skulle föra SD in i Riksdagen. Tittar man vilka som gick till SD i 2006 års val, så kom nästan alla från vänsterblocket. Det är sådana väljare man lockar med sin politik, och torde än mer vara så sedan man nu skärpt sin ekonomiska vänsterprofilering. Om SD kommer in i Riksdagen för att de tar vänsterväljare så kan det snarare hjälpa alliansen att behålla sin majoritet, eller i vart fall förbli större än vänsterblocket.

Det finns som jag ser det två frågor som alliansen kan tappa väljare till SD på, det ena är försvaret där SD förvisso inte verkar ha så mycket att komma med, men där alliansen verkligen stampat en stor del av sina kärnväljare på tårna, och det andra är brottsbekämpning som SD verkar vilja göra till en valfråga, och där alliansen skulle kunna göra mer.

För att förhindra att även högerväljare letar sig iväg till SD vore det därför klokt av alliansen att neutralisera dessa två frågor genom att ta initiativet där. Ta fram en rad förslag för att bekämpa brottsligheten, och ytterligare ett antal förslag för att återskapa Sveriges förmåga att åtminstone hjälpligt försvara vårt territorium. Det är god borgerlig politik och bra frågor att mobilisera de egna kring.

Patrik Magnusson

SD, antiislamismen och makten

Nu är SD på allvar på väg in i debatten.

ANALYS | Jimmie Åkesson (SD) har publicerat en redan från första stund mycket omdebatterad artikel i Aftonbladet, om att islam är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra världskriget. Utspelet är intressant på många sätt. SD har åtminstone från min horisont länge försökt att hålla emot antiislamismen i partiet, vilket jag tyckt varit konstigt eftersom det i mina ögon verkar vara en fråga som klippt och skuren för både värdesidan av SD:s politik och deras behov att hitta frågor som gör att folk intresserar sig för partiets argument.

Svenska Dagbladet publicerar idag ett helt uppslag där man på punkt för punkt bemöter alla argument värda att bemöta i Åkessons artikel. Något bättre är dock Stefan Olssons motsvarande genomgång.

Att kalla Åkessons artikel för ”rasistisk” är förstås inte oväntat i efterdebatten. Rasistiskt är väl dock främst i så fall det kategoriska utpekandet av muslimska män som mer benägna att begå våldtäkter i Sverige än vad svenska män är. Det låter som att den biten skulle kunna få sig åtminstone ett tappert försök till domstolsprocess, som då leder inte bara till enormt mycket uppmärksamhet för SD (vilket kanske var det strategiska övervägandet) utan också att SD-frågor hamnar i fokus i samhällsdebatten – och frikänns Åkesson av domstolarna så har han fått sig en lysande martyrkrona. Skulle han fällas är risken stor att det bara är han själv som faller, inte partiet. Av mycket stor betydelse är naturligtvis också detta utspels förmåga att leda in det påbörjade ihopsamlandet inför det kommande valåret på helt andra spår än vad de stora etablerade partierna vill. Att kontrollera samhällsdebatten – DET är makt. Det gäller att vara vaksam på rätt saker, och vad det egentligen handlar om.

SvD:s politiska kommentator Lena Hennels slutsats att utspelet är politisk-taktiskt ”förvirrat” verkar därmed ganska märkligt. Hon verkar utgå ifrån att SD vill samarbeta med antingen socialdemokraterna eller Alliansen i regeringsställning, och att de med en uttalat antiislamsk linje omöjliggör sig själva för samarbete åt endera hållet. I så fall förbiser hon att SD nu i första hand satsar allt på att komma in i riksdagen som ett sätt att vinna politisk legitimitet. Och medan SD inte har något att förlora – de kan inte bli mer hatade än de redan är, oavsett vilken politik de skulle uppställa – så vet de också att genom att satsa på väljare särskilt inom LO-kollektivet (vilket de nu framför allt gör i allting annat) så växer de successivt in i en situation mellan blocken där de kan utöva inflytande utan att BEHÖVA samarbeta med andra.

Åkessons utspel är förstås främlingsfientligt, såtillvida att det riktar sig mot en närmare definierad relativt ny grupp i Sverige. Men mer än att förfasa sig över att ”SD till slut har erkännt sig vara främlingsfientliga”, vilket verkar vara huvudspåret bland reaktionerna, borde man se med desto större betänksamhet på det faktum att SD nu tagit ett betydande steg mot att kunna fungera som en SJÄLVSTÄNDIG politisk kraft i Sverige. Utifrån den top-down-demokrati vi har, där riksdagspartierna sätter agendan, är det ovedersägligen ett misslyckande för etablissemanget. Ett misslyckande som inte bara är ett starkt vapen för SD i kampen om väljarna, utan också en källa till stor oro över hur det demokratiska systemet i sig fungerar – både bland dem som uppbär det genom sina röster, och dem som förvaltar det i egenskap av politiskt korrekta politiker. Och man måste hela tiden ha i bakhuvudet att ur demokratisk synpunkt kan man aldrig beskylla folket för att rösta fel. Ur demokratisk synpunkt är det dessutom betänksamt att vårt partiväsende nu mer och mer inriktar sig på partiers bekämpande av varandra snarare än representerandet av egna idéer och väljare.

Annars kunde man ju också fundera över SD-ledarens populism när han avslutningsvis skriver att han ska göra vad han kan för att vända den negativa islamska trenden NÄR partiet går till val nästa år. Alltså redan under valrörelsen och oavsett vad partiet får för valresultat? Tja, eller så är det väl bara är en undermålig hantering av svenska språket.

Jakob E:son Söderbaum

Vadå höger?!

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons utspel i Aftonbladet har fått stor exponering. Nazism, säger islamolog i aktuellt. Det är kanske att ta i. Men nog är tonläget uppskruvat och slutsatserna långtgående, där till uppenbarligen kryddat med faktafel(läs gärna Stefan Olssons utmärkta genomgång här).

De har varit mycket i media på sistone, Sverigedemokraterna. Partiet hade sin kongress i det lilla skånska samhället Ljungbyhed den gångna helgen. Då var arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten i centrum. Budskapet var tydligt: Ingen mer arbetskraftsinvandring. Höj A-kassan. Allmänt vurmande för ”den svenska modellen”, som man anser att den borgerliga regeringen hotar.

Och hur låter det då när DN analyserar Sverigedemokraternas utveckling?
Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet kan vara ett första tecken på att partiet nu söker sig till högerflanken.

Högerflanken alltså? Nu är förvisso höger-vänster skalan ett ämne för sig (läs om det här), men om man talar om en blockpolitisk positionering så har den gångna veckan snarare inneburit att Sverigedemokraterna positionerat sig närmare s-v-mp. Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ”den svenska modellen” som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i. Det sorgeliga är dessutom att Åkessons entusiasm över ”den svenska modellen” ibland endast verkar motiveras med att ordet ”svenska” finns med, vilket lätt ger ett parodiskt och dum-nationellt intryck.

Det pratas jämt och ständigt om hur KD och SD har så mycket gemensamt i familje- och socialpolitiken. Vore onekligen intressant om arbetarrörelsens och SDs gemensamma drag inom arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitiken belystes lite mer – det är ju trots allt de frågorna som för närvarande står i fokus i det politiska samtalet.

Dag Elfström

Reinfeldt talade på Göteborgs Universitet

REPORTAGE | Idag kl. 10:00 stegade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) in i Göteborgs Universitets aula, för att ”möta studenterna vid GU och Chalmers”. Mötet bestod av 30 min tal och 30 min frågestund. Man kunde ana att det hela skulle vara en form av påbörjat fokuserande inför nästa års valrörelse, som ju nu ligger mindre än ett år fram i tiden – och det intrycket bestod.

Reinfeldt delade in sitt tal i ”de två stora frågorna just nu”, vilka utgjordes av finanskrisen och klimatet. I takt med att ekonomier integrerar sig och vi nu nått fram till en alltmer globaliserad ekonomi, så kommer också antalet finanskriser att öka, sade Reinfeldt. För närvarande verkar han i egenskap av EU:s ordförande för en stärkt europeisk finanssäkerhet. Två verktyg som han framhöll härvidlag var omfördelning i syfte att öka konsumtionen samt bonuskontroll. Tyvärr nämndes pensionärerna på ett olycskbådande sätt ifråga om sagda omfördelning, såsom en grupp som har mer än andra men konsumerar mindre än andra. Hans summering var lika hoppingivande som självklar: vi håller nu på att stärka vår motståndskraft inför framtida kriser.

När han kom in på den andra stora frågan – klimatet – uppenbarade sig en Greenpeace-demonstration i rummet, med strategiskt utplacerat folk som vecklade ut banderoller. I talarstolen målade Reinfeldt upp en bild av att i följden av den globala uppvärmningen får vi ökenspridning till medelhavsländerna, och medelhavsklimat till Sverige – något som okommenterat från hans sida inte kunde undgå att kännas mer optimistiskt än det förmodligen var avsett. En hel del relevanta data om och kring utsläppen framkom också. T.ex. att u-länderna idag står för mer än hälften av utsläppen. Australiens utsläppsnivåer är i linje med USA:s, de har störst andel utsläpp per capita i världen – men nu har de förbundit sig att minska utsläppen med 25%. Viktigt särskilt ur retorisk synpunkt var naturligtvis påpekande att Sverige ligger längst fram i världen ifråga om utsläppsminskning.

Under frågestunden, som var precis så kvalificerad som man kan vänta sig när publiken består av studenter, framkom ytterligare intressanta data som att det t.ex. inte alls är relevant för Kinas del att tala i termer av utsläpp per capita. I Kina lever nämligen 250 miljoner på västerländsk levnadsstandard – men 700-800 miljoner är fattiga bönder. Kina har därmed bland de lägsta per capita-utsläppen i hela världen, samtidigt som de är den största miljöboven vid sidan om USA. Vidare fick vi veta att fossilbränsleberoendet i världen är över 90%, vilket i allra högsta grad är relevanta fakta för en vettig debatt kring de faktiska möjligheterna att minska utsläppen. Ett välkommet påpekande var också att fördelen med att Sverige ligger i framkanten i utsläppsminskningen är att vi därigenom skapar teknik som kan bli en framtida stor exportvara. Huruvida det är realistiskt att tänka sig återstår väl att se.

En av åhörarna ställde också frågan om Turkiets eventuella medlemskap i EU, en fråga som jag förväntade mig inte skulle få något svar enligt sedvanligt politiskt såpsnack. Men svaret Reinfeldt gav var mycket begåvat i det att det lyckades göra både Ja- och Nej-sägarna nöjda. Han lade nämligen upp det så, att till att börja med har vi lovat Turkiet EU-medlemskap. Detta, fortsatte han omedelbart, är en av de allra svåraste EU-frågorna att hantera. Det finns, som Reinfeldt uttryckte det, ett antal ”kapitel” att förhandla om som är helt slutna. Men Sverige försöker nu öppna ”miljökapitlet”.

I övrigt var det ett mycket välkommet besked som Reinfeldt kom med, att det är dags att införa avgifter för internationella studenter framöver men ej för svenska. Ståndpunkten applåderades av hela aulan.

Det viktiga att konstatera var att varken konservativt klingande retorik eller konservativa idéer lyftes fram eller bereddes något utrymme värt namnet, i viss skillnad till Reinfeldts jultal förra året. Talet i Göteborgs Universitets aula handlade om politisk pragmatism med världsförbättrarambitioner, i en kännbar rödgrön insvepning som inte missade chansen att tala till förmån för vissa skatter samt att andra inte ska sänkas.

Det verkade på Reinfeldt som att EU nu tar sina första steg mot kontroll av det ekonomiska systemet, oklart om det kan vara så men så framställdes det i alla fall – och det lär under alla omständigheter elda på liberalerna i den ekonomidebatt som måste gå både djupt och brett i finanskrisens spår. Reinfeldt gav sken av att tala för det svenska företagandet, men på det hela taget känns detta knappast som en politik vänd till företagarna i alla fall. Så här i inledningsskedet av valstrategitänkandet känns det alltså återigen som att Reinfeldt har för avsikt att utmana det rödgröna regeringsalternativet med deras egen politik. Det borgerliga inflytandet i alliansen MÅSTE öka.

Jakob E:son Söderbaum

MP och V om småföretagarna får välja

Lars Ohly (v) - småföretagens bästa vän?

Det kanske kan låta märkligt, men småföretagarna har i en undersökning rankat förslag från dessa partier som de två bästa för företagsklimatet. Miljöpartiet föreslår sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag, medan vänsterpartiet vill befria dem från sjuklöneansvaret. Förts på tredje plats kommer ett alliansförslag, nämligen centerns om slopade turordningsregler för småföretag.

Nu skall man naturligtvis ta denna typ av undersökningar med en nypa salt. Det är enskilda förslag som betygsätts, inte partiernas samlade politik. Väger man in de skattehöjningar och regleringer av allehanda slag som torde följa i kölvattnet på en vänsterregering torde de båda vänsterflankspartierna ha betydligt svårare att flörta med företagarna.

Inte desto mindre är det pinsamt att alliansen inte har 11 av de 10 bästa förslagen för ett bra småföretagsklimat. Därför tänker jag nu ge regeringen ett av de märkligaste råd jag någonsin utdelat. Lyssna på v och mp! Om de har ett bra förslag, och det verkar dessa faktiskt vara, ska man naturligtvis ta dem till vara. Ett gott klimat för småföretagande torde vara ett av de viktigaste reformerna på det ekonomiska området, både för att det är i nya och växande småföretag vi kan få fler arbetstillfällen, och för att det helt enkelt är sunt för ekonomin med många företagare som kan stå på egna ben.

Patrik Magnusson